En sak som man inte får ha åsikter om...

Det kan inte vara lätt att vara journalist. Speciellt inte på en kvällstidning. När man tvingas ha - och uttrycka - en bestämd (och gärna också säljande) åsikt i en fråga där man saknar tillräcklig kunskap för att kunna ha en initierad åsikt blir det hela för det mesta bara lustigt. Eller kanske snarare sorglustigt.

Iltalehtis Mari Pudas skriver om riksdagsledamoten Laura Huhtasaari (PS) som på sin facebooksida sagt att hon inte tror på evolutionismen. Pudas menar att det nog finns kunskap/fakta i detta ämne, men att Huhtasaari har bestämt sig för att saken inte ligger till så som vetenskapen har bevisat att det är. Så kommer det geniala: Huhtasaari har en åsikt i en fråga där man inte kan/får ha någon åsikt. ("Tietoa on, mutta Huhtasaari on päättänyt, ettei asia ole niin kuten tiede todistaa. Huhtasaarella on mielipide asiasta, josta ei edes voi olla mielipidettä.")

Sorglustigt var ordet. Pudas gör bort sig, och det är lustigt att se. Men det sorgliga i denna sak är att det är allt för många som tänker på samma sätt som hon gör. Alltså att evolutionen är vetenskapligt bevisad och att detta innebär att man inte längre behöver diskutera den. Att någon inte längre kan ha åsikter om dessa frågor. Denna uppfattning kunde knappast vara längre från sanningen. Evolutionismen är INTE vetenskap. Den är i själva verket en filosofi utklädd som vetenskap. Och när det gäller filosofi kan man definitivt ha åsikter både för och emot. Om evolutionismen skulle vara vetenskapligt bevisad och till alla delar sann skulle den nog hålla för kritiska frågor. Det att man inte får ifrågasätta eller ha åsikter är närmast ett bevis för motsatsen. Det är bara det bräckliga som behöver sådant stöd och skydd.

När man sedan ser på vilka följder denna evolutionsfilosofi får är det emellertid långt till det lustiga. Pudas gör sig också lustig över Huhtasaaris utsago om att människan inte är något djur. Här är det nog bara den helt oinsatte som klarar av att se det komiska. Den som inte har klarat av, eller vågat, se vilka följder denna filosofi får för människosynen och för människovärdet. Om vi ser människan som ett djur kommer vi, i förlängningen, nämligen också att börja behandla människor som, just det, djur. På detta finns det hur många exempel som helst - om vi inte väljer att blunda för dem. Men, det är klart, det är enklast att göra just det. Och att försöka förlöjliga de som säger annat än det man vill höra.  

Chydenius

Jag lovade att jag snarast skulle återkomma till Kyrkhelgens festgudstjänst och Peter Kankkonens predikan. Jag konstaterade efter predikans slut att "det var en riktig predikan!", och insåg att vi i predikan - förutom ett ordentligt gudsord - också fick ett recept på hur vi kan klara oss i och också ta oss ur den ekonomiska kris vi nu befinner oss i. Även om detta recept har 260 år på nacken är det något vi mycket väl kan ta oss en ordentlig funderare på!

Kankkonen citerade Anders Chydenius, 1700-talets kanske största nationalekonom och filosof i Norden, och de ord denne yttrade i samband med att hans lilla prästlön i Nedervetil kom på tal. "Min lilla lön räcker väl till, ty den utspädes med välsignelse och nyttjas med sparsamhet och förnöjt sinne."

Se där något för både små- och storinkomsttagare att stava på! Jag ids kanske inte avslöja mera här och nu, utan jag konstaterar att den som vill veta mera gärna kan ratta in radion på radio Vega nästa söndag (20/9) kl 13. Då kan man höra denna predikan i sin helhet.

Historien om FRB

Signaturen "Preben" ställde en mycket bra fråga på ot.fi. "Alla länder i Europa har skulder på just under eller långt över 100% av BNP. Varifrån kommer alla dessa biljoner? Finns det outtömliga källor att ösa dessa lånepengar ur?"

Är det någon annan som har funderat på samma sak? Nu ska jag berätta en historia. En sann historia - som samtidigt kan vara en av de värsta skräckhistorierna du någonsin har hört. Vi kan kalla den "FRB". Låter det inte lite småkusligt? Om du inte tycker det ska du läsa min historia. Efter det tycker du nog det, misstänker jag.

När jag var liten och var med min pappa till banken och tömde min spargris trodde jag att banken satte mina pengar i sitt kassavalv och hade dem där, och om jag ville ta ut dem igen var det bara att gå dit och hämta dem igen. Då skulle jag få tillbaka exakt samma pengar jag hade lämnat in. Men nej, denna villfarelse tog pappa mig ur med en gång. "Banken lånar ut dina pengar, de har dem inte i kassavalvet." Det här var ju en stor chock för mig - det var nästan så att jag vände i dörren när jag fick höra det. Lånar banken ut MINA pengar? Nå, jag satte in dem ändå, och ganska snart förstod jag att banken givetvis måste låna ut pengarna. Så då visste jag hur detta med bankverksamheten fungerar. Trodde jag. Liksom de allra flesta andra. Det är inte alls länge sen jag fick reda på hur det VERKLIGEN fungerar. Och det är nu det blir skrämmande.

Banksystemet i Finland, och i resten av västvärlden, fungerar enligt systemet med "Fractional Reserve". (Därav förkortningen FRB. "Fractional Reserve Banking", alltså.) Detta innebär att banken måste deponera en vissa andel ("fraction") av de medel som deponeras i banken hos en centralbank som en reserv. Resten av pengarna får banken låna ut. Detta gäller på ALLA deponeringar. Observera detta ord: ALLA. Låt oss ta ett tankeexperiment, och anta att procenten som banken måste hålla i reserv är 10. Jag sätter så in 100 euro på banken. Av dessa 100 euro deponerar banken så 10 euro hos centralbanken. De resterande 90 eurona får banken låna ut åt Kalle. Kalle sätter in dessa pengar på sitt konto, och av dessa 90 euro sätter banken in 9 euro som reserv i centralbanken. De resterande 81 eurona får banken låna ut. Denna gång åt Ville. Han gör samma sak, och av dessa 81 euro sätter banken in 8,10 på centralbanken som reserv och resten får banken låna ut. Och så fortsätter det tills hela summan har "reserverats" hos centralbanken. Men då har banken hunnit låna ut mina pengar (nästan) tio gånger! Inser du vad som händer här? Jo, banken får, tack vare detta system med FRB, skapa pengar. Av luft.

Bankreglerna i Finland kräver inte att banken håller 10% av de deponerade medlen som reserv, utan kravet idag är 1%. En euro av 100, alltså. I teorin kan alltså banken låna ut mina pengar (nästan) 100 gånger. Nu utnyttjas detta knappast till fullo, och knappast någon kan med säkerhet veta hur långt bankerna idag tänjer de depositioner de får ta emot. Men för enkelhetens skull kan vi räkna med att det görs tio gånger pengarna. (I verkligheten torde siffran vara betydligt större, men vi tar det på säkra sidan.) Nå, med denna försiktiga beräkning innebär det att om ditt kontoutdrag visar, låt oss säga, 2500 euro har banken endast 250 euro i reda pengar av det du har på ditt konto. Resten är luft. Likväl kan du, givetvis, i teorin lyfta den summa från ditt konto som kontoutdraget visar. Också i praktiken - förutsatt att inte alla andra vill lyfta det de har på sitt konto samtidigt. För då blir det problem. Verkligt stora problem. Helt enkelt för att alla dessa pengar inte finns.

Vårt bank- och pengasystem bygger på förtroende. Vi räknar med att siffrorna på vårt kontoutdrag kan bytas i olika varor och tjänster. Vi räknar också med att vi kan lyfta hela beloppet vi har på vårt konto när vi så önskar. Hela vårt finansiella system bygger på förtroende - och på vissheten om att alla inte kommer att vilja lyfta ut sina pengar från sina konton samtidigt. Siffror som bygger på luft går att flytta hur mycket som helst, och det är det vi håller på med idag när vi köper och säljer med kort och med pengar som inte syns annat än som siffror på ett papper eller på en dataskärm.

Har du funderat på varför t.ex. Grekland införde en uttagsgräns på bankkontona när deras ekonomiska kris blev akut i våras? Trodde du att det berodde på att bankerna hade dåligt med pengar? Om du gjorde det har du helt rätt. Men sanningen är att inga banker har mera pengar än vad de grekiska bankerna hade då. Inte de finländska, och inte de tyska. Inte de svenska heller. Problemet i Grekland då var att förtroendet försvann. Alla rusade till banken för att ta ut sina pengar, och då gick det hål på bubblan och luften visade sig vara, just det, luft.

Hela vårt banksystem är ett gigantiskt pyramidspel. Lagligt och godkänt av myndigheterna, men likafullt ett pyramidspel. Och som alla andra pyramidspel kommer även detta pyramidspel att krascha. Förr eller senare. Kanske redan i morgon, kanske nästa vecka, kanske om ett år eller om tio. Men det som är luft ÄR luft, och luft köper inga potatisar.

Om du går till banken idag och säger att du vill ta ut en större summa pengar går det nog bra. För att du är den ende som gör det. Eller en av få, åtminstone. Men tänk om alla finländare, alla 5,2 miljoner, skulle bestämma sigför att ta ut, låt oss säga, 1000 euro. Det skulle innebära att det från bankkontona skulle försvinna 5,2 miljarder euro. Det är en stor summa, men inte en oöverkomlig summa. Men problemet är alltså att 90% - eller mera - av det som finns på våra bankkonton är luft. Dessa pengar finns alltså inte annat än på pappret. När jag tar ut 1000 euro måste banken alltså lösgöra sig från krediter för det tiodubbla (eller mera). Så om vi finländare alla vill lyfta 1000 euro innebär det att våra banker måste lösgöra sig från krediter på hela 52 miljarder euro. Eller mera om reserven är mindre än 10%, vilket man alltså med fog kan anta. (520 miljarder ifall bankerna skulle ha utnyttjat systemet till fullo och endast haft 1% i reserv.) Men redan 52 miljarder är en sådan summa att det skulle leda till en fullständig härdsmälta i hela vårt banksystem. En härdsmälta som skulle sprida sig som en löpeld till övriga euroländer och långt vidare än så. För allt sitter ihop i den idag globala ekonomin.

Detta var alltså historien om FRB. Den är ganska hemsk, tycker åtminstone jag. Detta var också svaret på hur alla länder kan ha så stor lån som de har. Största delen av krediterna är luft, och pengarna finns bara på pappret. Också där bygger hela systemet på  förtroende. Ett förtroende som håller på att naggas i kanterna riktigt ordentligt. När detta luftslott imploderar talar vi om en skräckhistoria olik något någon av oss ens kan börja föreställa oss.

Situationen på Cypern eller i Grekland är alltså ingen omöjlighet här heller. Därför kan det vara bra att ha en del kontanter hemma. För säkerhets skull. Jag ids inte säga mera, men jag tror nog att du förstår vad jag rekommenderar utan att jag säger det rakt ut. Jag menar, om inte annat så för säkerhets skull. 

Om du har facebook och tyckte att detta var något som också andra borde läsa är det fritt fram att dela eller länka. Jag anser att detta är något som alla borde känna till. Det är därför jag skrev ihop denna lilla historia. 

