Mera vänsterpropaganda i staliga Yle

Nyheterna på Yle Vega rapporterade idag om att Donald Trump bytt ut ledaren för det övergångsråd som ska administrera övergången mellan Obamas och Trumps presidentskap. Chris Christie fick ge plats för Trumps vicepresident Mike Pence. Nå, detta är en nyhet som man behöver rapportera om, och där finns inget att klaga på. Men det hela övergår i propagandaspridning när nyheterna sedan påstår att "Andra bävar för konservatismen hos rådets medlemmar. Exempelvis ordföranden Mike Pence anser att vapenlagarna i USA är för stränga, att den globala uppvärmningen är en myt, och i Indiana har han godkänt en lag som diskriminerar homosexuella och försökt få igenom ett långtgående abortförbud."  

Så nu vet vi att staten Indiana har en lag som diskriminerar homosexuella. Eller? Saken är faktiskt inte så entydig. Lagen detta handlar om är i själva verket en lag som ska säkerställa religionsfriheten. Senaste år förfärades vi av nyheterna om de horribla skadestånd som blomförsäljaren som vägrade sälja en brudbukett åt ett homosexuellt par råkade ut för. Samma sak med bagaren som, hänvisande till sina religiösa åsikter, vägrade baka en bröllopstårta till ett hbt-bröllop. Noteras bör också att, även om lagen fått en hel del kritik, inte ens de mest hårdföra hbt-grupperna entydigt har kunnat visa att lagen är diskriminerande. Lagen, som Yle Vega nu alltså utan någon som helst reflektion lär oss är diskriminerande ÄR alltså inte alls det. Åtminstone inte rakt av som vi Vega-nyheterna vill få oss att tro. Detta, som vi nyhetskonsumenter råkade ut för här idag, är alltså ren och skär propaganda. Samt svartmålning av USA:s näste vicepresident. Ja, och hur skulle det ha varit om nyheterna, i stället för att tala om att Mike Pence "försökt få igenom ett långtgående abortförbud" skulle ha sagt att han försökt rädda tusentals små barn som riskerar att mördas? För det är det som aborter handlar om.

Varför lyfter jag fram det här? Jo, för att det är oerhört viktigt att vi ser och förstår hur vanligt det är att mainstreammedia försöker lura oss och mata oss med propaganda.  

Jag firar ikväll!

Jag har, mot bättre vetande, lyssnat på Yle Vegas rapportering från presidentvalet i USA. Mest har det, vilket jag skrev i den senaste texten, handlat om sura uppstötningar och besvikna kommentarer och (nästan åtminstone) gråt över valets utgång. En av kommentatorerna hävdade också att alla finländare nu är i chock och ytterst besvikna över valresultatet. Behöver jag säga att hon hade fel?

Jag kommer att fira ikväll. Inte för att Trump vann, men för att Clinton förlorade. Det skulle ha varit en katastrof för USA och resten av världen om hon hade vunnit valet. Det kan givetvis också visa sig bli en katastrof med Trump som president, men det vet vi ännu inte. Så jag fokuserar på det positiva nu (alltså att Clinton inte blev president) och sörjer senare över att Trump blev president - om det skulle visa sig finnas orsak till att göra det. Jag menar att vi behöver ge honom lite tid att visa vad han går för innan vi skjuter ner honom och hans presidentskap helt och hållet. Vår vänstervridna och ytterst värdeliberala media* är givetvis full av olyckskorpar som kraxar i högan sky idag, men jag kan påminna om att det fanns det också när Reagan vann valet 1980. Vi vet hur det gick. Reagan gick till historien som en av de främsta (den främste?) president USA någonsin har haft.

