Om offret

Jag fick en bra fråga här på bloggen för en tid sedan, en fråga som jag vill lyfta fram på detta sätt. Frågan löd, i sin helhet: ”Varför tar jag upp det här? Jo, vi ser nu att det är Gud själv som ställer vissa krav på oss människor. Men sedan bestämmer han sig för att förlåta oss. Vi kan inte uppfylla de krav han ställer på oss dumma människor. Hade det inte varit bra där? Varför i hela friden måste Jesus då dö? Varför måste någon dö, om inte Gud själv kräver det? Så Gud inrättar själv tanken på att vi enbart kan försonas med honom genom offer, och offrar sedan sig själv för att försona oss med honom. Varför då kräva något offer i första hand, eftersom det ändå är Gud som själv kräver detta offer?”

Ja, varför behövs det ett offer? Skulle det inte ha räckt med att Gud bara förlåter oss människor? Eller helt enkelt skriver ner sina "krav" på oss? Det som frågeställaren glömmer bort, och som är ytterst centralt i sammanhanget, är närmast två saker. För det första: Gud är helig. Denna helighet är något så alldeles främmande för oss idag levande människor att vi helt enkelt inte kan förstå den utan hjälp. Men tack och lov hjälper oss Guds ord här. Bibeln säger att Gud är sådan (alltså helig) att ingen människa kan se honom och leva (2 Mos. 33:20) och att han är ”en förtärande eld” (Hebr. 12:29). Guds helighet gör Gud ouppnåelig för oss människor. Guds helighet stänger vägen för oss till Guds gemenskap. Det andra som frågeställaren inte har förstått är synden och syndens natur. Vi människor är inte syndare för att vi syndar, utan vi syndar för att vi är syndare. Detta innebär att synden inte är något vi gör, utan något vi är – som Adams barn. Skulle synden vara något vi gör skulle vi kunna lämna bort den, men som människor sitter den så djupt i oss att den har blivit en del av vårt väsen. På samma sätt som heligheten är en del av Guds väsen – och dessa två kan alltså inte förenas. Därför kan inte Gud ”bara förlåta oss”.  

Vad sedan gäller själva offret och nödvändigheten av ett offer så handlar det ytterst om lydnaden. De första människorna hade ett val: Att lyda eller att inte göra det. De valde det senare, och då kunde de helt enkelt inte, som upproriska och syndiga människor, stanna kvar i Guds gemenskap. Detta för att Gud är helig, och för att helighet och synd inte kan förenas och försonas. Genom synden kom också döden in i bilden, helt enkelt som en följd av synden. Människan blev dödlig, och detta var något hon själv hade valt. Gud ville inte detta, men döden var, som ett resultat av människans val, en realitet. Människa och Gud var således – på grund av människans synd – åtskilda av ett gap så brett att det var omöjligt att överbrygga. Vi människor var dömda till ett liv i vedermödor och plågor och sedan till att dö.

Gud löste sedan detta dilemma genom att själv, i Jesus, låta sig födas in i människornas värld, på andra sidan det gap som åtskiljer Gud och människa, och gå in under allt vad det innebär att vara människa, men utan den synd som alla människor lever i och under efter Adams fall. Jesus lydde under sitt jordeliv fullständigt Guds bud och vilja - det som Adam misslyckades med. När Jesus sedan utgav sig själv som ett offer och frivilligt dog besegrades dödens hittills absoluta makt över oss människor, och så ställde Gud det så att de av oss människor som vill tillbaka till Guds gemenskap får del av den seger över döden som Jesus vann. Luther kallar detta för "det saliga bytet". Jesus, som var utan synd och därför inte kunde dö, tog vår synd på sig och dog den död vi i oss själva inte kunde undkomma just för att vi var syndare allt igenom. I stället får vi, av nåd som en fri gåva, det liv Jesus genom sitt syndfria liv hade förtjänat och den helighet han hade.

Detta kunde inte uppnås annat än genom Jesu offer. Om det skulle ha funnits en annan väg eller ett annat sätt som skulle ha kostat Gud mindre än denna lösning kostade honom skulle han garanterat ha valt denna lösning. Men någon sådan fanns tydligen inte, och därför valde han att göra det på detta sätt. Helt enkelt för att han älskar oss människor så oerhört högt och för att han vill gemenskap med oss. Då, när det är på detta sätt, ska vi alltså inte ifrågasätta Guds handlande och Jesu offer, utan tacksamt ta emot den gåva Gud i Jesus vill ge oss. Denna gåva, som vi får del av i detta ”saliga byte” är fullt färdig och redo att tas emot. Men detta kan vi endast göra i tro, och om du ännu inte har fått denna tro ska du be Gud om den. För en sådan bön vet vi att Gud gärna besvarar.  

