Vi var igår igen med på en burmesisk gudstjänst. Sist skrev jag, om jag minns rätt, att det var fråga om en gudstjänst på Kerenn, men idag fick jag veta att det de facto hördes tre (burmesiska) språk i gudstjänsten. Det är jobbigt att sitta av en hel gudstjänst när man inte förstår mera än ett par ord (orden ”Halleluja” och ”Amin” förekom nu som då – jag antar att de betyder det samma på de burmesiska språken som på svenska...) Jag bad faktiskt, på fullt allvar, om uttolkningens gåva under predikan, men någon sådan fick jag inte. Däremot fick jag mig ett starkt tilltal av en manlig gudstjänstdeltagare som höll någon form av vittnesbörd (antar jag att det var) under den senare delen av gudstjänsten. Jag förstod förstås inget av vad han sade heller, men han höll under hela sitt anförande i sin Bibel, och den talade till mig.
Dessa människor har haft ett hårt liv. De har varit förföljda i sitt hemland, många av dem på grund av sin tro. Efter en farofylld flykt från sina hem över till grannlandet Thailand har de sedan tvingats leva många år i flyktingläger under fullständigt bedrövliga förhållanden. Man kunde kanske föreställa sig att tron – speciellt som den i många fall är själva orsaken till deras lidanden – skulle ha tagit stryk och blivit mindre viktig för dem genom detta. Eller att de åtminstone skulle ha blivit bittra på Gud. Men det har gått precis tvärtom. Jag tror inte att jag har träffat några människor som tar sin gudsrelation mera på allvar än dessa burmeser. Om detta vittnade också denne mans Bibel. Den var milt sagt välanvänd! Nog syns det också på min Bibel att den har varit i användning, men detta var ändå något helt annat. Och sättet som han höll den på – det vittnade om en stor kärlek till denna enkla bok med det stora innehållet.
Jag fick mig en ordentlig tankeställare av detta. Vi har ju det så oerhört bra här i vår lugna del av världen. Vi får fritt samlas till gudstjänst. Vi får ha våra Biblar, och om vi skulle bli av med vår Bibel så får vi tag på en ny nästan hur lätt som helst. Guds ord är tillgängligt här i vår del av världen. Och alla får läsa det fritt och utan risk att få utstå repressalier om vi påträffas med en Bibel i handen. Men är vi tacksamma för detta? Brukar vi Guds ord så flitigt som vi borde/kunde göra? Förstår vi överhuvudtaget hur bra vi har det?
Jag förstod inget av den predikan som vi fick höra, men denne mans oerhört slitna Bibel blev i stället till en predikan för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar