Sanning och känsla

Den kristna tron hävdar att den är sann. Sanningsfrågan har en ytterst central roll – framför allt när det gäller Kristus och hans liv, död och uppståndelse – men också när det gäller historiciteten överlag och även den särskilda uppenbarelsen, alltså Bibeln. Vi brukar säga att som kristna behöver vi inte vara rädda för sanningen. Vi kan undersöka saker och ting, vi kan forska och ta reda på. Om det som den kristna tron och Bibeln påstår är sant innebär det att allt som all verklig och förutsättningslös vetenskap kommer att upptäcka kommer att bekräfta denna sanning. Inte omkullkasta den. Detta givetvis inte så att den kristna tron ska diktera vad vetenskapen får eller kan upptäcka och komma fram till. Men det som är sant, rätt och riktigt kommer alltid att vara sant rätt och riktigt.

Sanningsfrågan är alltid central i den kristna tron, och den kan aldrig vara annat. Därför är postmodernismen också en så stor utmaning för den kristna tron. Postmodernismen som hävdar att det inte finns några absoluta sanningar, och där känslan är det centrala. Det viktiga är att det känns bra och rätt, och det som är sant för en människa är inte nödvändigtvis sant för en annan.

Jag lyssnade i går på dokumentären ”Den unga teaterveteranen” i radio Vega, om skådespelaren Alma Pöysti. I diskussionen med redaktören Tomas Jansson, han med den oerhört monotona rösten, kom det i ett sammanhang (kring 20 minuter in i dokumentären) fram hur teatern/konsten fungerar i en postmodern kontext. Jansson och Pöysti diskuterar publikens upplevelser av pjäsen ”Morbror Vanja” i regi av Andrej Zholdak, och Pöysti konstaterar att det här handlar om att bli fri från det intellektuella skyddet och att teaterupplevelsen får gå in i ryggmärgen, via känslan. "Det ska inte vara en intellektuell upplevelse, det handlar inte om att förstå. Det är jättebra att inte hänga med", säger Pöysti. "Det är jättebra att bli förvirrad. Det är konstens uppgift att förvirra. Att ge nya perspektiv. Att ställa saker och ting på ända. Det är bra att slippa intellektet ibland, att de sanningar vi bestämt oss för ruckas på... Man hålls vaken."

Nu hävdar jag förstås inte att jag förstår exakt vad Pöysti (och Jansson) menar, och att deras tänkande till alla delar kommer fram i denna intervju. Men så mycket kan man väl nog förstå, och sluta sig till, att det här handlar om ett sätt betrakta verkligheten, genom teatern, som tar avstånd från allmänt gällande sanningar. Helst då också så att en människa låter sig styras av känslan hellre än intellektet. (Och då helst de känslor som teatern, och i detta fall då Zholdak) lyckas frammana.

Det här låter bestickande. Positivt. Men om man riktigt synas vad som sägs i sömmarna framträder en annan bild. Här handlar det faktiskt om en form av hjärntvätt och en styrning/manipulering av människans sätt att betrakta sig själv och sin omgivning som, i yttersta fall, kan bli oerhört farlig. En människa som, omedvetet dessutom, styrs av sina känslor och av sina känslomässiga reaktioner och inte av sitt intellekt kan lätt fås att omfatta ”sanningar” som är direkt människofientliga. Och i värsta fall, fås att göra saker som är direkt farliga för henne själv och andra. Nu är detta givetvis inte Pöystis avsikt, och förhoppningsvis inte Zholdaks heller, men drivet till sin spets hamnar vi där – om vi låter oss styras av känslor och inte av vårt förstånd. Och av människor som hänsynslöst förstår att utnyttja detta.

Människan är en intellektuell varelse – som förmår känna. Tanke och känsla, men i denna ordning. Om vi svänger på det kan det bli farligt. Postmodernismen driven till sin spets.

Det jag reagerade starkast på i intervjun var orden om ”de sanningar vi bestämt oss för”. Nu vet jag förstås inte vad Pöysti avsåg med denna något kryptiska mening, men jag kan tänka mig att detta, enligt henne, gäller alla sanningar. I äkta postmodernistisk anda. För idag ska man givetvis anse att det inte finns några absoluta sanningar, utan att alla sanningar är sanningar vi har ”bestämt oss för”.

Som en tänkande människa kan jag inte omfatta detta sätt att resonera. Och framför allt inte som en kristen, tänkande människa.