Självtest och framtidsfunderingar

Det är alltid intressant att spekulera i framtiden. Nu tillåter jag mig att göra just det - och gör det i form av ett litet "test" som du kan ta om du vill. Jag ska försöka, med väldigt grova penseldrag, rita upp tre alternativa framtidsscenarier. Detta dels för att försöka visa varför denna "homofråga" är så viktig och varför vi bör engagera oss i den idag, dels för att försöka visa vad sann liberalism är, och hur dess motsatser ser ut. Så, hur ser vårt samhälle ut om, låt oss säga, tio år sedd ur denna frågas perspektiv?

Alternativ 1:  Finland "gör en Putin" och förbjuder all "homosexuella propaganda" som kan tänkas nå minderåriga. Det blir förbjudet att skriva artiklar i tidningar som på något sätt kan uppfattas som positiva till homosexualitet. I offentligheten är det förbjudet för homosexuella människor att t.ex. gå hand i hand eller visa andra ömhetsbetygelser. Partnerskapslagen finns kvar, men den har kringskurits i och med att olika villkor har uppställs som försvårar ingående av partnerskap. Lagstiftarnas mål är att osynliggöra alla former av avvikande sexualitet. I teorin är det förbjudet att diskriminera någon på basen av sexuell läggning, men praxis är att domstolarna inte dömer till de diskriminerades fördel. Dessutom har det, som ett resultat av samhällsförändringarna, blivit vanligare att öppet homosexuella trakasseras och misshandlas och domstolarna tar sällan upp dylika fall till behandling.

Alternativ 2: Utvecklingen har gått i sådan riktning att de homosexuellas rättigheter garanteras genom en något modifierad partnerskapslag. Det är förbjudet att diskriminera någon på basen av sexuell läggning, och all diskriminering och alla hatbrott mot homosexuella tas upp i domstol. Lagstiftarnas mål är att alla människor ska ha samma rättigheter och skyldigheter och att alla ska kunna leva tillsammans i fred och ro oberoende av sexuell läggning och oberoende av åsikter i denna fråga. Media har full frihet att skriva om dessa saker - och gör det också. Speciellt när det gäller olika missförhållanden som ännu återstår. Å andra sidan har olika terapiformer blivit vanligare och ses numera som något naturligt för den homosexuella som vill få en förändring i sin sexuella inriktning. Debatten är fri, och de som hävdar att homosexualitet är synd och mot naturen har rätt att framföra sina åsikter.  Åsikterna i samhället är fortfarande kraftigt delade i denna fråga, men båda sidorna och deras åsikter behandlas med respekt och alla får komma till tals. Det bedrivs sant opartisk forskning på detta område, och forskare med olika grundsyn har möjligheter att få finansiering för sin forskning. 

Alternativ 3: Äktenskapsbalken har förändrats så att den nu även omfattar homosexuella par som har samma rättigheter och skyldigheter som heterosexuella par också när det gäller adoption. All misstänkt diskriminering straffas hårt, och till diskriminering räknas också allt prat om homosexualitet som onaturligt och synd. Den som inte fogar sig i detta utan framhärdar i att hävda att t.ex. Bibeln säger att homosexuella relationer är synd riskerar straff. Lagen är speciellt hård mot alla former av terapi i avsikt att bota homosexualitet. Lagstiftarens mål är att det inte längre ska finnas kvar någon form av misstänksamhet eller avoghet mot homosexuella och att homosexualitet på alla plan ska ses som lika naturligt och rätt som heterosexualitet. Diskrimineringslagen gäller också alla kyrkor och samfund och kyrkan har inrättat en underavdelning i alla domkapitel som samlar in alla predikningar och analyserar dessa för att undvika att någon präst går ens nära gränsen. Hbt-certifiering är obligatorisk i alla offentligträttsliga samfund och i alla företag med mera än fem anställda, och missförhållanden får straffrättsliga följder.  Forskning på området bedrivs enbart med den grundhållningen att homosexualitet är medfödd och något helt naturligt. Forskning som bedrivs med andra grundförutsättningar får givetvis ingen finansiering och uppfattas som diskriminerande och är därmed också förbjuden i lag.

