Kanske för att det är en lögn?

Jag läste för en tid sedan en fullständigt bedrövlig recension (eller vad man nu ska kalla texten) på Aftonbladet - en text som bokstavligt talat fick mig att må dåligt. En Ulrika Stahre recenserar en bok av den amerikanska filosofen Judith Butler med namnet "Who´s Afraid of Gender?". Jag har givetvis inte läst boken, och efter att ha läst recensionen skulle jag inte ta i den ens med tång. 

Stahres recension (om det nu som sagt är en recension, texten framstår närmast som en exercis i klagan på allt och alla) är full av galenskaper, säkerligen för att Butlers bok är det samma. Butler har, av allt att döma, fräst fram i våldsam överhastighet och dragit rakt i alla kurvor när hon försökt hitta vad som förenar alla som kritiserar genusteori. Här är påven, Putin och transkritiska feminister i samma frontlinje som de som lever med ett "rasistiskt kolonialt arv". 

Försöket att dra alla över en kam är givetvis patetiskt i sig, men ännu värre blir det när Stahre, uppenbarligen i Butlers fotspår, helt förbigår det som de facto torde förena alla som kritiserar genusteori. I stället för att konstatera att det som förenar genusteorins kritiker är att de alla har insett att den helt enkelt är falsk fantiserar Butler/Stahre ihop de mest konstfärdiga förklaringar om hur de mest olika personer och fenomen har någon form av gemensamma tankerötter. 

Men, det är klart, att säga det uppenbara här skulle givetvis vara att skjuta sig själv i benet. Så varför göra det? Nå, i processen att fabricera det som inte finns och samtidigt blunda för det som verkligen finns torde den bok som blev resultat av denna process framstå som den mest onödiga bok som har skrivits på länge.

Om att flagga för uppror

En lokal nyhet från senaste vecka var att också Pedersöre kommun nu går in för Pride-flaggning i juni. Beslutet fattades i kommunstyrelsen med rösterna 7-4 (och betecknande nog gav ÖT namnen på de fyra ledamöter som röstade mot förslaget, men inte på de som röstade för). 

Så nu går också Pedersöre alltså in för att flagga för "allas lika värde", som det heter. Problemet är förstås bara det att Pride-flaggan står för så mycket mera. Framför allt står den för ett öppet uppror mot Guds goda ordningar och hans bud och vilja. Det ska vi nu alltså flagga för också i Pedersöre, enligt beslutet också på kommunens skolområde på Sursik-backen. Ursäkta mig att jag inte sällar mig till de som jublar över beslutet! 

Samtidigt har den gångna veckan varit osedvanligt orolig i kommunens högstadieskola på just Sursik-backen. Polisen har varit på plats flera gånger, det har skett ett fall av misshandel (efter skoldagen) och många elever har känt sig otrygga. Detta t.o.m. så att ÖT:s ledarskribent Sofie Stara går ut och vädjar till politikerna att göra något för att stoppa oroligheterna innan det blir värre. 

Det att flagga för uppror mot Guds goda ordningar, hans vilja och hans bud är samtidigt att högmodigt säga nej tack till hans beskydd och det innebär att vi öppnar för mer oroligheter och elände. Att en andligt sett blind ledarskribent på ÖT inte begriper detta är i och för sig inget att förundras över, men åtminstone jag hade hoppats på mer klarsyn från våra politiker. Men icke.

På sätt och vis-demokrati

Rubriken ovan kunde lika gärna lyda "Låtsas-demokrati", men jag tycker den jag valde låter bättre. Hur som helst är det Sverige jag syftar på. Efter onsdagens beslut i riksdagen att godkänna den nya "könstillhörighetslagen" (bl.a. med 16 års åldersgräns för könsbyte) står det klart att Sverige inte längre är någon demokrati i egentlig mening. Lagen pressade igenom mot folkets vilja och mot en majoritet av de folkvaldas vilja. T.ex. bland de moderata riksdagsledamöterna sades t.o.m. 80% motsätta sig lagen, men ändå tvingades de rösta för den. Samma sak gällde de liberala riksdagsledamöterna, om än procentsatsen där är mer höljd i dunkel. 

Detta är den stora svagheten med Sveriges valsystem med långa listor där väljaren röstar på parti och inte på person. Den riksdagsledamot som inte röstar "rätt" riskerar att i nästa val hamna på icke valbar plats på listan. I detta fall hade partitoppen, ingen har talat om när eller hur, bestämt sig för att denna lag ska trumfas igenom, och partipiskan ven så hårt att endast en moderat och en liberal vågade gå emot partilinjen. 

Således har nu Sverige fått en ny "könstillhörighetslag" som en majoritet av folket och de folkvalda inte ville ha. Vem som ligger bakom att lagen på detta synnerligen odemokratiska sätt trumfades igenom vet vi inte. Den som lutar åt olika former av konspirationsteorier har här alla möjligheter att fabulera friskt. Men faktum är att lagen tillkom på ett synnerligen odemokratiskt sätt, och det finns idag på allvar fog för att ifrågasätta demokratins tillstånd i vårt västra grannland. Det kommer givetvis dock inte media att göra, men om något liknande (men med motsatta förtecken) skulle ha skett t.ex. i Ungern skulle domen inte ha varit nådig. Det kan vi vara helt säkra på.

"För att garantera allmän säkerhet"

Smaka på rubriken ordentligt. Låter det inte bra? "För att garantera allmän säkerhet". Visst kan, och behöver, myndigheterna göra vissa saker för att garantera den allmänna säkerheten - det anser vi säkert alla. Som t.ex. att följa med potentiella terroristceller, (försöka) säkerställa att inga terrorister slår till mot publika evenemang (som t.ex. ESC i Malmö i maj) och liknande. Detta görs för att "garantera allmän säkerhet", och gott så. 

