Skolskjutningarna, del 2

De senaste dagarna har det varit mycket skriverier i media (jag läser främst ÖT) om skolskjutningarna och det är många som har velat sätta sin slev i soppan när det gäller att försöka hitta orsaken/orsakerna till dessa tragiska händelser. Än är det ideologin bakom som är orsaken, än är det marginaliseringen eller psykiska sjukdomar – eller så de mediciner som dessa psykiska sjukdomar behandlas med - som utmålas som orsaken. Så gott som alltid lyfts tillgången på skjutvapen fram när orsakerna diskuteras. Det är förstås skolskjutningen i Connecticut för någon vecka sedan som igen har lyft upp skolskjutningarna i rampljuset.

Alla försök till förklaringar har säkert sin giltighet. Jag lyfte fram ideologin i min senaste blogg, och faktum är ju att om det inte skulle finnas några vapen överhuvudtaget så skulle ingen kunna bli skjuten. (Med detta inte sagt att jag anser att den enda lösningen är hårdare vapenkontroll. Det kommer nämligen alltid att finnas vapen för den som vill få tag i dem.) Och att detta handlar om personer med psykiska problem kan väl knappast någon förneka. Liksom inte heller att marginaliseringen säkert också spelar in.

Jag har en teori angående dessa skolskjutningar – och även angående annan ondska och annat otrevligt som sker i vårt samhälle idag. Jag kallar det en teori eftersom jag inte kan bevisa den utom allt tvivel, men jag menar att den äger sin giltighet. Visa gärna att jag har fel, om jag har det, men gör det utifrån Guds ord! (Att påstå att ”du är dum i huvudet” är inget giltigt argument...)

Det finns människor som mår dåligt i alla samhällen. Det handlar om svåra psykiska problem och också om marginalisering. Det finns också olika katastrofer (med eller utan människans direkta förvållan) som bara väntar på att hända. Men i ett land där människorna litar på Herren och ordnar livet i enlighet med hans vilja (nu diskuterar jag moraliska frågor) och där lagstiftningen står i samklang med Guds bud och goda ordningar, där får man leva under beskydd från mycket av det hemska som kunde hända och från den myckna ondskan som ändå finns i världen. (Se t.ex. Kol. 1:17b)

Men i ett land, och bland människor, som i uppror lösgör sig från Herren och hans goda ordningar och bud och börjar leva och stifta lagar i konflikt med Guds vilja kommer detta beskydd att avklinga, och då får dessa illamående/-sinnade människor, denna ondska och dessa katastrofer fritt fram. Åtminstone i viss mån. På något sätt tycks detta skeende vara speciellt känsligt för människors/ett samhälles förhållningssätt till onaturlig synd. (Se t.ex.: http://en.wikipedia.org/wiki/Same-sex_marriage_in_Connecticut eller vad som hände i USA när den lutherska kyrkan ställde sig på upprorets sida)

Observera nu mycket noggrant att jag inte beskyller de homosexuella för skolskjutningar och olika olyckor. Detta är INTE de homosexuellas fel. Det jag säger är att det är allas vår inställning och våra eftergifter (i lagstiftning och beslutsfattande i stort) gentemot utlevd homosexualitet som ligger bakom det försvunna beskyddet. Felet/skulden är alltså kollektivt, men följderna kan drabba var som helst och när som helst. Också personer som är helt oskyldiga. (Se t.ex. Luk. 13:1-5) Med detta inte heller sagt att detta skulle vara den enda orsaken till skeendet – jag tror att också andra frågor och vårt uppror på de områdena, så som abortlagstiftningen, inställningen till samboende utan Guds välsignelse och även den omåttliga girigheten och dess följder, vår extrema egoism och vår ovilja och vårt ointresse för att hjälpa medmänniskor i nöd, kan spela in.(Se t.ex. Kol 3:5-6)

Vi ser gärna att en tillvaro fri från skolskjutningar, ondskefulla handlingar och katastrofer s.a.s. är ”normalläget”. Detta eftersom vi har sett hur det fungerar i ett land som har åtnjutit detta Guds beskydd och hans stora godhet och även vant oss vid detta beskydd. Men jag tror att vi idag håller på att vakna upp till att inse att så inte är fallet, utan att normalläget är att vi råkar ut för dylika saker med jämna mellanrum. Det jag skulle önska är att vi skulle förstå att det är vi själva som har dragit detta över oss och att orsaken är vårt uppror mot Gud och mot hans Messias. (Se Ps. 2) Men jag förstår nog förstås att detta inte kommer att ske. Upproret är nämligen också förknippat med en blindhet för dessa saker. (Se Rom. 1:18ff)

Märk nu väl att jag ändå inte menar att detta ska ses som någon dom, eller ens som något förskott på någon dom. Kanske då snarare som en varning. Gud låter oss se lite av följderna av vårt uppror mot honom och hans goda ordningar. 

