En betraktelse i allhelgonatid

Det finns två, med varandra fullständigt oförenliga, omdömen om de kristna i NT. Omdömet om dem som ges i början av Apostlagärningarna ­– som avgavs under kyrkans första tid – är odelat positivt.

Varje dag var de troget och enigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och delade måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av hela folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta. (Apg. 2:46-47)

Det andra omdömet får vi från Jesu egen mun i evangelierna där han talar om de yttersta tiderna och om hur de kristna då kommer att uppfattas. Detta omdöme är som sagt något helt annorlunda. Här sägs det:

Ni kommer att bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut till slutet ska bli frälst. (Mk. 13:13)

---

Vad beror denna oerhörda skillnad i omdömena på? Är det, som kristendomskritikerna påstår, för att det är två olika författare som ligger bakom texterna? Nej, så är det givetvis inte. Det ÄR två olika författare, men både evangelierna och Apostlagärningarna är Guds ord och därmed inte sinsemellan motstridiga. Så vad är det då som är orsaken till den stora skillanden?

Svaret är faktiskt mycket enkelt. Det består av bara tre bokstäver. Det handlar om TID. Mer precist om skillnaden i tid mellan de två omdömena. Guds ord förändras inte, det är evigt. Samma sak med oss kristna som håller oss till Guds ord. Det var samma lära år 33 som det är år 2026 och som det kommer att vara vid tidens slut. Men världen har förändrats.

Visst. De kristna hatades och förföljdes också under kyrkans första tid. Många kristna blev också då martyrer för Kristi skull. Men om de första kristna i Jerusalem sägs det att de var omtyckta av hela folket. Men tiderna skulle snart förändras, och detta ser vi börja ske redan ett par kapitel senare i Apostlagärningarna. I kapitel fyra berättas om hur apostlarna tvingas försvara sig inför stora rådet, och redan mot slutet på det fjärde kapitlet talas det om förföljelsetider. I kapitel sex dras apostlarna igen inför Stora rådet, och i kapitel åtta talas det om hur Stefanus blir den första kristna martyren.

Sedan är den kristna kyrkans historia en parallell berättelse om enorma framgångar för Evangeliet och om svåra förföljelser. Det är lätt att tro, när man läser kyrkohistorien, att förföljelserna mot de kristna var som intensivast under de första kristna århundradena. Men så är det faktiskt inte alls.

Uppskattningsvis 70 miljoner kristna har fått sätta livet till för sin Herres namns skull under kristendomens snart tvåtusenåriga historia. Av dessa blev ca 45 miljoner, alltså avsevärt mer än hälften, martyrer under det senaste århundradet. Alltså under 1900-talet. Och faktum är att takten ytterligare har eskalerat under 2000-talets första fjärdedel. Om inget förändras, och om Herren dröjer, kommer det samma faktiskt att kunna sägas när det första århundradet av 2000-talet summeras om ca 80 år. Alltså att mer än hälften av alla kristna martyrer genom historien har dött under det senaste århundradet.

---

Men ändå. Hatade av alla för mitt namns skull? Hur kan det bli så?

Den amerikanske författaren och samhällsdebattören Rod Dreher har konstaterat att vi kristna som håller fast vid Guds ord också i etiska frågor (främst gällande abort och hbtq) snart kommer att bli sedda på samma sätt som människorna nu ser på 1900-talets vitmaktrörelse. Exempelvis Ku Klux Klan.

Detta påstående förde han fram i sin bok The Benedict Option som utkom 2017. Då var det många som kritiserade hans påstående och hävdade att detta aldrig kommer att ske. Nu, snart tio år senare, är detta inte längre alls så alldeles utopistiskt. Vi ser nu en snabb och radikal förändring i samhällsklimatet. Många kristna som har vacklat i andra frågor kantrar nu snabbt över till att anse att kyrkan måste acceptera samkönade par och hela hbtq-rörelsen som något rätt och sant. I det sekulära samhället finns det allt mindre förståelse för den bibliska hållningen i frågor som har med hbtq att göra, och beklagligt nog följer de flesta (protestantiska) kyrkor snabbt efter.

---

Visst skulle vi vilja att omdömet som ges om de första kristna i Apg. 2:47 också skulle gälla oss. Det skulle vara fint att få vara "omtyckta av hela folket". Men tiden har gått långt förbi det. Tiden har förändrats. Samhället har förändrats. Världen har blivit så oerhört mycket kallare. Idag är vi tyvärr mycket närmare Mk. 13:13 är Apg. 2:47.

Den stora trösten är att detta inte kommer som någon överraskning för vår Herre. Han har sagt att det kommer att bli precis så här. Men notera mycket noggrant ordet i följande mening i Mk. 13:13!

SLUTET

När detta sker är slutet nära. Vi får hålla ut och hålla fast. Och tro och lita på löftet.     

 

Nattvardsväckelse?

Igår publicerade SLEY:s missionsledare Ville Auvinen ett nytt avsnitt av sin podcast "Muurinharjalla" på Youtube. Denna gång hade han en gäst med sig, SLEY:s hemlandsledare Juhana Tarvainen. De två diskuterade givetvis det nygrundade Förbundet Kyrkfolket, men även Lappobiskopen Matti Salomäkis hårda ord om väckelserörelsernas mässgemenskaper som "cancersvulster". 

I videon (vid ca 33:30) berättar Tarvainen om den oerhört glädjande trend som råder just nu inom SLEY. Mässgemenskaperna växer så det knakar och nya människor hittar till dessa högmässor och nya gemenskaper växer fram på flera ställen. Bara i höst kommer det att startas nya mässgemenskaper på tre eller fyra orter, och mässorna i Helsingfors drar så mycket folk att man av utrymmesskäl har fått utvidga verksamheten så att man nu firar flera högmässor varje söndag för att alla som vill delta ska rymmas med. 

Tarvainen är noga med att påpeka att initiativet till de nya mässorna inte har kommit från SLEY utan från lokala kristna som upplever att de av olika orsaker inte längre kan delta i sin hemförsamlings gudstjänstliv. T.ex. för att det i församlingens kyrka har firats regnbågsmässor, arrangerats samkönade vigslar eller för att där finns kvinnliga präster som medverkar i gudstjänsterna. Eller för att förkunnelsen inte längre är god Guds ords förkunnelse. 

Tarvainen lyfter också fram det att det som drar folk till SLEY:s mässor är gemenskapen. (Förutom givetvis det faktum att förkunnelsen är Kristocentrisk , Evangeliecentrerad och stadigt bibelförankrad.) I SLEY:s mässor går folk av alla åldrar, allt från barnfamiljer, till studerande, medelålders samt förstås också äldre. Just detta med det breda åldersspannet är ett av tecknen på en levande församling.   