Men som sagt, smaka på orden i rubriken! Varför denna uppmaning, undrar du kanske? Svaret är: För att detta troligtvis är det mantra som i framtiden kommer att användas för att slå ner på allt som inte passar det värdeliberala etablissemanget. I tisdags fick vi en försmak av detta när kravallutrustad polis, på order av den socialistiske borgmästaren i Bryssel Emir Kir, stormade The National Conservative Conference (NatCon) och stängde ner det fullständigt fredliga evenemanget mitt under Nigel Farages tal till konferensen. Med motiveringen att man behövde "garantera den allmänna säkerheten". 

NatCon kallas i motiveringarna för tillslaget (och i motiveringarna till varför tillstånd inte gavs för konferensen) "extremhöger", och detta visar tydligt hur definitionen har glidit över tid - något jag många gånger har påtalat här på bloggen. Det som för bara några år sedan var "höger" är nu "extremhöger" och det som var "extremvänster" är nu bara "vänster" eller t.o.m. "mainstream". 

Ser du hur man går till väga här? Och med "man" avser jag givetvis det värdeliberala värderingsklustret som idag dominerar totalt både inom politiken och framför allt inom media i väst. Först stämplas motståndarna och sedan behandlar man dem i enlighet med den stämpel de har fått. I detta fall genom att skicka kravallutrustad polis för att avbryta en fredlig konferens. För att "garantera den allmänna säkerheten". 

Det är så här det liberala, post-kristna, samhället behandlar de som inte har anammat den värdeliberala världssynen - med allt vad den innebär. 

"I framtiden" skrev jag ovan. Detta hände nu, i Bryssel. Det är långt borta, kan vi tänka. Både geografiskt och tidsmässigt. Men förberedelserna för att stämpla alla som ens luktar lite värdekonservatism (och som vågar ge uttryck för denna) är redan långt hunna också här. Detta syns tydligast i hbtqi(p)-frågekomplexet. Positionerna flyttas hela tiden fram, och de som inte spelar med stämplas redan, framför allt i media. 

"För att garantera den allmänna säkerheten" ska givetvis inte förstås som "för att garantera den allmänna säkerheten" som sådan, utan det orden egentligen betyder är "för att se till att inga åsikter sprids som kan utmana det värdeliberala samhället". Eller, för att använda ord från hbtqi(p): "För att inga åsikter ska spridas som utmanar tanken på hela samhället som ett tryggt rum". 

---

Det är en främmande tanke att t.ex. SLEF:s årsfest eller väckelserörelsernas gemensamma satsning Kyrkhelgen skulle stormas av kravallpolis för att "garantera den allmänna säkerheten". Eller hur? Men det är inte där det börjar, även om vi behöver öppna också för detta framtidsscenario. Det börjar, som för NatCon, med att stora stämpeln tas fram. Sedan, när stämpeln har gjort sitt, kommer vi fram till att myndigheterna inte ger något tillstånd. Först efter det är vi framme vid kravallutrustningen. 

Som sagt: Smaka på orden i rubriken. De kommer att vara i flitig användning framöver. 

Insändaren som ÖT inte publicerade

Det nedanstående är en insändare jag skrev som en reaktion på en artikel på ÖT:s webbplats 2/4 som handlade om samkönade vigslar i församlingarna i Österbotten. Tyvärr tycks ÖT inte alls vilja publicera insändare som går åt kyrkans makthavare för deras godtycklighet, inkonsekvens och fullständiga ryggradslöshet gentemot världens drev i äktenskapsfrågan, säkerligen för att media överlag är påpiskare i detta drev. Min insändare åstadkom ändå att ÖT korrigerade de värsta grodorna i texten innan den publicerades i papperstidningen. 

Här är alltså texten som ÖT inte ville/vågade publicera:

Österbottens tidning publicerade en något märklig artikel på webben 2/4 som handlade om samkönade vigslar i Österbottniska församlingar. I något skede måste något ha blivit galet, troligtvis i kommunikationen mellan Vasa svenska församling och journalisten som skrev artikeln. I artikeln sägs nämligen att "Församlingar kan fatta egna beslut om vigsel av samkönade par, som exempelvis Vasa svenska församling har gjort". Vidare påstås Anders Lundström, kaplan i Vasa svenska församling, ha sagt att "församlingen [har] haft få samkönade vigslar sedan de började viga samkönade".

Finlands evangelisk-lutherska kyrka har en äktenskapssyn enligt vilken äktenskapet är ett förbund mellan en man och en kvinna. Denna syn är grundad på kyrkans grunddokument, Bibeln, och har bekräftats av ett antal beslut i kyrkans högsta beslutande organ, Kyrkomötet. Således stämmer det inte att "församlingar kan fatta egna beslut om vigsel av samkönade par". En församling kan helt enkelt inte ha en egen linje i denna fråga.

Om det ändå är som Lundström säger och Vasa svenska har handlat tvärt emot vår kyrkas linje och lära måste domkapitlet ta tag i detta och se till att de församlingar, och de präster, som har brutit mot kyrkans linje i denna fråga utsätts för tillräckliga disciplinära åtgärder. Vigsel av samkönade är ett klart brott mot både kyrkans lära, dess grunddokument och den rådande linje kyrkan har och som kyrkomötet har bekräftat. I klartext: En präst som på ett så flagrant sätt har gått emot kyrkans lära och linje kan svårligen fortsätta som präst i kyrkan.

