Om splittring, partisinne och ett annat evangelium

När Paulus skriver brev till Korinth finns det en hel del som han får lov att ta itu med. En av dessa saker är de partibildningar som finns bland de kristna. Paulus låter förstå att detta är en mycket allvarlig sak. Så allvarlig att han ser sig tvungen att varna för den dom som denna splittring kan komma att föra med sig. ”Vet ni inte att ni är ett Guds tempel och att Guds Ande bor i er? Om någon fördärvar Guds tempel, skall Gud fördärva honom. Ty Guds tempel är heligt, och ni är det templet.” (1Kor. 3:16-17) Sammanhanget talar om för oss att det tempel Paulus här talar om är den kristna församlingen.

Paulus börjar sin tillrättavisning i detta ämne med att tala om att korinthierna inte klarar av att äta fast föda – att de ännu måste få mjölk att dricka. När han kom dit första gången och korinthierna var nya i tron var det naturligt att de behövde få ”mjölk och inte fast föda”. Det ska nämligen små spädbarn ha. Men detta borde de nu ha lämnat bakom sig. De borde ha vuxit och börjat klara av mera svårsmälta saker, men det har de inte gjort eftersom de ännu var ”köttsliga”. Paulus skriver att korinthierna ännu präglas av det köttsliga sinnet, av den gamla naturen och dess begär. Vår gamla natur vill och kan inte underordna sig Kristus, utan lever i uppror mot Kristi herravälde och hans makt. I uppror mot Guds ord och vilja. Detta leder till att de bara kan dricka mjölk, dvs. ta emot endast grundläggande undervisning om Kristus och om det kristna livet. När de var spädbarn var detta som sagt naturligt, men att de nu fortfarande bara kan ta in mjölkmat är allvarligt. De hade stannat i sin utveckling. Beviset för hur illa det är ställt med dem finner Paulus just i deras partibildningar.

Nu får vi fundera: Är det på samma sätt också idag bland oss kristna? Våra partibildningar, beror de på att vi också är köttsligt sinnade? Att vi lever i uppror mot Kristus och mot Guds ord? Svaret är garanterat jakande. Se bara på våra stora stridsfrågor idag! Alla har de att göra med att vi inte vill böja oss för Kristi herravälde och för Guds ord! Ämbetsfrågan (som har orsakat stor splittring i vår kyrka), homofrågan (som kommer att leda till ytterligare splittring), dopfrågan (som är inflammerad ännu idag mellan de äldre och de yngre kyrkorna) osv. Alla dessa frågor handlar om att vi inte vill böja oss för Guds ord och Kristi herradöme. Dessa stridigheter beror på att vi vill veta bäst själva – och på att vi tar efter världen och världens åsikter och synsätt. Världen, som inte på något sätt kan ha klarsyn i dessa frågor eftersom världen saknar Guds Ande. När vi tar efter världen, ja, då låter vi oss styras av det köttsliga sinnet och då far vi vilse. Och så blir det splittring.

Paulus kritiserar i hårda ordalag denna partibildning, men i 1 Kor. 11:19 säger han ändå klart ut: ”Partier måste finnas bland er, för att det ska visa sig vilka det är som håller provet”. I den situation som rådde i Korinth var det alltså nödvändigt att det skedde en uppdelning. När vissa for vilse i köttet var det en nödvändighet att det blev splittring. Många gånger får vi höra att vi idag borde vara ett och att vi som kristna inte ska låta oss splittras. Att vi under inga som helst omständigheter t.ex. får gå ut ur kyrkan oberoende av hur galet det far. Men när köttsligheten får regera i våra församlingar och våra kyrkor och denna köttslighet visar sig i att man trampar Guds ord och Guds vilja under fötterna, ja, då måste det bildas partier. För om någon i en sådan situation vill göra det rätta så kommer det att bli splittring och partisinne. Det är helt ofrånkomligt. Alternativet är att vi alla blir köttsliga och slutar tåla fast föda. Även om splittring och partisinne är allvarligt är detta andra alternativ ändå oerhört mycket värre. Observera nu detta mycket tydligt: Det är ALDRIG den/de som böjer sig under Guds vilja och hans ord som skapar denna splittring. Nej, dessa kristna synliggör bara den splittring som har uppstått när vissa gått bort från ordet och Guds vilja.