Nå, den som har deltagit i en GloriaDei-mässa arrangerad av SLEF inser att detta lika gärna kunde vara en beskrivning av en sådan högmässa. Det som är en stor styrka när det gäller GD-mässorna på flera orter är att dessa arrangeras i samarbete med församlingen och därmed inte ens till äventyrs kan kallas för "konkurrerande verksamhet". Så ännu lite reklam: Den som vill delta i en GloriaDei-mässa har möjlighet att göra det inkommande söndag klockan 18 i Kyrkostrands församlingshem i Pedersöre/Jakobstad. Välkommen med i gemenskapen! 

Det är viktigt i detta sammanhang att påpeka det som också Tarvainen säger i videon jag länkar till ovan. Det finns ännu församlingar i Finland (av vilken Pedersöre är en) där det är gott och uppbyggligt att gå i gudstjänsten och delta i församlingens verksamhet. Men tyvärr blir dessa församlingar allt färre, och jag har tidigare konstaterat att särskilt domkapitlet i Borgå stift tyvärr har gått in för att slå sönder sådana församlingar. 

--- 

Med bakgrund i det ovan sagda är det inte förvånande att det från biskopligt håll blir allt hårdare tongångar och nypor när det gäller dessa mässgemenskaper inom Kyrkfolket. Det är inte konstigt att det kyrkliga ledarskapet ser med oro på att människorna överger avfallnad församlignars gudstjänster och i stället söker sig till väckelserörelsernas mässgemenskaper. Förutom att domkapitlen har försökt stoppa/förbjuda en del av dessa att fira nattvard har alltså tonläget också skärpts betydligt. I videon diskuterar Auvinen och Tarvainen som sagt också Lappobiskopen Matti Salomäkis hårda ord om väckelserörelsernas mässgemenskaper som "cancersvulster" och de berör också det att biskoparna har kallat dessa mässgemenskaper för "konkurrerande verksamhet". 

Detta senare omdöme är ju bara befängt. Hur kan det vara "konkurrerande verksamhet" att samla människor inom ordets hörhåll och till att fira nattvard? Människor som i många fall deltar i denna "konkurrerande verksamhet" just för att de inte längre kan delta i de av församlingen ordnade gudstjänsterna. Det som sker här är uttryckligen att väckelserörelserna erbjuder möjlighet för hemlösa kristna att få del av nattvard och ordets förkunnelse. 

Jag ska avsluta med att konstatera att historiskt sett har just detta alltid varit väckelserörelsernas uppgift och, kunde vi säga, Modus Operandi. De har ordnat sådan verksamhet som församlingen inte har erbjudit. Att det idag har gått så långt i kyrkan att detta nu är nattvardsmässor och gudstjänster där inga villolärare medverkar är förstås så oerhört tragiskt. Men så är det nu bara.  

Föga förtroendeskapande

Lappobiskopen Matti Salomäki svarade på medias frågor i Radio Deis program "Biskopens frågetimme" förra veckan, och frågorna som ställdes handlade långt om kyrkans enhet och förhållandet mellan väckelserörelserna och kyrkan och dess ledning. På frågan om väckelserörelsernas mässgemenskaper kallade Salomäki dessa mässor för "en cancersvulst" som växer vid sidan av kyrkans församlingar med ett eget "blodomlopp och egen näring".

Han byggde vidare på sitt (märkliga) resonemang från sitt öppningsanförande på senaste biskopsmötet där han menade att det är ytterst allvarligt att vi inte kan samlas till samma nattvardsbord. "Vi söker enhet med de stora kyrkosamfunden med målet att någon gång kunna samlas kring samma nattvardsbord. Om detta inte lyckas ens inom vår egen kyrka så är det nog ett stort problem".

---

Visst. Det är inte alls svårt att hålla med biskopen här. Men felet med hans resonemang är att han närmast kräver att vi ska samlas kring sådana nattvardsbord där villolärare förkunnar och officerar. Detta är något en kristen inte kan göra. Vi har Guds ords klara ord som säger att vi inte ska delta i sådana sammanhang. Men detta är faktiskt inget problem. Om biskoparna och kyrkans ledning verkligen vill samla alla till ett gemensamt nattvardsbord är det bara att rensa bort villoläran. Svårare än så är det faktiskt inte. Men vi kan inte börja i fel ände, så som Salomäki föreslår. Enhet skapas aldrig genom att förutsätta enhet utan genom att röja bort orsakerna till oenigheten.      

Salomäkis tal om en "cancersvulst" är sedan en helt annan sak. Sådana ord är verkligen inte ägnade att skapa förtroende och dialog. (Något han själv också insåg varpå han senare bad om ursäkt för sitt ordval.) Men det oaktat avslöjar hans ord hur han (som ändå är en av kyrkans mer balanserade biskopar idag) ser på saken.

Med det sagt så är det förstås en stor fördel om och när också väckelserörelsernas mässgemenskaper kan samlas inom ramen för församlingens ordinarie verksamhet. Detta sänker trösklarna, gör det praktiska mer hanterbart och visar att vi fortfarande vill, så långt det är möjligt, undvika att skapa organisatorisk splittring där sådan inte påtvingas oss.

Men det Salomäki och de andra biskoparna borde inse här är att det är deras avvisande hållning och deras nattvardsförbud som har skapat den situation vi befinner oss i idag. På flera håll (t.ex. i Seinäjoki och Björneborg) har den lokala församlingen förordat nattvardslov och att väckelserörelsernas mässgemenskaper ska kunna verka som en del av församlingens verksamhet, men det är biskoparna och domkapitlen som har stoppat detta.

Och nej. Det är ingen godtagbar motivering att säga att det ordnas en nattvardsmässa inom gångavstånd från den nu förbjudna mässan. Inte när villolärare medverkar i denna mässa. 

Det är betryggande att väckelserörelseledarna klart har deklarerat att ifall lov att fira mässa inte ges så fortsätter mässorna i alla fall. Helst förstås med kyrkoledningens lov och välsignelse, men om detta inte erhålls så då utan. Om kyrkoledningen förvägrar väckelsens folk en rätt nattvardsgemenskap så kommer en sådan ändå att upprätthållas.  

Det som också skorrar mycket falskt är denna avvisande och förbjudande hållning samtidigt som biskoparnas uttalade strävan är att bejaka mångfalden i det kristna livet. Juha Vähäsarja från tidningen "Elämä" påtalade skevheten i detta i samtalet med biskop Salomäki. Vähäsarja konstaterade att kyrkans ledning bejakar och stöder många slags gudstjänster där man förnekar kristna grundsanningar och talar varmt för att det ska vara "högt till tak och långt mellan väggarna". Likväl stöter de som står bakom väckelserörelsernas mässgemenskaper där man vill hålla sig till Guds ord och den lutherska bekännelsen allt som oftast huvudet i väggarna. Hur kan detta komma sig, frågade han.

På detta hade Salomäki egentligen inget svar, annat än mantrat att det är viktigt att kunna samlas till gemensamt nattvardsfirande. Också i sitt brev där han beklagar sitt ordval i "biskopens frågetimme" upprepar han detta samma mantra.

Men som sagt, det är att börja i fel ände.

 

Förbundet Kyrkfolket rf

Jag fick alldeles just ett meddelande i telefonen om att Kyrkfolket.fi på sin webbplats publicerat en pressrelease (kan man kanske kalla det) om att idag, 28/10 2026, har Kyrkfolkets förbund rf:s stiftelseurkund undertecknats i Helsingfors. Dokumentet har undertecknats av LFF:s verksamhetsledare Stig-Erik Enqvist, Tom Säilä, SLEY:s verksamhetsledare, Daniel Nummela, Folkmissionens verksamhetsledare, Lauri Vartiainen, verksamhetsledare för Finlands Bibelinstituts stiftelse och styrelseordförande för den nya föreningen, Timo Laato pastor i Bedjarrörelsen och SLEF:s verksamhetsledare Albert Häggblom. 

I pressreleasen betonas starkt att detta INTE är fråga om en ny kyrka, utan om en förening som ska samordna de olika medlemsorganisationernas mässgemenskaper samt verka i bakgrunden för att stöda det andliga livet i medlemsorganisationerna och trygga framtiden för den lutherska bekännelsen och en biblisk och Kristuscentrerad förkunnelse i Finland.

Märk dock väl att två av de grundande rörelsernas verksamhetsledare tydligt nämner just prästvigningsfrågan som en central fråga för det nygrundade förbundet. Även om det sägs klart ut och flera gånger i texten att detta alltså inte är fråga om en ny kyrkobildning kommer just detta knappast att tas så vänligt emot av vår kyrkas biskopar. 

Hur som helst ger denna nyhet en inte så liten dos framtidshopp i den andligt mörka tid vi nu lever i.  

 

2026

Jag läser som bäst CS  Lewis oerhört innehållsrika scifi-trilogi. (Kan rekommenderas för den som gillar fantasy och teologi!) Jag fick igår klart Perelandra och ska idag börja med "That Hideous Strength", en bok som bättre än de flesta andra lyckas beskriva människans hopplös situation utan Gud. 

Rubriken på denna text kanske förvånar någon. Låt mig börja med att säga att den faktiskt är felaktig. Den borde troligtvis vara 2031, men p.g.a. munken Dionysius Exiguus (ca 470-544) räknefel skriver vi alla nu 2026. Alltså räkningen efter Jesu födelse. Eller för att tala med Lewis´ord: År sedan den välsignade blev människa. 

Har du tänkt på hur stor sak detta var, alltså det att Gud steg ner i världen, bland de människor han skapat, och tog sig an vår situation? De flesta har kanske inte har reflekterat så mycket över det, men låt mig säga så här: Detta är en så enormt stor sak att det är ytterst passande att vi varje dag och varje gång vi skriver ett datum ärar honom för detta hans offer och stora gärning för vår skull. 

Om du kan komma över böckerna skulle jag uppmana dig att läsa Lewis scifi-trilogi. Den andra boken, Perelandra, lyfter bland annat fram just detta med hur oerhört stort Jesu människoblivande (och givetvis hans offer på korset) är sett ur hela universums synvinkel. Den tredje boken ger, om vi låter den göra det, oss en stark påminnelse om hur en man bör se på och behandla sin hustru. Bland annat. 

Men här och nu: Kom ihåg att varje gång du skriver årtalet ger du Gud äran för hans verk. Det är då också ytterst passande att tacka honom för det han har gjort.  

Vem ligger bakom eskaleringen?

Ingen seriös betraktare kan förneka att det kyrkliga klimatet har blivit bra mycket kärvare den senaste tiden. Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalo torgförde en rätt så allmän uppfattning (åtminstone bland biskoparna och i media) i "Biskopens frågetimme" i Radio Dei i september när han hävdade att det på senare tid har "skett en eskalering på båda sidorna". Eller, som vissa medias representanter påstår, främst bland de bibelkonservativa i kyrkan.

Men hur är det, stämmer detta? I sin nya podcast "Muurinharjalla" tillbakavisar SLEY:s missionsledare Ville Auvinen detta påstående när han hävdar att det är kyrkans ledning som står för eskaleringen. Han frågar vad det är som har skett under de senaste åren. Vad och vem är det som har förändrats? Auvinen säger att det i detta sammanhang är lätt att luras av en synvilla. Precis som när man sitter på ett tåg som lämnar stationen och det då kan se ut som att det är allt annat som rör sig, inte tåget, kan vi i detta bli förvillade och få för oss att rörelsen har skett där den inte har skett. Om vi däremot ser på de fakta som finns tillgängliga ser vi att det är kyrkan och kyrkans ledning som har förändrats, inte vi bibelkonservativa.

Han lyfter fram den kläm som tillfogades beslutet om ämbetsfrågan 1986 och visar hur vi bibelkonservativa har varit konsekventa i vår hållning medan kyrkoledningens linje har blivit allt hårdare. Länge gick det nämligen att verka i kyrkan i enlighet med denna kläm, men år 2006 godkändes det så kallade "biskop Heikkas papper" som förbjuder "arrangemang av arbetsturer" i församlingarna. Detta innebär nu att präster som inte kan tänka sig att samarbeta med kvinnliga präster i praktiken inte längre kan verka i församlingarna.

Ett annat exempel Auvinen lyfter fram är hur den nuvarande ärkebiskopen Tapio Luoma, genast han tillträtt sin post 2018, förbjöd nattvardsfirandet i samband med Maata näkyvissä-festivalen i Åbo om inte också kvinnliga präster tilläts medverka. Detta innebar att tusentals ungdomar förvägrades nattvarden vid denna tillställning. Igen: Inte för att arrangörernas linje på något sätt hade förändrats utan för att kyrkans linje hade blivit hårdare.  

