Varför Hans Rosling hade fel

Jag har ofta, när jag har målat framtiden i mörka färger, fått höra att jag har fel. Allting har blivit bättre, och kommer att fortsätta bli bättre. Ofta har Hans Rosling och hans "Gapminder" ställts fram som bevis för detta.

Och visst. Mycket är bättre än förr, och mycket i världen är bättre än vi tror att det är. Det går knappast att argumentera mot Roslings siffror. Men, och detta är ett stort men: När vi gör en samtidsanalys, och framför allt om denna analys anses kunna säga något om hur framtiden ska bli, behöver vi förstå vad som är vad. Varför sakerna i dag är sådana de är. Varför, i detta sammanhang, allt har blivit bättre. Vilka är de bakomliggande faktorerna?

Här på bloggen kan vi nu som då få läsa kommentarer (främst av signaturen Eflop) som säger något i stil med att religionen är roten till allt ont och att, bara religionerna dör ut, allt kommer att bli så mycket bättre. Inget kunde i själva verket vara mera felaktigt. En sådan hållning är dessutom inte bara direkt felaktig, den avslöjar också en historielöshet som är närmast chockerande.

Den amerikanske historikern Jaroslav Pelikan lekte i en av sina böcker med tanken på en "supermagnet" som kunde suga bort allt som har med kristendom och Jesus att göra ur historien. Han konstaterade att ifall någon skulle lyckas framställa en sådan magnet och få den att fungera nästan inget skulle bli kvar. Så är det faktiskt, och det inser vi om vi har ens en liten historisk bildning. På samma linje som Pelikan är också den svenske historikern Dick Harrison i en intervju i tidningen Världen idag. "Ska du förstå varför västerlandets tankestrukturer ser ut som de gör, varför våra lagar ser ut som de gör, vår byggnadskultur och vår litteratur, så kommer du inte runt det här. Du har ett stort kristet bagage i din ryggsäck som du ofta inte är medveten om."

Nå. Vad har nu detta med Hans Rosling att göra? Svaret är att det handlar om att vi behöver känna till de bakomliggande faktorerna. För Rosling har ju faktiskt rätt. Mycket HAR blivit bättre. Men den stora frågan är VARFÖR det har blivit bättre. Och då tänker jag inte specifikt på de senaste femtio åren – även om det har gjorts enorma framsteg på många områden under de senaste femtio åren –  utan jag ser på detta ur ett mycket längre tidsperspektiv. (De senaste femtio årens framsteg bygger dessutom förstås på de framsteg som gjorts före det. Och de framsteg dessa framsteg bygger på bygger i sin tur på tidigare framsteg.) Svaret är egentligen ganska enkelt: För att vi lever i ett samhälle som på alla plan är präglat av den kristna tron. Eller för att använda Pelikans bild: För att ingen har använt supermagneten. Vetenskapen, vårt utbildningssystem, sjukvården, välfärdssystemet, demokratin, våra fri- och rättigheter. Allt detta har uppkommit inom eller som en direkt följd av den kristna tron. Utan den kristna tron skulle vi inte ha allt detta. Åtminstone inte i den form vi har det idag. Som Dick Harrison säger: Se på Kina eller Saudiarabien. När vi ser på dessa länder kan vi se hur vi, åtminstone till en del, skulle ha haft det utan den kristna tron.

Men hur kan jag hävda att Hans Rosling hade fel? Jag sade ju flera gånger ovan att han hade rätt? Ja, i själva verket handlar det inte så mycket om att Rosling hade fel som att hans framstegsevangelium har ett "bäst före"-datum. Saken är nämligen den att när vi ser omkring oss i dagens västerland så ser vi att Pelikans supermagnet har tagits i bruk. Den kristna tron, alltså den sanna kristna tron (inte den ärkeliberala MTB-versionen av den kristna tron), håller på att tvingas ut i marginalen. Den finns idag långt utanför den godkända åsiktskorridoren, och sådana som talar och verkar för den kristna tron och en på den kristna tron byggande moral och världsåskådning blir också marginaliserade. Här har vi problemets kärna: Om den kristna tron försvinner kommer också frukterna av den att försvinna redan inom en eller ett par generationer. Redan nu ser vi hur åsikts- och yttrandefriheterna kringskärs. Hela det demokratiska systemets framtid är i vågskålen när nya och kristendomsfrämmande ideologier och människosyner ska införas. Människovärdet har urholkats, och urholkas ytterligare. Och så vidare. Listan kan göras mycket längre.