Vad handlar då denna splittring om, enligt Paulus? Vad beror den på? Han nämner detta strax efter att han talat om allvaret med att orsaka splittring. ”Bedra inte er själva. Om någon av er tycker att han är vis i den här världen, måste han bli en dåre för att bli vis. Ty den här världens vishet är dårskap inför Gud.” (1Kor. 3:18-19)

Det handlar alltså om de som menar sig vara visa i den här världen. Paulus varnar för den vishet som menar att vi behöver forma om Evangelium så att det passar för denna världen – att det passar för de strömningar och de tankar som just nu är på modet. Paulus dömer fullständigt ut tanken att vi behöver göra om budskapet så att det ska passa i dagens värld och för dagens människa. Nej, i stället för att försöka vara visa i denna världens ögon och göra om den kristna tron så att den, som vi tycker, passar för dagens människor säger Paulus att vi behöver bli dårar. Vi ska, i världens ögon, vara dårar och förkunna det rena och dyra Evangeliet så som det står skrivet. Ett helt Evangelium. Med Jesu korsdöd och hans uppståndelse och med allt annat som denna världens visa tar anstöt av och ser ner på. Som får dem att skratta åt oss och betrakta oss som, just det, dårar. Helt enkelt för att detta fulla Evangelium är det enda som kan frälsa en människa. Det modifierade och samtidsanpassade evangeliet kan nämligen inte frälsa. Helt enkelt för att det är ett falskt evangelium.

Paulus vet vad han talar om. När han kom till Korinth, säger han, gjorde han det inte med stor vältalighet eller hög visdom. Han hade, skriver han i 1Kor. 2:2, bestämt sig för att ”inte veta av något annat än Jesus Kristus och honom som korsfäst.” Detta var i mångas ögon en dårskap, men det enkla evangeliet bar frukt och blev till stor välsignelse.

Varför är det alltså så stor splittring i våra kristna sammanhang idag? Paulus har en hel del att säga i denna sak. Vi skulle alla må bra av att lyssna noggrant på hans budskap och pröva oss alla i ljuset av detta ord. Den som menar sig stå behöver nämligen också se till att han inte faller.

Nobel, Obama och dagens kriser

Det är nobeltider. De övriga prisen är väl inget att säga något om - de som får dem har säkert förtjänat dem. (Litteraturpriset kan man givetvis alltid ha åsikter om, dock.) Men fredspriset har under de senaste åren (tidvis) varit att betrakta närmast som ett stort skämt. Jag skrattade t.ex. högt när jag hörde att Barack Obama skulle få fredspriset. När han tilldelades priset - för att ha "skapat ett nytt klimat i internationell politik" - hade han suttit som president i nio månader. Jag satt i en buss i Helsingfors när jag hörde det, och de andra passagerarna funderade säkert vad jag fann vara så oerhört lustigt. Jag konstaterade att det enda han gjort var att hålla ett par tal. Nå, nu när han har hunnit sitta sina snart två perioder har tyvärr skrattet fastnat i halsen.

Något "nytt klimat i internationell politik" har han definitivt inte skapat. Han har, tvärtom, fortsatt på samma linje som sin föregångare och bedrivit en internationell politik som har varit sällsynt kortsiktig och oinitierad. Hur många länder har USA destabiliserat under Obamas tid vid makten? Hur mycket lidande har han och USA:s politik orsakat i Ukraina, Syrien o.s.v. genom att gå in och ställa till oreda utan att ha någon som helst kännedom om vad interventionen ställer till med och får för följder?

Nu står vi inför den situationen att en fredspristagare kan bli direkt orsak till att vi har störtas in i något som mycket väl kan utvecklas till ett tredje världskrig. Igen på grund av att han och hans administration är fullständigt blinda för vad deras utrikespolitiska avgöranden leder till.

Och ja, du läste rätt. Ukraina också. Hela det Ukrainska kriget började med att väst - USA och EU - krävde att Ukraina skulle välja mellan Ryssland och väst. Obama, liksom större delen av ledarna i väst, hade inte koll på situationen i Ukraina och den stora splittring som rådde/råder i landet. När de såg till att den lagligt valde presidenten blev avsatt och en ny, västorienterad, administration tog över som sedan i sin tur mer eller mindre med våld styrde in Ukraina på västspåret blev situationen förstås helt ohållbar. Att sedan Putin och Ryssland såg sin chans och använde den uppkomna situationen till sin fördel är sedan givetvis en annan - åtminstone lika bedrövlig - historia.

