Ytterligare islamkrameri

Jag blev uppmärksamgjord på ännu en ”islamkramarledare” av Katrine Kielos i Aftonbladet (6/1 2013). Den är redan en månad gammal, men dess budskap är fortfarande rykande aktuellt. Redan rubriken på ledaren innehåller så mycket felaktigheter att den kunde ge upphov till en hel bok om man vill vederlägga den (”Muslimska hotet är en paranoid fantasi”), men jag ska begränsa mig till några få kommentarer.

Ledaren tar avstamp i en bok av Doug Saunders (”The Myth of the Muslim Tide”) och bygger vidare på det stora missgrepp författaren gör. Detta missgrepp är att Saunders jämställer kristendom (i detta fall katolicism) och Islam. Det faktum att en förvirrad författare år 1949 torgförde konstiga påståenden om katolicismen ursäktar inte Saunders missgrepp. Man kan helt enkelt inte jämföra korsets religion med svärdets religion på detta sätt. Med detta sagt vill jag inflika att jag INTE är omedveten om att övergrepp och grova våldsdåd har skett också i kristendomens namn genom historien. Men Saunders/Kielos visar i sin bok/ledare varför detta har skett – även om de båda missar detta helt: Om man nämligen kallar Breivik för en ”kristen” ryms det mycket under den rubriken som inte alls hör hemma där.

Jag har ofta haft orsak att undra över varifrån detta ”Islamkrameri” kommer, och hur det är möjligt att välutbildade i övrigt kritiskt tänkande människor, som t.ex. Katrine Kielos, kan vara så här oerhört blinda för vad Islam är och vad den religionen står för och åstadkommer. Detta alldeles speciellt som dessa samma människor annars nog slår ner både hårt och obarmhärtigt på den minsta lilla ojämlikhet mellan könen där den förekommer på annat håll. Eller rättare sagt: Där de själva ser/inbillar sig se sådan förekomma.

Jag ska inte skriva vad jag, med fog, anser om Islam. Senast jag gjorde det fick jag (i och för sig berättigad!) kritik och kom att ta bort det mest iögonenfallande i det jag skrev. Men nu må ingen missta sig – jag står nog fast vid det jag skrev den gången, men givet Islams våldsbenägenhet har det visat sig bäst att inte utmana... Därav det berättigade i kritiken den gången. Så nu ska jag nöja mig med att säga att det varje år dör 100 000 kristna p.g.a. sin tro. De allra flesta av dessa i länder som domineras av Islam. Det finns många länder på vår jord idag där det inte finns religionsfrihet och där människor som vill bli t.ex. kristna inte kan bli det med mindre än att de utsätts för direkt livsfara. Majoriteten av dessa länder domineras av Islam. Det finns många länder på vår jord idag där kvinnornas situation är fullständigt bedrövlig – sett ur vår nordiska synvinkel – och de allra flesta av dessa länder domineras av Islam.

Varför skriver Islamkramarna inget om detta? Varför denna ofattbara blindhet? Det frågtes blott, det gavs ej svar. Inte denna gång, åtminstone. Men det finns nog ett svar. Men den som vill kan slå upp Rom. 1:21 och läsa vad som sägs där. Just denna vers förklarar mycket av de konstigheter vi ser i vår värld idag.

Och så till sist en fotnot: Märk väl att jag inte har skrivit något om muslimerna. De är offer i detta – det är Islam som är roten till det onda.

Konstig församlingssyn

Kyrkans ekonomi är inte vad den har varit, och som jag tidigare har konstaterat är detta inte endast av ondo. Men det får följder. Och ihopkopplat med en konstig teologi kommer dessa följder att drabba också sådan verksamhet och sådant understöd som inte borde få drabbas. Som t.ex. missionsunderstödet. Men även annan verksamhet och andra understöd som kyrkan av hävd har gett under åren risker att krympa och t.o.m. tas bort.