Nu är detta som sagt en teori. Jag säger inte att det är så här det fungerar, men att JAG TROR (på, menar jag, goda grunder) att det är så här det fungerar. Pröva gärna teorin, och förkasta den om du finner att den är felaktig – och berätta det gärna för mig i så fall. Men gör prövningen utifrån Guds ord!    

Skolskjutningarna, del 1

Sociologen och ungdomsforskaren Vesa Puuronen gör en intressant diskussionsöppning när han säger (i en artikel spridd via FNB 14/1) att ”skolmördarnas ideologi bör granskas”. Puuronen menar att skolskjutningarna i de finländska skolorna har undersökts ur många olika synvinklar under de senaste åren, men att de analyser som har gjorts inte beaktar skolskjutarnas ideologiska inspirationskällor. Han menar att orsaken till detta är att det kanhända skulle bära för långt att göra så, emedan det kunde leda till att vi skulle tvingas fundera på vilka ideologier det är lovligt att stöda eller sprida. Ytterst skulle vi ställas inför frågor om yttrandefrihetens och toleransens gränser, menar Puuronen. Han nämner som ett exempel Jokela-mördaren Pekka-Eric Auvinen vars filosofi präglades av tankar om övermänniskan och om den starkes rätt. Så långt Puuronen.

Det som däremot inte sägs i artikeln, och som, menar jag, borde framhållas, är att Jokela-mördaren i princip var socialdarwinist. I hans värld innebar ”survival of the fittest” att de som tillhör den ”intelligenta eliten” har rätt, ja kanske t.o.m. skyldighet, att överleva på bekostnad av de som tillhör den intellektuellt svaga och värdelösa massan. Darwin tillämpad på samhället, alltså.

I diskussionerna efter Jokela har, helt berättigat, frågan också ställts om det är rätt att i skolorna undervisa i sådan filosofi som på detta sätt kan missbrukas och leda till dylika tragiska händelser. Då är det kanske främst Nietzsche, men också t.ex. Platon, Huxley och Linkola, som har diskuterats. Man kan förstås vara av olika åsikt huruvida risken för missbruk kan motivera en censur av vissa delar av filosofins historia, men det som ändå förvånar är att inte Darwins namn finns med i denna diskussion.

Jag har tidigare hävdat att Darwin främst av allt var filosof, inte naturvetare, och att hans ”Om arternas ursprung” främst är att betrakta som ett filosofiskt verk. Den filosofi som han sedan blev ”fader” till och som idag genomsyrar i princip allt mänskligt tänkande (åtminstone i västerlandet) är, om man riktigt skärskådar den, en hopplöshetens och meningslöshetens filosofi. Jag föredrar att använda ordet ”evolutionism” när jag talar om den.

Jag har tidigare (http://kristiannyman.blogspot.fi/2012/05/ot-kolumn-125.html) skrivit om evolutionismen och dess skuld till bl.a. skolskjutningarna, och jag hävdar fortfarande att den hopplöshet och meningslöshet som denna filosofi leder till – om man verkligen tar den till sig – kommer att skörda många offer ännu.    

Välkommen med!

Var har jag min kyrka?

Samtals- och överläggningstillfälle på evangelisk-luthersk grund

Söndagen den 13 januari 2013 i Oravais församlingscenter.

14:00 Inledning, Ingemar Klemets: Var har jag min kyrka? Kristian Norrback: Vari ligger grunden för kristen gemenskap?
ca 14:40 Gruppsamtal - samtal utifrån mötestemat
15:40 Kaffepaus (vid ABC-stationen)
16:15 Plenum - allmän diskussion utifrån samtalsgruppernas frågeställningar
19:15 Sammanfattning och avslutning

Utgångspunkten för överläggningstillfället gäller uttryckligen studium och samtal utifrån grundläggande teologiska frågeställningar angående den problematik vi möter i dagens församlings- och gudstjänstsituation. Vad säger Bibeln och bekännelseskrifterna om grunden för kristen gemenskap och hur ser en rätt församling ut? Målsättningen är att genom samtal i broderlig/systerlig anda utifrån Bibeln och bekännelsen nå en fördjupning i den centrala teologin, för att göra oss bättre i stånd att möta och rätt hantera de frågor och problem vi ställs inför med anknytning till rubriken. Under denna samling ges verkligen utrymme för grundlig diskussion. Preliminärt övervägs en uppföljande seminarieserie i samma tema och utifrån motsvarande förutsättningar, ifall intresse finns och mötet så beslutar. Detta förslagsvis med utgångspunkt från augsburgska bekännelsen (augustana) i våra bekännelseskrifter.


