Jag skrev en kort kommentar på ÖT:s web i anslutning till ”nyheten” om att kyrkan bugade mot öst under det kalla krigets dagar. Överraskande nog har den fått stå kvar och inte rönt samma öde som så många av mina kommentarer. Men reaktionerna lät dock inte vänta på sig. ”Karlebybo” (Jag vågar nästan gissa vem som döljer sig bakom denna psudonym) kommenterade min kommentar och skrev att ”Helt rätt, fienden finns inom kyrkan, alltså den stockkonservativa falangen som vill splittra kyrkan till en exklusiv liten klubb för alla "klassiskt" troende gubbstruttar och fördöma alla som är av annan åsikt....”
Igen alltså detta med att det är de ”stockkonservativa” som splittrar. Jag skulle kanske inte använda det uttrycket, men jag antar (med fog) att det är jag, och alla andra som delar de åsikter jag har, som avses. Men hur är det egentligen. Vem är det som splittrar?
Om Bibeln är att lita på – om den är Guds ord från början till slut – så kan vi veta vem Gud är. Vi kan veta hurudan han är. Veta vad han tänker om oss människor och vad han har gjort för vår frälsning. Om, skriver jag, inte för att jag på något sätt skulle tvivla på detta, utan närmast för att alla inte delar denna fundamentala (i ordets rätta bemärkelse!) utgångspunkt. Men om vi till äventyrs skulle låtsas att alla, om inte delar, så åtminstone accepterar den. Vem är det då som splittrar? De (även om det skulle råka vara en överväldigande majoritet) som vill gå bort ifrån det Gud säger i sitt ord, eller de som vill hålla fast vid det? Eller för att ta en bild från Guds ord – bilden om Kristus som huvud för sin församling. Alltså den Kristus som vi känner genom Guds ord, han som säger att ”den som älskar mig, han håller mina bud”. Vem är det som splittrar – de som vill låta Kristus vara huvudet, eller de som kommer springande med bilan?
Jag vill hävda att det alltid är de som går bort från Guds ord som splittrar. Alltid. Oberoende av om dessa är i majoritet eller i minoritet.
Föreställningen om splittring förutsätter att det först finns en enhet.
SvaraRaderaOm enheten består av "huvudströmmen av tänkandet i kyrkan idag" (där "kyrkan" kan avse vilken kristen rörelse som helst), så finns det helt säkert krafter både bland de konservativa och liberala som gnager på den enheten från var sitt håll, med samma ihärdighet.
Man kan förstås avgränsa kyrkan till "dem som håller fast vid Bibeln som Guds orubbliga ord", men då inställer sig nog frågan hur den avgränsningen skall ske människor emellan. Det finns en uppsjö rörelser både i nutid och i historien som gör anspråk på att vara just den gruppen, men ser man närmare på trosuppfattningen så har de alltid en eller flera tolkare mellan Guds ord och läsaren.
Lite tillspetsat vågar jag påstå, att om obrottslig trohet mot Guds ord är normen, så blir varenda kristen av idag en splittrare.
På den här punkten får man gärna bevisa att jag har fel, om man bara kan!
Vad är klassisk kristendom?
SvaraRaderaFrågan väcktes på en av de debattfora jag följer, där avsikten är att diskutera och bevara just precis denna form av kristen tro, och där de flesta av landets kristna samfund tycks vara representerade.
Efter ett längre meningsutbyte verkade slutresultatet bli, att var och en av debattörerna ansåg just sin egen denomination vara den sanna företrädaren för just klassisk kristen tro, medan de andra således var mer eller mindre ute och cyklade.
Det blev lite trist läsning, det.
Jag anser mig själv företräda klassisk kristen tro, även om jag gärna vill få till stånd ett hederligt möte mellan det som anses oavytterligt för tron och den moderna människan som har ett stort behov av att vara ärlig mot sig själv.
Esa.
SvaraRaderaArbetet tenderar speciellt denna årstid inkräkta på fritiden, i synnerhet på bloggandet... Men en liten kommentar till dina kommentarer: Du skriver att ifall "obrottslig trohet" är normen så blir alla kristna splittrare. Visst har du rätt - och därför skrev jag också "vill". För det är som Bo Brander sade, lydnad handlar inte om att alltid klara av att göra rätt, utan lydnad handlar om att alltid ge Gud rätt. Speciellt när vi har gjort galet. Det handlar alltså om (hjärtats) inställning till det som Gud har sagt. Är jag villig att böja mig, eller får Guds ord vika.
Nu kallar arbetet igen. Det blir ca 70 timmar per vecka i november och december för mig (fram till ca 15/12), så det kan som sagt hända att jag inte hinner blogga så mycket som jag skulle vilja. Men när något riktigt "ligger på" så finns det ju nog alltid tid... :)