Krauss, Marklund och logikunderskottet

Jag har ofta slagits av den totala brist på logik man så ofta kan se i ateisters och evolutionisters tänkande. Man vill inte dra de yttersta slutsatserna av sin filosofi, utan man vill behålla de goda delarna av vad den kristna tron, och religionen överlag, ger.

Om man räknar med att det är en blind och kall slump som ligger bakom livet finns det givetvis ingen grund för någon mening med livet. Hur skulle det kunna finnas det? Om slumpen ligger bakom livet och dess uppkomst, och vi lever i en tillvaro där den starke överlever och den svage ska gå under – hur kan man då finna grunder för en moral som kan stöda och hjälpa den svage? Denna moral skulle i så fall komma på total kollisionskurs med själva grunden för livet och dess utveckling. En människa som följer en sådan moral kommer i själva verket att motarbeta sig själv när hon på detta sätt motarbetar evolutionen och dess grundprincip – som alltså säger att den starke ska överleva på den svages bekostnad.

Men tillbaka till detta med livets mening. Det finns ändå en del ärliga ateister, även om de är i klar minoritet. Lawrence Krauss, en av dagens ledande nya ateister (han med ”A Universe from Nothing”), konstaterar helt kallt att allt är tillkommet av en slump och på väg mot ingenting. Vår mänskliga tillvaro är helt meningslös. Trots att dessa ord är så fullkomligt tröstlösa är det ändå skönt med denna brutala ärlighet. Den är ändå, som sagt, så väldigt sällsynt bland hans åsiktsfränder.

Detta samma gäller också inom kulturen. Trots att den förhärskande filosofin (evolutionismen) lämnar människan helt utan mening med livet försöker man ändå hitta en mening med livet och med näbbar och klor hålla fast denna – vad man sedan än menar att den är och hur ologiskt detta än är. Men det finns undantag. Jag lyssnar, alltid när jag orkar, på Radio Vega, och en av låtarna på deras spellista just nu är Petra Marklunds melodiskt oerhört fina ”Händerna mot himlen”. Där sjunger hon, helt sanningsenligt (om man hyllar evolutionismen/ateismen) att ”Vi ska bli fulla, livet är meningslöst. Vem bryr sig?”

När jag lyssnar på hennes sköna sångröst går tankarna osökt till Paulus som skriver att: ”Om jag hade tänkt som människor i allmänhet, när jag kämpade mot vilddjuren i Efesus, vad skulle jag ha haft för nytta av det? Om de döda inte uppstår, låt oss äta och dricka ty i morgon dör vi.” (1Kor. 15:32)

Evolutionismen/ateismen har i sig inte att erbjuda någon mening med livet. Vi föds, lever, lider och dör – från mörker, genom lidande och sedan in i mörkret igen - och allt till ingen annan nytta än att eventuellt få se våra barn växa upp till samma tomma elände som vi går igenom. Hur kan en tänkande människa stå ut att leva i denna självvalda meningslöshet? Det övergår mitt förstånd, men det är kanske också därför man väljer att inte dra de logiska slutsatserna av sin livsfilosofi. Det skulle helt enkelt bli för tungt att leva, så man väljer då hellre att vara ologisk.