Kyrkhelg (nord) 2015

Det har varit ganska tyst här på bloggen den senaste tiden. Den som läste min text "September" inser varför. Senaste vecka var milt sagt intensiv. Den kulminerade med årets Kyrkhelg i Karleby som vi deltog i lördag-söndag. Det var - igen - ett mycket givande tillfälle med mycket god undervisning, god gemenskap och mycket folk. För min del var festgudstjänsten på söndag, och predikan i denna, det jag framför allt tar med mig från detta års Kyrkhelg. (Jag kommer snarast att återkomma till denna predikan!) Men också t.ex. bibelstuderna var också sådant som det blir att gå tillbaka till flera gånger. Det är oerhört tacksamt att mycket av undervisningen bandas - på så vis kan man "idissla" den flera gånger. (Inspelningen av mitt seminarium misslyckades dock av någon anledning, så det går inte att få tag på som cd.)

Under helgen kunde jag inte låta bli att förundras över hur allt det praktiska fungerade. Nu vet jag att "väl planerat är till hälften genomfört", men ändå. Bespisningen av så här mycket folk löpte som en dröm, och för oss med barn under skolåldern var det att barnen hade eget (gott) program mycket uppskattat. Vanligen är det ju så att man som småbarnsföräldrar inte kommer åt att unna sig lyxen (för det är det!) att kunna sitta och lyssna på allt det goda som förmedlas, men här gick det bra. Så ett stort TACK till alla de som tjänade genom att ordna barnens program!

Den kristna tron handlar om vardagen och är var dags tro, men ibland behöver vi små (eller större) "förklaringsberg". Kyrkhelgen fungerar som ett sådant. Ett i dagens situation mycket välbehövligt sådant.

Vad är det som händer?

Regeringen presenterade sina förslag för att kompensera för att samhällsfördraget skjöts ner innan det hade fått luft under vingarna, och reaktionerna lät verkligen inte vänta på sig. Fackföreningsrörelsen hotar med (olagliga) strejker och redan har arbetare på en del arbetsplatser genomfört utmarscher. Nästa fredag har facket dessutom utlyst en demonstration i Helsingfors, och bil- och transportförbundet säger sig stöda denna demonstration genom att se till att "hela Finland står stilla" nästa fredag.

Hela den här soppan är väldigt olustig. För det första gillar jag inte politiska åtgärder som slår mot köpkraften. De åtgärder som genomförs borde - tvärtom - vara sådana som strävar till att öka köpkraften. (Mitt förslag står fortfarande kvar! Alltså att vi ska sänka skatterna med 50% och sedan rätta munnen efter matsäcken.) Sedan ogillar jag (skarpt!) strejker och framför allt olagliga sådana. Jag anser att den fackförening/avdelning som ligger bakom dessa olagliga strejker borde ersätta arbetsgivarens inkomstbortfall till 100%. Sedan har jag också svårt att förstå hur man tänker vid t.ex. en utmarsch. De som drabbas (i detta fall) är ju arbetsgivaren och kunderna (i de fall utmarschen sker bland affärsanställda). Inte i första hand staten och regeringen - som man här tydligen vill protestera mot.

Det som ändå kanske framför allt slår mig är att det ännu tydligen finns (speciellt bland fackföreningsaktiva) många som inte har förstått hur illa ställt det är med landets ekonomi. Speciellt om man i denna situation är beredd att ta till strejkvapnet. Dessa strejker (speciellt då om man gör allvar av talet om en generalstrejk) drar slutligen undan benen för alla (redan nu senkomna) räddningsaktioner för landets ekonomi.

Men jag tror att jag inte riktigt orkar bry mig längre. Tyvärr. Det tycks inte finnas någon vilja att få rättsida på detta längre, och då må det gå som det går. Det enda jag begär är att alla ser och minns vem det var som åstadkom den situation vi om - låt oss säga ett år - befinner oss i. Regeringen försökte, på sitt sätt, göra något, men facket och vänstern bromsade och förstörde. Så vänligen kom ihåg det i nästa val!