Detta bör dessutom sättas i relation till hur domkapitlet i Borgå stift har behandlat präster som i åsikt och handling har gått emot kyrkans linje i ämbetsfrågan. Där har det dessutom konstaterats att den gammalkyrkliga synen inte går emot kyrkans lära och därmed inte är någon heresi, varför domkapitlets bestraffning av de präster som går emot kyrkans rådande linje (och lära) i äktenskapsfrågan rimligtvis borde vara klart hårdare. Om domkapitlet har någon som helst strävan att bibehålla någon form av trovärdighet och att vara konsekvent, vill säga.

Om domstolsutslaget och tro på magi

I veckan fällde Europadomstolen ett utslag till förmån för en grupp schweiziska åldringar som stämt staterna i Europa för att inte göra tillräckligt för att stävja klimatförändringarna. Enligt den svenske professorn i miljörätt, Jonas Ebbesson, "tydliggör domen hur staters ansvar för klimatförändringarna ser ut." Han säger att "det är tydligt att det måste finnas ett bindande regelverk på plats där staten anger hur växthusgaserna ska fasas ut. Detta är i linje med Parisavtalet."

Detta ungefär samtidigt som undersökningar visar att befolkningen i stort är för mycket mer åtgärder för att bekämpa klimatförändringarna än vad de politiker är som sitter vid makten.

Dessa båda saker, undersökningen och utslaget, visar klart och tydligt hur fel detta har blivit. Media trummar på med sina hotbilder och sin tro på magiska lösningar på klimatförändringen och "utfasandet" av fossil energi, och den vanlige nyhetskonsumenten - som inte har någon verklig insyn i vad som är möjligt att göra i verkligheten och inte bara i fantasin - tror på och låter sig luras av dessa berättelser. Politikerna däremot, som har ansvar för att deras beslut också ska fungera i verkligheten och inte bara i fantasin, kan givetvis inte göra nära på tillräckligt eftersom det inte finns några fungerande redskap för att åstadkomma det som efterfrågas. 

Men vad än värre är, och då är vi inne på domen i Europadomstolen, är att också politikerna har låtit sig luras av denna tro på magi. Parisavtalet, som åberopas i kommentarerna till utslaget, är också den ett papper som baseras starkt på tro på magiska lösningar som det inte finns någon teckning för i verkligheten. Men eftersom trycket från allmänheten (läs: media) var så starkt lät sig de som förhandlade fram avtalet (av vilka många dessutom var klimataktivister i olika form och skepnad) pressas att ingå ett avtal som ingen visste hur man skulle klara av att uppfylla. Grejen var ju den att det är långt till 2035 och när den dagen kommer är det andra politiker som har makten och därmed får bära skulden för att fantasierna inte blev verklighet. Dessutom är det ju möjligt - kan man inbilla sig - att det genom något magiskt skeende uppdagas någon lösning som gör att avtalet kan uppfyllas. 

Det går givetvis att peka finger mot Europadomstolen som fäller ett dylikt utslag, och säkert finns också där sådant som kan kritiseras. Men den stora skulden för detta rent av löjliga utslag har de politiker och tjänstemän som skrev Paris-avtalet. 

Det blir följder som denna när man sätter sin tilltro till magiska lösningar i en icke.magisk värld.  

Mycket läsvärt!

Jag kollar extra nog på ÖT:s insändarsidor i dessa dagar, och även om min insändare om samkönade vigslar i de österbottniska församlingarna inte tycks bli publicerad, hittade jag i dagens tidning en mycket aktuell och insiktsfull insändare skriven av Nicolas von Kraemer. Insändaren handlar om media och om den i allt högre grad politiserade (rödgröna, värdeliberala) journalistkåren. von Kraemer konstaterar bland annat att hotet mot pluralismen inom media inte handlar om Bonnier-familjens monopol utan om likriktningen inom journalistskrået. "Pluralismen kan inte hotas av dominanta storägare eftersom journalistkåren avlivat den för länge sedan."   

von Kraemer konstaterar också bland annat det jag många gånger har påtalat, nämligen att objektivitetstänkandet inom journalistskrået allt mer har lagts på undantag och att journalisterna allt mer ser det som sin uppgift att förändra samhället (i värdeliberal riktning). "Främst bland yngre journalister är idén om att journalisten ska driva samhällelig förändring dubbelt mera förekommande (38 procent) än hos äldre journalister", skriver han.

Sedan fortsätter han med att konstatera att när journalistkåren blir allt mer olik (vänstervriden) än samhället i övrigt kommer den "allmänna opinion" de återger/försöker skapa att bli allt mer artificiell. Kritik mot detta skeende utmålas sedan som "hatretorik" och ett "hot mot demokratin". Detta har gjort att vi idag lever i vad von Kraemer kallar "en mediekontrollerad stat". (Jag har använt ordet "mediokrati" om detta fenomen eftersom det ordet dels säger vad det handlar om, dels är lagom dubbeltydigt...)  

När von Kraemer skriver att "Det står helt klart att den ideologiska enkelspårigheten inom journalistkåren inte är slumpmässig, utan bottnar i en slags spontan politisk sammansvärjning vars existens man samtidigt förnekar" berör han också en sak jag många gånger har skrivit om här på bloggen. Jag har inte använt orden "politisk sammansvärjning" eftersom det indikerar att detta skulle handla om ett medvetet och avsiktligt skeende (ordet "spontan" öppnar dock upp för något mera), utan jag har använt termen "värdeliberalt kluster" när jag har beskrivit vad som pågår. Med detta menar jag att de flesta journalister knappast ens är medvetna om vad de håller på med och är del i utan att de närmast fungerar som viljelösa handdockor i en medial dockteater där krafter ligger bakom som de knappast känner till eller ens erkänner som sådana.

von Kraemers avslutningsord är så mitt i prick att jag inte kan låta bli att citera också dem: "Mediacentralisering är givetvis alltid av ondo. Men handen på hjärtat: Hur mycket skulle medieinnehållet i sanning förändras fastän hela det finlandssvenska mediefältet slogs ihop med Svenska Yle och bildade ett enda Upplysningsverk? Pluralismproblemet handlar inte om ekonomisk rationalisering eller centraliseringsprocesser, utan om journalistkårens självförvållade likriktning. Som tur är lösningen enkel: Börja skriva om sådant som allmänheten ser som på riktigt intressant och viktigt."