När vägen till prästämbetet stängdes inom vår kyrka har väckelserörelserna löst sitt prästbehov genom att låta ordinera sina teologer utomlands hos samarbetskyrkorna, t.ex. i Ingermanland och i Kenya. År 2024 omöjliggjorde biskoparna också detta genom att kraftigt höja kraven på när sådana vigningar kunde godkännas. Målet var helt tydligt att förhindra att väckelserörelserna på denna väg kunde få nya präster som håller sig till kyrkans gamla ämbetssyn. Också här ser vi att det är kyrkan och kyrkans ledning som har förändrats och skärpt sin inställning.

Samma sak ser vi när det gäller de mässgemenskaper som väckelserörelserna står bakom ute i församlingarna. Under en lång tid har samarbetet mellan rörelserna och församlingarna fungerat bra, och även om både väckelserörelserna och församlingarna (!) har velat se en fortsättning på samarbetet har domkapitlen och biskoparna på flera håll gjort allt de kunnat för att förstöra om stoppa detta samarbete.

--- 

Som Auvinen konstaterar har de rörelser och präster som vill hålla sig till den bibliska ämbetssynen hållit samma linje allt sedan nyordningen med kvinnliga präster infördes 1986. Det som har förändrats är kyrkans linje. Således bör vi inte låta oss bedras av den synvilla som serveras oss.

---

Men det är oundvikligen sant att klimatet har blivit mycket hårdare de senaste några åren, och detta beror på att de två lägren har kommit allt längre ifrån varandra. Men det beror i sin tur INTE på att de båda skulle ha glidit i sär, ett läger åt var sitt håll, utan på att kyrkan och kyrkans ledning har blivit allt mer radikal och allt mer fjärmat sig från både Bibel och bekännelse och från en verklig vilja att hålla samman vår kyrka.  

Bedrövlig insändare

Erik Vikström, biskop emeritus, sätter sin slev i kyrkoschismsoppan med en insändare i dagens Hbl. Att han menar att SLEF och LFF borde överge sin bibliska hållning i ämbetsfrågan är kanske inte så överraskande, även om motiveringen fallerar å det grövsta. Det som däremot är synnerligen överraskande och oerhört sorgligt är att också han nu helt tydligt har gått in för att propagera för kyrklig vigsel av samkönade par. 

Detta visar tydligt på hur illa det går om och när någon beger sig ut på det sluttande planet och börjar kompromissa med Guds ord. Det börjar med en fråga, sedan följer nästa och nästa och nästa... 

Nej. Antingen låter vi Guds ord vara Guds ord och håller oss till det, så som också vår kyrkas kyrkoordnings första paragraf förpliktar oss, eller så slutar det i, ja vem vet? 

Vikström menar sig veta att det inom rörelserna råder ett "pyrande missnöje" med att ledningen inom SLEF och LFF håller fast vid den bibliska ämbetssynen också när detta leder till "kyrkopolitiska avgränsningar". Här kunde det ha lönat sig för Vikström att lyssna till det meningsutbyte som försiggick mellan SLEY:s missionsledare Ville Auvinen och Helsingforsbiskopen Teemu Laajasalo i januari 2025. Laajasalo hävdade ungefär samma sak som Vikström nu påstår (även om Vikström går betydligt längre), och på detta replikerade Auvinen att ifall väckelserörelsernas ledare skulle gå in för att göra det Laajasalo rekommenderar skulle de snart vara före detta väckelserörelseledare. Detta eftersom väckelsens folk läser sin Bibel och förstår vad den säger.

Som sagt går Vikström betydligt längre än Laajasalo i sina förslag; bl.a. vill Vikström att SLEF ska släppa fram kvinnliga präster i sina "Gloria Deo-mässor". Likaså att arrangörerna för Kyrkhelgerna borde göra det samma. 

Här ser vi samma strategi som biskoparna, särskilt i Borgå stift, ägnar sig åt. In med kvinnliga präster och slå sönder det som fungerar! Då blir det nog bra, ska ni se. 

Men nej, det blir inte det.    

 

Europa brinner

Det har knappast undgått någon att protesterna i Frankrike har tilltagit i styrka och att de nu också har spridit sig till andra länder. På lördagen demonstrerade uppemot en miljon fransmän mot stigande levnadskostnader, och sedan urartade demonstrationerna till rena rama upplopp med brända stadshus, plundrade butiker och över 2000 arresteringar samt 1000 skadade poliser varav några blev allvarligt skadade. Upplopp förekom också bl.a. i Albanien och Italien.

--- 

Det är förstås fullt lagligt att demonstrera - trots att målen för dessa demonstrationer är synnerligen verklighetsfrämmande. I artikeln på Svenska Yle sägs att demonstranterna protesterar mot levnadskostnaderna och kräver högre löner och pensioner. Problemet är att vi i hela Europa de senaste åren har levt skyhögt över våra tillgångar och finansierat driften med lånade pengar. Detta är förstås ohållbart i längden och hotar på sikt det ordnade samhällets fortbestånd. Nedskärningar är därmed oundvikliga, och de som inte förstår detta kan givetvis protestera så mycket de vill. Men det förändrar inte verkligheten. 

En sak vi kan notera i detta sammanhang är att problemen att förstå att vi inte som samhälle kan fortsätta att leva på kredit och de våldsamma protesterna har en sak gemensamt. Det är vänsterpartierna som gärna fortsätter låna till driften, och det är vänsteranhängare som just nu sätter Europa i brand. Noterbart är också att vänsterledarna i Frankrike inte kritiserar demonstranterna utan polisen och samhällets försök att tygla demonstrationerna. 

Jag antar att detta borde säga oss någonting.  

 

Sångcafé

Ikväll kl 18 finns det möjlighet att delta i Sångcafé i Kållby bönehus på Centrumvägen 312  Vi inleder med kaffe/te och smörgås, och sedan sjunger vi tillsammans och får höra Birgitta Sarelin berätta om Oscar Ahnfelt. Kvällen avslutas med en andakt.

Välkommen med!  

Ännu ett stolpskott

Österbottens Tidning står för ett nytt stolpskott på ledarplats när Anna Sourander skriver om "Varför står inte Päivi Räsänen upp för kvinnor som får missfall". 

Ledartexten behandlar ett i och för sig viktigt ämne, men varför måste Sourander alls blanda in Päivi Räsaänen i detta? Svar: För att Sourander har missförstått hela frågan och tror att abort och missfall på något sätt har med varandra att göra. Det har de inte, och således har Räsänen inget med missfallsvården att göra - mer då än någon annan riksdagsledamot.

Det att Sourander inte begriper skillnaden mellan ett missfall och en abort är ack så avslöjande. Samtidigt är det, antar jag, så väldigt symptomatiskt för vår tid. Ett mord (vilket abort är) jämställs med en naturlig händelse (som ett missfall är). 

