Min historia

Jag läste just i det nyaste numret av Sändebudet Jenny och Christoffer Skuthällas berättelse om hur de kom till tro – och tyckte det var fascinerande! Dessutom blev jag inspirerad, och när jag dessutom minns hur en (engelskspråkig) bibellärare – jag minns nu inte vem – brukade säga att det är viktigt att ha nedtecknat om hur man kom till tro, så grep jag mig verket an.

Jag har inte alltid varit en medveten kristen. Visst har jag kanske alltid trott, men det har varit mera av en vag barnatro som inte egentligen hade någon betydelse för mig, för mina livsval och för hur jag såg på mig själv och på livet. Ett drygt år efter skriftskolan ändrades emellertid detta. Jag har alltid varit intresserad av sport, bollsporter i synnerhet, och när församlingens på den tiden (1987) mycket aktiva ungdomsgrupp spelade ”landskamper” i fotboll mot andra församlingars ungdomsgrupper (främst kanske Kronoby och Nykarleby?) hittade jag en plats i gemenskapen – och så småningom också mellan stolparna. (När det gäller fotboll är målväkteriet det enda jag inte har varit genomdålig på.) På den vägen blev jag.

Församlingens ungdomsgrupp, under ungdomsledaren Greger Forsbloms ledning, var som sagt väldigt aktiv. Ungdomsarbetet i Esse var dessutom såtillvida unikt att det alltid (åtminstone ända till nyare tid) alltid har funnits mycket pojkar med i verksamheten. (Detta går tillbaka till sent 70-tal, tidigt 80-tal, och bl.a. en gammal buss som fungerade som samlingspunkt och renoveringsobjekt. Men det för på tok för långt att gå in desto mera på det här...) Jag kom alltså med i verksamheten – med bönekvällar, öppet hus-samlingar och ungdomssamlingar varje lördagskväll. Fokus i arbetet var alltid på Guds ord, och varje samling skulle ha en ordentlig predikan eller åtminstone en andakt. Detta satte helt klart sina spår, och jag – som ännu inte riktigt hade förstått detta med Jesus (jag var bara med och njöt av gemenskapen) - fick börja jobba allt hårdare med att hålla de stora frågorna på avstånd. De kom nämligen från alla håll. I radion när jag knäppte på den. I TV:n. Förstås på ungdomssamlingarna och de få gånger jag gick i kyrkan. Nu efteråt har jag förstått att Herren denna tid sökte mig riktigt på allvar. Det förstod jag ändå inte just då. Till sist, en kväll, gick det ändå inte längre att värja sig. De något klichéaktiga orden, på engelska, ”if you can´t beat them, join them” kom för mig – och så gjorde jag det.

Detta ledde kanske inte till några större yttre förändringar. Tack och lov så hade jag, tack vare min dåtida stora blyghet (vart i hela världen har den försvunnit?), långt varit beskyddad från världen och dess förförelser. På fredagskvällarna satt jag hemma med föräldrarna och såg på ”Dallas” (22:20-23:20) varefter sängen kallade på mig. Lördagskvällarna var det igen ”Kuukauden Western” och andra filmer som fick min uppmärksamhet. Så jag hade inget skadligt ”gammalt liv” att bryta med – om man nu inte mera noggrant börjar analysera Dallas med alla dess intriger och förvecklingar.

Hur som helst var jag efter detta med i församlingens ugdomsverksamhet till alla delar. Inte som hittills, bara för gemenskapens skull. Så småningom började jag hålla andakter, senare skriftskolelektioner och även någon enstaka predikan. (Den första, ”Jesus, känner du honom?” var säkert både lång och tråkig... Tack alla ni som orkade sitta genom den!) Ungdomsgruppen var också hårt engagerad i skriftskolearbetet i församlingen, och både ungdomsledaren och församlingens kyrkoherde Kaj Granlund förstod vikten av att låta ungdomarna ta ansvar här. Med detta ansvar gavs vi möjlighet att växa, och detta kan aldrig överskattas. På skriftskolweekenderna och lägren gavs också möjlighet att sitta och prata med kyrkoherden, och när det gäller min andliga utveckling kan garanterat värdet av dessa samtal heller inte överskattas. Alla som växer andligt behöver ha ett eller flera bollplank och ”andliga fäder/mödrar” som hjälper en att växa på rätt sätt. För min del var de två första just de nämnda Greger och Kaj. Sedan dess har många andra fått stå ut med mina frågor och funderingar och fått leda mig rätt enligt Guds ord. Vissa under längre tider, andra under kortare perioder. Detta är annars något som vi idag behöver tänka på. Visst finns det mycket stress och många krav i dagens samhälle, men vi behöver ta tid för våra växande ”småsyskon” i Herren! Det stöd vi kan erbjuda kan var fullständigt ovärderligt. Det kan faktiskt handla om evigt liv eller evig död!

Nåja, sedan blev det bibelskola i Vasa (Efö) efter studenten (1991), och så – efter diverse flyktförsök (jag påminde faktiskt lite om Jona, tror jag...) studier i Åbo på TF. (1992-1995, 1996-2000) Någon kanske tänker att det att få back på ansökan om prästvigning (jag misstänker att jag var bland de allra första som nekades prästvigning p.g.a. ämbetsfrågan i vår kyrka och åtminstone i Borgå stift– om inte den allra första) skulle ha varit en stor besvikelse och kanske ha inneburit en livskris, men för mig var det närmast en lättnad! Tro det den som vill. Jag har nämligen insett att präst är inget som någon sund människa VILL bli – det är något man mer eller mindre tvingas till. (Det finns säkert undantag, jag känner åtminstone ett sådant fall...) Det att vara ledare för församlingen är nämligen ett synnerligen allvarstyngt uppdrag – något som dagens präster tyvärr väldigt långt har glömt bort (i kölvattnet på det på flera sätt förändrade prästämbetet). Så för mig var prästvigningsstoppet närmast att betrakta som en lottovinst. Nu fick jag i stället arbeta med det som jag mest av allt vill göra (pälsdjursuppfödning) och däremellan predika så mycket jag hinner och så ofta jag får en kallelse.

Detta tänker jag fortsätta med tills Herren stänger dörrar och öppnar nya fönster. När detta sker vet förstås ingen, det kan dröja längre eller så kan det gå fortare. Detta var, i korthet, min historia. (Sagt åt dig som orkade så här långt.) Säkert finns det en hel del som ännu kunde berättas, men det får räcka så här för denna gång.