Jag har vanligen brukat se mig som en anhängare av den
nordiska välfärdsmodellen. Alltså det system som vi har här i Finland idag med
höga (och många) skatter och ett omfattande socialt skyddsnät och där samhället
står för all den (grund)service medborgarna behöver. Men under den senaste
tiden har jag mer och mer börjat fundera på om detta system ändå är hållbart på
lång sikt. Det som fick mig att börja fundera i dessa banor var en fråga som
jag läste i en ledare i Österbottens Tidning för säkert över ett år sedan. Den
lydde (citerad ur minnet): ”Hur kan det komma sig att vi idag inte har råd att
upprätthålla den service som efterkrigstidens människor byggde upp?”
Denna fråga är mycket intressant, och man kunde säkert
skriva hur många bloggtexter som helst om den. Men jag vill påstå att denna
fråga i grunden är fel ställd – eller kanske rättare, att den är ställd på fel
grund. Idag upprätthåller kommunerna i Finland 153 olika former av service för
sina innevånare. 153. Och detta är då bara kommunerna. Till detta kommer sedan
ännu den statligt upprätthållna servicen (på riks- och länsnivå) och också den
service församlingarna tillhandahåller sina medlemmar på lokal nivå. (Som ju
också den är skattefinansierad.)
När vårt välfärdssystem byggdes upp fanns det mycket lite av
allt detta – under årens lopp har servicen, och därmed kommunernas
skyldigheter, byggts upp lite i gången fram till den punkt där vi befinner oss
idag. Och skattetrycket har ökat. I dagens situation, när den offentliga
skulden har ökat mycket snabbt (p.g.a. av att vi helt enkelt har levt över våra
tillgångar), och då politikerna har insett att de hellre än att höja skatterna
borde sänka dem för att hålla igång ekonomins hjul och därmed undvika en total
ekonomisk kollaps, är det sedan inte konstigt att allt flera börjar ställa sig
den samma frågan som ÖT:s ledarskribent ställde sig. Men frågan är, som sagt,
fel ställd.
Jag menar nu att vårt största problem idag är att, i takt
med att servicenivån har stigit, människornas ansvar när det gäller att ta hand
om sig själva och sitt liv i motsvarande grad har minskat. Obemärkt, lite åt
gången. Och det värsta i detta är att vi inte inser vad som har hänt, och som
håller på att hända. Vi tycks mena att det alltid har varit så här, att det
alltid har funnits detta massiva utbud av service och förmåner – och att det är
vår rättighet att åtnjuta allt detta. Endast då, när man lever i denna
villfarelse, kan man nämligen ställa den fråga som ÖT:s ledarskribent ställde.
Idag är det långt så att alla försöker sköta sitt, som det
brukar heta. Och så får de andra ta hand om sitt. Med ”mitt” menas då strängt
taget inget annat än det som finns framför mina egna fötter. När alla tänker på
samma sätt blir det ”samhällets” sak att sköta om allt det som finns utanför
den gräns där min egen tomt (i reell, och även överförd, bemärkelse) slutar. Om
det ska städas i byn, ja, det är kommunens sak. Om det behövs en insats på
lekplatsen, ja, det får de ”anställda” sköta om. Om det ska ordnas något i
församlingen, ja, det finns de som har lön för att göra det. För att sedan inte
tala om de saker som inte rör närsamhället. Idag har vi anställt folk som ska
sköta om alla våra gemensamma angelägenheter – och så får var och en
koncentrera sig på att sköta ”sitt”. Problemet är bara att det kostar. Mycket.
Pengar som vi inte har utan under de senaste åren har tvingats låna upp.
Fortsättning följer...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar