Svar på frågorna

Signaturen "Jan" ställde ett par frågor angående fakta som motsäger evolutionen samt angående fynd som stöder det Bibeln säger om judarna i Egypten. Jag väljer att svara på detta sätt, med en ny bloggtext. 

Angående fynden så finns det mycket på nätet - det är bara att googla.  (Observera dock att det finns både seriösa och oerhört mycket mindre seriösa sidor pånätet i detta ämne!) En av de seriösa är "Genesis.nu", och där kan man t.ex. hitta följande: "Ständigt äldre redskap". Här finns det en hel programserie som tar upp också detta ämne: "Himlen TV7". Så kan du också se på detta: "Skapelse och evolution i konflikt", och samtidigt inte glömma denna fyndiga och synnerligen välbehövliga funktion hos evolutionismen:"Evolutionsläran är inte falsifierbar".

Vad sedan gäller judarna i Egypten kan du läsa t.ex. följande från Eero Junkkaalas blogg.

Till detta kan tilläggas det faktum att det som egentligen konstituerar folket och som ger det dess särart (lagens givande) sker först efter uttåget ur Egypten. Därför är det givetvis svårt att hitta sådana fynd som uttryckligen visar att det var judar som var de slavar som byggde de monumentala byggnader som uppfördes i Egypten under de tider vi talar om. Men jag tror nog att vi tryggt kan sluta oss till att dessa byggnader INTE uppfördes av härskarklassen. Till detta behövdes det slavar - och många sådana. Sedan har vi ännu ett intressant ord i 2 Mos. 1:8: "Och en ny kung framträdde i Egypten, en som inte kände till Josef". Med dessa ord börjar folkets slaveri. Det kom en ny farao, en som inte kom ihåg vem Josef var och vad han hade gjort. Detta korrelerar tidsmässigt med när Hyxos-folket tog över makten i Egypten. Givetvis bevisar detta ingenting, men det finns här saker som talar för det som Bibeln säger.

Om du vill bekanta dig med ett annat lite liknade fall så kan du knacka in "Hettiterna" på Google. Länge var Bibeln den enda källa som nämnde detta en gång så mäktiga folk, med den följden att alla som ansåg sig veta skrattade åt Bibeln. Det skrattet har för länge sedan tystnat, om vi säger så.

En ung jord?

Det finns mycket man kan, och kunde, säga om diskussionen angående evolutionismen och kreationismen, så jag kommer säkert att återkomma till detta ännu många gånger. Johannes Axelsson, som föreläste i Jakobstad senaste helg, är ungjordskreationist. Det betyder att han menar att jorden endast är ca 6000 år gammal. Jag må säga att han presenterade sin syn på ett trovärdigt och ödmjukt sätt, och jag kan inte sticka under stol med att jag tycker att detta öppnar för många intressanta saker. Läs gärna dessa länkar! (Del 1 här, och del 2 här.)

Själv är jag närmast "agnostiker" när det kommer till detta med en ung jord. Jag är öppen för att det kan vara så, men jag är inte "låst" vid den synen. Jag menar att det är mycket möjligt att jorden och universum är bra mycket äldre än så, detta dock så att själva skapelsen (eller "ordnandet av skapelsen") skedde för ca 6000 år sedan. Läs gärna vad Tore Jungerstam i sin exegetiska forskning har kommit fram till angående detta!

Ordning på begreppen!

Diskussionen om evolutionismen är intressant. Intressant, men synnerligen beklämmande. Detta bland annat för att det bland de evolutionstroende finns många missförstånd som gör att de har svårt att tänka "utanför lådan" och att överhuvudtaget se svagheterna med det egna trossystemet. De egna dogmerna, om vi så vill.

