Domsöndagen är min favoritsöndag i kyrkoåret, vid sidan av långfredagen och påskdagen. Om man läser dagens texter slarvigt kan man lätt få den uppfattningen att domsöndagens budskap handlar om krav, lag och Guds vrede över synden, men om man ser närmare på texterna så inser man att det också i domsöndagens budskap finns ett stort evangelium. Detta glada budskap handlar om att Gud inte har överseende med orättvisor och lidande. Att det en dag kommer att hållas en dom där allt det som nu är fördolt kommer att bli uppenbarat. En dom i vilka alla orättvisor kommer att rättas till och allt mänskligt lidande kommer att ses i sitt rätta ljus. I domsöndagens budskap finns svaret på Teodicé-problemet. Om vi bara vill se det.
Jag läste en kolumn i tidningen Uusi Tie som behandlade just domsöndagens budskap. Där sades en sak som jag i och för sig redan har vetat, men som jag nu än en gång uppmärksammades på och fick se så att säga i nytt ljus. Vi människor har fått tid att under vårt liv lära känna Kristus och hans nåd. Nådatid. Men en dag kommer denna nådatid att ta slut. För de människor som allt för många gånger har skjutit Kristus och hans nåd ifrån sig när Gud har kallat dem – för dessa människor blir domedagen en hemsk dag. För på den dagen kommer det att ske en uppdelning. Bibeln talar om får och getter. Fåren – alltså de som har låtit Kristus och Guds nåd få bli deras räddning – kommer att få höra de härliga orden: ”Kom, ni min Faders välsignade! Ta i besittning det rike som har beretts åt er!” Men för getterna finns det inte längre någon plats. Dessa kommer att få höra de hemskaste ord som någon människa någonsin kommer att få höra – och dessa ord kommer från Jesu egen mun: ”Gå bort, ni förbannade!” Det finns inte längre någon plats för dem, utan de får gå bort till den plats som har beretts för Djävulen och hans änglar. Tänk så hemskt! Ingen plats – och inte längre någon tid att omvända sig. De väntade för länge! De sköt ifrån sig Guds kallelse och hans nåd en gång för mycket. Och så de hemska orden: ”Gå bort!” Kristus älskar dem, det har han alltid gjort - även här vid tidens slut när de tvingas gå bort - men de ville inte veta av denna hans kärlek och den nåd han så många gånger erbjöd dem. Därför finns det inte längre något alternativ. Ingen tid och ingen plats.
I dag får vi ofta höra att ”Gud är kärlek” och att allt som är mot kärleken är mot Gud. (Detta fick jag t.ex. mot mig i en insändare i kp för några dagar sedan.) Med detta menar man sedan att allt det som MAN SJÄLV anser vara kärlek och kärleksfullt är av och för Gud. Problemet med denna syn är bara det att det är Gud, och inte vi, som definierar vad som är kärlek – och detta gör han först och främst genom sin Son, Jesus Kristus. Honom som vi lär känna genom Guds ord, Bibeln. För en människa som rör sig med sin egen, hemmagjorda gudsbild och den ”kärlek” som denna avgud får definiera – för den människan blir Jesu ord här i anslutning till domen naturligtvis helt omöjliga att förstå. I synnerhet orden ”Gå bort, ni förbannade”, men tyvärr också orden ”Kom, ni välsignade!”
Domsöndagens huvudbudskap till oss är faktiskt inte budskapet om domen – även om detta förstås är en väsentlig del av det hela. Nej, utan huvudbudskapet är att det finns en nåd. En nåd som räcker till för syndares frälsning. I dag, på domsöndag, och även på domens stora dag. En nåd som gör att den Kristus vi då kommer att få möta inte möter oss som domare, utan som vår Frälsare och vår bäste vän.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar