Uppståndelsen, ett historiskt faktum!

”Kristus är uppstånden!” ”Ja, han är sannerligen uppstånden!”

Så hälsar idag kristna världen över på varandra. Påskdagen, och dess morgon, är kristenhetens största och gladaste fest. I centrum av påskfirandet står den tomma graven, alltså det faktum att Jesus verkligen är uppstånden. ”Sannerligen uppstånden”. En sanning. Ett faktum. Ett historiskt sådant, dessutom. Uppståndelsen är det absolut centrala i den kristna tron, och med denna står eller faller hela kristendomen. Faller i fall att den inte skulle vara ett historiskt faktum, alltså.

I motsats till alla andra religioner är den kristna trons grunddokument, alltså Bibeln, väldigt noga med att ge såväl tids- som platsangivelser för de centrala händelserna. Detta gäller då i synnerhet allt som har med Guds Messias, Jesus Kristus, att göra. Det reds noggrant ut vem som regerade när han föddes (det var ju det enda tillförlitliga sättet att ange tidsramar för historiska händelser vid denna tid), likaså vem som var ”in office” när han dömdes och avrättades. Dessa händelser, som är så oerhört avgörande för den kristna tron, knyts till det historiska skeendet, till historieflödet, på ett sätt som visar att de som bar vittnesbörd om det skedda inte var rädda för att de som hörde deras vittnesbörd skulle granska deras uppgifter. Tvärtom var just detta avsikten med dessa tidsangivelser. Den som tvivlade på vittnesbördet kunde höra sig för, ta kontakt med de som hade varit där just då.

Detta gäller på ett alldeles speciellt sätt det som Paulus skriver och säger. När han skriver om uppståndelsen ger han klara och tydliga uppgifter om vem som hade sett den uppståndne – detta för att de som tvivlade på hans ord själva skulle kunna höra sig för och få hans uppgifter bekräftade. När Paulus står anklagad inför kung Agrippa i Caesarea säger han de oerhört intressanta orden ”Vad jag säger är sant och förnuftigt. Konungen känner ju till allt detta, och därför talar jag också öppet och fritt till honom. Jag kan inte tro att något av detta är obekant för honom. Det har ju inte hänt i någon avkrok.” (Apg 26:25-26)

Paulus låter här förstå att alla som ens lite har följt med vad som har hänt under de senaste åren – Jerusalem var, ska vi minnas, centrum för judarnas religiösa liv, och på påsken var staden full av judar från alla hörn av världen – var bekanta med vad som hade hänt och det som är grund och startskott för den kristna tron. Det som skedde, alltså Jesu död och uppståndelse, skedde inte i någon okänd avkrok på någon odefinierad tid, utan i centrum av judarnas värld, på den största av högtider. På en namngiven plats, vid en speciell tidpunkt.

Den som vill ha mera bevis för Jesu uppståndelse hittar också dessa i Bibeln. Det har höjts röster som påstår att evangeliernas, och brevens, skillnader i redogörelserna för dessa händelser skulle vara ett bevis för att det hela är ett påhitt. Faktum är att det är precis tvärtom! Det som hände var något oerhört och budskapet om det skedda spred sig i den dåtida judiska världen. Kunskapen om det skedda vara allmängods, och den bevarades på olika håll och i lite olika form. Observera dock att de centrala uppgifterna är likadana i alla olika källor som finns bevarade! Detta, att detaljerna skiljer sig en aning – eller rättare sagt: Olika källor har bevarat lite olika detaljer av händelserna för eftervärlden – ger vittnesbördet större tyng och trovärdighet. En stor konformitet, däremot, skulle tala mot sanningsanspråken.