Det är i första hand två saker jag reagerar på. Det första är detta med begreppen "vetenskap", "fakta" och "teori". Det vi behöver ha klart för oss, för att klara av att se klart här, är att evolutionsteorin är just en teori - i sig inget faktum eller vetenskap i meningen empiri. Fakta som finns tillhanda är olika fynd som har gjorts genom utgrävningar. Dessa fakta tolkas sedan, och det är här teorierna kommer in i bilden. Eller filosofierna, som jag kanske hellre väljer att kalla dem. En teori ställs upp, och sedan prövas denna teori mot de fakta som finns tillgängliga. Idag är evolutionismen/evolutionsteorin den förhärskande tolkningsmodellen, men det finns flera teorier - om än evolutionismen är den enda teorin som utesluter tanken på en Skapare eller intelligent designer. Det är här problemen börjar hopa sig. Jag hävdar att viljan att hitta en förklaring som utesluter en Skapare gör att evolutionisterna blundar för de fakta som talar emot deras teori. Detta å ena sidan. Å den andra sidan gör denna vilja att man också bortser ifrån och blundar för de uppenbara svagheter som denna evolutionsteori dras med. Som t.ex. den totala - och helt förödande - frånvaron av alla de mellanformer som borde ha hittats i fossillagren. Men som alltså inte har hittats. Eller den (nästan) totala frånvaron av gynnsamma mutationer som ju borde finnas i mängd och massor för att kunna hävda att mutationerna kan fungera som "motor" för evolutionen.

Sedan har vi detta med makro- och mikroevolution. Uttrycken myntades av Juri Filipchenko år 1927, men de flesta evolutionister vägrar göra denna distinktion. Något som alltså är synnerligen beklämmande och en stor hämsko när det gäller att kunna tänka "utanför lådan". Dessa hävdar, i den mån de alltså nedlåter sig till att befatta sig med dessa begrepp, att mikroevolution är samma sak som makroevolution, men att mikroevolutionen är en utveckling vi kan se inom vår egen livstid medan makroevolutionen pågår över många generationer. Det stora problemet här är givetvis att makroevolutionen bara existerar som teori. Det finns inga exempel, alltså annat än på pappret, på att en art skulle ha utvecklats till en annan art. Inga. Noll. Det som t.ex. Charles Darwin studerade när han tillbringade sin tid på Galapagosöarna var inget annat än mikroevolution. De finkar han studerade utvecklade olika form på sina näbbar, och olika förhållanden på olika håll på öarna var i olika grad gynnsamma för fåglar med de olika näbbtyperna. Således blev en ursprunglig fink så småningom till olika typer av fåglar som såg olika ut. Men observera mycket noggrant att de fortfarande var fåglar! Att de fortfarande var finkar! Detta, som Darwin registrerade, var inget annat än MIKROevolution. Om finkarna skulle ha blivit till tigrar eller sjölejon - då skulle han ha lyckats dokumentera MAKROevolution. Men något sådant skedde givetvis inte. Misstaget Darwin, och alla hans efterföljare, gjorde var att de tog mikroevolutionen som bevis för att det finns också makroevolution - något man alltså inte kan göra utan att förgripa sig mot empirins grundregler.

Nå, nu kan man givetvis hävda det som evolutionisterna då gör - alltså att det som behövs är TID. Mycket tid. Om vi ger galapagosfinkarna mera tid så blir de nog till tigrar eller sjölejon eller något helt nytt djur. Vi kan ju vänta i ett par miljoner år så får vi se. Problemet är bara det att vi inte har dessa miljoner år på oss. Under vår livstid, liksom under Charles Darwins livstid, förblir dessa finkar enbart finkar. Så på den vägen kan vi alltså inte bevisa någonting alls. Men det har ju skett mycket före oss - under de miljarder år som livet på jorden har existerat. Alltså enligt evolutionismen. Alla arter har utvecklats ur en och samma förfader, och denne gemensamme förfader blev till ur någon ursoppa någonstans. Under gynnsamma förhållanden och genom en massa gynnsamma mutationer - och framför allt alltså över oerhört lång tid. Evolutionen har alltså gått framåt genom årmiljonerna och -miljarderna och lämnat efter sig en hel massa olika utdöda arter och mellanformer som inte har klarat sig i kampen för överlevnad eftersom det har funnits individer med manifesterade mutationer som har gjort dem mera lämpade och rustade för att överleva. Problemet? Ja, det finns alltså flera. Dels detta med den totala frånvaron av alla dessa fossil. Dels detta med frånvaron av dessa gynnsamma mutationer. Nå, nu vet jag givetvis att det att man inte har hittat någonting inte automatiskt  betyder att det inte finns. Men nog är det synnerligen märkligt att man inte har lyckats hitta en enda av dessa mellanformer!

