Om det kontantlösa samhället

Dagens ledare i Österbottens Tidning är mycket bra och läsvärd. Henrik Othman skriver om kontanter och varnar för att "kasta oss huvudstupa in i det kontantlösa samhället". Othman listar olika problem som det kontantlösa samhället skulle föra med sig - bland annat att det skulle bli ojämlikt (äldre människor och människor med betalningsanmärkning har ofta inte/kan inte få bankkort), att en cyberattack mot bankväsendet skulle få katastrofala följder i ett kontantlöst samhälle samt att, och det är det kanske viktigaste enligt mig, ett kontantlöst samhälle gör det möjligt att hålla fullständig koll på alla människors köpbeteende och därmed på deras liv. Othman skriver att med kontanter kan vi ännu "undkomma Storebror K och S". Och visst. K och S (alltså de två dominerande handelskedjorna i Finland) är ett problem här, men jag ser ändå andra aktörer som potentiellt betydligt farligare. K och S är bara (åtminstone i detta nu) intresserade av våra köpbeteenden för att kunna rikta reklam och så sälja oss mera saker vi egentligen inte behöver. Nej, då ser jag t.ex. Storebror Staten som ett större hot. Om, och när, vi inte längre kan göra våra inköp (och alla andra pengatransaktioner) så att säga "under radarn" kan en myndighet som av någon orsak har ont i sinnet kontrollera oss fullständigt. Detta "onda" behöver i själva verket inte vara annat än att just ha koll på oss. Redan en sådan koll förminskar vår frihet. För att sedan inte tala om om och när samhället i ännu högre grad än nu utvecklas till att bara vara en skendemokrati. Då blir dylika uppgifter guld värda för den som vill kontrollera medborgarna.

Jag har i själva verket en bok i min bokhylla som heter "Då blir dina pengar värdelösa" (om jag kommer rätt ihåg) och med underrubriken "Då är det kontantlösa (eller var det kanske "penninglösa"?) samhället här". Det är länge sedan jag bläddrade i den, och jag har inte exakt koll på var den finns. Men någonstans i min bokhylla torde den ännu finnas. Jag köpte den, tror jag, i slutet av 80-talet, och när jag läste den då var jag beredd att avfärda den som produkten av ett mycket sjukt sinne. Jag hade sällan läst något så genomsyrat av konspirationsteorier. Tyckte jag då. I dag är det kontantlösa samhället nästan här, och boken visade sig (åtminstone till den delen) ha helt rätt. Jag borde faktiskt gräva fram boken igen och läsa igenom den på nytt. Tills jag hittar den får jag läsa sidor på nätet som talar om samma sak.

Det finns många fallgropar i ett framtida eventuellt kontantlöst samhälle, men faktum är att vi redan nu sitter fast i flera fällor som är nog så allvarliga och som, om de kombineras med ett avlägsnande av kontanter, blir så mycket värre. Om du inte har läst min skräckhistoria "Historien om FRB" så ska du göra det, tycker jag.

Dåligt beslut i Borgå

Jag läste en artikel på svenska Yle som berättade att Borgå börjar dela ut gratis preventivmedel till ungdomar under 25 år, och det gjorde att det började rycka i kommentatorsnerverna. Men det är givetvis ingen idé att sätta någon tid på att skriva en kommentar i detta ämne eftersom den med stor sannolikhet ändå bara blir censurerad. (Svenska Yle borde lägga till en punkt i kommentarreglerna som säger att kommentarer som håller fram fakta/synpunkter som går emot det som censorerna står för blir borttagen. Det skulle vara ärligare på det viset.)

Angående själva ämnet finns det mycket som kunde, och borde, sägas, men jag konstaterar här och nu bara att det idag inte tycks finnas någon som vågar och vill framhålla de problem som en tidig sexdebut medför. Oron för preventivmedlens hormonella biverkningar nämns nog i kommentarerna - och de kan vara nog så allvarliga - men de psykiska och emotionella skador som en tidig sexdebut medför får man inte tala om.