Hjälp till att sprida möteskallelsen!

Adress: Kimovägen 19, Oravais
För ytterligare information: 0500 561 356 (Tommy Karf)

Om tro och vetenskap

På tråden ”Ett (mycket) annorlunda svar på frågan” har jag (ungefär mitt på tråden) invecklats i en kommentarväxling med signaturen ”Jan” angående vetenskap. När jag gick igenom gamla bloggtexter från kp-bloggens tid hittade jag en intressant text (från 2009) om detta ämne som jag tänkte att det kanske kunde vara på sin plats att lyfta fram på nytt. Undersökningen jag hänvisar till är alltså inte dagsfärsk, utan utförd för drygt tre år sedan. Resultaten torde ändå äga sin giltighet ännu idag.

Tro och vetenskap (17/11 2009)

Med jämna mellanrum blossar diskussionen om vetenskap och tro upp i media. Så skedde nu igen i och med den undersökning som den svenska organisationen ”Vetenskap och allmänhet” har utfört. Denna undersökning visade flera intressanta saker – bl.a. visade den att en klar majoritet av de människor som tror på en personlig Gud menar att vetenskap och tro går att förena (71%), medan en lika klar majoritet bland de som inte tror på en personlig Gud anser att vetenskap och tro inte går att förena (72%). Hur ska man tolka detta? Handlar det enbart om förutfattade meningar hos den ena gruppen?

Framför allt tror jag att det bakom dessa siffror finns en skillnad i hur man bland troende och icke-troende ser på vetenskapen. Människor som tror på en personlig Gud och som har funderat kring dess saker brukar vanligen skilja mellan två olika typer av vetenskap. Dels finns det en sann, förutsättningslös vetenskap som är öppen för alla möjliga svar, dels finns det en annan typ av vetenskap som redan från början har förkastat vissa möjliga förklaringar på de frågor som ställs. Den typ av vetenskap som rör sig på det inomvärldsliga området och som förutsättningslöst laborerar med frågor om orsak och verkan (t.ex. medicinsk forskning) torde inte erbjuda troende människor några större problem. Men när vetenskapen får drag av filosofi och börjar arbeta med hypoteser och teorier som inte går att bevisa genom upprepade experiment och som söker svaret på frågor i utkanten av vårt mänskliga synfält – då uppstår det ofta problem för den troende människan. Inte för att vetenskapen söker svar, nej, men för att vetenskapen redan från början har bestämt vilka svarsalternativ som kan accepteras och vilka som inte kan accepteras.

Om jag får ta ett exempel från den disciplin som jag känner till bäst, teologin. Inom exegetiken funderar man på bibeltexterna och deras innehåll – t.ex. när det gäller Jesu liv och verksamhet. Om man redan på förhand har bestämt sig för att enbart acceptera inomvärldsliga förklaringar till hur Jesus t.ex. kunde gå på vattnet så kommer den bästa förklaringen – den att Jesus som Guds son står över naturlagarna – inte alls att beaktas. Den förklaring som kanske erbjuds i stället är att det fanns stenar strax under vattenytan som Jesus gick på och som Petrus (som ju sjönk när han försökte göra det samma som Jesus gjorde) inte kände till. Detta med stenarna är kanske den bästa förklaringen som denna typ av vetenskap kan prestera, men denna förklaring är likväl falsk.

En förutsättningslös vetenskap – alltså en vetenskap som inte på förhand utesluter någon förklaringsmodell eller något svar – en sådan vetenskap bereder inte den troende människan några bekymmer. Tro och en sådan vetenskap går utan större problem att förena. Men en vetenskap som a priori har uteslutit vissa möjliga svar och förklaringsmodeller (t.ex. när det gäller livets och universums uppkomst) – en sådan vetenskap kommer nog alltid att mötas av skepticism från troende människors sida. Och rätt så. För en vetenskap som blundar för och inte vågar vara öppen för alla möjligheter och svarsalternativ kommer aldrig att kunna hitta alla sanningar och ge alla de rätta svaren.