Nu hörs det att det har kommit ett direktiv att församlingarna ska överväga huruvida de ska ge understöd till samlingshus och bönehus i vilka det ordnas verksamhet som inte är ”församlingens egen verksamhet”. Som sagt förstår jag behovet att skära ner i utgifterna, men här skymtar nog en mycket konstig församlingssyn. Hur kan en verksamhet som bevistas av så gott som enbart församlingsbor vara något annat än ”församlingens egen verksamhet”? Tydligen anser man, från högre ort, att endast sådan verksamhet som är planerad och genomförd av församlingens anställda är att räkna som ”församlingens egen verksamhet”.

Med förlov sagt: Detta är en ohållbar syn på sakernas tillstånd.   

Om Perho, vargjakten och rättskänslan

Låt mig börja denna blogg med att säga att jag anser att lagar och förordningar ska hållas och att ett samhälle där människorna struntar i lag och ordning är ett samhälle som inte kan bestå i längden. Anarki är aldrig och på inget sätt eftersträvansvärt. MEN. Det finns bra lagar, och så finns det dåliga lagar.

De som känner mig vet att jag inte är lättkränkt, men just nu måste jag säga att min rättskänsla är allvarligt kränkt. Efter den olovliga vargjakten i Perho 19-20/1 satt sex personer häktade under flera dagar. En av dessa tog sedan sitt eget liv en dag efter att han blev försatt på fri fot. Deltagarna i vargjakten riskerar, enligt vissa uppgifter, flera års fängelse och deras jaktvapen och snöskotrar har blivit förverkade till staten. Detta samtidigt som personer som gör sig skyldiga till mycket allvarligare brott (som t.ex. rattfylleri med dödlig utgång och våldtäkt) slipper undan med mildare straff.

Media är dessutom inte sena att fördöma deltagandet i denna olovliga jakt. ÖT slår t.o.m. upp som en av sina huvudnyheter (2/2) att en jägare i Pedersöre på facebook har gett sitt stöd till Perho-jägarna och sagt att de borde få medalj. Personer som har ”gillat” inlägget jagas sedan upp av ÖT och ställs vid skampålen.

Men den här vargfrågan har flera aspekter. Dels har vi alltså detta med rättskänslan. Jag är sannerligen inte den enda vars rättskänsla har blivit kränkt i dessa dagar! Dåliga lagar måste kunna ändras! Om så inte sker kommer människorna att ta saken i egna händer, vilket alltså skedde i Perho. Så nu gäller det för beslutsfattarna att lyssna på folket och se till att lagarna ändras i enlighet med den allmänna rättskänslan. Och då talar jag inte om vad man anser i södra Finland (och särskilt inte vad man anser i Bryssel!) där det inte finns några vargar, utan när det gäller vargfrågan måste man fråga de som bor i de trakter där vargen finns.

Så har vi också den desinformation som hela vargvurmeriet bygger på. Och detta är nästan det värsta, anser jag. Idag finns det mycket som tyder på att man i vissa kretsar anser att vargen är lika viktig, eller kanske t.o.m. viktigare än människan – och att ett vargliv är mera värt än ett människoliv. Detta är ju fullständigt befängt! Vargvurmarna menar dessutom att vargen inte är farlig eftersom det inte finns några fall av vargattacker mot människor under det senaste seklet i Finland. Men det är väl ganska naturligt att det är så! Vargen utrotades i Finland i slutet av 1800-talet efter de dödliga vargattackerna i Åbotrakten på 1870 och 80-talen, och under hela 1900-talet fanns det i princip ingen varg i landet. Ingen varg – inga vargattacker!

Men vargen är farlig, särskilt om den börjar finnas i sådan mängd att det börjar bildas flockar. Detta alldeles speciellt om dessa flockar sedan börjar röra sig i befolkade trakter. Vargen hör helt enkelt inte hemma i sådana trakter där det finns människor. Om beslutsfattarna inte inser detta kommer Perhofallet inte att bli det enda i sitt slag. Men jag hoppas att jägarna nästa gång förstår att vara mera försiktiga. Och att de förstår att lära sig av historien. Men det kan förstås Perhojägarna också göra. Jag skulle rekommendera dem att ta lärdom av Maria Åkerblom och det bedrövliga fallet med den skjutna länsmannen i Karleby. Om man lyckas fälla en varg så sätter alla deltagare ett skott i den, och sedan, när polisen kommer, ställer de alla sig i ring och pekar till vänster och säger ”det var han som sköt först!”