Blindheten är närmast total. 

Och nej, inte ens på en enda punkt har Sourander rätt när hon blandar in Päivi Räsänen i detta. Räsänen HAR stått upp för kvinnor som får missfall. Hon var en av undertecknarna till det skriftliga spörsmålet KKV 687/2022 vp som syftade till att "etablera och trygga psykosocialt stöd i samband med vården vid missfall". (Denna uppgift baserar sig på ett AI-svar som kan vara felaktigt.)  

Så detta är inte bara ett stolpskott, det är ett självmål från Souranders och ÖT:s sida. Ett självmål som kunde ha undvikits med en enkel googling. Men det är klart, frestelsen var för stor att blanda in Räsänen här och försöka rida på nedsvärtningsvågen av henne. 

Så oerhört svagt igen, ÖT!  

Om tomheten

Jag läser som sagt Psaltaren just nu. Idag läste jag den 94. Psalmen, och jag fortsätter att förundras och fascineras av det djup av vishet och kunskap som finns i dessa gamla texter.

Psalmisten skriver i den 11. versen: Herren känner människornas tankar, han vet att de är tomhet.

Det här kan vid en första anblick kanske låta t.o.m. lite orättvist. Är det verkligen så bedrövligt? Men ja. Psalmisten har helt rätt. Våra mänskliga tankar ÄR tomhet. Man behöver bara slå upp en tidning eller gå in på nätet för att inse att det är precis så det är. Eller, än värre, sätta sig ner och fundera på vad jag själv har tänkt på de senaste minuterna.

Våra tankar irrar ofta iväg till saker och problem som, framför allt ur ett evighetsperspektiv, är fullkomligt betydelselösa. Vi funderar på hur vi ska göra det ena eller det andra i vår vardag – vilket förstås i ett kortkort perspektiv inte behöver vara betydelselöst – eller så uppehåller sig våra tankar vid vad andra människor tänker om oss och spekulationer kring varför de gör det. Eller så funderar vi på något kommande (eller avklarat) sportevenemang eller någon konstyttring. Och mycket annat av samma sort.

Observera nu att jag inte säger att detta är fel eller på något sätt fördömligt. Nej. Men det ÄR tomhet.

Men det blir fel och fördömligt när vi, med våra tomma tankar, går in och funderar på t.ex. moral och framför allt när vi funderar på evighetsfrågan. Om vi gör det överhuvudtaget. Ofta trängs sådana frågor bort av mer vardagliga och jordnära frågor. Då blir detta med våra tankars tomhet så väldigt uppenbart.

Vi människor klarar nämligen inte i oss själva av att tänka RÄTT. För att citera Paulus: Vi tänker så som människor tänker. Och alltid när vi gör det blir det mer eller mindre galet. Tomt.

Detta beror på att vi är syndare. Synden snärjer oss, och framför allt snärjer den våra tankar och vårt inre landskap. Synden gör att vi tänker fel. Framför allt på så sätt att vi själva placeras i universums centrum. "Kung jag" sitter på tronen i vårt inre landskap. Och då blir det automatiskt fel.

CS Lewis beskrev synden som något krokigt. Synden gör att vi blir krokiga och inåtkrökta när Guds plan var att vi skulle vara raka och leva för andra.

Observera nu mycket noga att detta inte är något som gäller för "alla andra". Nej. Det gäller för alla. Punkt. Jag är också inräknad i detta. Också mina tankar är ofta tomhet och inriktade på sådant som inte har något som helst evighetsvärde.

Men det finns en sak i denna världen som INTE är krokigt. En sak som kan hjälpa våra tankar att fyllas med innehåll. En sak som skapar i oss en rätt vilja och rätta insikter. En sak som är sann mitt i alla denna världens lögner. Ja, jag talar förstås om Guds ord.

I Bibeln har Gud uppenbarat sin vilja, sin frälsningsplan och framför allt sig själv och sina tankar. Och dessa är allt annat än tomhet. Och, under över alla under, han har gett oss människor detta sitt eget ord!

Så kära vän som läser detta! Bruka Guds ord! Låt Herren tala till dig! Låt honom korrigera dina felaktiga uppfattningar. Låt honom räta upp din krokighet och skapa om dig till Kristi likhet! Låt honom ge dig sin glädje och frihet! Låt honom fylla tomheten med innehåll!  

Detta är inget kvickfix. Det är ett livsprogram, och det blir inte färdigt här i tiden. Men vi får vara med i detta varje dag.

Det är stort!    

 

Om hyckleriet i kyrkan

Jag hittade en mycket intressant insändare av Jouni Haverinen på Kotimaa-tidningens webbsidor. Där begås annars för närvarande en intressant debatt gällande kyrklans enhet som den som behärskar finskan gärna kan ta del av! Den insändare jag kommer att behandla nedan handlar om samma tema och har säkerligen inspirerats av Eero Junkkaalas text som startade debatten – trots att detta inte nämns i insändaren.  

Haverinen utgår från den kläm (Kläm YS, 6.11.1986, § 34) som tillfogades beslutet om att öppna prästämbetet för kvinnor 1986 och som skulle garantera även präster och prästkandidater med den bibliska ämbetssynen hemortsrätt och möjlighet till arbete i vår kyrka. Likt det jag flera gånger har konstaterat här på bloggen (samt i ett par insändare) har denna kläm aldrig upphävts och därmed gäller den ännu i teorin – om än inte i praktiken. Haverinen konstaterar helt riktigt att ett beslut fattat i Kyrkomötet (som är kyrklans högsta beslutande organ) endast kan avskaffas av samma beslutande organ – inte av lägre instanser. Så har alltså inte skett, varför klämmen alltså fortfarande bör anses vara i kraft.

Haverinen konstaterar att alla som verkar som präster och som har som mål att bli präster i vår kyrka borde känna till att en sådan kläm fortfarande finns och att det därför inte finns någon som helst orsak för någon som träffar på en person som ställer sig negativt till kvinnliga präster att bli på något sätt förargad eller ens förvånad.

Lösningen på striden om ämbetet i vår kyrka skulle, enligt Haverinen, vara att ta av sig alla masker och besluta att klämmen från 1986 inte längre gäller. På så sätt skulle den självförvållade inre splittringen inom kyrkan och schismen kring nattvardsbordets delning få ett slut.  

Ifall Kyrkomötet skulle förmå sig att göra detta skulle också linjerna i förhållande till de stora kyrkorna klargöras. I ekumenikens namn kunde KM då också förklara som villolära alla främmande element i dessa andra kyrkor som går emot Bibeln, bekännelseskrifterna och den kristna tron.

