onsdag 10 juni 2026

När rädslan styr

Jag publicerade för ett par dagar sedan SEKL:s och SLEY:s verksamhetsledares svar på professor emeritus Miikka Ruokanens öppna brev till väckelserörelserna om kyrkans enhet. Nu har samme Ruokanen också skrivit ett brev till våra biskopar i samma ärende, och eftersom brevet (vad jag förstår) endast kan hittas på finska väljer jag att igen översätta det och publicera det här på bloggen. För den som inte orkar läsa hans brev som jag klistrat in nedan, kan jag konstatera att du ska tänka om (brevet är viktigt!), men i korthet säger han att biskoparna har redskapen att bevara kyrkans enhet om de så vill. Jag kan också berätta att i skrivande stund har två biskopar, ärkebiskop Tapio Luoma och biskopen i St Michel Mari Parkkinen, besvarat hans öppna brev. Deras svar är ett klart och tydligt NEJ på Ruokanens uppmaning till att verka för enhet. I speciellt Luomas svar kan man se att det är rädslan för den allmänna opinionen som driver honom. Han är helt enkelt rädd för vad media skulle skriva ifall biskoparna och kyrkans ledning skulle visa tolerans och vilja till enhet där media och den allmänna opinionen inte vill ha någon sådan enhet. 

Nå, nedan alltså professor emeritus Miikka Ruokanens öppna brev på svenska:  

 

Vördade biskopar, kära systrar och bröder i Kristus! Jag känner var och en av er. Några av er har också varit mina studenter vid Helsingfors universitet. Jag vågar vända mig till er eftersom vår kyrka lever i en mycket farlig tid.

Evangeliföreningen och Folkmissionen representerar evangeliska och pietistiska strömningar som är inflytelserika världen över inom lutherdomen. Dessa har fungerat som väktare av många lutherska kyrkors konfessionella identitet, de har varit reformatorer av andligt liv, ansvarstagande bärare av församlingar, kristna pedagoger, bibellärare, pionjärer inom diakonin och framför allt pionjärer inom kyrkans missionsarbete.

Nu hotas vår kyrka av en stor fara: Om de väckelsekristna lämnar vår kyrka kommer det att vara en mycket stor förlust för vår kyrkas och dess församlingars andliga liv och verksamhet. Kyrkan skulle förlora en del av sin bästa kärna: tusentals av sina medlemmar som hängivet har burit ansvar i församlingarna. De flesta av vår kyrkas missionärer skulle också gå förlorade.

På lång sikt har vår egen kyrka varit mycket tolerant och tillåtit många olika synsätt och övertygelser inom kyrkan. Bland fullvärdiga medlemmar i kyrkan har funnits anhängare av både den politiska extrema vänstern och extrema högern. Både liberala högkyrkliga män och schismatiska extrema pietister finner sina hem i vår folkkyrka. Kyrkan har varit klokt inkluderande och omfamnat motsatta åsikter. Detta har varit vår kyrkas styrka. Vart har kyrkans inkluderande tolerans tagit vägen i vår tid?

Varför har nu ett likriktat stöd för moderna värderingar lyfts fram som ett villkor för fullvärdigt medlemskap i vår kyrka? Kyrkan är idag tolerant i bara en riktning. Den ateistiska etiska diskursen som har blivit dominerande i väst har blivit vår kyrkas nya dogm. Vart har vårt eget kritiska teologiska tänkande tagit vägen?

Martin Luther konstaterade att det är extremt farligt om människor blir utsatta för tvång i frågor om tro och samvete. Det är just detta som är frågan i vår kyrka nu: Kommer en väckelsekristen som håller fast vid kyrkans århundraden gamla traditioner att ha hemortsrätt i en kyrka som befinner sig mitt i en moderniseringsprocess? Är antagandet av samhällets och medias värderingar en absolut förutsättning för fullvärdigt medlemskap i kyrkan?

 I den tidiga kyrkan kunde medlemskap i kyrkan bara förloras på grund av uppenbar kätteri. Vår kyrkas "kättare" är inte kätterska – snarare tvärtom.

Vördade biskopar, vi befinner oss vid en historisk vändpunkt. Vill ni skrivas in i kyrkohistorien som de som kunde möta den stora utmaning som modernismen innebär för kyrkans enhet?

Mycket beror på er hur kyrkans historia i Finland under de kommande åren kommer att skrivas. Kommer vi att stå inför kollaps eller kyrkans expansion och förnyelse? Om vi ​​vill förbli en folkkyrka måste vi stärka den radikala toleransen i förhållande till olika åsikter.

Kommer ni att kunna skapa en så radikal toleransatmosfär i vår kyrka att även de som upprätthåller traditionen, som inte alls tolereras av de ivriga anhängarna av det moderna ethoset, kommer att få full hemortsrätt i våra fäders och mödrars älskade, nästan tusenåriga folkkyrka?

Ni är experterna på vad radikal tolerans skulle innebära i praktiken vad gäller kyrkopolitik, kyrkolagstiftning och administration samt församlingsliv. Jag ska inte ens försöka ge er råd om detta. Om det finns en vilja finns det en väg.

Diabolos, eller "Kringkastaren", skiljer kristna från varandra. Istället är den Helige Ande den treenige Gudens essens, eller den kärlek som förenar oss med Gud och med varandra.

Våra ärade biskopar, ert ämbete ger er möjlighet att förhindra en splittring av vår kyrka. Må vår Herres Helige Ande ge er kärleken, visdomen, skickligheten och modet att främja radikal tolerans och inkludering för att bevara vår kyrkas enhet!