Kyrkans framtid

I de två homosexdiskussionerna som rasade här på bloggen i slutet av förra året kom vid ett flertal tillfällen fram en uppfattning att det är åsikter av den typ som jag framför som leder till att folk skriver ut sig ur Finlands ev.luth kyrka. På detta svarade jag två saker. För det första sade jag att jag (tyvärr) inte har något alls att säga till om i kyrkan idag, och att de åsikter jag framför – som, hoppas jag, står i samklang med vad Gud säger i sitt ord – inte heller de väger så alldeles tungt i vår kyrka idag.

För det andra, och detta kan jag inte framhålla tillräckligt tydligt, ser jag gärna, t.o.m. mycket gärna, att sådana som inte bryr sig om vad Gud säger i sitt ord skriver ut sig ur kyrkan. Ännu hellre ser jag förstås att de skulle vända om från sitt uppror mot Gud och hans vilja, men de som saknar en sådan vilja/beredskap hoppas jag skriver ut sig. Detta då helt oberoende av om de är biskopar, präster eller vanliga kyrkomedlemmar.

Kyrkans problem idag är INTE att så många skriver ut sig (det är f.ö. förvånande att inte ännu flera gör det), utan att kyrkans ledning, och med dem kyrkan själv, långt har avfallit från Levande Gud och hans ord. Som en följd av detta breder det andliga och moraliska sönderfallet ut sig och man tål inte längre den sunda läran och Guds ords undervisning. Som jag ser det är vår kyrkas enda möjlighet till räddning idag att så många som möjligt (som inte vill lyda Guds ord och som vägrar omvända sig från sitt uppror) skriver ut sig.

När så sker kommer kyrkans ekonomi och dess idag fruktansvärt tungrodda administration att falla ihop. På det som blir kvar kan sedan eventuellt något nytt och mera livskraftigt – och framför allt mera bibeltroget – igen byggas upp. Faktum är att redan med dagens ändå ganska blygsamma utträdelsesiffror håller detta på att hända. Tragiskt nog har reaktionerna från kyrkans ledning på detta varit att med all makt försöka hålla kvar den av Gud och hans vilja helt ointresserade majoriteten av kyrkomedlemmarna (och deras kyrkoskatt) genom att ta ytterligare steg bort från Guds ord och genom att klämma åt oss som vill försöka hålla oss till Guds ord.

Den process som kyrkan står inför kommer att vara mycket smärtsam. Som företagare vet jag att det är så oerhört mycket lättare att utvidga och inleda något nytt än vad det är att avveckla och krympa ner verksamheten. Detta alldeles speciellt i en organisation som, likt kyrkan, har en driftbudget som består till över 80% av lönekostnader. Men just detta står vår kyrka inför idag, och det kommer som sagt att vara en synnerligen smärtsam process. För alla inblandade, även (och kanske framför allt) för dem som försökt kämpa mot avfallet och bygga på Guds ords grund inom kyrkans ramar.

Men kyrkan kommer att tvingas krympa kostymen ordentligt, och risken, som jag ser det, är att man i första skedet går in för att banta ner på sådan verksamhet som inte drabbar beslutsfattarna direkt.  Alltså så att nedskärningarna i första hand kommer att drabba missionen, barn- och ungdomsarbetet och diakonin. Först sedan, när inga andra möjligheter återstår, drabbas administrationen. Så har det gått förut i liknande processer, och så fruktar jag att det kommer att gå också nu när kyrkan ska monteras ner.

Detta (alltså hela nedmonteringsprocessen) är i sig förstås mycket olycklig, men den är en logisk följd av det avfall som har varit vår kyrkas väg i flera årtionden redan. Jag kan förstås inte säga att jag direkt gläder mig åt det som nu sker, men jag inser, som sagt, att detta (rent mänskligt sett) är kyrkans enda chans att överleva som kristen kyrka. För en avfallen folkkyrka har ingen framtid.