Det här kan låta brutalt, men allt detta kommer att leda till att de framsteg vi som samhälle har gjort (och som Rosling lyfte fram) kommer att gå förlorade. Våra samhällen kommer att degenerera och vad som knappast kan beskrivas som något annat än barbari kommer att breda ut sig. Lite som när Västrom gick under på 400-talet.

Det går nämligen inte att ta bort roten till de välsignelser vi upplevt utan att välsignelserna försvinner. Detta sker förstås inte över en natt, men ge det lite tid ska du få se vad som händer. Vad jag kan förstå insåg Hans Rosling inte detta. Kanske för att han inte förstod vad som var vad. Varför sakerna idag är sådana de är. Kanske för att han inte insåg vad som höll på att hända med kristendomen och de kristna. Om han skulle ha insett detta, och sett vad som håller på att ske, skulle han knappast ha sett så optimistiskt på framtiden som han gjorde.   

Jag håller med Klimat-Greta!

Det har hållits skolstrejk idag igen. ÖT rapporterar om den demonstration som hölls i Stockholm och där bland andra Greta Thunberg talade. För en gångs skulle håller jag helt med Klimat-Greta. Enligt ÖT ska hon nämligen ha sagt att "vi står inför en existentiell kris, och tiden rinner ifrån oss".

Som sagt, denna gång håller jag med. Till 100%. Hela mänskligheten står verkligen inför en existentiell kris, och tiden rinner ifrån oss alla. En dag i taget. Nu tror jag knappast att Greta riktigt förstod vad hon egentligen sade, och hon presenterade knappast något svar på denna "existentiella kris" i sitt tal. Men faktum är att det finns ett svar. Det svaret är Jesus. Han är svaret på mänsklighetens existentiella kris. Och då alltså i ordens egentliga innebörd. Han erbjuder frid med Gud och ett evigt liv, ett liv som börjar redan här och som sedan, när vår tid har runnit ut, fortsätter i härligheten. Hos Gud.

Men tiden rinner faktiskt ifrån oss. Vi är alla idag en dag närmare graven än vi var igår. Därför ska vi inte skjuta upp det vi behöver göra för att avvärja den katastrof som stadigt närmar sig för var och en av oss. Allt är färdigt från Guds sida. Det är fullbordat, som Jesus sade. Så vad väntar vi på? 

Att leva som kristna i ett antikristligt samhälle

I den senaste texten skrev jag om Rod Dreher och hans bok The Benedict Option. Jag konstaterade också att jag borde läsa boken, om inte annat så för att det han förespråkar går tvärt emot det jag försöker göra här på bloggen. Men jag insåg senare att det kanske var att ta i lite. Det går inte tvärt emot, men på vissa punkter är Dreher av annan åsikt än jag. Men frågan är: Har Dreher rätt? I detta skede vågar jag inte säga mera än ett kanske. Problemet är att det är svårt att överföra Drehers funderingar till ett finländskt/europeiskt sammanhang. Dels för att situationen här är så mycket längre gången, dels för att vi inte har samma system här som de har i USA med sina kristna skolor och institutioner.

Men onekligen finns det en hel del saker som vi utan vidare kan lära oss och ta till oss av det som Dreher säger. Först och främst detta att vi faktiskt idag lever i ett post-kristet samhälle (som genom sina val är på väg mot upplösning och kaos). Ja, inte bara post-kristet. I många avseenden t.o.m. ett antikristet samhälle. På grund av detta är, och bör, vi kristna vara motpoler till avfallet och den moraliska upplösningen. "Countercultural" är ordet Dreher använder, och det säger vad det handlar om. Vi är motståndare till denna avfallets och moralupplösningens kultur. Denna dödens kultur, som vissa också kallar den. Eller kanske snarare så att den är motståndare till oss och det vi står för. Och då talar vi alltså inte bara om vad vi tror utan om hur vi lever. Detta är något som Dreher poängterar mycket starkt: Det handlar inte bara om en tro som står i motsatsförhållande till den rådande kulturen, utan om ett LIV som står i motsatsförhållande till den omgivande kulturen. Hur vi beter oss i olika situationer. Hur vi undervisar. Vad vi undervisar. Hur vi tillber. Osv.