Det var alltså de tre framtidsscenarierna. Observera alltså att jag har använt mig av mycket grova penseldrag här. Dessutom har jag helt bortsett från det som jag alltid brukar hävda, nämligen att den utveckling vi idag ser bara är inledning på en större förändringsprocess och att homolobbyn, när den strid som nu utkämpas är vunnen, går vidare till nästa punkt på agendan med det övergripande målet att alla normer ska upplösas och könsrollerna utplånas.

Så, vilket av de tre alternativen ligger närmast det du hoppas på inför framtiden? Vilket alternativ tror du att jag hoppas blir verklighet? Sanningen är att det av dessa tre alternativ finns endast ett som höves ett sant liberalt samhälle, och det är också mitt favoritalternativ av dessa tre. Nämligen det mittersta. Jag brukar få kritik när jag hävdar att jag är liberal, men den kritiken beror, vågar jag påstå, på att kritikerna inte har insett skillnaden mellan värdekonservatism och värdeliberalism å ena sidan och politisk konservatism och politisk liberalism å andra sidan. Ja, jag är värdekonservativ. Därom torde det inte råda något som helst tvivel. Men samtidigt är jag politiskt liberal - eller rättare sagt: Jag håller hela tiden på att utvecklas mera och mera i den riktningen. Detta helt enkelt för att jag anser att samhället inte får tvinga sig på oss människor. Vi har olika världsbild och olika värderingar, och detta bör få komma till syns i hur vi väljer att utforma våra liv. Givetvis så länge detta inte skadar eller gör våld på andra människors rätt att göra det samma eller så länge som våra val inte skadar andra människor.

Den utveckling som just nu är på gång i vårt samhälle går stadigt i riktning mot alternativ 3. Här i Finland har ännu inte kommit så långt att samhället dikterar vad vi får tänka och vad vi inte får tänka. (I Sverige har man, p.g.a. av den allt vanligare hbt-certifieringen, kommit en bra bit på väg mot detta.) Men även här regleras redan långt vilka åsikter vi får ge uttryck för i tal och skrift. Det fria ordet, som det har talats om så mycket den senaste tiden (speciellt i ÖT:s försvar av sin Pride-propaganda), är de facto idag bara helt fritt om du hyser vissa på förhand accepterade åsikter. Det är så att säga fritt bara i en riktning, och detta är en oerhört allvarlig utveckling. Jag vågar hävda att såväl yttrandefriheten som religionsfriheten är hotade i kölvattnet av denna "homofråga". Den senare främst av att de politiskt korrekta medierna idag gärna lierar sig med vad vi kunde kalla "kulturkristendomens" representanter. Då så gott som alltid så att udden riktas mot den klassiska kristendomen. Se t.ex. vem ÖT kallade in för att hjälpa till att gjuta olja på vågorna när uppsägningsvågen var som störst.  

Österbottens Tidning II

En god vän påminde mig för någon dag sedan en sak som jag faktiskt glömt bort helt och hållet, men som är så oerhört aktuell i och med det som just nu är på gång. Då talar jag alltså om ÖT:s försök att rättfärdiga och släta över den massiva våg av propaganda som de överöst oss läsare med före och under Jeppis Pride. För precis ett år sedan skrev Henrik Othman en kolumn som, misstänker jag, drar upp riktlinjerna för men även förklarar ÖT:s hysteri i denna fråga och även förklarar varför motståndet mot dagens hbt-agenda gärna ska svartmålas så som nu har skett och sker.

Othman skrev i sin kolumn att ”vi fortfarande inte (har) utrotat homofobin”. Det övergripande målet är alltså klart: ”Homofobin” ska utrotas. Idag är det, i alla kretsar som vill vara politiskt korrekta, klart och tydligt vad som är rätt i denna fråga, och allt som på något sätt faller utanför detta och inte passar in får stämpeln ”homofobi”. Nu kan det inte poängteras tillräckligt tydligt att stämpelmaskinen är den lates verktyg. Den som inte vill, kan eller orkar sätta sig in i motståndarsidans argumentering och se mera än en sida av en sak – den människan tar till stämpeln. Debattekniskt är detta oerhört klent, ja rent av oärligt, men bevisligen en taktik som fungerar.