 ---

Sofie Stara klarade givetvis inte av detta utan ansåg sig behöva komma med ett långt svar. Det enda hon åstadkommer med detta sitt svar är att visa att hon är fullständigt blind för denna problematik. Men det är förstås ingen nyhet.

 

Monstret som hotar oss alla

Jag hoppas att alla är medvetna om det jag har skrivit om här på bloggen många gånger: Att EU hela tiden tar över olika uppgifter som de olika medlemsstaterna tidigare har kunnat besluta om. EU, som började som ett fredsprojekt, har stulit åt sig rovdjurspolitik, jord- och skogsbrukspolitik, energipolitik mm, mm. Nu har EU också beslutit att man inte längre får elda trädgårdsavfall på egen tomt. Uppenbarligen är detta något som de flesta inte känner till, men från och med 1/1 2024 är detta inte längre tillåtet. EU har nämligen bestämt att trädgårdsavfall ska återvinnas. 

EU är ett monster som glufsar i sig all självbestämmanderätt som de olika medlemsstaterna har haft. Frågan är om det inte skulle vara på sin plats med en aning civil olydnad här? Det finns dessutom ett lagligt sätt att kringgå denna nya bestämmelse, och det har med ett annat monsterbeslut att göra. Man får nämligen elda upp så kallade "invasiva arter" på egen tomt. Så när man eldar trädgårdsavfall är det bara att se till att man eldar en lupin eller två samtidigt...

Om bönen

Jag återkommer med jämna mellanrum till en sak jag läste i en bok av Michael Green, en gång världens (mig veterligen) enda professor i evangelisation och som jag hade den stora förmånen att få lyssna till i Åbo i början av 1990-talet. Han skriver om en undersökning som visade att engelska kristna (på 1990-talet) i genomsnitt satte en minut om dagen på bön. En minut! Och då talar vi alltså om sådana människor som beskriver sig själva som troende kristna.

Detta är närmast chockerande siffror. En minut! Gissningsvis har dessutom denna siffra inte stigit sedan undersökningen gjordes, snarare tvärtom. Detta trots alla de enorma löften vi har i anslutning till bönen och den enorma förmån vi som kristna har att vi får komma inför och samtala med universums suveräne Skapare och Herre.

Med bakgrund i denna siffra är det kanske inte så konstigt att världen ser ut som den gör!

Jag kom att tänka på denna undersökning igen den gångna helgen när jag fick höra att ännu en Herrens trogna tjänare och ivrig bönemänniska fått flytta hem till Herren. Något som gör att genomsnittssiffran för hur mycket tid Finlands kristna sätter på bön per dag minskade ytterligare en aning. Givetvis får vi tro att andra stiger till när de äldre faller bort, men trenden är säkerligen ändå nedåtgående.

Som sagt har vi enorma löften knutna till bönen. "Be och ni ska få!", säger Jesus. Men frågan är om vi kristna verkligen  vågar tro på dessa löften, eller vad det beror på att vi inte ber mer än vad vi gör? Alla som ber VET att löftena håller och att Gud hör våra böner och också svarar på dem. Men ändå är vi så oerhört tröga när det gäller att be. Varför?

En gudsman förklarade det på detta sätt: När vi lovsjunger Herren står vi inför tronen. Där är det härligt att vara. Men när vi ber ser vi åt andra hållet, mot den fallna världen och går in i kamp för och om människorna och mot själafienden. Det är hårt arbete och allt annat än härligt. Det är därför vi ber så lite som vi gör. Citat slut. (Citatet är inte ordagrant, därav inga citationstecken.)

Världen är i uppror idag. Inte bara mot Herren och hans goda vilja, utan vi ser idag hur människor och folk reser sig upp mot varandra och hur lögnen regerar på ett allt mer hänsynslöst och ogenerat sätt. Människor dör varje dag och går in i evigheten utan att stå i den frälsande livsgemenskapen med Herren Jesus. Detta är förstås den största katastrofen av alla, och dessutom så fruktansvärt onödigt.

Jag tror att det vi, som kristna och som land och folk, mest av allt behöver idag är en böneväckelse. Att vi kristna skulle få upp ögonen för hur viktig bönen är och hur viktigt det är att vi ber till Herren, att vi ropar till honom för de icke-frälsta och för vår värld som sitter allt hårdare fast i själafiendens lögner.

Vill du be tillsammans med mig om en sådan väckelse?  

 

Om magiskt tänkande

 För en gångs skull har Anders Lindberg på Aftonbladet rätt. Eller åtminstone lite rätt. Ja, eller egentligen har han (som vanligt) helt fel, men han har rätt när han använder orden "magiskt tänkande". Men han använder orden helt fel. Så egentligen har han alltså igen helt fel. Men det var roligt att se att han använde samma ord som jag gjorde för en tid sedan när jag skrev om klimatfrågan. 

Lindberg skriver att "klimatpolitiken styrs av magiskt tänkande", och med det avser han den nuvarande svenska regeringens klimatagerande när utsläppen ökar samtidigt som klimatmålet är att Sverige ska bli klimatneutralt till år 2045. 