Om du inte tror det jag skriver om detta med motsatsförhållandet behöver du bara studera ordet "tolerans" för att inse att det jag skriver är sant. Förr innebar tolerans att man stod ut med/tolererade åsikter som inte var ens egna. Idag har toleransen i stället kommit att betyda intolerans av konservativa idéer. Allt enligt de ramar Herbert Marcuse drog upp på 60- och 70-talet. Man behöver inte läsa länge i dagens tidning eller följa med på nyheterna innan man inser att det är precis så det fungerar idag. Orden "hatprat" och "hatpropaganda" är väldigt användbara för en värdeliberal människa som formats av och formar dagens samhälle och den kultur vi lever i idag.

Dreher framhåller, och jag håller helt med, att det är så oerhört viktigt för en kristen människa idag att noggrant se till att inte "anpassa sig efter denna världen", som Paulus skriver i Rom 12:1-2. Det här är en stor frestelse och samtidigt en stor utmaning. Speciellt om vi inte ska "head for the hills" utan verka i dagens samhälle med de antikristna strömningar som råder här. Här håller Dreher fram de tre vännerna Sadrak, Mesak och Abed-Nego som bevarade sin judiska tro på Herren Gud där de levde och verkade i Babel. De fungerade som tjänstemän i en gudsfientlig omgivning, men de var oerhört noga med gränserna. Att det fanns gränser som de på inga villkor var beredda att överskrida – inte ens om det skulle kosta dem livet. När det gällde dessa gränser vek de inte ner sig. På samma sätt behöver vi som kristna idag se till att vi kan växa in i en liknade inställning som dessa tre vänner hade. Frågan är hur det kan ske. Drehers svar är att vi behöver arbeta inåt. Satsa på att bygga upp dessa kompakta kristna grupper i vilka vi kan växa och blomstra som kristna. I stället för att satsa på att försöka "omvända systemet" och arbeta för att bevara den gällande samhällsordningen.

Så är jag tillbaka vid den fråga jag började med. har Dreher rätt? Borde vi som kristna satsa all vår energi på dessa små grupper/sammanslutningar – arkar, som han kallar det – för att där kunna överleva och se till att tron överlever till kommande generationer? Och svaret jag gav var alltså: Kanske. Kanske han har rätt. Jag vet inte. Men det vet jag: Som kristna är vi idag en motståndsrörelse. En motståndsrörelse som kämpar mot avfallet, upproret och dekadensen som sprider sig i den kultur vi lever i. Frågan är hur vi ska arbeta inom denna motståndsrörelse. Utåt eller inåt? Jag hör gärna vad du anser!    

Om The Benedict Option

Jag har en längre tid hört om en, som det verkar, oerhört intressant bok. The Benedict Option av den amerikanske författaren och samhällsdebattören Rod Dreher. Den här boken har kallats den viktigaste (kristna) boken detta decennium, och när man bekantar sig med den förstår man varför. Jag har inte läst den, ännu, men jag antar att jag borde göra det. Om inte annat så för att The Benedict Option går tvärt emot det jag försöker göra här på bloggen. Bokens huvudbudskap är att vi som kristna ska sluta försöka kämpa mot samhällsutvecklingen och i stället satsa all vår energi på att "arbeta inåt" genom att bygga upp små, kompakta lokala sammanhang där den kristna tron kan övervintra under den långa period av dekadens och förfall som vårt samhälle är på väg mot.