Alternativet till censuren

Den nya och utvidgade censur som nu införs/har införts i finländsk media är förknippad med flera problem. Dels – och det uppfattar alltså åtminstone jag som det största problemet – är problemet att censuren tenderar att bli godtycklig. Om, och när, moderatorerna inte förmår skilja mellan vad som är osakligt och vad som är otrevligt/motbjudande och sådant man inte håller med om eller vill höra riskerar offret för censuren att bli inget mindre än sanningen. Dels har vi problemet med att de personer och de åsikter som censureras helt enkelt flyttar till platser på nätet där de inte blir censurerade. Där får hittar de likasinnade och får ta del av ett debattklimat och ett åsiktsekosystem som gör att de blir ännu mera förvillade och hjärntvättade. Hatet växer, helt enkelt.

Dessa åsikter försvinner inte för att man blundar för dem eller för att man tvingar bort dem från det allmänna torget. Tvärtom. Dessa åsikter mår bäst och växer bäst i mörkret. Enda möjligheten att komma åt och motverka dessa element och dessa åsikter är att dra fram dem i ljuset och avslöja dem. Att argumentera mot dem och besegra dem i en faktabaserad debatt. Att ta striden, helt enkelt. Det är enda möjligheten. Om vi inte gör det – om media inte gör det – ja, då accepterar vi att vi redan har förlorat.

Problemet är bara det att det är jobbigt att ta striden. Det är tidskrävande och intellektuellt utmanande. Då är det så oerhört mycket lättare att bara slå på locket. Att censurera bort det vi inte vill veta av. Sådant vi inte gillar och sådant vi inte vill höra. Sådant som är falskt och lögnaktigt. Då behöver vi inte ta denna jobbiga strid. Eller så inbillar vi oss. Givetvis går det att göra på det sättet. En tid. Men vad händer när den tiden har gått. När Sd i Sverige, för att ta ett aktuellt exempel, växer sig så stort att det inte längre går att gömma undan?

En annan bekväm väg är att använda sig av propagandistiska metoder. Att helt enkelt deklarera att ”så här är det, punkt!” Och så publicera en massa ”nyheter” och artiklar som stöder den bild man vill måla upp. Utan att ta striden. Utan att bemöta de argument och de påståenden som den andra sidan har och kommer med. Eller så att spela på känslor. Att publicera hjärtskärande bilder. Det är lätt. Då vänder opinionen. Eller så menar man. Men faktum är att detta långt bara fungerar på sådana som redan är av samma åsikt. Sådana som, likt mig, anser att vi behöver och ska hjälpa men som bara inte har kommit sig för. Propagandamaterial och känslosamma bilder fungerar när man vill få igång de massor som redan delar den åsikt man vill få fram. Men det här biter inte på motståndarna. Helt enkelt för att de inte är öppna för dessa propagandistiska metoder och för att de vet att ”en bild ljuger mera än tusen ord”.

Dagens media är tyvärr långt både feg och lat. Man orkar inte ta striden. Man ids inte gå till bottnen och verkligen jobba med dessa frågor. Eller så sätter ekonomin hinder i vägen. (Vilket tyvärr säkert ofta är en viktig orsak.) Eller så vågar man inte lita på de egna sakargumentens tyngd. Då blir propagandismen eller det att spela på känslorna ett intressant alternativ. Eller så att helt enkelt stänga ner hela diskussionen. Att censurera bort de obekväma frågorna och påståendena.

Men detta är alltså ingen bra väg att gå. Framför allt är det inte en väg som fungerar på längre sikt. I stället borde media våga – och orka – ta striden. Ta debatten. Lyfta fram de frågor som ställs och de argument som framförs och tålmodigt och grundligt ta reda på fakta och vederlägga det som sägs. Att helt enkelt ta den faktabaserade debatten och vinna den. Givetvis inser jag att detta inte kommer att räcka till för att övertyga alla. Det brister nämligen inte bara i empati hos många av dem som har extrema åsikter i flykting- och asylfrågan, utan det finns även uppenbara brister rent intellektuellt. Men i många fall skulle det säkert kunna hjälpa. Och framför allt skulle detta styrka medias trovärdighet och göra att många av medias representanter skulle kunna sova bättre på nätterna. Eller så inbillar jag mig åtminstone.  