---

Så långt Jouni Haverinen.

Denna text är givetvis ironisk när det kommer till den lösning som Haverinen föreslår. Vår kyrka kommer att fortsätta med sitt dubbelspel och sitt hyckleri eftersom man inte kan förklara den gamla ämbetssynen som en villolära – även om man beter sig som om den vore det. Orsaken är, precis som Haverinen antyder, att detta skulle skada de ekumeniska strävandena eftersom man då samtidigt också skulle deklarera att de stora kyrkornas ämbetssyn är en villolära.

Men Haverinen sätter sökljuset på en synnerligen pinsam sak. Det att KM inte har avskaffat klämmen utan bara låtsas som att den är avskaffad belyser det hyckleri som kyrkans ledning ägnar sig åt. Men detta är förstås inget nytt eller enastående. Biskoparna visade med all önskvärd tydlighet att de anser sig kunna strunta i KM och dess beslut när de avgav sina pastorala råd om samkönade vigslar strax efter att KM sköt ner det som dessa pastorala råd öppnar för.

Haverinen lyfter fram det pinsamma faktum att KM knappast ens skulle klara av att avskaffa klämmen i fråga eftersom detta är en lärofråga om det därmed krävs 3/4-delsmajoritet för ett godkännande. Orsaken till att ingen har försökt (utan bara helt enkelt struntar i klämmen som om den inte längre gäller) är att ett misslyckande här skulle omstörta alla försök att tvinga alla att godkänna den nya ämbetssynen.

Så hyckleriet och lögnaktigheten fortsätter. Men det är bra att detta blir avslöjat.   

Om jublet

Jag läser som bäst Psaltaren, och jag förundras gång på gång över den härliga poesi och den höga vishet som finns i denna bok. Och än mer över den förtröstan på Gud som de olika författarna ger uttryck för. Det är inte konstigt att kristna i alla tider har läst, sjungit och betraktat dessa texter i daglig andakt.

Idag läste jag bl.a. den 89. psalmen, och där finns orden Saligt är det folk som vet vad jubel är! Herre, de vandrar i ditt ansiktes ljus. I ditt namn jublar de ständigt, i din rättfärdighet upphöjs de, för du är deras styrka och härlighet... (v. 16)

Detta är SÅ sant! Ingen av oss, inte ens den mest bibelsprängde, har all kunskap om Herrens vägar och hans välgärningar. Men vi kan veta tillräckligt för att förstå att vi har all orsak att jubla. För kan någon människa ha det bättre än vi har det? Vi är frälsta av nåd, utan egna förtjänster. Vi får stå som rättfärdiga trots att vi vet att vi i oss själva är allt annat. Vi har fri och öppen tillgång till Guds tron i bön, och vi får bära fram allt som ligger på våra hjärtan inför honom som har all makt i himlen och på jorden. Gud har gett oss sitt ord i vilket han förklarar för oss allt vi behöver veta om sig själv, om oss människor och om frälsningens gåva. Och inte bara det. Han har också uppenbarat vad som kommer att hända och klargjort att historien en dag kommer att ta slut och att han då kommer att döma all ondska och orättfärdighet och ställa allt som är fel i den här världen till rätta.

Saligt är det folk som vet vad jubel är!

Det är om oss dessa verser talar. Hur stort är inte det?

Bibeldagar vid Mästarens fötter

Denna helg ordnar vi höstens Bibeldagar i Ytteresse bönehus. Ikväll kl 18 (Obs tiden!) medverkar Samuel Erikson med predikan och kören Evangelikidz sjunger för oss. Kören har övningsdag i bönehuset från kl 14:30, och om någon i åldern 5-12 år vill vara med prova på att sjunga i kör finns det ännu möjlighet att komma med! Se länk för mera information!

På söndagen kl 14 predikar Leo Byskata. Desirée Sandberg med vänner medverkar med sångprogram.  

Välkommen med!

 

Som information för sådana som bor i södern kan jag meddela att jag kommer att medverka med predikan i ett möte i Öster-Yttermark bönehus i Närpes på söndag kl 18. Samlingen avrundas med ett boksamtal.  

Skrämselpropaganda

Igår publicerade Finlands Skrämsel- och propagandainstitut... Nej, ursäkta! Det där blev fel. Jag tar det på nytt. Igår publicerade Svenska Yle en artikel om klimatförändringen som bygger på en rapport från Sitra. I denna artikel ingår en fiktiv väderprognos som sägs visa vädret i Finland i Juli 2040 med temperaturer mellan 31 och 35 grader i hela landet. I artikeln berättas att Sitra "kritiserar Finland för sega åtgärder i fråga om klimatförändringen", och i rapporten ges tre påstått möjliga framtidscenarier Enligt det mildaste kommer Finlands medeltemperatur att stiga med "bara" 3,3, grader fram till 2100, enligt de mer våldsamma kommer medeltemperaturen att stiga med uppemot 8 grader. Allt givetvis beroende på hur väl vi lyckas med vår "kamp mot klimatförändringen".

---

Jag hörde en föreläsning (av en anställd inom polisen) på 90-talet i vilken föreläsaren berättade att de s.k. "Taistoiterna" hade som mål att göra kommunistisk statskupp i Finland på 70-talet. Det misslyckades, och på 80- och 90-talen hade dessa Taistoiter nått en sådan ålder (och förmögenhet) att de själva inte längre var beredda att ställa sig på barrikaderna. Men de hade finansiella möjligheter att stöda andra (ungdomar) som agerade för att störa det ordnade samhället och möjligen få till stånd samhällsofred (och revolution). Till dessa hörde bl.a. de så kallade "rävflickorna". Detta misslyckades också. Så lång vad denna denna föreläsare hade att säga. 

Frågan är om dessa element har försvunnit idag? Knappast. Deras mål torde kvarstå, men metoderna har förändrats. Igen en gång. Det är knappast att spekulera alltför vilt att hävda att artiklar likt den på Svenska Yle igår gör långt mer för att skapa oro och därmed arbeta på att montera ner samhällsfreden än vad aldrig så många räcflickor lyckades med när det begav sig. Med detta sagt hävdar jag förstås inte att det är samma krafter som verkar i bakgrunden, men slutmålet (medvetet eller omedvetet) är det samma.

Det stora problemet är nämligen att vi saknar möjligheter att göra något åt klimatförändringen. Detta även om det skulle vara så att det är vi människor som (helt eller mestadels) har orsakat denna. Detta helt enkelt för att redskapen saknas. Det finns helt enkelt inga sådana tekniska lösningar som fungerar i så stor skala att vi skulle kunna luta oss mot dessa för att få ner våra CO2-utsläpp till en sådan nivå som skulle vara godkända enligt dessa klimatalarmister. 