Jag anser alltså att lagar och förordningar är till för att hållas. Men det finns som sagt dåliga lagar, och det finns en laglydighet (från myndigheternas sida) som i längden också kommer att urholka rättsstaten. I detta fall är vi definitivt inne på ett sådant område.

Jag anser inte att dessa vargjägare borde få någon medalj. De har ändå gjort sig skyldiga till en olaglig handling. MEN. Jag anser att det borde dras igång en insamling för att stöda dem och ersätta dem för den ekonomiska skada de utsatts för och för att täcka deras rättegångskostnader. Det är vi skyldiga dem – för de har trots allt gjort oss en stor tjänst. Speciellt oss som bor i svensktrakterna i norra Österbotten. Utan denna olovliga jakt (som säkert pågått bra mycket längre tid än en helg i januari) skulle det finnas mycket mera varg också i våra trakter.

Den tredje striden

Jag har tidigare skrivit om de tre striderna som kyrkan ska gå igenom – och förlora på sin väg till att inte längre vara en kristen kyrka. Det var Ingmar Rönn som berättade för mig om dessa tre strider någon gång i början av 90-talet, och sedan dess har mycket hänt. Den första striden, alltså den om kvinnliga präster, var redan då förlorad – om än inte avslutad. Den striden blir aldrig avslutad eftersom ingen kan göra Guds ord om intet. Den andra striden, den om acceptans för utlevd homosexualitet, står vi idag mitt uppe i, och även den kommer vi att förlora. Om än också här gäller samma sak att ingen kan göra Guds ord om intet.

Den tredje, och den för kyrkans överlevnad som kristen kyrka allt avgörande striden, kommer nu också den igång på allvar. De två första är egentligen bara ”uppvärmning” inför denna strid om Jesus som enda vägen till Fadern. Den tredje striden har funnits där i bakgrunden redan en längre tid, men nu tycks tiden vara den rätta för själafienden och hans hantlangare att sätta in stöten. Bara under den senaste månaden har mycket hänt. Först hade vi Obamas installation till sin andra ämbetsperiod som president i USA. Även om detta förstås inte har någon direkt betydelse för vår kyrka kan vi ändå här ana vilka vindar som blåser. Den officerande pastorn stod för en kraftig religionssynkretism, och en av bönerna han bad avslutades med orden ”I Jesu och andra heligas namn”. Jesus har alltså fått andra ”heliga” vid sin sida.  

Men också här i vårt land, och i vår kyrka, flyttar fienden fram sina positioner. För en tid sedan offentliggjordes en undersökning som visar på en kraftig ökning av tanken på även andra frälsningsvägar än Jesus bland prästerskapet i Finland. (Här har helt klart förlusten i den första striden haft en stor betydelse!) Så har vi kolumnen av Rebekka Naatus i kyrkans finskspråkiga tidning ”Kotimaa” i vilken hon hävdade att missionsarbetet inte längre är aktuellt och borde placeras på museum. Hennes motiv må vara vilka som helst, men helt klart skymtar nog den tredje striden i hennes åsikter. Om Jesus inte är enda vägen till Fadern, eller frälsningsfrågan inte längre är aktuell, ja, då kan vi faktiskt avsluta missionsarbetet och ställa in hela missionskonceptet på museum och i stället satsa på olika utvecklings- och hjälpprojekt. Lyckligtvis finns det, än så länge, sådana (också bland biskoparna) som vågar stiga upp och säga emot. Men vägen är utstakad, och striden har börjat.

Historien har visat att utvecklingen i dylika frågor kan gå mycket snabbt. I den andra striden har opinionerna svängt på bara några få år. Det samma kan hända också i denna sak. Vägen är hur som helst öppen i och med att det stora hindret – synen på Bibeln som Guds ord – är avskaffat. Den som ser vad som sker bakom det som synes ske har ju redan för länge sedan insett att de två första striderna endast är symptom på den verkligt stora sjukdomen, alltså avfallet från Guds ord. Och när detta avfall har fått sprida sig i kyrkan är alltså vägen öppen och marken beredd för denna tredje – och sista – strid.