Jag skrev en text om detta för ett år sedan, och då koncentrerade jag mig på homofobi-stämpeln, men jag nämnde också det som nu har blivit så aktuellt – alltså detta med utrotandet av denna ”homofobi”. Något som ÖT alltså tycks ha gjort till sin uppgift. Jag ”kopypejstar” för den som inte vill läsa hela texten:

För det första får jag konstatera att det är oansvarigt, ja rent av farligt, att använda ordet ”utrota” i detta sammanhang och i dagens så oerhört homovänliga mediaklimat. Jag, för att ta ett exempel, kommer aldrig att bli annat än vad Othman kallar ”homofob”, och ett utrotande av homofobin skulle i så fall innebära att jag får gå samma väg. (Och alla andra som delar min syn på saken.) Nå, nu kanske någon tycker att detta är att överreagera, men den som kan sin historia inser nog att obekväma åsikter inte allt för sällan har fått gå just den vägen.

Jag har inte behandlat Lotta Lappinens facebook-inlägg desto mera på denna plats – alltså det om att ”Nämen om vi skulle förfölja lite kristna...” Jag hävdar alltjämt att detta är ett hjärnsläpp som skedde så att säga i ”stridens hetta”, och att det räcker med den ursäkt som Lappinen framförde i ÖT. (Även om ursäkten var synnerligen krystad och närmast var att uppfatta som att hon bad om ursäkt för att vi inte förstår vad inlägget handlade om...) Men när vi påminner oss vad Othman skrev för ett år sedan kommer ändå detta facebook-inlägg att hamna i ett något annat ljus. Jag menar att det är uppenbart att det på ÖT:s redaktion – eller åtminstone på delar av den – finns om inte en agenda så åtminstone en jargong som är synnerligen fientlig till klassisk kristendom. Och som nu och då tar sig uttryck i vad som skrivs.

ÖT är idag det närmaste vi kommer ett ”allmänt torg” i vår nejd där åsikter får mötas och brytas mot varandra och där information delas om vad som är aktuellt. Därför menar jag att den som så att säga vill hålla ”tummen på pulsen” inte kan vara utan tidningen. Detta är idag den enda orsaken till varför jag inte på allvar överväger att säga upp min prenumeration. Även om jag och de åsikter jag har – och uppenbarligen också den tro jag har, försäkringarna om motsatsen till trots – inte ses med blida ögon av de som just nu har att upprätthålla detta ”torg”.

David, upproret och det viktigaste valet

David är en av de mest intressanta personerna i Gamla Testamentet. Alla känner till historien om den store och grymme krigaren Goliat som David besegrade i  Guds namn med sin slunga och en liten sten. David, herdepojken, krigarkungen, poeten och en man efter Guds hjärta. David, den älskade. Davids 40 år som kung har, med rätta, betraktats som landet Israels guldålder. Men David var också en mördare och en äktenskapsbrytare - något som lätt glöms bort. Detta helt enkelt för att detta inte var det som definierade hans person. Det kunde lätt ha blivit det, men i sitt livs mest kritiska ögonblick gjorde David ett beslut som kom att bli det överlägset viktigaste i hans liv.

De flesta känner till också denna historia: David såg den bildsköna Bat-Seba på taket till hennes och hennes makes hus, och han upptändes av begär efter henne. Kung som han var kunde han lätt se till att Bat-Sebas make, hettiten Uria, ställdes längst fram i ledet i ett slag och blev dödad. Efter detta tog David till sig Bat-Seba och gjorde henne till sin hustru. Mord och äktenskapsbrott. Efter en tid sänder så Gud profeten Natan på hans livs svåraste och mest riskfyllda uppdrag - att berätta för den enväldige kunden att han har begått synd och därför står under Guds vrede. När Natan framfört sitt budskap har David att göra ett val. Han kunde med lätthet ha tystat Guds röst genom profeten Natan. Ett enda ord så skulle livvakterna ha släpat bort Natan och dödat  också honom - och David skulle ha fått fortsätta sitt liv på den väg han valt. Men han gjorde inte det. I stället böjde David sig för Guds ord och vilja, bekände sin synd och bad Gud om förlåtelse. Syndens följder fick han givetvis leva med, men skulden inför Gud försvann och David kunde fortsätta sitt liv i Guds gemenskap. David stod vid ett allt definierande vägskäl, och han valde rätt väg.

