Jag hade först tänkt utforma denna text som något av en "önskelista" inför år 2026. För det är ju så: Så som världen ser ut idag finns det mycket man kunde önska sig. Ute i världen råder krig och högspänning, så där skulle en rättvis fred och ett slut på alla våldshandlingar ligga högt uppe på listan – både i Ukraina, i Mellanöstern, i Nigeria och på många andra ställen. Likaså högt på önskelistan skulle mera vishet åt våra politiska ledare – främst i Europa men också på andra håll – finnas. Som det nu är ser det bestämt ut som om våra ledare i Europa skulle vara fast beslutna att dra oss in i ett fullständigt onödigt storkrig.
När det gäller ekonomin och civilsamhället i stort skulle också mera vishet och förstånd för våra ledare vara på sin plats. Både när det gäller vår energiförsörjning (som vi nu håller på att fördärva totalt) och den ekonomiska förvaltningen överlag. Som det nu är kommer välfärden att vara ett minne blott inom bara några år. Detta har förstås sina orsaker på annat håll – när ett land vänder Gud och hans goda ordningar ryggen kan man förstås inte förvänta sig någon välsignelse. Men eftersom blindheten för orsak och verkan på detta område är närmast total kan vi inte hoppas på någon kursändring. Våra ledare kommer att fortsätta som förr och sedan stå där med förvåningens finger i häpnadens mun när följderna av deras värdenihilism framträder.
På det kyrkliga området är förstås en förändring i kyrkoledningens allt hårdare tag och retorik samt deras ovilja att ge rum för annat än sin egen förnekelselinje högt på önskelistan. Inte heller här kan vi, rent mänskligt sett, förvänta oss någon kursändring. Världen pressar de ryggradslösa kyrkoledarna till att stämpla och frysa ut alla som inte köper de nyordningar som världen genom lögnaktig propaganda har tvingat på kyrkan – och som kyrkans ledning och en majoritet av kyrkomedlemmarna mer än villigt har anammat.
På det personliga planet finns det förstås också en lång rad tankar och önskemål inför år 2026, men dessa går jag inte närmare in på här. Jag nöjer mig med att konstatera att alla vill få ha hälsa både för sig själv och sina närmaste, och jag är inget undantag. Så mycket kan jag ändå säga att på detta område är 2025 en stor källa till tacksamhet. T.ex. kan jag säga till de som undrar: Mina två höftoperationer har gett utmärkt resultat och jag är idag helt smärtfri.
---
När jag har kommit så här långt inser jag att detta ändå blev något av en önskelista inför det kommande året. Men så var det som sagt inte tänkt. Ett önskemål vill jag ändå tydligt föra fram här, och det är förhoppningen att Guds folk skulle lära sig att be och att inse betydelsen av bön – både när det gäller bönen i den "egna kammaren" och tillsammans med andra.
Vi lever i de yttersta tiderna, och det troligtvis oberoende av vad man lägger för betydelse i dessa ord. Även om det är viktigt är ändå inte fred, välstånd och ett ordnat och fungerande samhälle det viktigaste. Inte ens den personliga hälsan, om än den är något vi absolut bör tacka Herren för. Nej, det absolut viktigaste just nu är att så många människor som möjligt skulle få lära känna Herren Jesus och komma in i Guds gemenskap. Vid sidan av detta bleknar allt annat. Mänsklighetens nådatid håller på att ta slut, men ännu finns det möjlighet att vända om från den väg som slutar i helvetets eld och i stället få del av Guds stora gåva i Jesus Kristus.
Det finns mycket som vi som kristna får och behöver be om och för idag. Men det allra viktigaste är att vi skulle be om att Herren skulle sända en väckelse över vårt land, vårt folk och vår värld. Och som jag många gånger har konstaterat har alla (eller åtminstone de allra flesta) väckelser börjat med en böneväckelse bland Guds folk.
Så det är min önskan och min stora förhoppning inför år 2026: Att Guds folk skulle lära sig att be.
Det finns få saker som är mer återkommande än påståendet att vi lever i “de yttersta tiderna”. Varje generation som saknat svar på sina egna problem har utropat sig själv till den sista. Det är inte profetia, det är narcissism i kosmisk skala.
SvaraRaderaAtt nedvärdera fred, välstånd, hälsa och fungerande samhällen till förmån för en osynlig domstol i en obestyrkt eftervärld är inte fromhet, det är ansvarsflykt. Mänskligheten har gjort sina största framsteg inte genom att vänta på väckelse, utan genom att ifrågasätta auktoritet, mildra lidande här och nu och vägra låta hot om helveteseld ersätta argument.
När man säger att “allt annat bleknar” inför frälsningen, säger man i praktiken att människors faktiska liv är sekundära. Historien visar vad som händer när sådant tänkande får politisk eller kulturell makt.
Om nådatiden verkligen vore på väg att ta slut, borde man kanske börja med något mer övertygande än ännu en uppmaning till bön. Hittills har böner aldrig visat sig vara ett alternativ till handling, kunskap eller medmänsklighet, bara ett sätt att slippa ta ansvar för dem.