Vi lever nu i tider som kommer att gå till historien. I dessa dagar, just nu, gör vi historia. Jag fruktar bara att det inte kommer att bli någon trevlig historia.

Stubb, extremhögern och extremvänstern

Attacken mot publiceringstillfället av boken ”Äärioikeisto Suomessa” i Jyväskylä senaste torsdag torde knappast ha undgått någon. Liksom inte heller den efterföljande diskussionen om yttrandefriheten och vikten av att med alla medel försvara denna. Både statsministern och inrikesministern har tacknämligt varit ute och spatserat i media i detta ärende. Det som ändå hittills hade undgått åtminstone mig var utrikeshandelsminister Stubbs Twitterkommentar som, p.g.a. tidpunkten när den publicerades, har länkats till denna diskussion. Av allt att döma har hans kommentar skapat en liten storm, främst då i vattenglasets vänstra sida.

”Voisiko joku kertoa, mikä on Euroopan äärioikeiston ja -vasemmiston ero nykyään? En oikein tiedä. Kertokaa please.” (Kunde någon vänligen berätta vad skillnaden är mellan extremhögern och extremvänstern i dagens Europa? Jag vet inte riktigt. (Min översättning.))

Det här är en bra fråga! Och en fråga som behöver ställas – speciellt om man själv inte vet svaret. Dessutom, och detta säger jag inte bara för att jag avskyr extremvänstern om möjligt ännu mera än jag avskyr extremhögern, ligger fokus i media idag allt för mycket på extremhögerns illdåd medan extremvänstern långt tillåts segla under radarn. Jag har, trots att jag saknar säker kunskap i saken, en liten misstanke om att det är detta som ligger bakom Stubbs Twitter.

Extremhögerns och dess metoder behöver därför ingen närmare presentation. Denna har media stått för på ett helt bra sätt de senaste åren. Men extremvänstern har, som sagt, långt fått vara i fred. Orsakerna kan man förstås spekulera i, men dessa torde – enligt mitt förmenande – långt handla om skillnaderna i de två sidornas tillvägagångssätt. Dessutom handlar det säkert också om samma orsaker som gjorde att Andersson och Koivulaakso fokuserade på extremhögern i sin bok och inte på extremvänstern.

Men vad gör då extremvänstern i dagens Europa? Jag vågar påstå att de ingalunda är overksamma, utan att de alltjämt och oförtrutet jobbar på att omstörta det rådande samhället. Precis som de gjorde på 60-talet. I min bransch (pälsdjursnäringen) har vi under de senaste snart 20 åren terroriserats av extremvänstern och dess medlöpare i olika djurrättsorganisationer. Ta vilken demonstration som helst för djurens rätt/mot pälsdjursuppfödning och demaskera deltagarna vad gäller deras politiska hemvist så kommer det nog att lysa ganska mörkrött på mätaren.

60-talets taistoiter, som numera har uppnått en sådan ålder – och ett sådant välstånd – att de inte längre själva vill stå på några barrikader, men som ingalunda har övergett sina mål att omstörta det rådande samhällsskicket kan misstänkas ligga bakom en del tillslag mot just pälsdjursnäringen. Alltså dessa terroristangrepp som sker i skydd av natten mörker och med hjälp av en avbitartång och sprayburkar. Någon ska ju betala för utgifterna. De som har utfört attackerna har möjligen endast drivits av en fullständigt snedvriden avsikt att ”hjälpa djuren”, medan de som finansierat (och också eventuellt inspirerat till) attackerna har använt dessa tillslag som medel för att skapa samhällsoro.

Det finns nog skillnader mellan extremhögern och extremvänstern. Både när det gäller målen och metoderna. Extremögern vill skapa ett samhälle fritt från invandrare och med en någotsånär enhetlig samhällsmoral. Lite á la 50-tal. Extremvänstern vill revolution och en total samhällsomstörtning. Extremhögern gör sina attacker öppet och i dagsljus medan extremvänstern gör sina tillslag i skydd av nattens mörker och i total anonymitet. Och i total medieskugga.

Detta som en liten hälsning till Alexander Stubb.