Motiveringen för att införa systemet med gratis preventivmedel är att detta förebygger tonårsgraviditeter och minskar antalet aborter, och det är säkert sant. Tonåringarna har ändå sex, sägs det, och om preventivmedlen är både dyra och svåra att få tag på kommer det att fuskas med dessa. Det är säkert också sant. Men detta gratis utdelande av preventivmedel sänder också en stark signal från samhällets sida att det är ok att ha sex som tonåring. Ett dylikt system med gratis preventivmedel - och den därtill hörande starka signalen - kommer att leda till att detta skadliga beteende kommer att öka. I stället borde samhället gå in för att informera, ärligt och utan krusiduller, om farorna med en tidig sexdebut. Med betoning på de psykiska och emotionella skador som detta onekligen medför.

Tonåringar ska inte ha sex, och framför allt ska inte barn ha sex. Sexualiteten hör till ett tryggt och moget förhållande där båda parterna är skyddade av ett moget parförhållandes ramar. (Läs: Äktenskapet.) Allt annat skapar problem, i vissa fall stora problem. Detta beslut som Borgå nu har gjort att dela ut gratis preventivmedel - och som många nu vill att ska sprida sig till andra orter - skapar problem. Visst. Det löser en del synliga problem. Men de psykiska problemen syns inte så tydligt, och inte genast, och därför är de lätta att bortse ifrån. Men de försvinner inte för att vi försöker sopa dem under mattan och inte talar/får tala om dem.

Något om korsets teologi

I tisdags hade jag en dålig dag. Du vet, så där som det kan vara. Jag är förkyld och har långa och tunga arbetsdagar. Vädret var grått och dystert och det hade kommit en massa tung snö som måste skottas bort innan jag kunde börja jobba. När jag väl kom igång med det som skulle göras kändes det som om allt gick på tok, och när jag gick på farmen i mina mörka tankar och öppnade en dörr ramlade ett snösjok rakt i nacken på mig och gjorde att jag blev både kall och våt. Just då slogs jag av en tanke som vände min dåliga dag till en bra dag: Skulle jag betrakta livet utan det stöd och den hjälp som Guds ord ger skulle dylika dagar få mig att tvivla på Guds kärlek och omsorg. När allt går mig emot och allt känns tungt och svårt skulle tanken lätt komma att Gud har något emot mig. Att jag på något sätt har hamnat under hans dom och under hans vrede. Givetvis skulle också motsatsen gälla: De dagar när allt går bra och solen skiner, ja, då kan jag dra den slutsatsen att Gud älskar mig och att han ser på mig med vänliga ögon.

Men det är inte så här det fungerar, trots att vi människor så väldigt lätt kan inbilla oss det. Guds kärlek, hans omsorg om oss människor och hans välbehag visar sig inte i och är inte på något sätt knutet till hur bra eller dåligt det går för oss människor. Eller omvänt: Framgång indikerar inte, liksom inte heller motgång, på något sätt Guds hållning till oss människor. Även om detta som sagt är en tanke som inte är långt borta från någon av oss. Guds hållning till oss människor dikteras nämligen av en och endast en sak: Det som hände strax utanför Jerusalems stadsmur en fredag för snart tvåtusen år sedan, troligtvis den 3. april år 33 e.Kr. Det är Jesu Kristi kors som dikterar hur Gud ser på oss människor, på dig och mig. Bibeln gör helt klart att det som hände där och då är den enda sak, den enda händelse, som definierar hur Gud ser på oss människor. Guds vrede över synden drabbade där och då Jesus, i ett enda fullständigt förödande slag. Därför är det som händer oss i våra liv, små eller stora saker, inget som beror på Guds vrede över oss och våra synder. Sjukdomar, lidande, motgångar, ja inte ens döden, inget av detta är följd av Guds vrede över synden och över syndaren. Visst. Allt detta är följder av syndafallet och därmed något som vi människor tvingas dras med, och brott mot Guds vilja får ofta, men inte alltid, följder i människans liv. Detta för att Guds bud och vilja alltid är goda och motsatsen är ont och därför får konkreta, onda, följder. Men det är viktigt att hålla fram att varken framgång eller motgång i våra vardagliga liv på något sätt indikerar Guds hållning gentemot oss.

Ändå är det lätt att tänka, speciellt när vi drabbas av sjukdom, ekonomiska problem eller andra motgångar – och speciellt när vi står inför döden – att vi nog på något sätt har hamnat i onåd hos Gud. Att han har något emot oss. Mot mig. Då är det så oerhört härligt att få gå till och hålla fast vid det som Gud säger i sitt ord. Det var det som gjorde att min dåliga dag mitt i allt förvandlades till en bra dag: Alltså insikten om att Gud ser på mig med kärlek och att han har omsorg om mig. Mitt i och trots mina motgångar. Ja, kanske till och med så att jag hade dessa motgångar just för att Gud har omsorg om mig och älskar mig. Och hur kan jag veta att det är så, kanske någon frågar? Jo, för att Guds ord säger det. Se till exempel Kol. 1:13ff och Rom 8:31ff.

Om du läste skriftställena jag hänvisade till såg du att det fanns en sak i dessa som så att säga "satte det som sägs i kraft". I båda bibelställena nämns, till och med två gånger i vardera, Jesu död på korset. Det är detta som allt faller tillbaka på. Det är detta som allt bygger på. Det är denna händelse som i allt dikterar hur Gud ser på oss människor. På grund av Jesu offer på korset förändrades allt. I, genom och på grund av Jesu korsdöd kan vi också veta hur Gud ser på oss. På dig och mig. Vi är, på grund av Jesus, Guds älskade barn. Denna kärlek är inte ombytlig, inte skiftande. Nej, den är evig och oändlig. Både till längd och djup, vidd och bredd. När vi vet detta så kan vi också veta att de motgångar vi drabbas av, mindre och större, inte drabbar oss på grund av att Gud på något sätt skulle ha något emot oss. Snarast är det precis tvärt om. Men mera om detta en annan gång.

Dör hade jag tänkt sluta, men jag behöver säga ännu en sak. Än om någon inte vill ha något med Jesus att göra? Till det säger jag bara: Det är ju bara dumt! Allt detta erbjöds, och erbjuds, oss av nåd. Gratis. Varför visa det ifrån oss? Det är ju som sagt bara dumt.

Trettio år av revolt och uppror

Idag firas det i Åbo domkyrka med anledning av att det är 30 år sedan de första kvinnliga prästerna vigdes i Finlands evangelisk-lutherska kyrka. Det är beklagligt att en sådan sak överhuvudtaget firas, men vi får konstatera att de som firar tydligen inte vet och förstår bättre. I själva verket är detta ett sorgens jubileum. Vi "firar" idag trettio år av revolt och uppror mot Gud och Hans heliga ord och bud (i denna fråga), och med detta trettio års perspektiv kan vi bara konstatera att detta beslut inte förde något gott med sig. Spåren förskräcker, som det brukar heta.

Splittring, stridigheter, ytterligare avsteg från Guds ord, tilltagande sekularisering, avfall från den goda lutherska läran, prästvigningsstopp för män som av Gud kallats till prästämbetet, brist på kyrkoherdar eftersom sådana som borde bli kyrkoherdar inte kan bli det. Listan på elände som detta öppnade av prästämbetet för kvinnor har lett till är lång. Det jag nämner här är dessutom inte alls alla negativa följder. Det finns mera. Mycket mera. Välsignelsens kranar har strypts över vår kyrka, och de allra allvarligaste följden är förstås att människor inte längre kommer till tro på Herren Jesus. Åtminstone inte i sådana skaror som förr och som vi som kristna skulle vilja.

