torsdag 25 april 2013

Sanning och känsla



Den kristna tron hävdar att den är sann. Sanningsfrågan har en ytterst central roll – framför allt när det gäller Kristus och hans liv, död och uppståndelse – men också när det gäller historiciteten överlag och även den särskilda uppenbarelsen, alltså Bibeln. Vi brukar säga att som kristna behöver vi inte vara rädda för sanningen. Vi kan undersöka saker och ting, vi kan forska och ta reda på. Om det som den kristna tron och Bibeln påstår är sant innebär det att allt som all verklig och förutsättningslös vetenskap kommer att upptäcka kommer att bekräfta denna sanning. Inte omkullkasta den. Detta givetvis inte så att den kristna tron ska diktera vad vetenskapen får eller kan upptäcka och komma fram till. Men det som är sant, rätt och riktigt kommer alltid att vara sant rätt och riktigt.

Sanningsfrågan är alltid central i den kristna tron, och den kan aldrig vara annat. Därför är postmodernismen också en så stor utmaning för den kristna tron. Postmodernismen som hävdar att det inte finns några absoluta sanningar, och där känslan är det centrala. Det viktiga är att det känns bra och rätt, och det som är sant för en människa är inte nödvändigtvis sant för en annan.

Jag lyssnade i går på dokumentären ”Den unga teaterveteranen” i radio Vega, om skådespelaren Alma Pöysti. I diskussionen med redaktören Tomas Jansson, han med den oerhört monotona rösten, kom det i ett sammanhang (kring 20 minuter in i dokumentären) fram hur teatern/konsten fungerar i en postmodern kontext. Jansson och Pöysti diskuterar publikens upplevelser av pjäsen ”Morbror Vanja” i regi av Andrej Zholdak, och Pöysti konstaterar att det här handlar om att bli fri från det intellektuella skyddet och att teaterupplevelsen får gå in i ryggmärgen, via känslan. "Det ska inte vara en intellektuell upplevelse, det handlar inte om att förstå. Det är jättebra att inte hänga med", säger Pöysti. "Det är jättebra att bli förvirrad. Det är konstens uppgift att förvirra. Att ge nya perspektiv. Att ställa saker och ting på ända. Det är bra att slippa intellektet ibland, att de sanningar vi bestämt oss för ruckas på... Man hålls vaken."

Nu hävdar jag förstås inte att jag förstår exakt vad Pöysti (och Jansson) menar, och att deras tänkande till alla delar kommer fram i denna intervju. Men så mycket kan man väl nog förstå, och sluta sig till, att det här handlar om ett sätt betrakta verkligheten, genom teatern, som tar avstånd från allmänt gällande sanningar. Helst då också så att en människa låter sig styras av känslan hellre än intellektet. (Och då helst de känslor som teatern, och i detta fall då Zholdak) lyckas frammana.

Det här låter bestickande. Positivt. Men om man riktigt synas vad som sägs i sömmarna framträder en annan bild. Här handlar det faktiskt om en form av hjärntvätt och en styrning/manipulering av människans sätt att betrakta sig själv och sin omgivning som, i yttersta fall, kan bli oerhört farlig. En människa som, omedvetet dessutom, styrs av sina känslor och av sina känslomässiga reaktioner och inte av sitt intellekt kan lätt fås att omfatta ”sanningar” som är direkt människofientliga. Och i värsta fall, fås att göra saker som är direkt farliga för henne själv och andra. Nu är detta givetvis inte Pöystis avsikt, och förhoppningsvis inte Zholdaks heller, men drivet till sin spets hamnar vi där – om vi låter oss styras av känslor och inte av vårt förstånd. Och av människor som hänsynslöst förstår att utnyttja detta.

Människan är en intellektuell varelse – som förmår känna. Tanke och känsla, men i denna ordning. Om vi svänger på det kan det bli farligt. Postmodernismen driven till sin spets.

Det jag reagerade starkast på i intervjun var orden om ”de sanningar vi bestämt oss för”. Nu vet jag förstås inte vad Pöysti avsåg med denna något kryptiska mening, men jag kan tänka mig att detta, enligt henne, gäller alla sanningar. I äkta postmodernistisk anda. För idag ska man givetvis anse att det inte finns några absoluta sanningar, utan att alla sanningar är sanningar vi har ”bestämt oss för”.

Som en tänkande människa kan jag inte omfatta detta sätt att resonera. Och framför allt inte som en kristen, tänkande människa.  