Vi upplever idag en stark polarisering. Både här hemma (inom ekonomin och när det gäller de asylsökande) och även i världen i stort. En anspänning som knappast kan föra något gott med sig. Det ytterst problematiska i denna situation är att de två ledande länderna i detta nu leds av å ena sidan en skurk och å andra sidan en nolla. Dessutom domineras media av de båda sidornas propagandakrig (i västmedia givetvis främst av denna sidas propaganda) så till den grad att man idag inte alls vet vem och vad man kan lita på av allt det som finns att läsa om de olika kriserna.

Jag finner denna situation synnerligen bekymmersam. Ja, och det kan kanske tilläggas, så anser jag också att Nobelkommittén borde återta fredspriset från Barack Obama. En sådan åtgärd skulle kanske, men bara kanske, återföra en del trovärdighet till fredspriset och de som delar ut det.

Syrien II

Det är nu över två år sedan jag skrev en bloggtext där jag sade att jag har ändrat mig vad gäller situationen i Syrien. Jag hade lyssnat på de experter, och representanter för Syriens kristna, som menade att en militäraktion mot Assad skulle komma att leda till stora lidanden för befolkningen. Nå, Obama lyssnade inte på dessa samma experter (trots att många av dem var hans egna rådgivare), och idag ser vi resultatet. På flera olika plan. Dessutom håller situationen på att bli mångflat värre ännu - och det i snabb takt. Varför? Jo för att Putin av allt att döma har lyssnat.

USA har kraftigt fördömt Rysslands agerande i Syrien (och Turkiet), och det är kanske inte alls så konstigt. Enligt uppgift har Rysslands bombningar i Syrien inte bara riktats mot IS, utan också mot USA-stödda och CIA-utbildade trupper ur Syriska befrielsearmén. Är det någon annan än jag som ser det som synnerligen oroväckande att USA och Ryssland i princip krigar mot varandra i Syrien idag? Om än delvis via ombud, men dock.

En annan synnerligen oroväckande sak i detta sammanhang är väst - och västmedias - fullständiga ovilja mot att se det kloka i Putins och Rysslands agerande. Al Assad är en tyrann som har begått bestialiska dåd mot sitt eget folk. Ja, men problemet är att USA och väst (ännu en gång) går in och destabiliserar ett land utan att ha någon egentlig plan för vad som ska efter att Assad har fallit. Om han faller. Dessutom inser man inte vad som kommer att bli följden ifall han faller. Om det ännu finns någon som tror - efter flera exempel på det motsatta - att det kommer demokrati och frihet för det syriska folket efter Assads fall borde denne (läs: Obama) nog snabbt försöka börja se verkligheten som den är. Rebellerna i Syrien - som alltså USA stöder - skanderar "Alawiterna till graven och de kristna till Libanon!" De hotar alltså med regelrätt folkmord på Al Assads gruppering och med att fördriva de kristna i lansflykt. De som ännu finns kvar i landet, vill säga. Och dessa får alltså stöd av USA!

Det finns ingen bra lösning på krisen i Syrien. Men jag är övertygad om att Ryssland har valt den minst dåliga. Problemet är bara den att USA och väst inte stöder denna lösning utan i stället har målat in sig i ett hörn tillsammans med dessa rebeller. Att USA skulle backa är nog i det närmaste otänkbart. Och Ryssland har bara börjat sin militära intervention i landet. Var ska detta sluta? Jag kommer osökt att tänka på orden i Valdres-profetian från 1968 som jag lade upp för några dagar sedan: "Detta kommer att ske strax före Jesu återkomst – och det tredje världskriget bryter lös. Kriget börjar först som en liten konflikt, en obetydlig konflikt. Men den slutar inte. Den tilltar och breder ut sig. Till slut utvecklar det sig till ett stort krig."

Det är tisdag morgon nu, när jag skriver detta. Innan denna vecka är slut kan vi ha tagit ett par stora kliv mot det tredje världskriget. Jag säger inte att detta kommer att ske, men jag konstaterar att läget är oerhört allvarligt och att det är möjligt att så sker.