Vi skriver idag 1/1 2013. Redan om fem år kommer vår kyrka att se mycket annorlunda ut än vad den gör idag. Jag vågar påstå att kyrkotillhörigheten då kommer att närma sig 50% på landsbasis. Nu kanske någon småler och tycker att jag tar i alldeles för mycket, men den klena troheten mot kyrkans lära och dess grunddokument som finns bland kyrkomedlemmarna idag, parat med en ekonomisk kris som ingen ser någon ände på, kan få oanade följder för kyrkotillhörigheten. När det dessutom finns en tendens att utträdesbenägenheten ökar varje gång den kristna rösten hörs i samhällsdebatten torde det inte vara någon större risk i att förutspå att utträdena kommer att öka ordentligt under de kommande fem åren. För homolobbyn kommer inte att ligga på latsidan, och det borgar för många heta och upprivande debatter. För homofrågan ÄR het just nu. Det visade också diskussionerna här på min blogg. Och mera följer, som sagt, helt säkert. 

Framåt i Jesu namn!

Det finns ett sångpar i Sionsharpan/Psalmboken som jag på ett speciellt sätt har kommit att förknippa med nyår. Det är dels SH 440, vars begynnelseord jag satte som rubrik på denna text, och så PsB 319, ”Närmare Gud till dig”. Orsaken till att jag förknippar dessa båda med varandra är förstås att de har samma melodi, och anknytningen till nyår finns säkert i SH-sångens begynnelseord.

När vi står på tröskeln till ett nytt och ännu helt okänt år och vi på samma gång får ”göra bokslut” över det år som håller på att ta slut finns det, menar jag, inget bättre, tryggare och trösterikare sätt att göra detta på än just så som det sägs i SH-sången: Framåt i Jesu namn! Detta innebär att vi får lämna det gångna året, med alla dess glädjeämnen och dess misslyckanden, och även det nya året med allt vad det kommer att föra med sig av det samma, i Jesu händer.

När vi ser framåt idag ser vi (åtminstone jag med min begränsade horisont) många svårigheter som tornar upp sig över vår väg. Biblisk kristen tro håller på att få det allt trängre, både i kyrka och samhälle, och frågan är i vilket skede den åsiktsförföljelse som vi idag ser kommer att ta sig ännu mera konkreta former. Samhället utvecklas i mångt och mycket i en riktning som vi som kristna inte stillatigande kan acceptera, och när vi opponerar oss mot utvecklingen finns det redan nu en risk att vi blir illa åtgångna.

Denna utveckling innebär ändå en stor möjlighet, ävensom en stor risk. Som kristna ställs vi idag inför valet att antingen anpassa oss eller att radikaliseras. (Den som står på samma plats när strömmen flyter allt snabbare i en given riktning kommer att uppfattas som allt radikalare, även om hans/hennes position i sig inte förändras.) Det förra är en risk, det senare är en utmaning och en möjlighet. Detta helt enkelt därför att även ett litet ljus syns allt bättre när mörkret tätnar omkring det. Och mörkret tätnar idag, med rasande hastighet! Det har t.ex. diskussionerna på denna blogg under de senaste två månaderna (hur obetydliga de än är i ett större sammanhang) visat, med all önskvärd tydlighet.  

I detta läge är det tryggt att som kristen få ta till sig de följande orden och få göra dem till sina egna. Med dessa ord vill jag också önska alla som läser detta ett välsignat nytt år. Framåt i Jesu namn!

Framåt i Jesu namn, tiden är kort!

Ljuvlig är vilans hamn, tiden är kort.

Härligt är resans mål, Jesus vet vad jag tål,

Han är min längtans mål, tiden är kort.

Hur än det växlar här, tiden är kort.

Hemmet mig väntar där, tiden är kort.

Kort, om än het , min strid. Jesus mig hälsar blid:

Jag är ju själv din frid, tiden är kort.

Därför: I tron håll ut, tiden är kort!

Allt blir ju väl till slut, tiden är kort.

Fast jag dig tuktar nu, jag, jag dig älskar ju.

Varför bedrövas du? Tiden är kort.

Verka i tron mitt verk, tiden är kort!

Blott på min vilja märk, tiden är kort.

Löp på mitt budords stig, gläds att få tjäna mig,

Gläds att få offra dig, tiden är kort!

(SH 440, Text av Lina Sandell)

Menlösa barns dag

Fjärdedag jul (28/12), som inte längre firas i våra kyrkor, har namnet ”Menlösa barns dag” (i Sverige ”Värnlösa barns dag”). Denna dag har texterna handlat om Herodes´ barnamord i Betlehem – när han, för att röja undan det hot mot hans tron som den nyfödde kungen enligt honom innebar, lät mörda alla pojkar i Betlehem som var under två år gamla.