Sedan har vi ännu detta med tiden. Jag menar ju nog inte att evolutionisterna är oärliga. Inte medvetet åtminstone. Men deras nästan febriga vilja att evolutionismen ska vara sann hindrar dem alltså från att se de problem som deras teori är behäftad med. Men jag förstår det. Om de skulle tvingas acceptera att de har levat på en lögn skulle det enda alternativet vara att samtidigt acceptera att det finns en Skapare av något slag, och detta kan ju givetvis aldrig komma på fråga. När man en gång har fått bort honom ur livets ekvation - med allt vad det innebär - vill man förstås inte ha tillbaka honom! Men de är alltså inte oärliga, menar jag. Detta kommer till synes i detta med tiden. En art har aldrig blivit en annan art genom att utvecklas. Det finns inga som helst bevis för någon makroevolution. Men mikroevolutionen är ett faktum, och evolutionisternas heta önskan är alltså att mikroevolution över tid ska bli till makroevolution. Således behövs det alltså tid. Mycket tid. Oerhört mycket tid. Ärligheten visar sig i det att man har sett sig tvungna att öka på tidsramarna eftersom man har insett att det behövs fantastiskt mycket tid för att få detta att (eventuellt) fungera. När jag gick i skolan hette det att jorden var fyra miljarder år gammal. Nu är den sex miljarder år. Även om det börjar vara länge sedan jag gick i skolan är det inte på långt när så länge att fyra miljarder hunnit bli sex miljarder. Få se när någon börjar tala om sju. Eller åtta. Problemet är bara det att det som inte sker inte sker. Oberoende av hur mycket tid man än ger det.     

Det sämsta argumentet någonsin?

Jag var och lyssnade på Johannes Axelsson föreläsa om Skapelse vs Evolution i Jakobstad igår kväll. (Bekanta dig gärna med hans blogg, den är en verklig guldgruva!) Det var ett synnerligen intressant föredrag, och trots att jag själv inte är låst vid teorin om en ung jord var det intressant att lyssna på de argument och de fakta denne Axelsson lade fram. Dessutom förvandlades det hela till en "roliga timmen"-grej när det blev dags för publiken att få ställa frågor till föredragshållaren. Ja, det blev faktiskt lite komiskt, eller kanske snarare tragikomiskt. Det är för övrigt intressant att se hur oerhört provocerande det tycks vara för vissa (som är så fruktansvärt låsta i sin position) när någon vågar ifrågasätta deras dogmer och hävda en annorlunda förklaringsmodell. Vid ett tillfälle blev det nästan lite smått hotfull stämning i salen. Men Axelsson behöll sitt lugn och svarade på (en del) av de många frågor som kastades fram. Imponerande!

Det komiska i sammanhanget bestod närmast i två frågor, eller kanske snarare två påståenden, som kritikerna framförde. Det första av dessa påståenden är, vågar jag påstå, det sämsta argumentet jag någonsin hört mot tanken på en Skapare, och det förtjänar utan vidare att lyftas fram här och på detta sätt. (Nu blir citatet inte ordagrant, men jag hoppas att jag lyckas förmedla innehållet i all dess glans...)