Dreher säger inte att vi ska dra oss undan helt från samhället ("head for the hills"), och han uppmanar inte heller alla kristna att gå i kloster, även om bokens namn för den insatte kan tolkas så. Men han menar att vi kommer att bli tvungna att, när samhällsklimatet hårdnar, dra oss undan och omgruppera oss. Förbereda oss för vad som kommer. Och vad är det som kommer, menar han? Dreher säger att vi kristna inte kommer att bli förföljda för våra uppfattningar rörande soteriologi (frälsningen) och inte heller för våra barmhärtighetsgärningar, men nog för att vi står på biblisk grund i frågor som abort, eutanasi och framför allt frågor som rör hbt. Här säger han en sak som fick mig att studs till lite. "Hur ser samhället på vit makt-rörelsen idag? Det är så samhället om bara några få år kommer att se på kristna som håller fast vid en biblisk syn i hbt-frågor." Jag misstänker att han har rätt.

Jag har som sagt inte läst boken, men jag har lyssnat (många gånger) på ett föredrag som Dreher höll 2017 över detta ämne. Nedan finns ett långt citat (på engelska) ur detta föredrag, tänkt närmast som en aptitretare. Lyssna gärna på föredraget! Det kan nås via länken i början av detta stycke. Det är till vissa delar aningen filosofiskt och innehåller en del svåra ord. Detta sagt som en ursäkt på förhand. Jag har säkert i hastigheten stavat vissa ord fel. 

The idea [of The Benedict Option] first came to me over a decade ago when i read the philosopher Alistair McIntyres book After Virtue. McIntyre believed the western civilisation was on it´s last legs. And in the books famous last pharagraf the philosopher likened our own time to the fall of the roman empire and the west. He said back then a crucial turning point accured when men and women of good will stopped to try to sure up the empire and seized to identify the continuation of moral community with the maintenence of that empire. Wich is to say the social order and political order and the economic order around them. What they did instead, often without even knowing what they were doing, was to build, what McIntyre called, "new forms of communities within wich the moral life could be sustained so that both morality and servility might survive the coming ages of barbarism and darkness".

Now, McIntyre at that point was not a christian, but we as christians can understand that in a specific and direct way as keeping the church going, the church in wich the Lord speaks to us and forms us and calls us. McIntyre ended by saying that we are waiting for a new and doubtlessly very different St Benedict. By that he ment that we are waiting for a charismatic genius of some sort to pioneer a new way of life in thick communities that live by a countercultural morality, capable of sustaining itself in face of the desolution going on in the broader culture outside.

---

When Benedict died in 547 he left behind 13 monasterys and a core of a new religious order ... That old man could not have guessed what God would do with his mustard seed of faithfullnes. Over the next three centuries benectian monasterys spread like wildfire across dark-aged Europe ... the benedictan monks laid the groundwork for the rebirth of civilisation. But here´s the thing: St Benedict did not set out to "save" western civilisation, he didn´t set out to "make Rome great again". All he wanted to do was to serve God faithfully, in monastic community. But those communities of faith ended up becoming generators of a new kind of christian culture, one that emerged from the rubble of the roman empire. I believe that we christians in our time are called to be like Benedict. Not to build monasteries, but to create strong, thick communities of faith in our parrishes and elsewhere that can endure the trials to come.

---

We can continue to live like we are doing now, suring up the empire, so to speak, and hope everthing is going to work out. Or we can be like the consciously countercultural men who chose to put the building of local communities of faith and virtue over everthing else. I believe that, as our civilisation continues to decline quite rapidly, what looks like the Benedict Option today will be a Benedict neccessity for all serious christians.  

Mera reklam för det söndriga

För några dagar sedan publicerade Svenska Yle en intervju med den norska författaren Nina Lykke. Redan rubriken varslar om vilka bedrövligheter vi kommer att få läsa i artikeln: "Äktenskapets tid är förbi – det är fint men samtidigt väldigt naivt att tro att kärleken ska hålla livet ut." Lykke, som själv har en skilsmässa bakom sig, skriver i boken "Nej och åter nej" om ett par som varit gifta i 25 år och där mannen går ur äktenskapet för en yngre kvinnas skull. Intervjuaren ställer en rad, som jag uppfattar det, både negativa och provocerande frågor angående äktenskap och skilsmässa, frågor som Lykke tydligen mer än gärna svarar på.