Nu får Trump styra USA med en republikansk Senat och ett republikanskt Representanthus. Det är inte alls illa. Trump är dessutom en smart människa, och han förstår nog att han måste samarbeta med Kongressen (och Senaten) om han vill få något gjort. Så jag räknar med att han inser att han kommer att tvingas göra en hel del kompromisser. Dessutom hoppas och tror jag att han kommer att välja åt sig goda (och framför allt erfarna) rådgivare och medarbetare. En sak jag kommer att hålla koll på, och som jag kan rekommendera också andra att hålla koll på, är huruvida Trump väljer in i sin administration någon av de republikaner som före valet gick ut och varnade allmänheten för honom som president. T.ex. som säkerhetspolitiska rådgivare eller t.o.m. som utrikesminister. Detta skulle vara ett ytterst smart - och politiskt både modigt och moget drag - av Trump. Ett drag som, åtminstone för mig, skulle undanröja en del av de farhågor jag har inför hans presidentskap.



* Om någon ännu inte har förstått vad jag menar med att vår media är vänstervriden och extremt värdeliberal behöver denne bara se på kommentatorsvalet i Yle Vegas valvaka. Det skulle knappast har gått att få ihop en panel som varit mera partisk. 

Bedrövligt, Yle Vega!

Jag satt här hemma i morse och följde med live-rapporteringen från det amerikanska presidentvalets rösträkning via Aftonbladets och New York Times sidor på nätet. Rapporteringen var både bra och detaljerad. Sedan for jag på jobb och tänkte att jag skulle fortsätta att följa med rapporteringen via Yle Vegas valvaka som det har gjorts stor reklam för i ett par dagar redan. Det var förstås främst de tre kvarvarande swingstaterna, Michigan, Pennsylvania och Wisconsin jag var intresserad av eftersom det var här valet slutligen avgjordes. Men fick jag höra något om detta? Nej, inte ett ord. Inte en endaste liten siffra! De enda siffror man gav ut i sändningen var ställningen i avgjorda elektorer - en ställning som inte ändrade på de en och en halv timmarna jag lyssnade.

I stället fick jag, och andra som inte hade någon bättre kanal att förlita oss på, lyssna till en drös ytterst besvikna journalister och påstått sakkunniga som mer eller mindre satt och sörjde, grät (och en sade sig till och med be) över valresultatet. De kontakter som man försökte ta till reportrar i USA misslyckades dessutom, så i stället för rapporter från USA (och de siffror jag så hett eftertraktade) fick vi lyssna på ännu mera gråt och tandagnisslan. Jag skulle ju nog ha förväntat mig att man skulle ha haft med ens en (1) person som skulle ha, om nu inte hållit på Trump, så åtminstone varit någotsånär opartisk. Men icke. Dessutom: Trots att valet var avgjort redan efter klockan sju, vilket alla som hade ögon i huvudet och tillgång till någon form av sifferrapportering över nätet hade insett, satt de halvgråtande kommentatorerna i Yle Vegas studio ännu och hoppades på en vändning när sändningen avslutades klockan nio.

Kontentan blir att det här är den mest katastrofala valvaka/valrapportering jag någonsin har sett och hört. Pedersöre närTV:s valvakor över kommunalvalet i Pedersöre medräknade. Och då är nivån redan ganska lågt hållen, om vi säger det så.

Men det här går ju förstås helt i linje med all annan rapportering som Yle Vega har gjort över hela valkampanjen i USA. För några veckor sedan rapporterade Vega-nyheterna att många republikanska tungviktare övergav Trumps kampanj för att, som det hette i kommentarerna, "rädda vad som räddas kan" av de val som skulle hållas. Det var valet till Kongress och Senat som avsågs, och kommentarerna gick ut på att Trump med all säkerhet hade förlorat även dessa val för republikanerna. Hur gick det? Republikanerna vann allt! Vita Huset, Representanthuset och även Senaten. Tänka så fel Yle Vega hade. Och tänk så förvånad jag INTE är. Jag har redan tidigare varit inne på detta med vår medias svårigheter att se annat än till sina egna önskemål och att klara av att se utanför den social-liberala bubbla man sitter i här.

Bedrövligt var ordet. 

"Leans towards Trump"

I skrivande stund säger NY Times valprognos att det är över 95 procents chans att USA:s näste president heter Donald J Trump. Så småningom kommer valresultatet från Michigan, Wisconsin och Pennsylvania, tre vågmästarstater som Clinton absolut måste vinna för att längre ha någon som helst chans att vinna valet, att kunngöras. Då vet vi kanske redan hur det har gått.