Det här kan förstås låta logiskt, men saken är den att det magiska tänkandet finns på helt annat håll. Problemet är nämligen inte regeringens åtgärder utan det faktum att vi i västvärlden har satt upp fullständigt orealistiska klimatmål. När så är fallet ser det förstås ut som om de som är ansvariga skulle tro på magi. Men i själva verket är det de som har satt upp klimatmålen som gör just det. Det går nämligen inte att trolla fram ett klimatneutralt samhälle när medlen för att nå målen saknas. Därför behövs det magiska tänkandet. "Vi slår fast målet om klimatneutralitet och så lyckas vi säkert uppnå det." Vad är det om inte magiskt tänkande? 

Media har under de senaste åren tutat ut glädjebudskapet om vind- och solenergi och fått både väljare och politiker att tro att det går att uppnå klimatneutralitet genom att övergå till dessa energiformer. Problemet är som sagt bara det att detta är en lögn. En lögn som bara kan bli sann genom att på något magiskt sätt få det att blåsa hela tiden och att få solen att lysa mitt i mörkaste vintern. 

Lösningen heter givetvis energilagring, men det är där problemets kärna sitter. Det finns nämligen inga fungerande sätt att lagra de enorma mängder energi det handlar om här. Om vi skippar ordet "magi" för en stund kan vi konstatera att klimatmålen bygger på den fromma förhoppningen att vi kommer att kunna lösa energilagringsproblematiken på ett ekonomiskt och ekologiskt hållbart sätt inom en snar framtid, men detta är, än så länge, bara som sagt en from förhoppning. 

Nej, här behövs nog Harry Potter till hjälp. Tyvärr är han bara en sagofigur. Men kanske J. K. Rowling skulle kunna vara behjälplig? Men inte heller hon är tillgänglig eftersom hon tycks vara på väg i fängelse för att hon har kallat en kvinna för en kvinna...

Mitt i prick!

Det är sällan numera jag har haft orsak att applådera något som kommer från redaktionellt håll på ÖT/Vbl. I går fanns det dock ett närmast lysande genmäle till en insändare gällande den gröna omställningen. Marcus Jansson kommenterar en insändare av en Erik Skogström som målar upp den gröna omställningen som något både lönsamt och oundvikligt. Läs gärna Janssons text - den finns både i papperstidningen och på nätet!

Slutklämmen är så träffande att jag inte kan låta bli att citera den: "En grön omställning som drivs ideologiskt och med en toxisk dos av skrämselpropaganda och alarmism bakom, den leder sannolikt till enbart dåliga beslut, men osannolikt rika konsulter."

Om varför Jesus måste dö

Så gott som varje påsk (och jul) brukar varje tidning med någon form av självaktning publicera antingen en artikel som på något sätt ifrågasätter Jesu historicitet eller på något annat sätt svartmålar den kristna tron. Jag har ännu inte sett några sådana artiklar, men man kunde säga att det är tidstypiskt att Iltalehti publicerar en text där "mediepersonen" Kaarina Hazard och Kuopios biskop Jari Jolkkonen grälar om vem och vad som orsakade Jesu död. Grälet började med att Hazard på X hävdade att det var populismen som dödade Jesus (eftersom man frågade en folkmassa och de ropade "döda honom!"). På detta kontrade Jolkkonen med att, helt riktigt, säga att man inte bör använda Jesu lidande för att svartmåla de egna politiska motståndarna. Sedan blir det bara fel också för honom. Han fortsätter med att säga att det är Pilatus som är ansvarig för Jesu död och att det är fel att beskylla judarna för det. De kunde ha dömt honom själva och så avrättat honom genom stening. Så långt Jari Jolkkonen.

De har båda fel. Att Hazard inte har koll på vad som hände är en sak, men det är överraskande hur okunnig en biskop i vår kyrka kan vara om de händelser som ledde fram till Jesu avrättning. Jolkkonen har förvisso rätt när han fördömer de som genom historien har använt Jesu död som en orsak att torgföra antisemitism. Det var förvisso de judiska ledarna som utlämnade Jesus till de romerska myndigheterna och som eggade upp folkmassan som sedan ropade "korsfäst!", men det betyder inte alls att det var judarna som folk som var ansvarigt för Jesu död.

Om vi säger det kort kan vi konstatera att det var Faderns vilja att Jesus skulle lida och dö, och de som är ansvariga är hela mänskligheten. Jesus dömdes, av Fadern, för våra synders skull. Han gick frivilligt in under den dödsdom som vi alla har förtjänat. Det var därför Jesus dömdes, led och dog. De aktörer som figurerade i kulisserna i dessa händelser var bara redskap för att Guds vilja skulle ske.

Men det betyder givetvis inte att vi kan studera och försöka förstå varför de agerade så som de gjorde.

För det första, och här borde Jolkkonen veta bättre: Judarna hade vid denna tidpunkt inte rätt att avrätta någon. Denna rätt, som de tidigare (och uppenbarligen också senare) hade haft, hade romarna tagit ifrån dem. (Att så skedde finns dokumenterat i samtida källor, liksom i Joh. 18:31.) Det var därför de behövde få Pilatus att dels bekräfta dödsdomen mot Jesus och även utföra den.

De judiska ledarna trodde faktiskt att de gjorde något gott när de utlämnade Jesus. Saken var nämligen den att de hade fått rätten att administrera tempelområdet utan att romarna blandade sig i deras förehavanden. Det innebar att tempelgudstjänsten med de dagliga offren kunde fortgå enligt vad som sades i Mose lag. Men eftersom landet var ockuperat av romarna var det de romerska makthavarna som hade det yttersta ansvaret för att ordningen upprätthölls. Om ordningen inte bibehölls och det blev oro eller vad som romarna kunde betrakta som ett uppror kunde detta arrangemang upphöra. Och om så skulle ha skett skulle de judiska ledarna förstås ha sett det som en stor katastrof. Så de trodde alltså att de gjorde något gott när de – för att behålla ordningen – stoppade Jesus, fängslade honom och överlämnade honom till romarna för avrättning. På så sätt bibehölls ordningen och tempelgudstjänsten fick fortsätta.