"Ni kommer ju inte att få något nobelpris för det här. Det här kan tyckas vara lite provocerande, men faktum är att endast två av de 70 senaste nobelpristagarna har varit kristna (läs: Kreationister). Ni måste ju ha dessa på er sida om det här ska vara något!" (Som sagt, detta är inget ordagrant citat, men jag hävdar att innehållet i påståendet kommer fram och presenteras på ett riktigt sätt.)

Det som denne (synnerligen provocerade och högljudde) kritiker avsåg var att "normala vetenskapsmän" inte omfattar kreationismen. Kritikern menade att det överhuvudtaget inte finns sådana. Axelsson försökte - i den mån han fick tala - säga att det visst finns sådana, och att skaran avvetenskapsmän som ifrågasätter evolutionen (i ljuset av vad vi verkligen VET om vår förhistoria) ständigt växer. (Kritikerna hörde garanterat inte detta, han var så upptagen med att kritisera...) Så visade föredragshållaren också en mycket talande bild(serie). Först en ung man med Bibeln i högra handen som står framför en dörr ur vilken en arg (vetenskaps)man tittar ut och ropar att "Det finns inte plats för sådana som du här!" Sedan vidgas perspektivet och man ser en lång kö av gråhåriga män med en Bibel i högra handen som står bakom den unge mannen - alla synnerligen betydande vetenskapsmän. Sådana som idag alltså inte skulle få tillträde till det vetenskapliga finrummet. För att de tror på och räknar med en Skapare. Bland dessa också den (skapelsetroende) vetenskapsman som uppfann MRT (magnetröntgen) men som inte fick något nobelpris för sin uppfinning. Nobelpriset gick i stället till två andra som arbetat med MRT. Som var evolutionister, märk väl.

Orsaken till att detta nobel-argument är så synnerligen dåligt är att det vetenskapliga finrummet - där de "normala" vetenskapsmännen finns - skyddas av en spärr som effektivt stoppar alla som inte köper dogmerna och som inte bekänner sig till läran. Evolutionsläran, alltså. Lite som en skyddad verkstad, med andra ord. De som vågar ifrågasätta får inte komma in. De mister sin finansiering och får lov att börja göra något annat. Och om de, mot förmodan, ändå skulle lyckas ta sig in genom någon bakdörr gallras de alltså ut från nobelkandidaternas skara. Inser du alltså vad detta argument är? "Om ni inte har nobelprisvinnare på er sida kan ni inte ha rätt, och om ni inte erkänner att evolutionismen är rätt kan ni inte vinna något nobelpris." Ett cirkelresonemang! Cirkelresonemang är roliga, tycker jag, för de säger så oerhört mycket mera om den som framför dem än om själva saken. Speciellt i de fall när den som framför cirkelresonemanget som ett argument inte inser vad det är han egentligen säger. Komiskt var ordet. Men eftersom detta faktiskt är så som de flesta idag tänker (eller tänker är kanske fel ord...) blir det hela alltså närmast tragikomiskt.

Det andra påståendet då? Ja, det är om möjligt ännu mera belysande. "Ni lurar ju barnen! I 1 Mos. 1:16 står det att `Gud satte solen att lysa om dagen och månen om natten`, men vi vet ju alla att månen inte lyser. Så ni lurar barnen. Tycker du att det är moraliskt rätt?"

Nej vi vet alla att månen inte lyser, och vi vet också alla att solen inte "går upp" på morgonen, men vi säger det ändå. Betyder det också att vi lurar barnen? Dessutom, som föredragshållaren visste berätta, står det faktiskt inte "lysa", utan "regera över". Det som slog mig här var frågan om alla kristendomskritikernas argument faktiskt är på den här nivån. Är det faktiskt så illa? (Av debatten på ÖT:s sidor tycks det faktiskt så, tyvärr...) Den här unge mannen ansåg nog tydligen att han hade hittat bottenproppen i den kristna tron och att han drog ut den när han kom med sitt påstående. Nå, sin egen tro hade han tydligen lyckats ta död på. Med ett argument som alltså inte håller ens för en första liten försiktig granskning. Tragikomiskt var ordet. Men rätt så underhållande, faktiskt...