PK-media och islamofobin

Det sker mycket idag som media inte rapporterar om. Det handlar dels om nyhetströskeln - alltså att allt som sker i världen helt enkelt inte ryms i nyheterna - dels handlar det om medveten censurering av nyheter som handlar om sådant som media inte vill att vi ska höra om och känna till. Det förra är fullständigt förståeligt och acceptabelt (om än det är ett problem), men det senare är fullständigt förkastligt.

Våra medier gillar inte när de får epitetet "PK-media", men faktum är nog att de många gånger gör skäl för benämningen. Den politiska korrektheten visar sig nämligen just på det sättet att det blir en ensidighet i nyhetsrapporteringen eller att för media misshagliga nyheter helt enkelt inte släpps igenom. Det här sker givetvis främst på sådana områden där media driver en viss agenda. Här talar vi alltså om Hbt-frågorna, men nu också om den synnerligen aktuella flyktingkrisen och allt som kunde tänkas späda på den så kallade "islamofobin".

Idag har Iltalehti en nyhet på nätet som talar om oro på flyktingförläggningarna i Tyskland. Det sägs att det har varit slagsmål och oro orsakade av "etniska och kulturella skiljaktigheter". Nå, Iltalehti rapporterade åtminstone om detta, även om vi inte får reda på vad det egentligen handlade om. T.ex. ÖT kommer knappast att ens nämna detta. Men "etniska och kulturella skiljaktigheter", vad är det? Tidningen Världen idag (alternativmedia) berättar vad detta EGENTLIGEN handlar om. Att det är fråga om kristna flyktingar som har blivit trakasserade och förföljda - i Tyskland, på flyktingförläggningar - av muslimer. Muslimer som har hävdat att "Här gäller Sharia-lagar!" Kristna, och speciellt då sådana som har konverterat, har utsatts för mordhot och till och med mordförsök.

Redan i april rapporterade flera engelska tidningar om incidenter på de flottar i vilka flyktingarna reste över Medelhavet. En av dessa gummiflottar fick punktering, och då började en kristen flykting be till Jesus om räddning. De muslimska flyktingarna blev uppretade över detta och kastade den bedjande över bord. Elva andra kristna som försökte hjälpa honom blev också mördade på samma sätt. Resten av de kristna ombord överlevde genom att bilda en ring och hålla hårt i flotten.

Har du hört om dessa mord på Medelhavet tidigare? I så fall torde du ha läst alternativmedia. När man googlar denna nyhet på svenska får man en hel del träffar, men av mainstream-media är det bara Aftonbladet och SVT som - kort - har lyft fram detta, och de berättade båda att det handlade om ett "religiöst bråk". I artiklarna nämns ändå att det var just kristna som blev kastade överbord och att det var muslimer som blev arresterade för dessa mord. På finlandssvenskt håll nämndes detta inte alls.

PK-media var det alltså. Speciellt vår finlandssvenska media har nog gjort sig förtjänt av denna benämning.  

Frikänd!

"Jag har kommit till världen som ett ljus, för att ingen som tror på mig ska bli kvar i mörkret. Om någon hör mina ord och inte håller dem, så dömer inte jag honom, för jag har inte kommit för att döma världen utan för att frälsa världen. Den som förkastar mig och inte tar emot mina ord har en domare över sig: det ord som jag har talat ska döma honom på den yttersta dagen." Joh. 12:46-49 

Jesus säger här något som vid en första anblick ter sig märkligt. Ja, som en motsägelse i förhållande till andra bibelord. Han säger att han inte har kommit för att döma världen, utan för att frälsa den. Likväl görs det klart på andra håll i Guds ord att det faktiskt ÄR Jesus som ska fungera som domare på den yttersta dagen. Hur är det nu riktigt? Ska Jesus vara domare, eller ska han inte vara det? Har han kommit för att döma, eller har han inte gjort det?