Likväl påstås det att så är fallet. Men redan nu ser vi hur t.ex. Fingrid går ut med allvarliga varningar om att elen inte kommer att räcka till. Redan om några år kan vi stå inför allvarliga problem. Och detta trots att elektrifieringen av särskilt den tunga industrin bara är i startgroparna. Om ens det. Trots upprepade varningar om instabilitet i elproduktionen satsas det envist på väderberoende elproduktion och reglerkraften monteras ned. (När vi, tvärt om, borde bygga ut just denna och det t.o.m. kraftigt!)

Jag ser ett framtidscenario när verkligheten så småningom möter dessa falska förhoppningar och, ja, rent av lögner. Vi har redan sett hur aktivister gått ut på gatorna och protesterat mot att "politikerna inte gör tillräckligt". Men vad ska våra politiker göra, menar de? Svaret på den frågan är alltid bara flum, helt utan verklighetsförankring. "Minska på växthusgaserna!" "Det finns ingen planet B!" "Omställning nu!" Osv.

Saken är den att eftersom det inte finns några fungerande lösningar (trots att media gång på gång ljuger och gräver fram "experter" som hävdar att "de tekniska lösningarna finns bara vi skulle ta dem i bruk") finns det inget ansvarsbärande politiker kan göra. Det går inte att minska på CO2-utsläppen (annat än på ett kosmetiskt plan) utan att samtidigt montera ner hela det fungerande samhället. Och det kommer inga politiker att göra. (Förutom möjligen de längst ut på vänsterkanten som saknar verklighetsförankring eller som, på basen av det ovan skrivna, vill skapa kaos.)   

---

Slutsatsen blir att denna klimatpropaganda mycket väl kan komma att verka det som Taistoiterna och 90-talets rävflickor inte klarade av att göra. Alltså att få till stånd stor samhällsoro och kanske t.o.m. en revolution. När media har eggat upp och lurat en majoritet av befolkningen och denna falska bild kolliderar med verkligheten (som alltså är att det inte går att göra det som behövs) kommer det att bli en allvarlig kris. Vad som sedan sker är omöjligt att veta. Men roligt blir det knappast.  

Mekanismen för avfall

Skiljelinjen i de frågor som har diskuterats i kyrkan de senaste decennierna (ämbetsfrågan och äktenskapsfrågan speciellt) går genom och i synen på Bibeln. Detta så att vi med fog kan hävda att den stora striden i kyrkan - som håller på att riva isär vår kyrka - inte handlar om ämbetet ska vara öppet för kvinnor eller om samkönade par ska kunna vigas utan i grund och botten handlar om huruvida Bibeln är Guds ord och som sådant auktoritativt för vår kyrka.

Vi fick för en knapp månad sedan en god insyn i hur de tänker som försöker köra ner Bibelns auktoritet för att kunna driva igenom sådana förändringar i kyrkan som står i samklang med den fallna världens synsätt när biskop Mari Parkkinen gästade Sari Valtos diskussionsprogram på Yle-arenan. Parkkinen fick en direkt fråga av Valto: "Upplever du att du och de andra prästerna som förhåller er positivt till att viga samkönade går emot Bibeln?"

Parkkinens svar var synnerligen avslöjande: "Det är sant att det står att Gud skapade människan till man och kvinna. Men ... när det gäller biologi och läkarvetenskap ... så kände man kanske inte till allt då [när Bibeln skrevs] ... Och så är det ju ändå så att det i slutändan är Gud som gör de sista besluten. Men så här, i det här läget och med den förståelse jag har, så upplever jag att det inte är mot Bibelns ord att viga samkönade."

---

Så långt Mari Parkkinen.

Märkte du vad som hände här? Parkkinen erkänner det tydliga bibelordet om att Gud skapat människan till man och kvinna, men sedan underkänner hon det Gud säger på basen av sina egna märkliga funderingar som går ut på att han som inspirerat Bibeln inte visste allt om biologi och läkarvetenskap. Eller kanske rättare sagt: Hon väljer fritt i Guds ord vad som är Guds ord och vad som inte är det utan bara är ett uttryck för dåtidens bristande förståelse för dessa saker.

Sedan lyckas hon få det att låta som om Gud på något sätt skulle verka genom vår kyrkas kyrkomöte [också de gånger KM går tvärt emot Guds eget ord]. Och så slutklämmen efter att hon gått från det klara Bibelordet om att människan är skapad till man och kvinna: Nej, det är inte mot Guds ord att viga samkönade.

Vår kyrkas kyrkoordnings första paragraf säger tydligt och klart att Bibeln/Guds ord är den yttersta normen för kyrkans lära och dess liv. "Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dessa bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord."

Detta bygger på den fasta övertygelsen om att Gud talar genom Bibeln och att det han säger är sant och rätt. Jag hoppas att du som läser inser att det Mari Parkkinen säger här går helt på tvären mot denna vår kyrkas fundament. Det Parkkinen i själva verket säger och verkar för är att världen och världens åsikter ska vara bindande för kyrkan. Inte Guds heliga ord.

Om och när kyrka och dess ledning placerar sig själva på denna tunna is finns det inte längre något som är fast och hållbart i kyrkans lära. Alltid när den fallna och gudsfientliga världen kommer på något nytt måste kyrkan böja sig. Är det rätt med kvinnliga präster? Absolut, för att världen anser att det är det. Strunta i vad Bibeln säger! Är det rätt att personer av samma kön kan gifta sig (och få Guds välsignelse)? Absolut, för att världen anser att det är det. Strunta i vad Bibeln säger! Är det fel att säga att Jesus är enda vägen till Gud? Absolut, för att världen anser att det är det. Strunta i vad Bibeln säger!

Ser du hur detta fungerar?

GloriaDei-mässa

I morgon (söndag) blir det igen GloriaDei-mässa i Kyrkostrands församlingshem i Pedersöre (Jakobstad) kl 18. Tore Jungerstam predikar och Ingemar Klemets är liturg. Simon Häggblom är kantor. Välkommen med, och kom ihåg (som det brukar heta): Den som missar en mässa missar en massa! 

Välkommen till den mediaorkestrerade åsiktsdiktaturen!

Jag läste i morse nyheten om att Agnes Wolds populära radioprogram "Fråga Agnes Wold" läggs ner vid årsskiftet. Detta efter att hon råkat ut för en ordentlig mediestorm efter sina politiskt inkorrekta uttalanden om transpersoner, alltså människor som fått för sig att de är födda i fel kropp.