Bibeln säger oss att mänskligheten står mitt i ett uppror mot Gud. För det är det synden ytterst handlar om - uppror. Det att vi människor är syndare handlar inte om att vi gör fel på olika områden i livet, utan synden handlar ytterst om inriktning, om en livshållning. Om ett uppror. Detta uppror startade när de första människorna gick på ormens lögn, och detta uppror följer Adams barn genom hela historien. "Skulle då Gud ha sagt?" Vi får detta uppror mot Gud, hans ord och hans vilja som ett arv från de som gått före, och vi lever alla mitt i det. Alla är vi, från vår fösta dag, involverade i detta uppror. Inte i första hand på grund av vad vi gör, utan på grund av vad vi är: Adams barn.

I Jesu golgataverk bröts syndens, dödens och Djävulens makt över oss människor. Allas vår skuld inför Gud blev sonad på en gång i och med att den ende syndfrie dog den död som syndarna hade förtjänat. När Jesus gick upp till korset fanns följderna av hela mänsklighetens uppror med. Han bar Davids syndaskuld upp till korset och sonade den. Liksom din, min och alla andras. I Jesu golgataverk öppnas en väg för oss alla tillbaka till Guds gemenskap. Allt som kan och behöver göras blev gjort, och i och med golgataverket är vägen öppen för oss alla tillbaka till Guds gemenskap.

Men vi människor lever som sagt mitt i detta stora uppror mot Gud. På samma sätt som David gjorde det. Alla kommer vi, likt David, någon gång till ett vägskäl där vi tvingas/får välja - antingen att fortsätta på upprorets väg eller så att böja oss inför Guds ord och vilja och erkänna att han är Gud. Bekänna vår synd , be om förlåtelse och sedan resa oss för att i stället gå in på Guds viljas väg. Dessa vägskäl är sällsynta. Vi kommer alla till dem någon gång under våra liv, men det är möjligt att vi bara gör det en gång. Det val vi träffar där och då kommer, liksom i Davids fall, att definiera hela vårt liv. Fortsätter jag på upprorets väg? På upprorets väg får jag vara mitt eget livs Herre. Jag får fortsätta att njuta av syndens frukter, och ingen kan komma och säga åt mig vad som är rätt och fel. Jag bestämmer själv vad som gäller. På upprorets väg får, eller rättare sagt tvingas, jag strunta i Guds ord och hans vilja. Om jag vill behålla det kristna namnet - som många gör - får jag lov att klippa och klistra i Bibeln och hoppa över obekväma ord, men det går att hålla uppe en fasad av fromhet också på upprorets väg. Men likväl kommer jag att vara en Guds fiende. En fiende till det som Guds ord kallar rätt och sant - och i förlängningen också en fiende till alla dem som har valt bort upproret. För de blir givetvis en tagg i mitt kött. Deras val att gå bort från upprorets väg blir på sätt och vis en dom över mitt liv, en dom som jag inte vill veta av och lyssna till. Därför skulle de helst tystas ner. Pressas ut i marginalen.

Därför kommer alltid ödmjukelsens väg att vara också en lidandesväg. Alla de som, ställda inför sitt livs viktigaste val, väljer bort upproret och i stället väljer att gå in under Guds vilja kommer att få lida. Dels av syndens följder, för de finns kvar och de blir hela tiden allt tydligare och mera plågsamma för ett Guds barn. Så gick det också för David. Hela återstoden av hans liv plågades han av syndens följder och av de förebråelser hans hjärta riktade mot honom på grund av vad han gjort. Han kom inte undan detta, även om hans synd var förlåten. Men inte bara det. Vi kommer också att få lida av det kors som ett liv i Herrens efterföljd innebär i form av kamp mot synden, mot frestelser och begär. Vi kommer givetvis också att falla. Men ett Guds barn vet att när vi faller så faller vi i Guds hand. Guds nåd gäller och står fast, även om vi inte alltid klarar av att göra det. Ja, och så kommer vi som sagt också att få lida av det motstånd, och vissa gånger även förföljelse, som upprorets barn kommer att orsaka oss. Men allt detta är ändå av sådan art att ett Guds barn ändå alltid kommer att välja korset och lidandet framom upproret. Helt enkelt för att vi vet att detta är det rätta. För att vi vet att detta är det liv som vi vill leva. Och för att vi vet att detta livet är av sådan art att inte ens döden kommer att kunna besegra det.