Mera följder

Jag läser Dag Sandahls blogg med stor behållning. Idag med stor förfäran. Han skriver om två fall från USA där följderna av homosexpropagandan redan börjar synas. Är det ett sådant samhälle vi vill ha? Observera alltså att detta handlar om USA, som Sandahl konstaterar, "The land of the free"... Kanske inte så mycket nu längre.

Liberalerna bildar regering?

Kenneth Myntti skrev en intressant krönika i ÖT i början av veckan. "Liberalerna bildar regering" löd rubriken, och i artikeln hävdade Myntti att det liberala blocket vann riksdagsvalet med 108 mandat, medan det konservativa blocket var valets förlorare med sina 92 mandat. Myntti menar att Centern, Sannfinländarna och Kristdemokraterna är konservativa, medan de övriga partierna är liberaler. Dock slänger han in ett par brasklappar och konstaterar att detta inte är helt entydigt. Jag skrev ett par kommentarer och försökte komplicera resonemanget - vilket jag menar är nödvändigt emedan detta sannerligen inte är så enkelt som Myntti hävdar. Inte alls.

Dels har vi, alltid när vi talar om axeln liberal - konservativ inte EN axel utan flera. Till och med många, kunde man hävda. Dels har vi värderingsaxeln - alltså den som vi som kristna är mest bekanta med. På den axeln kan man hänföra Kd till de konservativa. Sannf. och C likaså, åtminstone till en del. Men så finns det också en värdekonservativ falang i såväl SFP (Kristet samhällsansvar) som inom Saml., även om denna har fått en allt mera marginaliserad roll. Så här har vi ganska långt, om än inte helt och hållet, den uppdelning Myntti förde fram.

Sedan, för att gå vidare, kan vi konstatera att det finns flera olika typer av liberalism. Individens (relativa, åtminstone) frihet samt de olika rättigheterna och ett betonande av demokrati är centrala för dem alla, men betoningarna skiljer sig ganska ordentligt från varandra. De flesta av våra "liberala" partier idag är s.k. socialliberala partier. Dessa talar sig varma för en samhällsfinansierad välfärdsstat som bygger på ett (relativt) högt skatteuttag. Sedan har vi den klassiska liberalismen (även idag kallad neoliberalism) som inte vill ha dessa samhällsordnade och skattefinansierade välfärdstjänster utan menar att individens frihet också ska utsträckas till att själv få finansiera de tjänster man vill ha. Detta förutsätter då givetvis ett avsevärt lägre skatteuttag. För att göra saken ännu mera komplicerad kallas dessa neoliberaler i USA för konservativa, medan de amerikanska liberalerna förespråkar statligt ingripande i marknaden och, ur europeisk synvinkel, snarast framstår som socialdemokrater.(!) Så har vi ännu, längst till höger på denna skala, de som i vissa sammanhang har kallats för "anarkokapitalister" som rör sig med begreppet "Nattväktarstaten". Dessa anser att staten endast ska ha sådana uppgifter på sig som de enskilda individerna inte själva kan sköta, alltså försvarsfunktionerna, polisväsendet och domstolsväsendet. Statens uppgift begränsar sig till att se till att människorna kan sova lugnt på natten, därav termen "Nattväktarstat". Libertarianerna igen förespråkar frihet från allt tvång och strävar efter att minimera statens roll och inflytande över människornas liv. Ordet valfrihet är centralt inom libertarianismen, detta till och med så att dagens demokratiska styrelsesätt kritiseras eftersom det ger majoriteten rätt att styra över minoriteten. (Har du märkt att jag i något sammanhang har talat om "Majoritetens diktatur? Nå, det är härifrån det uttrycket kommer.)