Eflop
Eflop. När vi läser NT märker vi att allt från Jesu uppståndelse framåt betraktas som de yttersta tiderna. Målet med texterna är att vi ska vara beredda. Det är vi inte om vi tänker att "det dröjer", utan poängen är att vi ska vaka och räkna med att Jesus kan komma tillbaka egentligen när som helst.
RaderaIngen nedvärderar fred, välstånd, hälsa och fungerande samhällen - speciellt inte en kristen människa. Varifrån du fick det här är en gåta. Jag nedvärderade då inte dessa saker. Det jag gjorde var att jag konstaterade att detta är viktiga saker, men att det finns en sak som är ännu viktigare. Det är något annat än att nedvärdera.
"Mänskligheten har gjort sina största framsteg inte genom att vänta på väckelse, utan genom att ifrågasätta auktoritet, mildra lidande här och nu och vägra låta hot om helveteseld ersätta argument."
Din historiesyn är synnerligen förvriden, måste jag säga. Väckelsen har, vilket ny forskning visar, bidragit stort till samhällsutvecklingen. Främst genom att väckelsens folk läste och just ifrågasatte stela auktoriteter. Men du ser förstås inte det du inte vill se.
"När man säger att “allt annat bleknar” inför frälsningen, säger man i praktiken att människors faktiska liv är sekundära."
Nej, det säger man inte - varken i teori eller i praktik. Se vad missionen har gjort för att hjälpa människor, både när det handlar om materiell nöd och även när det gäller att sprida t.ex. läskunnighet.
"Historien visar vad som händer när sådant tänkande får politisk eller kulturell makt."
Ja, det gör den. Och det är nästan bara positivt. Men igen: Du ser förstås inte det du inte vill se.
"Hittills har böner aldrig visat sig vara ett alternativ till handling, kunskap eller medmänsklighet, bara ett sätt att slippa ta ansvar för dem."
Som sagt, din historiesyn är fruktansvärt förvrängd. Sanningen är att bön aldrig utesluter eller förtar det att aktivera sig. Tvärtom motiverar den just till aktion. Men du ser som sagt inte det du inte vill se.
Eflop, Eflop! Sällan ser man någon sätta in sina villfarelser lika självklart och naivt i ett så stort perspektiv. Att tänka fritt är stort, jovisst, men att tänka mycket fritt är inte nödvändigtvis mycket stort. Att tänka rätt är dock störst.
RaderaPåståendet att vi lever i de yttersta tiderna hör till dem vilkas sanningshalt ökar med tiden. Men det innebär inte att vi därför lever i de yttersta yttersta tiderna när år läggs till år, utan de yttersta tiderna ser vi från fullbordans synpunkt - baklänges, om herrn så vill.
Det yttersta är Jesu återkomst till domen och tidsspannet från Hans jordiska tillvaro till nu, det är vad vi talar om. Och 'ytterligheten' är ett kvalitativt begrepp som yttrar sig i att avfall och förhärdelse tilltar.
Det är inte 'kosmisk narcissim' när en kristen talar om ändens tid, det är däremot komisk narcissism när du gör ansatser att betrakta historien ur Guds synvinkel och dömer och bedömer världsutvecklingen från maskens perspektiv.
Jag begriper att det ter sig som "ansvarsflykt" för en mask. Med stoft i munnen kan den dock formulera domen över "en osynlig domstol i en obestyrkt eftervärld" till förmån för mer ätbara växtrester.
Du vill inte "ersätta argument med hot om helveteseld". Men också de mest förfinade och väl underbyggda argument kan negeras. Ponera att jag sätter ett 'icke' framför din tes "allt blir bara bättre och bättre" och om du sedan kallar detta ett 'hot' är det ändå inte ett uttryck för psykiskt eller andligt våld.
Det innebär bara att jag ifrågasätter din åsikt, och sådant lär vara tillåtet hos oss.
Så finner du det horribelt att säga att allt annat bleknar inför frälsningen. Det sade också Nietzsche, fast tvärtom: om Gud inte finns, är allt tillåtet. Han uthärdade uppenbarligen inte själv den insikten men många mindre tänkare, med mindre hjärnor, tål det lättare. (Kanske därför att deras kapacitet är mindre.)
Citat: "Historien visar vad som händer när sådant tänkande får politisk eller kulturell makt." Jag hävdar att historien är ännu ohyggligt tydligare i sitt omdöme om vad som sker där tanken på det jordiska är den primära. Det må sedan heta proletariatets diktatur eller der, tom. das Reich.
Vem, säger vem, har fört fram böner som "alternativ till handling, kunskap eller medmänsklighet". Jesus? I Getsemane? Som ett "sätt att slippa ta ansvar"?
Jag ber.
Om andlig vishet och insikt för dig under det kommande året. Det ytterst yttersta av de yttersta - vi skall vara uthålliga i bönen, lär oss Paulus.
M D