Evolutionens "motor"

”Uppståndelsbloggen” spårade i den meningen ur att den blev en diskussion om evolution kontra skapelse. Jag blev inspirerad av diskussionen, men för att inte göra den tråden ännu snårigare väljer jag att publicera mitt inlägg i diskussionen här i stället – under en rubrik som dessutom kanske bättre beskriver vad ämnet handlar om.

 Jag har vid ett par tillfällen haft förmånen att få undervisa blivande pälsdjursfarmare i genetik. I minkarnas arvslära spelar mutationer en viktig roll, och mutationernas roll i minkaveln är så viktig, och också relativt enkel att förstå, att minkarnas mutationer och dessa mutationers ärftlighet också har förekommit i allmänna läroböcker i biologi. Inom minkfarmningen talar vi t.o.m. om ”mutationsminktyper”, och med detta avser vi olika färgtyper av mink som har uppstått, och manifesterats i aveln, som ett resultat av mutationer i det locus i minkens genom som styr hårets färg. Ursprungstypen, och den enda minktyp som fanns i början av 1920-talet, är den mörkt bruna minken som också har kallats ”standard”. Från denna ”urtyp” har sedan, genom olika mutationer, utvecklats ljusbruna, gråa, vita, blåa (!) och olika former av spräckliga minktyper. Samt olika kombinationer av dessa som i sin tur har gett nya färgnyanser på minkskinnen.

Mutationerna är alltså viktiga i minkproduktionen. Men det som slår en noggrann betraktare är att ingen av dessa mutationer gör att minkstammen skulle ha blivit starkare och bättre rustad att överleva. I några enstaka fall kan man kanske påvisa att förändringarna i genomet (=mutationerna) inte är direkt skadliga, men i de allra flesta fallen innebär dessa mutationer, alldeles speciellt om de kombineras så att en individ kommer att bära på flera mutationer samtidigt, att minken blir mycket svagare mera mottaglig för olika sjukdomar där dessa förkommer. Det stora gisslet för en minkfarmare idag är plasmacytos-sjukan. Denna sjukdom är inte direkt dödlig, men den försvagar minken och försämrar reproduktionsförmågan. De farmer som drabbas av denna sjukdom tvingas oftast övergå till att farma den ursprungliga mörkt bruna minken eftersom mutationerna helt enkelt är för svaga för att överleva, och reproducera sig, om de får denna sjukdom.

Jag har ovan koncentrerat mig på färgmutationer. Detta av den enkla anledningen att detta är den enda typ av mutationer som det har varit ekonomiskt försvarbart att avla på. Det har också förekommit andra typer av mutationer under de senaste 90 åren, men ingen av dessa mutationer har ansetts vara sådan att de svagheter de också har fört med sig skulle ha uppvägts av den (ekonomiska) nyttan de eventuellt kunde ha gett upphov till. Så långt om minkaveln och om mutationerna i minkens genom.

I detta skede skulle jag vilja be dig om att göra en praktisk övning. Ställ dig framför en spegel och se på dig själv. Eller, om du inte orkar stiga upp från stolen du sitter på, så kan du sträcka fram din hand och se på den. Tänk dig sedan ett encelligt urdjur, någon form av amöba eller dylikt, och jämför vad du ser med vad du tänker på. Hur många gynnsamma, och icke-letala, mutationer har det behövts för att komma från det encelliga urdjuret till det du ser. Tio? Hundra? Tusen? Nej, snarare miljoner eller t.o.m. miljarder. Gynnsamma mutationer. Som sedan ska manifesteras i genomet. Det är alltså inte så konstigt att evolutionismen behöver en lång tidsrymd för att ens rent teoretiskt få detta att gå ihop, och att världsalltet har blivit ca en miljard år äldre bara sedan jag gick i skolan. (Och nej, SÅ gammal är jag INTE!)

Evolutionismen går helt enkelt inte ihop. Det fungerar inte. Och då behöver vi inte ens gå in på problemet med varifrån den första levande cellen kom. (Redan där kraschar det.) Det håller helt enkelt inte. Mutationerna som ska vara evolutionens motor är inte kapabla att föra någon utveckling framåt. Det går inte att säkert belägga EN ENDA sådan gynnsam mutation i det mänskliga genomet. (Det är synnerligen betecknande att man som bevis för dessa gynnsamma mutationer brukar anföra sicklecellanemin. En ANEMI, märk väl. En sjukdom. En DÖDLIG sjukdom. Det, om något, säger väl allt som behöver sägas...) Och det duger sannerligen inte att komma dragandes med cirkelresonemanget att ”de gynnsamma mutationerna måste ju finnas eftersom vi ju HAR utvecklats”. Nej, mutationerna är SKADOR på genomet, inget annat. Detta gäller för minken, och det samma gäller för människan. Mänskligheten degenererar genom dessa mutationer, vi utvecklas inte, och har aldrig heller gjort det. Ett fasthållande vid denna evolutionshypotes (vilket det alltså de facto handlar om) kräver en sådan oerhört stor tro att åtminstone jag inte klarar av att uppbringa den.  

I diskussioner i detta ämne – där jag har efterlyst dessa gynnsamma (och icke-letala) mutationer - har inga sådana kunnat frammanas. Det enda ”bevis” för gynnsamma mutationers förekomst som har företetts är mutationer hos virus som har gjort att dessa virus har kunnat anpassa sig och utveckla penicillinresistens. Detta är förvisso ett giltigt exempel på en gynnsam mutation. Hos virus, märk väl. Ett virus är dock en aningen mindre komplicerad varelse än en människa, eller en mink, och där finns det inte på långt när lika många funktioner och system som en mutation (som i en viss situation ger positiva följder) kan rubba och omöjliggöra.

Detta blev en lång text, men så behandlar den också ett knepigt ämne. Ett ämne som jag förvisso inte är någon expert på, men som jag ändå anser mig veta alldeles tillräckligt om för att kunna konstatera att evolutionens motor inte fungerar. Den går helt enkelt inte igång, och har egentligen aldrig heller gjort det. Men om man vill ha en världsbild och en förklaring på varför vi finns till som INTE innefattar en Skapare så måste man hitta på något. Låt sedan gå att det alltså inte fungerar, och att det kräver minst lika mycket tro som någon annan förklaringsmodell. Men det är inte mitt problem – det problemet får de evolutionstroende själva brottas med.