Drivna av rädsla?

Hur är det, drivs vi (konservativa) kristna av rädsla? Är vi rädda för det vi inte känner till? Är vi rädda för det nya, det okända och det som går utanför våra invanda ramar? Är vi rädda för homosexuella? Är vi rädda för kvinnliga präster? Och är vi rädda för att Gud skulle ogilla om vi accepterade sådant som han förbjuder i sitt ord? 

De senaste dagarna har vad som kan uppfattas som påståenden som de ovanstående dykt upp på sociala medier. (Ni får ta mig på orden för jag kan inte säga mer om det här än så.) 

Men nej. Vi drivs inte av rädsla. Vi drivs av kärlek till Herren Jesus och till Guds ord och bud. För det är så det är: Vi kan inte skilja på kärleken till Herren Jesus och kärleken till Guds ord och Guds vilja. Detta för att Gud själv säger i sitt ord att vi inte kan det. "Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord. Och min Far ska älska honom, och vi ska komma till honom och ta vår boning hos honom." (Joh. 14:23) Läs gärna hela Joh. 14! 

Men visst. Det finns en sak som varje kristen behöver vara genuint rädd för, och det är att hamna utanför nåden. Det finns nämligen två sorts människor: Syndare och förlåtna syndare. Den förra gruppen står under Guds dom och kommer att tvingas tillbringa evigheten borta från Gud. Ingen av oss kan ens börja förstå vad något sådant kommer att innebära. Helt enkelt för att under vårt liv här åtnjuter vi alla de fördelar och allt det goda som Guds ingripande i historien och världen för med sig. I helvetet kommer inget sådant att finnas. Allt gott kommer att vara borta. 

Det är nåden som är skillnaden mellan en evig härlighet och ett evigt elände. Inte våra val, inte våra gärningar och inte ens vår lydnad. Det är Guds nåd som avgör allt, och därför behöver varje kristen vara genuint rädd för att hamna ur nåden. 

Hur går det då till att hamna utanför nåden? Det är förstås inte lätt att svara på den frågan, men så mycket kan vi säga att det handlar om förhärdelse. Om vi avvisar Guds godhet, hans vilja och hans nåd och om vi vandrar våra egna vägar och vägrar att i ödmjukhet böja oss och bekänna synden som synd finns det en risk att Gud tar ifrån oss sin helige Ande och därmed förhärdar vårt hjärta så att vi inte längre vill eller kan älska Herren. Detta är inget som sker på en gång, utan det är vanligen fråga om en lång process, och i slutändan handlar det alltid om att det är vi som går bort från Herren. Inte tvärtom.  

I detta sammanhang behöver vi också säga något om gudsfruktan. Många har missförstått Martin Luther (och därmed också Guds ord) när han talar om att vi ska frukta Gud. T.ex. i varje förklaring till de tio budorden inleder Luther med orden "Vi ska frukta och älska Gud ..." Ordet "frukta" här betyder INTE att vi ska leva i rädsla för Gud och Guds straff utan här handlar det om en djup vördnad och respekt för Gud och hans helighet. Detta förenat med kärlek och stark förtröstan på Guds kärlek, nåd och godhet.   

Men hur är det, är vi rädda för att Gud skulle ogilla om vi accepterade sådant som han förbjuder i sitt ord? Med bakgrund i det ovan skrivna kan vi säga så här: Vi är inte rädda för Guds dom och hans fördömande, nej det är vi inte. Men vi fruktar och älskar Gud så mycket att vi vill hålla oss till och lyda hans ord och bud. Inte för att bli frälsta, utan för att vi är frälsta av nåd och för att vi älskar både Guds bud och vilja och honom som har gett oss dessa bud. Detta innebär att våra samveten är bundna till Guds ord, och vi aktar oss för att gå emot våra av Guds ord bundna samveten. Helt enkelt för att vi respekterar och vördar Gud, hans ord och hans goda bud. Och för att vi vet att Guds vilja alltid är bäst för alla människor, oberoende av om dessa lever i tron eller inte.    

---

Vi behöver säga en sak till, och det handlar om kvarnstensteologin. Guds ord ger oss en allvarlig uppmaning när det handlar om sådana som är satta att undervisa i Guds ord. Aposteln Jakob skriver att inte alla bör bli lärare (i Guds ord) eftersom vi vet att vi kommer att få en strängare dom. Detta handlar om lärarens ansvar för det han lär ut. Läraren är nämligen ansvarig för att de han undervisar inte blir förledda. Jesus använder mycket hårda ord i detta sammanhang: "Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom hade det varit bättre att få en kvarnsten hängd om halsen och bli sänkt i havets djup." (Matt. 18:6) 

Alla vi som undervisar i Guds ord, som predikanter, präster, biskopar eller t.ex. som stiftsdekan, alla vi behöver ta vårt uppdrag på största allvar. Vi behöver undervisa i enlighet med Guds ord så att vi inte leder människor vilse. För om vi leder människorna vilse, ja då håller vi på med kvarnstensteologi och på det följer en hård dom. Helt enligt Jesu egna ord.