Jag har flera gånger reagerat på detta: Att Svenska Yle gör reklam för det söndriga. Varför lyfta fram skilsmässor och kraschade äktenskap som om vore de legio, ja i det närmaste något att sträva efter? Och nu igen gör alltså Svenska Yle reklam för det söndriga. Äktenskapets tid är ju verkligen inte förbi! Det livslånga, monogama äktenskapet mellan en man och en kvinna är och kommer alltid att vara det bästa både för mannen och kvinnan - och framför allt för barnen. Men när vår skattefinansierade rundradio på detta sätt gör reklam för det söndriga kommer allt flera att gå på lögnen att det är naivt att tro på det livslånga äktenskapet. Jag tror inte att Svenska Yle inser vilket ansvar de har här och vilket elände de medverkar till genom att på detta sätt göra reklam för det söndriga.

Hur skulle det vara om Svenska Yle, åtminstone en gång, skulle besöka t.ex. Larsmo (där skilsmässorna är få, barnen är många och människorna är lyckliga) och i stället göra reklam för det hela? För äktenskapet? Men nej, det passar tydligen inte in i den agenda som ska drivas.

Det är för övrigt också väldigt tidstypiskt det som sägs redan i rubriken på artikeln jag länkar till: Kärleken som grund för äktenskapet. När människorna luras att tro att det är så det fungerar – och ska fungera (alltså att man ska vara kär hela livet, och är man inte det är något fel) är det inte alls konstigt att skilsmässostatistiken ser ut så som den gör. Kärlek, i meningen förälskelse och stora känslor, är inte och kan inte vara grund för ett äktenskap. Då tar det ganska fort slut. Men nej. Kärlek är inte känslor. Kärlek är i själva verket ett beslut. Känslorna kommer och går, men beslutet består. Oberoende av känslorna. Där två makar har förstått detta finns det mycket bättre chanser att få äktenskapet att hålla livet ut.    

Jag skrev, förstås en kommentar under artikeln på Svenska Yle med i stort sett ovanstående innehåll. (Men mycket mera kortfattad.) Och den blev givetvis censurerad. Igen en gång. Igen en gång sände jag respons till redaktionen, som man kan göra på webbplatsen. Men igen fick jag inget svar varför min kommentar censurerades. Svenska Yle framstår allt mera som en skyddad verkstad där journalisterna får bedriva skattefinansierad liberal rödgrön propaganda utan att tvingas stå tills vars för någon och utan att tillåta någon som helst kritik mot det de skriver. Jag klistrar nedan in den text jag sände till redaktionen och som jag, som sagt, inte fick någon respons på.

"Igen censurerades min kommentar trots att den inte bröt mot några kommentarregler. Varför det? Är det så att det finns en oskriven regel som säger att man inte får kritisera redaktionen? Om det är så borde ni skriva ut den i klartext så vi vet vad som gäller!"

Medicin mot klimatångesten?

Ibland kan man få läsa nyheter som gör att man inte vet om man ska skratta eller gråta. Som för några dagar sedan när Svenska Yle berättade om 400 psykologer och psykologistuderande som uppvaktade regeringsförhandlarna med en petition som uppmanade dessa att "ta de ungas klimatångest på allvar när beslut fattas".

Det här är både fullständigt skrattretande och samtidigt rent ut sagt bedrövligt. Att många unga har klimatångest är ju beklämmande, men om det faktiskt är så att många unga idag har drabbats av ångest kanske denna ångest borde behandlas. Och då menar jag inte genom att ta huvudlösa och ogenomtänkta beslut - som det helt klart blir fråga om ifall våra politiker lyssnar på Klimat-Greta och andra liknande uppviglare. Nej, ångest ska inte behandlas genom att alla börjar rusa omkring som nackade hönor utan att veta vart vi hamnar, utan så som ångest behandlas normalt. Förslagsvis genom någon form av terapi. Jag, som förespråkar sans i klimatfrågan, vill nämligen inte stå för notan när det ska betalas för dessa nackade höns-beslut. Framför allt vill jag inte se en massa huvudlösa beslut som tvingas fram bara för att en del ungdomar har blivit förvirrade av den klimatpropaganda som t.ex. Svenska Yle så gott som på daglig basis kablar ut. Jag menar, hur skulle det vara om media i stället skulle sluta tuta ut denna propaganda? Det kunde faktiskt också hjälpa mot denna ångest, skulle man kunna tro.