Om vi utgår från klassisk liberalism, vilket jag väljer att göra, framstår våra socialliberala partier i dagens Finland alla som mer eller mindre "ickeliberala". Jag vet faktiskt inte vilken term man ska välja för att beskriva dem, men eftersom deras politik betonar statens roll och därigenom leder till vad man kunde kalla för förmynderi (i olika grad), speciellt på det ekonomiska området, har jag valt att kalla dem och deras politik för förmyndarpolitik. Förmyndarpolitiken utgår ifrån att människorna själva inte vet vad som är bäst för dem, därför ska andra ("staten" eller "samhället") gå in och ta besluten i individens ställe. Detta gäller i högsta grad just på ekonomins område. Idag tar staten häpnadsväckande 70% av genomsnittsfinländarens inkomster i skatt (i inkomstskatt och framför allt i olika konsumtionsskatter) och fördelar dessa medel på ett sätt som politikerna kommer överens om. Med andra ord får vi tillbaka (en del) av dessa medel i form av olika tjänster - som samhället valt att satsa på och anser att vi behöver och ska ha. Om man ändå vill använda ordet socialliberalism här bör, menar jag, betoningen nog ligga på första ledet av ordet och inte på den andra eftersom detta påminner mycket mera om socialism än om liberalism.

Med bakgrund i detta kommer Mynttis krönika, hur intressant den än i övrigt är, att framstå som ganska förvirrande. På grund av de många olika axlar som finns och där man på alla hittar någon form av liberalism kunde det, för tydlighetens skull, vara skäl att använda sig av olika prefix. Med andra ord skulle Mynttis framställning ha vunnit på att kalla socialliberalismen just socialliberalism och inte rätt och slätt för liberalism. Detta kommer extra tydligt till synes när Myntti också hänför SDP, Vf och även de Gröna till den liberala gruppen. Utifrån en klassiskt liberal definition är ju dessa tre partier allt annat än liberala. Jag vågar nog hävda att den uppdelning i liberalt och konservativt som Myntti vill införa i den politiska rapporteringen inte fungerar i dagens Finland. Det finns helt enkelt för mycket synkretism (ihopblandning) i de finländska politiska partierna för att detta ska fungera. Och framför allt allt för lite sann liberalism.

Vill man provocera en aning (men bara en aning) kunde man säga att det idag inte alls finns något egentligt liberalt parti på partikartan i Finland. Det finns drag av liberalism i en del partier, men alla har ändå mer eller mindre drag av socialism/socialdemokrati. SFP, till exempel, kallar sig gärna ett liberalt parti, men likväl har de under den gångna mandatperioden motarbetat familjernas rätt att själva välja hur de ordnar det med hemvårdsstödet - just med motiveringen att människorna inte själva vet vad som är bäst för dem. (En förment - och av allt att döma, enligt SFP, eftersträvansvärd - jämställdhet mellan könen går före självbestämmanderätten och valfriheten.) Här har Kd, som alltså vanligen framställs som ett konservativt parti, i stället visat prov på liberala tankegångar när man har poängterat just familjernas rätt att själva välja.

Om man sedan än väljer att kalla dagens politik i Finland för socialism, socialdemokrati eller, som jag väljer att göra, förmyndarpolitik, går den ut på i princip samma sak i lite olika utförande. Utjämningspolitik och förmynderi. Sann liberalism handlar om att minska på statens och samhällets roll och bestämmanderätt i individens och familjernas liv, medan förmyndarpolitiken alltså handlar om att staten ska bestämma så mycket som möjligt utifrån hållningen att "människorna vet inte själva vad som är bäst för dem". Aktuella exempel på detta är SDP:s förslag om en obligatorisk förskola för alla från tre års ålder, förslaget om delat hemvårdsstöd mellan föräldrarna och även detta med "pakkoruotsi" och "tvångsfinska" i våra skolor.