När vi sedan ser på Pilatus och läser vad källorna (= evangelierna och de sekulära källor som finns att tillgå) har att säga framstår en något annorlunda bild än den allmänt antagna. När vi ser på Pilatus ser vi en man som är hårt trängd från alla håll och som mer än gärna skulle ha frigett Jesus. Pilatus agerade närmast som Jesu försvarsadvokat i hela detta drama.

Bakgrunden, och orsaken till att Pilatus var så hårt trängd, är schismen med Herodes Antipas. Herodes var lydfurste över en del av sin fars forna rike medan Pilatus, som romersk landshövding, regerade över en annan del. Det fanns ett löfte avgivet i något skede av kejsaren att ifall någon av Herodes den stores söner skulle visa sig duglig skulle denne kunna få under sig hela det område som fadern en gång hade regerat över. Detta gjorde Herodes Antipas och Pilatus till bittra konkurrenter, och Herodes missade ingen chans att misskreditera Pilatus inför kejsaren och därmed förbättra sina egna chanser.

Pilatus hade redan gjort bort sig två gånger; dels hade han dödat en stor mängd judar i samband med att han kuvade ett upplopp, dels var det hans totala fiasko i samband med grälet om de gyllene sköldarna. I båda dessa fall hade Herodes noggrant låtit kejsaren veta hur illa Pilatus hade betett sig och hur dålig han, enligt Herodes, var på att styra över det judiska folket. Vi kunde, om vi använder brännbollstermer, säga att Pilatus redan hade två missar och en tredje skulle leda till att han blev bränd och plockad av banan. Det var i den situationen judarna kom släpande på Jesus och föste fram honom inför Pilatus för hans avgörande. Noggrant ackompanjerat av orden: "Om du friger honom är du inte kejsarens vän!"

"Kejsarens vänner" var ett elitsällskap som bara den mest meriterade och framgångsrike romare hade tillträde till. Det var en stor ära att få vara med, och samtidigt var det en fruktansvärd skam att bli utkastad ur sällskapet. Det var en så stor skam att många av de som blev utkastade helt enkelt valde att begå självmord för att på det sättet undkomma skammen.

Pilatus visste att Jesus var oskyldig och att det inte fanns något som han, enligt romerska lag, borde bli dömd till döden för. Men de judiska ledarna visste vilka knappar de skulle trycka på, och i bakgrunden lurade förstås Herodes. Han visste att om Pilatus inte gjorde de judiska ledarna till viljes och det blev ett upplopp skulle Pilatus dagar som landshövding vara räknade, och vem var bättre rustad att ta över än han, Herodes? Han fanns redan på plats, och han, som halvjude, visste bättre än Pilatus hur man skulle behaga de judiska ledarna och så bevara lugnet.

Pilatus var således mellan hammaren och städet. Han var hårt trängd, och visste att ifall han gjorde det rätta och friade Jesus skulle hans dagar som landshövding vara räknade, liksom troligen även hans anseende och därmed också hans liv. Han kunde förstås ändå ha valt att göra det rätta, men insatserna var väldigt höga. Så han gick den enkla vägen och utlämnade Jesus till att avrättas.

---

Visst kan man därför peka på både judarna, de judiska ledarna och Pilatus och säga att de var skyldiga till Jesu död. Men då missar man helt det bakomliggande skeendet. Alla dessa aktörer var närmast redskap i det stora dramat som Gud allt från början hade både skrivit och regisserat. Jesu öde var beseglat allt från när Adam och Eva fördrevs från paradiset (1Mos. 3:15). För att Fadern ville det och Jesus lydigt fogade sig i Faderns vilja.

Om vi alltså vill hitta någon att beskylla ska vi inte gå till judarna, inte till de judiska eldarna och inte ens till Pilatus. Nej, utan vi ska se oss själva i spegeln. Framför allt i Guds heliga lags spegel. Där ser vi vem som var skyldig till Jesu död. Orsaken till att Jesus måste dö var Guds kärlek till sina skapade verk, till alla oss människor.(Joh. 3:16-17)

Därför finns det ingen som helst orsak för oss att peka något finger. Den som ändå gör det visar att han/hon helt har missförstått själva evangeliet.  

 

Skadligt beteende

Idag kom det väntade beskedet att facken ytterligare förlänger de politiska strejkerna som redan nu för tredje veckan i rad plågar vårt land och orsakar enorma förluster för många företag och för statsfinanserna.

Det är beklämmande att se hur vuxna män beter sig som barnungar och inte klarar av att se längre än näsan räcker. Mantrat att det är regeringen som är skyldig till de enorma förluster som görs är både utnött och genomfalskt. Det är inte regeringen som strejkar och orsakar landet skada. Det är facken som gör det. Punkt.  

Sedan, om man skärskådar vad som egentligen pågår, kan man se något oerhört oroande. Alla demokratier bygger på att makten tillkommer folket och att folket genom allmänna och fria val utser representanter till ett lagstiftande organ som för folkets talan och som stiftar landets lagar. Ytterligare bygger alla demokratiska länders styrelse på den parlamentariska principen att regeringen ska ha riksdagens förtroende och när regeringen har detta förtroende är det regeringens rättighet - och skyldighet - att bereda lagförlag som riksdagen sedan antar eller förkastar. Och eftersom regeringspartierna vanligen har en majoritet i riksdagen blir dessa lagförslag godkända. Ibland med smärre ändringar, men dock. 