Detta är sannerligen inte någon glädjens dag utan en sorgens dag. Framför allt en sorg över vad som kunde ha varit men som inte längre är.  

En prövosten?

Söndagens Österbottens Tidning innehåller, som ett ackompanjemang till nyheten om att Kerstin Granvik får årets Britapris, en artikel om reaktionerna som uppstod när biskop Erik Vikström år 1989 förordnade henne att sköta kyrkoherdetjänsten i Terjärv. Det är förstås oerhört beklagligt att Kerstin Granvik hamnade mitt i denna storm, men – precis som hon själv konstaterar  – borde Erik Vikström ha insett vilken reaktionen skulle bli när han försökte sätta en kvinna i ledningen för en församling av Terjärvs kaliber. Jag skulle gå ännu bra mycket längre och hävda att han och det dåvarande domkapitlet bar, och bär, en stor skuld till det som hände. Det absurda bombhotet inberäknat.

Det var förstås ingen överraskning att Terjärvborna reagerade så som de gjorde. Deras reaktion var ingen annan än vad som borde vara alla församlingar reaktion på en sådan sak. Tyvärr torde det idag knappast finnas många församlingar som skulle reagera på samma sätt ifall biskopen och domkapitlet förordnar en kvinna att sköta kyrkoherdetjänsten. (Det finns kanske några få församlingar där det skulle bli någon form av reaktion.) Att sedan någon som ansåg att Terjärvborna gjorde fel hämnades genom att bombhota en gudstjänst visar kanske inte annat än att denna fråga var, och är, synnerligen laddad.

Det sägs ofta att frågan om kvinnliga präster är en liten fråga. En så liten fråga att det inte är värt att bråka om den. Men inget kunde vara mera felaktigt. När vi har ett klart och tydligt Herrens bud så är det den kristna församlingens uppgift att lyda. Uppror och rebelliskhet mot Guds klart uttryckta vilja är inte, och får aldrig vara, något alternativ. Upproret leder nämligen aldrig till någon välsignelse. Det kan aldrig göra det. Jag skulle kanske gå så långt att jag skulle våga hävda att just denna fråga är den enskilda prövosten som Herren har lagt ut åt oss denna sena tids kristna kyrka för att se om vi är villiga att gå förödmjukelsens väg, som också är välsignelsens väg,  i det att vi inte böjer oss för världens syn på denna sak eller om vi väljer anpassningens väg som visserligen ger ett visst gillande i världens ögon men som är en förbannelsens väg för oss som kyrka.

Inte minst frukterna av kvinnoprästbeslutet 1986 har visat att det inte ligger någon välsignelse i att gå emot Herrens bud och vilja.

Fel, fel fel...

Kerstin Granvik får, enligt Österbottens Tidning, årets Britapris. I motiveringarna sägs det att hon kämpade för kvinnors lika värde och "har varit en pionjär och förebild i jämställdhetsfrågan, bland annat genom att hon tog emot och utövade prästyrket under en tid då det förekom stora protester mot kvinnliga präster i Österbotten".

Det är märkligt att det ska vara så här svårt med den här ämbetsfrågan. ÖT, liksom många, många andra klarar inte av att begripa att denna fråga inte på något sätt handlar om att kvinnor och män skulle vara av olika värde. Många gånger handlar det säkert om brist på vilja, men dock. Det som ÖT ägnar sig åt här är faktiskt inget mindre än förtal av alla oss som på basen av Guds ord och Hans där uttryckta vilja menar att prästämbetet är förbehållet männen. För femtioelfte gången: Detta handlar inte om olika värde, inte på något sätt, utan denna fråga handlar om olika uppgifter och framför allt om att lyda Gud och hans vilja i kyrkans liv.

Men givetvis blir allt så mycket lättare om man kan sätta etiketten "kvinnoförtryckare" på sina motståndare. Etiketter är bra. Om man kan använda sådana behöver man inte tänka så mycket, inte argumentera och inte heller öppna sig för tanken att en fråga kanske är mera komplex än man önskar att den ska vara. För det är ju jobbigt att tänka.