Denna dag firas som sagt inte längre i våra kyrkor, och det är egentligen ganska betecknande. En dag som denna kunde kyrkan upphäva sin profetiska röst och predika mot de fruktansvärda barnamord som begås idag – sedan 1970, när aborterna blev lagliga i Finland, har nästan en halv miljon barn mördats. En halv miljon! Men det har gått på samma sätt med kyrkans profetiska röst som med denna helgdag. Ingen av dem finns längre.

I stället för att stå upp för de allra värnlösaste av de värnlösa predikar kyrkan idag långt det samma som världen gör, nämligen rätten till självförverkligande, sexualitet utan ansvar för följderna och människans frihet framför allt. Eller så säger den ingenting om någonting överhuvudtaget. Detta samtidigt som vi fortsätter att offra de små barnen på själviskhetens altare.

Nå, nu har denna fråga förstås, som det mesta där människor är inblandade, flera sidor. Problemet med dagens bestialiska barnamord löses inte genom att helt enkelt förbjuda alla aborter. Visst skulle aborttalen säkert minska – åtminstone de officiella talen - men det skulle i stället uppstå andra problem. Erfarenheten visar att aborter ändå skulle ske, och detta då på olagliga vägar och i mycket sämre sanitära förhållanden med oerhört större risk för komplikationer och i förlängningen med risk för moderns liv och hälsa.

Så lösningen är inte ett förbud mot aborter, det tror jag nog att vi alla inser. Men vad borde då göras? Det som jag ser som det största problemet i denna fråga idag är att man inte kan (och inte ens får) lyfta fram abortfrågan överhuvudtaget i samhällsdebatten. Den är för känslig, kan det heta, eller så att man skuldbelägger och river upp sår som borde få vara ifred. Är det någon som minns den inflammerade debatten som följde på att en riksdagsvalskandidat för några år sedan länkade från sin hemsida till sidor där det förekom bilder på aborterade foster? Eller när en konfirmandlärare visade dessa samma bilder i konfirmandundervisningen?

Jag menar att abortdiskussionen borde föras på alla plan i samhället idag. De som leker med sin sexualitet och som ser abort som en sista utväg/ett sista preventivmedel borde utan vidare få veta vad det är som händer i en abort. Gärna detta då med så många och tydliga grafiska detaljer som möjligt. Det är, menar jag, moderns rätt att veta att en abort innebär att barnet hon bär på slits sönder levande eller att barnets hjärta, vid sena aborter, kan slå ännu flera minuter efter att det har avlägsnats ur livmodern och att dess ansikte visar tydliga tecken på oerhörd smärta. Det är också moderns rätt att veta att det faktiskt, redan långt före abortgränsen, är fråga om ett till många delar fullt utvecklat, om än ytterst litet, barn och ingen cellklump.

De som är för "kvinnans rätt av välja" (som det så fint heter) och som vanligen anser att modern ska besparas från detaljerna brukar i detta läge börja ropa ”skuldbeläggning”. Men skulden är i detta fall äkta, så varför försöka försköna eller fördölja? Mord är mord, och den som begår en abort vet nog att det är så, innerst inne. Och dessutom: Dessa ytterst grafiska detaljer skulle inte meddelas modern EFTER en abort, utan före. Om så skulle ske har alla möjlighet att välja väg. Den rätta vägen, eller den väg som leder till skuld. Frihet att välja, alltså, som abortförespråkarna så generöst talar om. Och för att kunna välja rätt behöver man först och främst ha all, och riktig, information.

Lösningen är alltså inte att förbjuda alla aborter. Men vi måste diskutera abortfrågan och alla, också obekväma och obehagliga, fakta måste få komma fram. Vi kan absolut inte skuffa frågan ifrån oss med motiveringen, som en kommentator på ÖT framförde när sena aborter diskuterades, att dagens människor inte är mogna för att ta denna diskussion eftersom den är för känslig och för obehaglig. Idag görs det i Finland ca 10 000 aborter per år, och dessa är sannerligen obehagliga. Men de görs. Och om vi, som samhälle, är beredda att låta detta fortgå måste vi också kunna ta diskussionen. Oberoende av hur känslig eller obehaglig frågan är och hur uppslitande diskussionen än kan tänkas bli.

Menlösa barns dag skulle kunna vara en bra dag att börja på. Och kyrkan borde kunna gå före i denna fråga. Men det är väl att hoppas för mycket...