6 kommentarer:

  1. Hej ! Undrar lite över din kommentar, "En människa som, omedvetet dessutom, styrs av sina känslor och av sina känslomässiga reaktioner och inte av sitt intellekt kan lätt fås att omfatta ”sanningar” som är direkt människofientliga." Är det mänskliga intellektet verkligen felfritt ? Jag betvivlar starkt ! Kanske är det snäppet bättre än det känslomässiga men det beror ju på vad man lägger in i begräppet intellekt också. Vi måste ju komma ihåg vad vår Herre sagt om oss människor, citat från lutherläsaren nr 25: Tord Carlström om kampanjen "Från minus till plus". Hur fördärvade är vi av synden? Jag hävdar att vi är ett med synden,totalt fördärvade, så att i oss av naturen inte finns någonting gott att bygga på. Vad säger nämligen Skriften?
    Ps. 14:2-3: "Herren ser ned från himmelen på människors barn för att se, om det finns någon förståndig, någon som söker Gud. Nej,alla är de avfälliga, allasammans är de fördärvade; ingen finns, som gör vad gott är, det finns inte en enda." + 1 Mos. 8:21 + Job 14:4,-25:4 + Ps. 116:11 + Rom. 3:10-18 + Ef. 2:1-3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Erik. Det mänskliga intellektet är inte felfritt, långt ifrån. Och precis av de orsaker du nämner. Men jag menar att vi bör göra skillnad på dels våra möjligheter att "tänka oss fram till Gud" och dels på våra möjligheter att med vårt intellekt tänka oss fram till det bästa handlingssättet i helt inomvärldsliga frågor. I det förra fallet är vi synnerligen begränsade - i det senare har vi goda möjligheter, trots att vårt intellekt är färgat av synden. Det jag ville lyfta fram här är farorna med att låta känslorna styra i det senare.

      Radera
  2. Kristian skrev:

    "Människan är en intellektuell varelse – som förmår känna. Tanke och känsla, men i denna ordning. Om vi svänger på det kan det bli farligt. Postmodernismen driven till sin spets."

    Rätt vardagligt sagt alltså gäller ordspråket: tänk före du handlar. Självfallet. Jag tror inte på den postmoderna myten att det inte finns några "sanningar" andra än de vi "väljer"; däremot tror jag att man med intellektuella slutsatser inte automatiskt kan förstå hur en annan människa känner, tänker och upplever livet. För det krävs inlevelse och inkännande med en annan människas situation - en förmåga inte alla religiösa ledare besitter, hur intellektuellt övertygade de sedan må vara om att de har den rätta tolkningen av Guds ord och företräder den rätta tron. Religiösa sammanhang som inte medger känsloutrymme för människors svagheter blir alltför lätt intellektuellt kontrollerande av sina medlemmar. Känsla och intellekt: det måste vara balans i allt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Torbjörn. "...det måste vara balans i allt." Sant. Men det ena behöver ju inte utesluta det andra, eller hur? Men i andliga frågor behöver vi låta Guds ord vara auktoriteten - både över vårt intellekt och över våra känslor - av de orsaker Erik nämner ovan. Men visst behöver det också få finnas utrymme för känslorna. Också i andliga sammanhang.

      Radera
  3. Tycker att det som Torbjörn sa är vist. Tror inte heller att det bara finns sanningar som vi väljer, men samtidigt tror jag att det intellektuella klimatet i väst tenderat att bli väldigt självsäkert och arrogant i övertygelsen om att det är blott vi som funnit den fulla sanningen, och väldigt snabba att förminska och förlöjliga de som inte tycker som vi, och inte se något värde i deras perspektiv överhuvudtaget. Därför tycker jag om postmodernismen, som ett korrelat till vår arrogans. Jag tror att det är bra att ens självklarheter och sanningar får ruckas på, som pöysti säger, skakas så att man får se vad som håller. För du och jag och alla andra bär helt säkert på miljoner osanningar och förvrängda uppfattingar om världen och oss själva och andra och Gud. Att våga låta sina självklarheter ruckas på kräver mod, och (ifall man är kristen) stor tillit till Gud.

    Kom ihåg en text som jag läst tidigare när jag läste detta, skriven av en annan teolog, som uttrycker än ganska motsatt hållning. Tenderar att hålla med honom, men vill inte sätta hit den här av elakhet eller som provokation, snarare tänkte jag att det kanske är av intresse att läsa vad andra tycker om "känsla och tanke". :)

    http://experimentaltheology.blogspot.no/2012/05/orthodox-alexithymia.html

    SvaraRadera
  4. Anonym. Jag behövde ta mig en ordentlig funderar på det du skriver. För det låter bra - vid en första genomläsning.

    "För du och jag och alla andra bär helt säkert på miljoner osanningar och förvrängda uppfattingar om världen och oss själva och andra och Gud." Detta är nog sant, tyvärr. Men därför har vi, menar jag, desto större orsak att läsa Guds ord och låta hans sanning bli vår. För som kristna anser vi ju att "Ditt ord är sanning", eller hur?

    "Att våga låta sina självklarheter ruckas på kräver mod, och (ifall man är kristen) stor tillit till Gud." Också sant, men jag anar här ett feltänk. Om vi ruckar på våra sanningar och ersätter dem med något annat än Guds ords sanningar handlar det inte om tillit till Gud, utan om tillit till oss själva och vårt (av synden fläckade) samvete/intellekt. När vi talar om att sätta tillit till Gud räcker det med hans ord, med att vi litar så på honom att vi också vågar lita på att det han säger i sitt ord är sant och tillräckligt för oss.

    SvaraRadera