Men

Det finns ett par härliga ”men” i speciellt Paulus´ brev i Nya testamentet. I Rom 6:23 skriver han att ”Syndens lön är döden, MEN Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre”. Idag tänker jag speciellt på det oerhört viktiga ”men” som vi hittar i ”uppståndelsekapitlet” (1 Kor. 15). Först beskriver Paulus hur situationen skulle te sig om Kristus inte har uppstått. Han skriver att i så fall är vår tro tom och vi är ännu kvar i våra synder. Vidare är alla de som har dött i tron på Kristus förlorade. Vår predikan är tom, och allt arbete vi gör för Kristus/kyrkan är meningslöst. Alla gudstjänster, alla kyrkobyggnader, all verksamhet – allt är fullständigt onödigt. ”Om Kristus inte har uppstått är vi de mest beklagansvärda av alla människor.” Underförstått: Vårt mänskliga liv är tungt och svårt som det är – om vi dessutom tvingas lida för en tro som saknar värde, ja, då har vi sjunkit så lågt som det bara är möjligt. Tänk att bli martyr på grund av någonting som aldrig har hänt. På grund av tro på en Herre som ligger och ruttnar i massgrav utanför Jerusalem. Så beklagansvärt! Så fullständigt onödigt!

MEN. (1 Kor. 15:20) Nu HAR Kristus uppstått. På riktigt. Kroppsligen. Han lever! Han har uppstått som den förste, och alla som lever och dör i tron på honom kommer en dag att följa efter. För att han gick först och banade vägen ut ur döden för oss alla. Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

Och denna uppståndelse är ingen sinnesstämning. Den klassiska liberalteologins kanske största missgrepp är just detta att man hävdar att det inte spelar någon roll om uppståndelsen är verklig eller inte. Man kan säga att Kristus har ”uppstått andligen” – och med detta menar man att det viktiga inte är att han verkligen har uppstått, utan att vi tror att han har gjort det. Och att denna tanke skänker oss tröst. Det spelar ingen roll, menar man, om Jesu kropp ruttnade i en massgrav utanför Jerusalem, eller om Jerusalems halvvilda hundar åt upp hans döda kropp – det viktiga är att vi tror att han har uppstått. Att han lever "för dig". 

På detta sätt blir den kristna tron inget annat än ett kvalificerat självbedrägeri. Men detta är sannerligen inte vad Paulus skriver. I stället skriver han ett stort ”MEN”. Men nu har Kristus uppstått. På riktigt. Kroppsligen. Därför är vår tro inte tom. Därför är vi inte kvar i våra synder. Därför är vårt arbete för Kristus inte meningslöst. Därför kommer också vi, och alla andra som har dött i tron på Kristus, en dag att uppstå – på samma sätt som Kristus gjorde den första kristna påskdagsmorgonen.

Men. Tänk vilket härligt ord!