Sedan har vi uppgifterna i evangelierna om att det var kvinnorna som först upptäckte den tomma graven. Detta är en detalj som idag ofta förbises - eller ännu hellre görs till ett problem emedan Paulus i sin uppräkning av uppståndelsens vittnen inte nämner dessa kvinnor. Det vi bör notera här är att ifall evangelisterna skulle ha fantiserat ihop detta med uppståndelsen och velat göra sin historia så trovärdig som möjligt, ja, då skulle de INTE ha satt kvinnor som de första vittnena till den tomma graven. Detta helt enkelt för att kvinnors vittnesbörd vid denna tid inte var juridiskt giltiga. (Detta är också orsaken till att Paulus inte har med kvinnorna i sin uppräkning.)

Så har vi också apostlarnas vittnesbörd. De som var med under hela denna fruktansvärda påskhelg och på nära håll såg det som skedde. De som garanterat visste vad som hade hänt och som, om några, skulle ha kunnat veta om uppståndelsen var en lögn. Av de tolv dog elva martyrdöden. Ingen av dem förnekade att Jesus skulle ha uppstått – inte ens inför hotet om en plågsam död. Avsaknaden av uppgifter i historiska källor är inget bra bevis för någonting, men i detta fall kan man faktiskt också anföra detta som ett bevis: Om de som bekämpade den kristna tron skulle ha fått ens en av apostlarna att erkänna att uppståndelsen var ett påhitt, ja att ens lite sväva på målet när det gäller uppståndelsens historicitet, så skulle denna uppgift garanterat ha använts i kampen mot den växande kristna kyrkan. Men något sådant finns ingenstans i det historiska materialet.

Hur vet vi att påsken närmar sig, frågade Timo Soini på sin blogg för ett par dagar sedan. Han svarar själv på sin fråga: Det vet vi när de stora tidningarna tar in artiklar där hedningar på sätt eller annat ondgör sig och ifrågasätter den kristna trons grunder och bärande uppgifter. (Min översättning) Så är det. Alltid kring jul och påsk tar varje tidning med ens lite självaktning in åtminstone en artikel som på något sätt försöker slå undan benen på de historiska uppgifterna som ligger till grund för den kristna tron. Oftast med gamla och redan många gånger motbevisade uppgifter, men dock.

Min fråga idag blir att varför ska det vara så svårt att tro på uppståndelsen? Eller med Paulus ord i hans tal inför kung Agrippa i Apg 26: ”Varför anses det otroligt bland er att Gud uppväcker döda?”  Tvivlet och skepticismen här bygger, har jag för mig, oftast på det felgrepp som applicerar den empiriska vetenskapens förnämsta grundlag, alltså det att en sak som en gång har hänt ska kunna upprepas i laboratiorieförhållanden, på dessa händelser. Lite karikerat kunde man säga att denna vetenskapliga grundlag säger att det som bara har hänt en gång inte alls har hänt. Men då missar man det faktum att detta ÄR något som bara ska ha hänt en gång. Att Jesu person, hans liv, död och uppståndelse är något fullkomligt unikt som bara ska hända en gång. Något som bara behöver hända en gång.

 Ja, eller så handlar det kanske om att man helt enkelt VILL att detta aldrig ska ha hänt. För om detta verkligen har hänt, ja, då tvingas man ompröva både det ena och det andra. Så därför vill man förneka det, därför är det bekvämast att förneka det. Även om det innebär att man kanske inte riktigt våga syna bevisen. Detta kunde ju leda till att man tvingas börja ompröva sin ståndpunkt – och i förlängningen hela grunden för sitt liv, sitt tänkande och sina livsval. Detta blir helt enkelt för jobbigt! Därför är det bäst om Jesus stannade i sin grav.

Men nu har Kristus uppstått från de döda! Det finns många stora men (uttalas ”män”)i denna världen, men detta är det största av dem alla. MEN nu har Kristus uppstått. Detta förändrar allt. Detta får historien att vända. Detta löser och friköper alla syndens trälar som lever sina liv i fruktan för den obevekliga och oundvikliga döden. I och med denna Kristi uppståndelse bryts dödens makt. I och med Kristi uppståndelse, som den förste, öppnas också för oss en väg ut ur vår grav.

För Kristus är sannerligen uppstånden!