Det som nu sker är att vänstern/fackförbunden med utomparlamentariska metoder försöker ta sig rättigheter som inte tillkommer dem. Man kunde gå så långt som att påstå att de försöker kullkasta denna parlamentariska princip som vår demokrati bygger på. 

Eller med andra ord: När vänstern inte fick majoritet och kunde bilda regering och därmed styra landet försöker man nu ta makten över en del av lagstiftningsarbetet med hjälp av metoder som inte hör hemma i en parlamentarisk demokrati. Om vi vill säga detta på ren vardagssvenska kunde vi fråga: Varför ska de som hör till facket få ha två röster när alla andra bara har en? Först fick de rösta i riksdagsvalet som alla andra, sedan tar de sig rätten att komma med ett veto om och när den förda politiken inte faller dem på läppen.

Allt detta går förstås tillbaka på landets ekonomi och den kraftigt eskalerande skuldsättningen. I ett läge när landets ekonomi går kräftgång och något måste göras orsakar fackföreningarna landet oerhörd ekonomisk skada. Redan de två första veckornas strejker orsakade en minskad BNP med uppskattningsvis nästan en miljard euro. När strejkerna förlängs och företagens lager av t.ex. olika komponenter som behövs i produktionen tar slut kommer omfattningen av den ekonomiska skadan att öka ännu brantare. 

För att inte tala om den skada för Finlands näringslivs anseende dessa strejker orsakar utomlands samt den skada på vårt demokratiska system detta närmast revolutionära beteende orsakar. Denna senare skada går knappast att mäta i pengar.

Om ställningstagandet

 Ledare för största delen av de inomkyrkliga väckelserörelserna har publicerat ett ställningstagande för en biblisk äktenskapssyn - detta ställningstagande ingick i dagens version av ÖT och är värt att läsas! Det är ett dylikt budskap våra biskopar borde förmedla till vår kyrkas medlemmar, men när nu de som är satta att tala är tysta (eller talar falskt) får stenarna lov att ropa, för att använda en biblisk bild.  

Det är speciellt ett par meningar i det värdefulla ställningstagandet som jag vill lyfta fram eftersom det lyfter fram problemet och den spänning som finns inom kyrkan i denna fråga. Väckelserörelseledarna skriver: "De människor som brottas med en homosexuell dragning är på inget sätt större syndare än andra människor. Vi behöver stöda och uppmuntra dem som upplever homosexuell dragning att kämpa för ett liv som är i överensstämmelse med Bibeln. Varje syndare är älskad av Gud och han eller hon kallas till omvändelse och att ta emot syndernas förlåtelse och Guds nåd för Kristi skull."

Kyrkans och kyrkans tjänares (präster och biskopar) uppgift är just detta: Att stöda människor som kämpar i sin vardag med olika synder och frestelser och som behöver vägledning och tröst av evangeliet. Problemet är förstås att detta är ett ganska "smutsigt" arbete. Det kräver att man kavlar upp ärmarna och tar på sig arbetskläderna. På denna väg accepterar man människan men arbetar med och kämpar mot synden. Den av biskoparna valda vägen är däremot den late arbetarens väg, den väg där man inte arbetar och kämpar mot synden utan i stället accepterar den. 

Jag hoppas att du som läser detta förstår skillnaden. För ja, det handlar om just det som så många gånger har varit problematiskt för så många att förstå, men som är en självklarhet för den som lever det kristna livet: Gud älskar syndaren men hatar synden. När det är så kan inte den kristna kyrkan göra annorlunda. Den kristna kyrkan välsignar människan, trots att hon är en syndare, men kyrkan kan aldrig välsigna synden. Om en kristen kyrka går in för att göra det innebär det att hon vänder sig mot den Herre hon är uppkallad efter samt å det grövsta sviker inte bara sin uppgift utan också de människor man med detta beteende vill vara till lags.

Om media och om samhällets polarisering

Jag har redan många gånger uttryckt min oro för den ökade polarisering som pågår i västvärlden idag. Det här blir hela tiden värre, och frågan är var detta riktigt kommer att sluta. Det stora problemet är att media så starkt späder på denna polarisering och, tyvärr, demonisering av allt som ens luktar lite högerpolitik. 

Vart har den goda och hedervärda principen att framställa alla parter i en fråga på ett objektivt och rättvist sätt försvunnit? Jag ser tyvärr väldigt lite av detta idag, och det är ett recept på något som inte kommer att vara välgörande. 

Donald Trump och allt som har med honom att göra är givetvis i särklass här, och, måste man säga, inte helt oförtjänt heller. Trumps retorik är sådan att han tänjer på sanningen, ibland så långt att det kan vara svårt att längre veta vad som är sant och inte är det om man bara lyssnar på honom. Men detta ursäktar givetvis inte det sätt media behandlar honom och hela USA-högern. Trump är Trump, men media borde ändå klara av att vara objektiv i sin rapportering. Låt mig ta ett mycket tydligt exempel: I ett kampanjtal i Ohio för några dagar sedan talade Trump om att "det kommer att bli ett blodbad om jag inte blir vald till president". Detta var givetvis något som hans politiska motståndare genast högg till på, föga förvånande. Men när media gjorde det samma gick de helt klart över en gräns. När man nämligen hör, eller läser, Trumps tal i sin helhet inser man ganska omgående att han talar om ett ekonomiskt blodbad som den amerikanska bilindustrin kommer att utsättas för om han inte blir vald. Kontexten till orden om "blodbadet" gör detta mer än tydligt. Men likväl fortsätter media att läsa in något helt annat i hans tal. Alltså att han talar om ett verkligt blodbad på människor. 

Hur har media kört så här fullständigt i diket? Susanna Kierkegaard på Aftonbladet går längst och drar raka linjer till Tyskland, fascismen och Göbbels och blundar fullständigt för vad Trump egentligen sade. Ja, hon t.o.m. medvetet tillbakavisar alla de som påpekat att Trump helt tydligt talade om ett ekonomiskt blodbad för den amerikanska bilindustrin. I detta beter hon sig som ett litet barn som sitter i sin lekhage och kräver att världen ska se ut som hon vill att den ska se ut och att Trump ska vara en fascistisk diktator i vardande som bara väntar på att få ställa till med inbördeskrig i USA. 

Det är givetvis J6 och Capitoliumintrånget som igen spökar i bakgrunden. På tal om det så läckte i veckan uppgifter från den kommitté som demokraterna tillsatte under Liz Chaney som tog som sin uppgift att undersöka vad som verkligen hände under de kaotiska timmarna den 6/1 2021. Kommittén undersökte påståendet att Trump hade efterlyst 10 000 nationalgardister för att upprätthålla ordningen i Washington den dagen, men att detta inte vann gehör hos den instans som satt på rätten att sända ut dessa. Kommitténs slutsats blev att det inte fanns några bevis för ett sådant påstående. Nåväl, nu har det som sagt läckt ut uppgifter att kommittén tvärtom hade fått just ett sådant vittnesmål som de valde att hemlighålla och inte infoga i den slutliga rapporten. 

Detta ställer händelserna kring Capitoliumintrånget i ett helt nytt ljus, och framför allt avslöjas kommittén som den partiska, och falska, instans högern alltid har hävdat den vara. Här avslöjas också medias partiskhet och tillförlitligheten i deras "fact checks". T.ex. Washington Post basunerade redan tidigt ut, i deras "fact check" att "No, Trump did not order 10 000 troups to secure the Capitol on Jan. 6". Nå, nu ser vi vad den "fact checken" var värd. Än värre är givetvis att media helt har förbigått denna läcka med tystnad. Väljarna i USA får absolut inte veta att Trump inte på något sätt var skyldig till det som hände. Således får inte heller vi det.

---

Medias uppgift är INTE att vara en part i det pågående politiska skeendet. Tyvärr brast denna brandvägg i.o.m. det senaste amerikanska presidentvalet när media så tydligt ställde sig bakom Joe Biden. Detta t.o.m. så tydligt att vissa har hävdat att Biden inte var demokraternas kandidat utan medias kandidat. Detta att media i USA så tydligt har övergett objektiviteten i sin "rapportering" - något som sedan importeras hit till Europa när vår media fullständigt okritiskt kopierar det som media i USA skriver - är något som, helt korrekt, har eroderat förtroendet för media och som späder på den redan allt för långt gångna polariseringen i samhället. 

Frågan är alltså var detta ska sluta. Ansvaret för vad som kommer att hända i den nära framtiden ligger helt klart tungt på media. Om vår media inte gör om och gör rätt i detta kan tudelningen av samhället bli ett verkligt problem, och det ganska snart. Närmare bestämt redan i november. Om inte t.o.m. före det.

Fred nu!

Jag kan inte upphöra att förvånas över den massiva krigshets som råder i nästan hela västvärlden idag, framför allt i media och bland mediefolk men också bland de flesta politiker. Ryssland måste förlora kriget i Ukraina, oberoende av hur mycket ukrainskt blod som måste flyta!

Nu ska ingen missförstå mig. Jag hoppas att Ukraina skulle vinna. Det gör jag verkligen! Men det kommer tyvärr aldrig att ske. Inte med mindre än att Nato aktivt går in i striderna och offrar egna soldater och inte bara ukrainska liv. Och om och när (?) så sker, kommer Ryssland då att uppfatta det som att landets existens är hotad? Risken är definitivt uppenbar. Som jag tidigare har konstaterat: Inget kärnvapenland har någonsin förlorat ett krig i sitt eget närområde. 

Orsaken till denna text är en artikel på den polska webbsiten polsatnews.pl där den polske generalen Rajmund Andzrejczak konstaterar det som alla som kan räkna och har koll på krigets mekanismer redan en bra tid har vetat: De ukrainska förlusterna i kriget räknas inte i hundratusental utan i miljoner döda. "Det finns inga resurser i landet (Ukraina). Det finns ingen kvar som kan slåss", säger generalen. 

Det är oerhört fruktansvärt hur västvärlden, och Europa i synnerhet, har låtit Ukraina offra sina unga män i ett krig som de inte kan och inte kommer att vinna. Allt för att inget annat land i Europa ska riskera att hamna i en tänkt liknande situation. Nå, nu behöver jag förstås inflika att inte heller jag vet vad som rör sig i Putins huvud och vilka hans framtida planer är ifall han går segrande ur kriget i Ukraina. Men det vet knappast någon annan heller. Han kan, efter en seger i Ukraina, ta sig an nästa "specialoperation". Eller så inte.

Hur som helst måste denna galenskap få ett slut. Det sker antingen nu, med kraftiga territoriella förluster för Ukraina, eller så sker det om ett eller ett par år, med ytterligare stora förluster av människoliv och samma territoriella förluster. Eller så kommer kriget att utvecklas till ett kärnvapenkrig när Nato aktivt går in i striderna. Jag kan inte se några fler alternativ, och av dessa tre är det första det absolut bästa alternativet.  

Men tyvärr är som sagt hela västvärlden tokig i sin krigshets, så jag befarar att det kommer att bli ett av de två senare alternativen. Således kommer mycket mer ukrainskt blod att flýta, och det till ingen nytta överhuvudtaget.