Oberoende av vem som vinner valet, om det blir pesten eller koleran som avgår med segern, får vi (med en parafras från Bo Giertz´ bok Tron allena) konstatera att USA, och världen, inte får något sämre än vad vi har förtjänat. Med Clinton skulle framtiden ha varit något lättare att förutsäga, men med Trump blir den mycket mera spännande. Om det nu är rätt ord. Några positiva saker som åtminstone jag förväntar mig med Trump i Vita huset är att klimathysterin skulle kunna tänkas mattas något, att det kunde ske någon form av avspänning mellan väst och Ryssland samt att USA:s högsta domstol kunde tänkas få en mera värdekonservativ prägel. Men framtiden med Trump vid rodret är som sagt mycket mera oviss, så inget av detta är förstås skrivet i sten. Ja, och så har han ännu inte vunnit valet, trots att det ser mycket sannolikt ut att så sker just nu.

Valdag i USA

Idag väljer USA mellan pest och kolera. Jag har sagt det tidigare - jag kan inte förstå hur både republikanerna och demokraterna har lyckats få fram så dåliga kandidater. I opinionsmätningarna tycks Clinton ha ett litet försprång, men alla vet (eller borde vid det här laget veta) att den som får mest röster inte nödvändigtvis vinner presidentvalet. Det hela avgörs i några s.k. "Swing-states" av vilka Florida, Pennsylvania, Michigan, North Carolina och Ohio är viktigast. Det spelar ingen roll ifall Clonton skulle få 100% av rösterna i t.ex. Kalifornien, hon får ändå bara 55 elektorer. Det samma skulle hon få ifall hon vann med bara en rösts övervikt. (Men det då efter en lång domstolsfars och säkert mera än en omräkning av rösterna.) Men demokraterna vinner alltid i Kalifornien, liksom i New York. På samma sätt som republikanerna alltid vinner i Texas och Kentucky. Det finns en lång radda av sådana stater som s.a.s. är avgjorda på förhand. I dessa stater ids inte kandidaterna ens bedriva någon kampanj värd namnet. Men allt avgörs alltså i swing-staterna. Så det är dessa vi, som är intresserade av hur det går, bör hålla ögonen på.

Nå, hur går det då i valet? Och vad händer efteråt? Det bästa vi kan prestera som svar på dessa frågor är bara spekulationer. Men jag tror, precis som signaturen "Enbär" i ÖT:s kommentarfält, att opinionsmätningar överlag har en tendens att underskatta populism. Så gick det i omröstningen gällande "Brexit", och så kan det mycket väl ligga till också här. I så fall vinner Trump valet. Vad leder detta till? Det vet ingen. Vi kan som sagt spekulera, men mera än så kan vi knappast. Då är det mycket lättare att säga vad som händer om Clinton vinner. En allvarlig följd av en Clinton-seger blir att USA förblir delat. Det hat mot etablissemanget - som Clinton representerar - och som både Bernie Sanders och nu Donald Trump har piskat upp och lever på försvinner inte bara för att valet är över. Det är då en sak som är säker. Vad gäller utrikespolitiken beskrev en kommentator det mycket träffande: "Om Trump vinner kan det bli krig. Om Clinton vinner blir det krig." Här faller faktiskt de båda kandidaterna, hur oortodoxa de än annars kan te sig, bra in i de mallar som tidigare har gällt för demokrater och republikaner. "En republikansk president vill ha en stor armé som han aldrig använder. En demokratisk dito vill ha en liten armé som han använder överallt."

I morgon bitti vet vi mycket mera. Kanske.

Lögn!