Det bedrövliga här består sedan i det mycket märkliga resonemang som ligger bakom. A. Sprid en massa propaganda och skräm upp människorna, främst ungdomarna. B. Ställ en klimatångestdiagnos hos dessa ungdomar. C. Kräv att beslutsfattarna låter denna ångestdiagnos påverka sina beslut. Ser du vad vi har här? Vem är det som har satt igång detta? (A) Vem är det som nu rapporterar om dessa psykologers krav? (C) Det är samma rödgröna media!

Är det någon annan än jag som tycker att den tredje "statsmakten" tar en lite för stor roll här?

Ja, och så var det EU-valsdebatt idag. I Svenska Yle. Peter Östman stod för sansen i denna debatt, men givetvis utmålas han och hans uttalande i braskande färger på Svenska Yles webbplats. Ångesten ska helt tydligt med alla medel förökas, och den som talar för sans och förnuft ska stämplas. För hur ska det annars kunna bli en rödgrön revolution? Jag börjar nämligen tro att det är målet. Både för de politiker som bekänner dessa färger och framför allt för mainstreammedia.

Några reflektioner efter ESC

Nej, jag såg inte på ESC. Dels tycker jag inte att det går att tävla i musik, dels har hela evenemanget blivit en enda stort reklampelare för hbt. Så de får ha det. Men jag läste ändå lite artiklar om evenemanget nu idag på morgonen. ESC är annars ett bra exempel på hur delar av befolkningen – jag inberäknad – skjuts ut i periferin från det som en gång var det gemensamma. När jag var ung var ESC något som förenade människor, något som man kunde se fram emot och något att glädja sig över. På ett mänskligt, gemenskapsskapande plan. Idag splittrar det. Det är tragiskt när det går på det sättet, men så här blir det när upproret mot Guds goda ordningar ges plats och får ta över. Nåja, det var egentligen inte det här som jag tänkte skriva om, även om det här också är en sak man kan reflektera över.

ESC hölls detta år i Israel. I Tel Aviv. (Det skulle ha varit en fin markering att ordna tävlingen i Jerusalem, men det vågade tyvärr arrangörerna inte försöka sig på.) Lyckligtvis lyckades inga arabiska (palestinska) terrorister attackera tillställningen, även om de säkert gärna skulle ha gjort det. Men denna tillställning, som ju inte ska vara politiserad, blev det ändå genom att flera av de som uppträdde bröt mot reglerna. Islands demonstration var bara löjlig, så den ids jag inte kommentera desto mera. Att vifta med en palestinsk flagga i detta sammanhang visar bara på den egna okunskapen. Men Madonnas tilltag var egentligen ganska näpet. Eller kunde ha varit det. Två människor som går hand i hand, den ena med en israelisk flagga på ryggen, den andra med en palestinsk. Det är ju något att sträva efter, eller hur? Problemet är bara det att det inte fungerar på det sättet. Inte i den verkliga världen.

Jag har sett en jude och en arab (palestinier) krama om varandra och be varandra om förlåtelse å sina respektive folks räkning. Det var något jag aldrig kommer att glömma, så fint var det. Men detta var något som inte kan ske bara så där, och absolut inte för att Madonna står och sjunger någon av sina dängor. För att det ska bli fred och frid mellan judar och araber krävs det nämligen inget mindre än att det först blir frid i allas hjärtan. Och det blir det inte med mindre än att Fridsfursten får ta plats där. Det är bara Jesus som kan skapa fred, och frid, mellan judar och araber. Det är bara Jesus som kan ta bort det enorma hat som finns hos araberna och den misstänksamhet och rädsla som finns hos judarna.

Det går inte med något mindre. Men det här sker – också idag – och det var som sagt oerhört fint att få se lite av frukterna av det den där gången. Men det måste börja från insidan. Detta går inte att klistra på utsidan, som Madonna försöker göra. Då blir det bara en kuliss, och kulisser går sönder och faller ihop så fort det börjar blåsa lite.