Vargkramarcensur

Jag har flera gånger slutat kommentera på svenska.yle.fi. Det är ingen idé att sätta tid på att skriva en kommentar om den ändå bara blir censurerad. Ovis som jag tydligen är har jag ändå inte klarat av att låta bli att skriva när jag läst något vridet (som man kan få läsa på den sajten allt som oftast), ofta med det resultatet att jag igen blir censurerad. Trots att jag, givetvis, inte bryter mot några kommentarregler. Det räcker tydligen mer än väl med att man påpekar vissa missförhållanden (i det som skrivits) för att man bli censurerad. Igår hände igen samma sak. Två gånger, till och med. Så nu slutar jag igen kommentera. Det är som sagt inte lönt att sätta tid på att skriva en kommentar för att sedan fastna i censorernas fullständigt godtyckliga nät. Så igen säger jag samma sak jag sagt tidigare: Var kan man säga upp prenumerationen på detta skräp? Jag har helt enkelt ingen som helst lust att vara med och betala lön åt dessa propagandanissar som sitter och motarbetar allt som är rätt sant och riktigt. Ja, och som dessutom censurerar mina i sig förstås rätt så obetydliga kommentarer.

Igår handlade det om vargarna. Artikeln jag kommenterade handlade om att någon i Borgå trodde sig ha sett en vargflock. Men det var osäkert om så var fallet. Det kan ha handlat om ett par vildsvin eller rådjur i stället. Men detta var alltså en nyhet. Jag påpekade bristen på stringens när svenska Yle skriver om detta samtidigt som de inte med ett enda ord har rapporterat om att en vargflock i förra veckan tog sig in på en inhägnad pälsdjursfarm i Sorvist, Nykarleby och slet ihjäl fem rävar genom bottengallret på deras burar. Samma vargflock har också, av spåren att döma, rört sig över ett par gårdsplaner. Men detta är alltså ingen nyhet. Enligt svenska Yle. Men att någon Borgåbo tror sig ha sett en vargflock, som troligtvis bara var några vildsvin eller hundar, det är en nyhet. (Sedan visade det sig att de faktiskt hade nämnt Sorvist-händelsen. I en bisats i en annan artikel.)

Det är väldigt tydligt att det är skillnad på människor och människor i det här landet idag. Men det får man alltså inte säga, då blir man censurerad. Samma sak också när det var fullt pådrag för drygt två veckor sedan i Seinäjoki när en ensam varg hade förirrat sig in i staden. Polisen ryckte ut och media rapporterade kontinuerligt om var vargen rörde sig. Detta alltså i Seinäjoki. När en vargflock springer över gårdsplaner där barn borde vara ute och leka (om de skulle våga) och längs barnens skolväg bara 60 kilometer norr om Seinäjoki bryr är det tydligen inte alls lika allvarligt. Får och rävar blir vargföda, men skjuta får man inte. Jag undrar vad som skulle ha hänt ifall den förvirrade vargen i Seinäjoki, som inte hade gjort någon något illa, inte skulle ha tagit sig bort från staden. Skulle den ha överlevt? Knappast. Den skulle nog snabbt ha skjutits bort, får man förmoda. Vi lever som sagt i ett land där det är skillnad på människor och människor. Men det får man alltså inte säga. För då censureras man. Åtminstone om man försöker säga det på svenska Yles sidor.

Ja, så kommenterade jag också en äldre text som hävdade att "kossor är farligare än vargar". Jag påpekade där skevheten i det skrivna och hur skribenterna, som för övrigt alla (utom eventuellt en) var från Helsingfors, totalt misstolkade statistik för att framhålla hur vargen inte alls är så farlig som många av oss anser. Men den kommentaren censurerades också. Det finns helt tydligt saker som inte får sägas. Åtminstone inte i kommentarfältet på svenska Yle.