Nej, jag kommer inte att börja diskutera. Men jag hittade en ledare i Aftonbladet idag som jag inte kan låta bli att kommentera. Anders Lindberg skriver om aborträtten i ljuset av gårdagens rättsutslag som frånkände barnmorskan som inte blev anställd för att hon vägrade utföra aborter ersättning. Lindberg säger att abortmotståndarna inte kommer att ge sig och att detta fall, och ett annat som också är på gång inom det svenska rättsväsendet, troligen kommer att landa i Europadomstolen. "Instanser som byggts upp för att värna mänskliga rättigheter". Av vilka alltså rätten till abort, enligt Lindberg, tycks vara en av de viktigaste. Eller som han så fint omskriver det: "Kvinnans rätt att bestämma om sin egen kropp".

Som jag redan har konstaterat vid ett flertal tillfällen så vill inte jag, och knappast någon annan heller, frånta någon kvinna rätten att bestämma över sin egen kropp. En kvinna har rätt att säga nej, och också rätten att få detta nej respekterat. Men det som alla kvinnor borde veta - och i vår upplysta tid också vet - är att sex kan leda till en graviditet. Och har man kommit så långt så gäller inte längre detta tal om en kvinnas rätt till sin egen kropp. Detta gällde FÖRE. Efter handlar det om kvinnans kropp, ja, men också om ett nytt liv. En annan kropp. Kvinnans rätt till sin egen kropp kan inte och får inte gå ut över en annan människas rätt till liv. Det mantra Lindberg, ännu en gång, uttalar är inget annat än en lögn. En lögn som har kostat oerhört många människor livet.

Hur var det nu riktigt. Vilka var/är de ursprungliga rättigheterna? Visst. Rätten till liv, frihet och egendom. Däre talades det inte om någon aborträtt. Men väl om rätten till liv. Smaka på det en stund.

Pälsningstid

Jag har den senaste tiden funderat en hel del på varför det alltid blir så för oss kristna att det är konfliktfrågorna som tar upp vår tid och dominerar våra diskussioner. Här på bloggen speciellt upplever jag precis samma sak som Judas skriver om i sitt lilla brev i den tredje versen: "Mina älskade, fastän jag är mycket ivrig att skriva till er om vår gemensamma frälsning, finner jag det nödvändigt att skriva till er och uppmana er att fortsätta kampen för den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga."

Är det inte så, och borde det inte vara så, att det är vår härliga frälsning vi både borde och helst skulle vilja prata och skriva om i stället för alla dessa konflikter och konfliktfrågor? Visst är det så! Men samtidigt vet vi, precis som Judas skriver, att vi inte kan ducka för och fly undan konflikterna när det hos oss "har nästlat sig in vissa personer" (v. 4) Ett sådant duckande skulle ju lämna fältet helt öppet för fienden, och jag är helt övertygad om att denne använder sig av Lenins metod att "sondera med bajonetten". Lenin uppmanade sina efterföljare att avancera så länge det gick lätt, om och när de mötte på motstånd skulle de göra halt. Så, i vår situation, om fienden tillåts avancera utan motstånd kommer han helt klart att göra just det.

Nåväl. Nu står jag inför en av årets tyngsta arbetsperioder, och detta dessutom med en inte alltför god hälsa. (Uppenbarligen har jag drabbats av någon form av astmabesvär som stör mig ganska ordentligt.) Således kommer jag att tvingas ta det lugnt utanför arbetet och sätta den tid och den ork som återstår efter arbetsdagens slut på familjen. Därför kommer jag nu, under resten av detta år, att försöka avhålla mig från tunga och tidskrävande debatter och diskussioner. Eller det är åtminstone tanken. Om det uppstår en situation i kyrka och/eller samhälle som jag vill kommentera här på bloggen så gör jag givetvis det, men några diskussioner kommer jag inte att inlåta mig i. Detta betyder förstås inte att andra inte kan och får göra det, även här på bloggen, men min medverkan ska åtminstone inte tas för given. Jag planerar nog ändå att sätta upp en del texter här, men ämnesvalet kommer troligtvis att bli lite annorlunda. I klartext: Jag tänker skriva om det som Judas (och jag) helst skulle skriva om. Andra får således ta debatterna i konfliktfrågorna under den närmaste framtiden.