Jag hittade nyheten via Cecilia Hagens krönika i Expressen där hon öppet medger att "det mediala klimatet har blivit så hårt att man måste vara mycket försiktig med vad man skriver om man vill undvika att bli utsatt för blodiga drev". I sin krönika lyfter Hagen fram hur snabbt och skoningslöst drev uppstår i dagens medieklimat när speciellt offentliga personer utmanar de av det könsförvirrade samhället vördade normerna och därmed går utanför de accepterade åsiktskorridorerna. 

---

Det överraskande här är förstås inte att Agnes Wold blir förpassad ut i kylan. Det har alla vi som förstår hur dagens samhällsklimat fungerar redan länge insett att skulle ske. Nej, det överraskande är att en journalist öppet medger att det är så här det fungerar. Låt vara att rubriken på hennes krönika låter förstå att det är Wolds eget fel att så skedde. (Agens Wold visste inte sitt eget bästa")

Men det är så här det fungerar idag. Åtminstone i Sverige. Här i Finland kommer vi lite efter, något som (än så länge) räddade t.ex. ishockeyspelaren Veli-Matti Savinainen från ett öde likt det Agnes Wold nu råkar ut för. Men det hindrar förstås inte den oförlåtande medians representanter att häfta attributet "den kontroversielle" vid Savinainens namn alltid när det kommer upp. Detta så att ingen bara ens i misstag skulle glömma hans "övertramp". 

Men faktum är att vi lever i en mediaorkestrarad åsiktsdiktatur. "Håll dig innanför de accepterade ramarna eller så hamnar du ut i kylan". Det är bara så här det fungerar. Jag råkade ut för detta redan för ett antal år sedan när det gjordes klart och tydligt för mig att mina krönikor inte längre skulle publiceras i ÖT. (Där jag var krönikör under att par års tid.) Tidpunkten för detta "avsked" korrelerade med den inflammerade debatten i media där jag och Kaj Korkea-aho diskuterade hbtq-frågor. 

Nå, det var förstås ingen större förlust, varken för mig eller ÖT, men ändå. 

Vi har i våra länder i teorin en grundlagsskyddad yttrande- och åsiktsfrihet, men i praktiken är det inte längre så. Åsiktsdiktaturen har än så länge inte slagit helt och fullt igenom i lagstiftningen, men eftersom media driver denna sak så här hårt kommer lagstiftningen säkerligen också att följa efter så småningom. Hur lagarna utformas återstår att se, men att något kommer att ske är fullkomligt självklart. 

Om ondskan och Guds allmakt

Det kom en fråga som jag inte hann besvara under texten jag raderade. Frågan lydde: "Kristian, vem har skapat den onde? kan inte den allsmäktiga förgöra ondskan? är din Gud impotent?"

Det här är en intressant fråga med många led. Den första frågan är enkel. Gud har skapat allt som finns, och därmed också den onde. Sedan blir det knepigare. Det finns en del relativt dunkla bibelställen som ger oss vissa antydningar till vem den onde kunde tänkas vara och varifrån han har kommit. På basen av dessa har man antagit att han kunde tänkas vara en av de s.k. "ärkeänglarna", kanske t.o.m. den främste av dessa. Ordet "ärkeängel" nämns bara om en ängel i Bibeln (Mikael), men enligt traditionen finns det flera av dem. Även Gabriel nämns vid namn och har räknats som en ärkeängel, även om han inte kallas det i Bibeln. I apokryferna nämns även Rafael vid namn.

Ett ord i Hesekiel (28) antyder att den onde kan ha varit den ärkeängel som ledde lovsången i himlen men att han drabbades av högmod och själv vill bli tillbedd. Hans namn, Lucifer, finns inte i Bibeln annat då i en översättningsmiss i Versio Vulgata från 400-talet. I Luk. 10 och Upp. 12 får vi veta lite om den ondes fall, men det vi har är endast fragmentariska uppgifter. Sannolikt för att Gud menar att vi inte behöver veta allt om detta, och därmed får vi nöja oss med det vi har.

Följdfrågan är också lätt att besvara. Ja, Gud kan förgöra ondskan om och när han så vill. Men problemet är att då skulle också vi förgöras eftersom också vi är onda i grunden av vårt väsen. Det leder oss in på den sista frågan: Är Gud impotent?

Jag skrev att Gud skulle kunna förgöra ondskan om och när han så vill. Men hur göra om han vill förgöra ondskan utan att förgöra också oss människor som han älskar? Svaret på den sista frågan blir därför att kärleken till oss gör att Gud inte kan använda sin allmakt för att förgöra ondskan. Betyder det att han är impotent? Kanske det, sett ur en viss synvinkel. Men det är i så fall något vi människor ska vara oerhört tacksamma för!

I stället för att förgöra oss människor väljer Gud en annan väg att bemöta ondskan. (Så nej, han är de facto INTE impotent.) Han blir själv människa i Kristus och går in i och ställer sig under ondskans följder. Han blir förgjord i vårt ställe. Han som inte själv gjort något som skulle förtjäna detta (han är den ende som inte är ond) vinner seger över den onde, över synden och över döden/förgörelsen. Därmed öppnas en väg som gör det möjligt att förgöra ondskan utan att förgöra människan. Paulus beskriver det som kommer att ske i 1Kor. 15. när han skriver att den sista fienden, döden, ska berövas sin makt. Sedan ska vi uppstå. Inte som sådana vi nu är utan då kommer vi att ha en ny kropp, en "härlighetskropp" som inte längre står under förgängelsen. Som inte längre är bunden till ondskan och dess följder.

Men det säger jag, bröder: kött och blod kan inte ärva Guds rike, och det förgängliga kan inte ärva det oförgängliga. Se, jag säger er en hemlighet: Vi ska inte alla insomna, men vi ska alla förvandlas,  i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Basunen ska ljuda och de döda ska uppstå odödliga, och vi ska förvandlas. Detta förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet. Men när det förgängliga är klätt i oförgänglighet och det dödliga klätts i odödlighet, då uppfylls det ord som står skrivet: Döden är uppslukad i seger. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd? Dödens udd är synden, och syndens makt kommer av lagen. Men Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus! (1Kor. 15:50-57)

Så nej, Gud är inte impotent. Men han agerar på ett sätt som vi människor inte kunde förvänta oss. Det är kärleken till oss som gör att han inte förgör ondskan. Åtminstone inte förrän han har gett alla möjlighet att överge ondskan och fly till Guds nåd och barmhärtighet och därmed undgå förgörelsen.Sedan kommer nog ondskan att få sitt rätta straff.