”Stolthet förstör, men ödmjukhet upphöjer biskopsämbetet.” (Augustinus, De pastoribus, 3:7)”

Miikka Ruokanen

Professor emeritus i dogmatik (Helsingfors universitet)

Professor i systematisk teologi (Nanjing Theological Seminary, Kina)

 

7 kommentarer:

  1. Liksom i allting i samhället idag är rädslan det effektiva verktyg som
    "eliten" använder på de med propaganda fullständigt hjärntvättade fåren;tyvärr med ytterst "gott" resultat!

    SvaraRadera
    Svar
    1. 09:32 så funkar det i alla religiösa sekter med prästerskapet som skrämmer fåren med helveteseldar..

      Radera
    2. 14:33 Det sektmässiga,religiösa går att undvika medan så inte
      är fallet med det som jag avser i texten kl. 09:32.

      Radera
  2. Sällan man hört en lika bra aftonandakt i radion som tidigare ikväll, https://arenan.yle.fi/1-78013023 !

    SvaraRadera
  3. jag skulle ha en fråga åt Kristian! Man har börjat fira sk. ceder-måltider i de lutherska församlingarna. Skall en lutheran delta i dessa jag anser att det är fråga om judaism som är en villolära och har trängt sig in i vår lutherska kyrka. Frikyrkorna tolkar dethär på ett felaktigt sätt och hyllar dethär och säger att nattvarden och ceder måltiderna är samma sak.

    SvaraRadera
  4. Anonym 11 juni kl 15:24. Kanske jag också kan kommentera något. Jag tycker att Din fråga är viktig!

    Inledningsvis skall man komma ihåg att sedermåltiderna kan firas med lite olika koncept. Ett sätt är att tillämpa de messianska judarnas sederkoncept (såsom det skedde redan på 1980- och 1990- talen inom Teologiska Institutet i Finland (STI) av vissa lutherska missionsorganisationer och åtminstone i dåvarande Lukas församling i Helsingfors.). Själva nattvardsdelen kan enligt min personliga erfarenhet utan större problem firas enligt den lutherska nattvardsläran. Om vi utgår ifrån att vår Herre instiftade nattvarden under den judiska påskmåltiden kan man enligt min mening försvara firandet av sedermåltiden lite på samma sätt som en påskvandring.

    Problemet är just det som Du säger: att man judaiserar, dvs att man blandar ihop element av den rabbiniska judendomen och den kristna tron på ett ohistoriskt sätt. Sedermåltiden är ju en slutprodukt av en lång process där alla nuvarande element sannolikt inte hörde till den judiska påskmåltiden under Jesu tid. Det största problemet är om man tolkar nattvarden utgående från den frikyrkliga, egentligen reformerta, nattvardsläran och dessutom på ett väldigt lågkyrkligt sätt. Hit hör också risken med felslagen nattvardsgemenskap. (En annan grej är, att man faktiskt använde starkt alkoholhaltigt vin under Jesu tid vilket naturligtvis inte riktigt passar in i det frikyrkligt-nykteristiska tankesättet).

    Hur som helst vill jag lyfta fram en skrift väldigt nära nytestamentlig tid: Didakhe eller De tolv apostlarnas lära som hör till en skriftsamling som kallas De apostoliska fäderna. Där hittar vi den äldsta bevarade nattvardsbönen. Dess förekomst visar att den vanliga frikyrkliga och lågkyrkliga uppfattningen om de första kristnas gudstjänst som en "fri" samling bygger på en feltolkning av Nya testamentet. Tydligen gör man också en motsvarande feltolkning av den judiska traditionen här.

    En intressant detalj är att nattvardsbönen som inramar läsandet av instiftelseorden över brödet och vinet innehåller formuleringen: "ur denna bägare skall inga odöpta dricka". Dvs en nattvardsgemenskap över de nuvarande samfundsgräserna där man inte tar de diametralt olika dopsynerna mellan oss och de flesta frikyrkorna i nejden på allvar är också ohållbar. För att nu inte tala om de gapande skillnaderna i nattvardssynen.

    Jag skulle alltså inte direkt avvisa tanken med sedermåltiderna. Däremot rekommenderar jag en restriktiv linje förenat med ordentlig teologisk reflektion.

    Marko Sjöblom

    SvaraRadera
  5. Anonym 15:24. Ursäkta att svaret har dröjt! Vår nattvard har sprungit fram ur den judiska sedermåltiden. När Jesus instiftade nattvarden var det just en sedermåltid som firades. Om man ställer de båda bredvid varandra (sedermåltiden och nattvarden i vår kyrka) så kan man ännu idag mycket bra se likheterna.

    Det Marko skriver ovan är långt också min syn på saken. Om än jag kanske inte skulle vara så snar att förkasta den något friare synen på nattvarden som kan härledas ur sedermåltiden. Vi vet att de första kristna ju faktiskt firade nattvard i hemmen!

    Men ja, Vi ska inte judaisera. Messias har kommit, och med honom har en helt ny tid inträtt. Således bör, om vi firar sedermåltid (vilket vi har gjort här vid vårt köksbord också) inte fira en sedermåltid så som judarna firar sin måltid utan så att vi har Kristus med i vårt firande. Att detta sedan långt blir en nattvardsmåltid är en annan sak som, vilket Marko konstaterar, kräver en hel del teologisk reflektion.

    SvaraRadera