När kung David ställdes inför sitt livs viktigaste val gjorde han rätt val. Han kunde ha valt att fortsätta på upprorets väg. Han kunde ha krävt att Gud skulle välsigna synden - eller rättare sagt: Låtsats som att Gud välsignar synden och upprorets väg och att på så vis välja att leva i en lögn. Men han valde Guds väg i stället för upprorets väg. Det var en lidandesväg, visst, men också en välsignelsens väg. Och en verklig välsignelse, inte enbart en upphittad/fantiserad sådan. Davids val kom att innebära välsignelse som sträckte sig långt in i framtiden. Både för hans egen del och för hans folk.   

Ännu lite...

Handen upp alla som börjar ha nog av allt prat om Pride och om hbt-frågor! Här kom åtminstone en hand upp.. Men jag ska skriva ännu lite - eller snarare posta en länk till en ypperlig artikel som handlar om Stockholm Pride. I likhet med Jeppis Pride har även detta evenemang sålts med argumentet att vi behöver stå upp för alla människors lika värde. Här skriver Lukas Berggren något som jag av hela mitt hjärta kan stämma in i och skriva under:

"Det finns de som ser Pridefestivalen som en manifestation för alla människors lika värde. Vore den det, så hade den varit enkel att ge sitt stöd. Alla människor – oavsett hur man definierar sin sexualitet – är lika mycket värda. Men Pridefestivalen är främst en politisk manifestation, med normupplösning och relationsanarki som mål. En sådan politik är skadlig, inte minst för barn och unga. Och man måste inte gilla skadlig politik för att stå för alla människors lika värde."

Här kan du klicka för att läsa hela artikeln i Världen Idag.

Österbottens Tidning

Den som har följt med vad jag har skrivit här de senaste veckorna har inte kunnat missa att jag har varit mycket upprörd över det sätt som Österbottens Tidning (ÖT) har gjort sig till reklampelare för Jeppis Pride och hela Hbt-grejen. ÖT har gått från att bedriva journalistik och att vara nyhetsförmedlare till att vara opinionsbildare och just reklampelare. Det i mitt tycke kanske smaklösaste var den kampanj tidningen bedrev dagarna före Jeppis Pride där man uppmanade läsarna att hänga ut regnbågstvätt för att visa sitt stöd för Pride-tanken och så ta en bild av sin tvättlina och sända in denna bild till tidningen. Det "förföljelseövertramp" som skedde på facebook i samband med detta kan vi kanske bortse ifrån - det skedde i stridens hetta och har sedan lett till en offentlig ursäkt.

Men jag är inte den enda som har retat sig på ÖT:s roll i detta. Långt ifrån. Väldigt långt ifrån, till och med. På facebook har många sagt att de har sagt upp sin prenumeration - eller att de kommer att göra det. En vän jag pratade med för några dagar sedan sade att han har 20 personer i sin bekantskapskrets som har sagt upp sin prenumeration eller som kommer att göra det. Idag har jag pratat med flera som har deklarerat att de inte kommer att förlänga sin tidsbundna prenumeration när den går ut. Själv är vi i valet och kvalet hur vi ska göra. Skulle det finnas ett fullgott alternativ som levererar de lokala nyheterna skulle vi redan ha gjort slag i saken.

Nu är vi emellertid några som har fört diskussioner om vi på något sätt borde och kunde samordna denna protest som av allt att döma är på gång. Alternativt så att vi samordnar en massuppsägningskampanj eller så att vi gör en massadress till ÖT:s ledning och ägare där vi klargör våra ståndpunkter. Eller varför inte bådadera. Nu ställer jag på detta sätt och denna plats en fråga: Finns det intresse för att delta i ett stormöte någonstans i Jakobstadsnejden där dessa saker diskuteras? Vi behöver en bra lokaltidning som opartiskt rapporterar om lokala, nationella och internationella händelser. Om du, som jag, upplever att ÖT idag inte fyller detta behov - är du villig att offra en kväll i augusti för att diskutera dessa saker och, om möjligt, bidra till en förändring? Eller kan du tänka dig att stöda detta utan att delta i detta eventuella möte?

Kommentarfältet är öppet. Skriv gärna en kort kommentar, typ: " Jag kommer!", eller "Jag stöder!" och underteckna med namn eller någon form av pseudonym (dina initialer, förslagsvis), eller skriv ett privat mail åt mig. (kristiannyman72@gmail.com) Bara så vi vet hur stort intresse det finns för att delta i detta. Om det blir ett möte får man givetvis komma med även om man redan har sagt upp sin prenumeration!