Vårt problem här är att vi så väldigt gärna fokuserar på detta med domen. Att det kommer en dom, en uppdelning i sådana människor som blir frikända och sådana som blir dömda. Visst. Det kommer en dom, och i denna dom kommer det att ske en uppdelning. Det här gör Guds ord väldigt tydligt. Men. Det vi behöver ha klart för oss är på vilken grund denna dom kommer att falla. Varför de som drabbas av en fällande dom blir dömda. Se, vi har alla denna dom inom oss. ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud”, läser vi i Rom. 3:23. Här är inte en enda av oss på något sätt i en bättre situation än någon annan. Ingen av oss håller måttet. För se, här handlar det inte om huruvida vi har varit hyggliga människor eller inte. Här handlar det inte om huruvida vi har lyckats undvika de största fallgroparna eller inte. Nej, här handlar det om huruvida vi har varit fullkomliga eller inte. Och måttstocken på denna fullkomlighet är inte något vi människor har ställt upp, utan här gäller Guds måttstock. I den situationen är vi alla lika. Ställda inför Guds krav på fullkomlighet klarar ingen av oss sig. Vi, hyggliga och mindre hyggliga, mördare, tjuvar, bedragare och den som har haft begärelse till något som tillhör sin nästa – alla missar vi målet. För att vi alla har syndat. Mot många eller få av Guds bud. Men likväl. ”Alla har syndat och saknar härligheten från Gud”. I oss själva blir resultatet en fällande dom. Alltid.

Det är med bakgrund i detta vi ska förstå Jesu ord här i vår text. Han har inte kommit för att döma världen – nej, för det behöver han inte. Det har vi klarat av att åstadkomma själva. Vi har alla dragit en fällande dom över oss. Men in i denna situation kommer Jesus som Frälsaren. Den som räddar den som inte kunde rädda sig själv. I och genom Jesu golgataverk öppnas en väg för oss människor till Guds gemenskap. En ny väg. En väg som inte frågar efter vår fullkomlighet, utan som skänker den ofullkomlige Jesu fullkomlighet.

Guds ord gör klart att det faktiskt ÄR Jesus som ska vara domare på den yttersta dagen. Men det är inte han primära uppgift - det var inte därför han kom hit. Han kom inte för att döma världen, utan för att frälsa världen. Men likväl ska han sitta där som domare. Men vet du vad? Detta att Jesus ska sitta som domare är goda nyheter! Det är de bästa nyheter du och jag någonsin kunde få!

Har du har sett någon amerikansk film där handlingen på något sätt inkluderar en rättegång av något slag? Här i landet är en rättegång inte lika intressant som i USA, och speciellt inte lika intressant som en rättegång på TV eller i en film. I USA har domarna betydligt större inflytande över utgången av en rättegång – och framför allt när det gäller hur hårt straffet blir ifall det blir en fällande dom. Därför kan det vara mycket avgörande hurudan domare man får i sin rättegång – om man alltså råkar ut för det. En sträng domare eller en mild domare.

I den viktigaste av alla rättegångar kommer Jesus att presidera som domare. I honom har vi en domare som inte bara försöker få till en så mild dom som möjligt, utan en domare som själv har gjort allt för att domen ska bli så förmånlig för den tilltalade som möjligt. Ja, i denna rättegång har vi den situationen att domaren själv har tagit det straff som lagen stipulerar. Därför kan han frikänna oss. Dig och mig. Han är fortfarande fullständigt rättvis. En överträdelse har blivit begången, och lagen kan inte göras om intet. Men när domen alltså ska avkunnas ställer sig domaren upp och säger: Jag tar det straff som den tilltalade har förtjänat. Den tilltalade går fri!

Jesu golgataverk var ett frälsningsverk som gäller för alla människor. När han gick upp till korset bar han med sig alla människors alla synder - varje synd som begåtts på denna jord från Adams synd till den sista synd som någonsin kommer att begås. De var alla med där på korset. De blev alla sonade i Jesu korsdöd. Jesu blod räcker till som betalning för alla människors alla synder.

Jesus kom för att frälsa världen, inte för att döma världen. Men likväl finns det ändå möjligheten att gå förlorad. Att få en fällande dom. För vi har som sagt alla den fällande domen inom oss. Denna dom måste lyftas av oss, annars drabbas vi likväl av den. Det finns nämligen ingen automatik i detta. Jesus dömer ingen, men den som avvisar hans försoningsgärning, den människan har fortfarande domen över sig. Inom sig. Jesus dömer ingen, men allt sedan ordet om syndernas förlåtelse har gått ut över världen finns det ingen ursäkt för den människan som visar detta ord ifrån sig. Jesus säger här i vår text att den som visar detta ord ifrån sig kommer på den yttersta dagen att bli dömd av detta ord. För den som förkastar ordet om frälsningen i Jesus Kristus, för den människan återsår inget annat än att i sig själv, i sitt eget namn, träda fram inför domaren. Och då kan alltså resultatet inte bli något annat än en fällande dom.