I veckan fick vi ännu ett horribelt exempel på hur denna förmyndarpolitik och detta statliga översitteri fungerar. En förening i Norra Vallgrund i Korsholm tänkte ordna gemensam vårstädning av byn, men fick veta att, enligt den lagtolkning som NTM-centralen gör, det i varje liten städgrupp som går ut på vägkanterna måste finnas en ansvarig person med som har vägsäkerhetskort. Detta kort får man om man går en kurs, ordnad av just NTM-centalen, som kostar 200 euro. (Och som, enligt uppgift, inte alls tar upp skräpplockning längs vägarna...) Resultatet? Ja, knappast blev det något städtalko. I stället får kommunen, i detta fall Korsholm, stå för städningen. Med skattemedel.

Detta är givetvis bara en liten sak, men den visar med all önskvärd tydlighet vilket samhälle vi idag har skapat åt oss. När man diskuterar ekonomiska frågor ställs med jämna mellanrum frågan hur det kommer sig att vi idag inte har råd att upprätthålla det välfärdssamhälle som man byggde upp efter kriget när det fanns betydligt sämre förutsättningar än vad det finns idag. Svaret är egentligen väldigt enkelt. Då, åren efter kriget, tog människorna ansvar för de gemensamma angelägenheterna. Man satt inte i stugorna och väntade på att "kommunen" eller "staten" skulle fixa saker och ting, utan när något behövde göras så gjorde man det. Man satte den egna axeln under i ena änden, och grannen i den andra. Idag fungerar det inte på detta sätt. Idag sitter vi som små fågelungar och piper och gapar och väntar att någon ska sätta maten i munnen på oss. Och när någon försöker så sätter statliga myndigheter käppar i hjulen - som i exemplet ovan i Norra Vallgrund.

Så här går det när vi skapar en förmyndarpolitik och låter denna regera. Visst är det bekvämt! Det är därför vi har ställt det så här för oss. Men det kostar, och det passiverar. Och det kringskär våra friheter och i förlängningen också våra rättigheter. Men framför allt så kostar det. 70% av alla våra inkomster. Pengar som det allmänna tar av oss för att ha råd att upprätthålla detta förmyndarsamhälle och därigenom också denna passivitet - som i sin tur förorsakar merkostnader och ett ytterligare ökat skattetryck. Eller, som idag, en ökad upplåning. Och i värsta fall bådadera.

Frågan är hur länge vi kan hålla på så här. Och hur fågelungarna reagerar den dag ingen längre har råd att mata dem utan de själva blir tvungna att söka sin egen mat. Som det ser ut idag kommer den dagen nog att komma, kanske fortare än vi anar. Frågan är bara, som jag skrev om här, om vi ska göra det så att vi sänker skattetrycket nu, så länge det ännu går, och rättar den statliga munnen efter matsäcken och ger människorna möjligheter att ordna sina egna liv, eller om vi spänner på och försöker så länge som möjligt upprätthålla detta statsbekostade  - och synnerligen passiverande - välfärdssamhälle med skyhöga skatter och en samtidigt skenande statsskuld. Med den följden att när raset sedan kommer vi inte kan sänka skatterna, eftersom vi har en gigantisk skuld som måste skötas, och människorna ändå tvingas ordna sina egna liv och bekosta sina egna välfärdstjänster men med bara 30% av sina inkomster? (Eftersom 70% fortfarande går i skatt.)

Ifall liberalerna verkligen skulle bilda regering i Finland skulle det bli väg nummer ett. Men eftersom det inte finns några verkliga liberaler i Finland idag - endast socialliberaler - kommer vägvalet snarare att bli det andra. Troligen med de följder jag nämnde ovan.

Jag fruktar att detta blir socialliberalismens ekonomiska arv till de kommande generationerna finländare.