Så kommer det att ske i många fall. Människor som av en eller annan orsak inte vill eller menar sig kunna böja sig inför Herren Jesus och ta emot hans gåva. Men detta är ju det mest onödiga som någonsin kan tänkas. Synderna ÄR sonade. Gåvan ÄR erbjuden. ALLT är klart. Domaren sitter på sitt domarsäte och bara längtar efter att få förkunna en friande dom. I en sådan situation är det så fullständigt onödigt att gå förlorad. Att utsätta sig själv för en fällande dom. Likväl är det många som gör just detta. Gud give att ingen av oss skulle bete oss på detta sätt!

101 013

I tisdags avslutades namninsamlingen för "Det äkta äktenskapet". Slutspurten var bra, och gränsen på 100 000 namn överskreds. Bra jobbat! Jag vet att det finns en del namninsamlare som har satt väldigt mycket tid på detta - ett extra stort tack till er!

Nyheten om att initiativet nu går till riksdagen (med mera än dubbelt så många namn som skulle ha krävts) fanns igår på många olika håll. Kommentarsfältet är delat (liksom folket), men de negativa kommentarerna överväger. Tyvärr. Jag slås speciellt här av de undermåliga argumenten hos de som ogillar initiativet. "Vad är borta från dig om någon får mera rättigheter?", och så det vanligaste: "Varför ska kristna alltid vara bakåtsträvare?", eller i annan form: "Äktenskapet är inget specifikt kristet, varför ska kristna överhuvudtaget engagera sig i detta?" Vidare: "Varför ska någon annan blanda sig i vad två vuxna människor frivilkligt gör i sängkammaren?" Ja, och sedan finns ju också alltid detta med människofientlighet och "homofobi" att ta till.

Nå, givetvis är äktenskapet ingen specifikt kristen institution. Äktenskapet är allmänmänskligt. Likväl är det instiftat av Gud och lagt ner i mänskligheten och har funnits med - som just det äktenskap som vi nu håller på att överge och omforma - så länge människan har en nedskriven historia. Eftersom äktenskapet är instiftat av Gud finns det också riktlinjer för det i Bibeln. Observera nu väldigt tydligt att Gud inte ger oss sina bud och ordningar för att bråka med oss eller ställa till det för oss, utan för att han vill att våra liv ska fungera. Detta gäller också för allt som handlar om äktenskapet.

Idag tror jag att det är väldigt sällsynt att någon vill blanda sig i vad två vuxna människor frivillt kommer överens om att göra. Detta gäller också i sängkammaren. Men när det gäller äktenskapet handlar det om så oerhört mycket mera. Dels handlar det om vad samhället definierar som naturligt, dels - och här kommer det viktigaste - handlar det om BARNEN. Det nya äktenskapet kommer nämligen också att innebära förändringar för barnen. Se där hur det som är till för någon kan vara borta från någon annan! I detta fall alltså från barnen. Denna nya äktenskapslag, som detta medborgarinitiativ vänder sig mot, berövar barnet rätten till både en far och en mor. Nu är jag givetvis medveten om att vi lever i en trasig värld. Människor dör, och människor skiljer sig. Men detta är ändå något helt nytt när man på laglig väg helt enkelt definierar bort den ena föräldern. Observera nu mycket noggrant: Två mammor eller två pappor kan ALDRIG ersätta föräldern av motsatt kön. ALDRIG. Det cirkulerar idag många vittnesbörd på nätet, skrivna av barn som vuxit upp i homosexuella parförhållanden, där dessa barn berättar om det hål i själen denna bortdefinierade förälder har orsakat.

Vi kan inte, och får inte, genom att stifta en lag göra detta våldförande på barnens själar legio! Gör vi så skapar vi en tidsinställd bomb som förr eller senare kommer att explodera oss rakt i ansiktet. Detta är den största orsaken till att jag har satt mitt namn på detta nya initiativ (och också hjälpte till att samla lite namn), och varför jag innerligt hoppas att det går igenom i riksdagen och det könsneutrala (Obs! Inte det "jämlika"!) äktenskapet aldrig införs.