Mera censur

Den nya censuren får allt allvarligare yttringar. Idag publicerar svenska.yle.fi en intervju med KSF-medias vd Barbro Teir där hon kommer med fullständigt hårresande påståenden. I artikeln "Media måste ta sin roll i informationskriget" säger hon bland annat, angående flyktingkatastrofen, att hon kräver att journalisterna och media måste vara aktiva i "de här frågorna". Hon fortsätter: "Vi måste bli väldigt mycket mer medvetna om vilken vår uppgift är. Vi har kanske inte reflekterat internt eller talat i branschen tillräckligt mycket om vilken vår roll är. Nu har ju MTV3 och Sanomas NYT-bilaga meddelat att de stänger möjligheten att kommentera på sajterna, eftersom diskussionerna har fått en alldeles för låg nivå. Det är alltför mycket hat som sprids. Det börjar synas tecken på ett värdeledarskap i medierna, som vi måste gå vidare med. Vi måste agera mer, inte bara rapportera och observera."

Barbro Teir drar alltså en lans för att media ska idka ännu mera "undervisningsjournalistik" och säga åt oss vanliga nyhetskonsumenter vilka åsikter vi ska ha. Hon talar alltså för att media ska ägna sig åt precis den form av propagandaspridning som, till exempel, ÖT gjorde senaste sommar i samband med Jeppis Pride. Men inte nog med det. Teir fortsätter: "Vi i `de gamla medierna´ har möjlighet att påverka bara i våra egna kanaler. Sen flödar det en diskussion på annat håll, som vi inte kan påverka." I artikeln konstateras så att "Teir efterlyser en lagstiftning som gör det möjligt att gå in...Men de traditionella medierna har ett samhälleligt uppdrag, [med] där kontroll och tilltro till objektivitet ingår."

Ja, du läste rätt. Barbro Teir förespråkar inte endast att de traditionella mediehusen ska censureras, utan även den nya, fria, och alternativa median. Hon menar att detta ska skötas lagstiftningsvägen. Statligt sanktionerad och påbjuden censur, alltså.

Att detta kommer från en av mainstream-medias högst uppsatta figurer i Svenskfinland är fullständigt chockerande.

Medias roll är  att observera och rapportera. Inget mera. Analysens plats är på ledarsidan, klart avgränsat, och inte mitt i nyhetsflödet. Så fungerar det i en demokrati, och så måste det fungera. Annars är demokratin hotad. Så detta utspel av Barbro Teir är oerhört allvarligt. Men det ska samtidigt sättas i sitt sammanhang - och när vi gör så förvånar detta utspel inte alls. PC-vänstern har alltid haft som mål att kontrollera nyhetsflödet och vad vi nyhetskonsumenter får del av. Den som kontrollerar media kontrollerar nämligen också vad och hur folket tänker - och i förlängningen får man så också kontroll över hela folket. Denna kontroll har - genom medias koncentrering - under en längre tid hållits i PC-vänsterns hårda grepp med allt vad detta innebär av åsiktskontroll och just undervisningsjournalistik. Det som nu stör detta uppnådda läge är den nya medians framväxt som har inneburit att kontrollen har glidit ur händerna på mediavänstern. Nu försöker man så alltså få tillbaka sitt grepp. Det är precis som signaturen "T" skriver på Svenska.yle.fi med anledning av Teirs utspel: "Med andra ord ska all diskussion förbjudas så att endast en rödgrön tankegång godkänns." Detta är tydligen målet.

Nå, Barbro Teir är inte först ut med detta. Det som blev upprinnelsen till denna nya mobilisering är en undersökning som Martin Borgs gjorde i Sverige efter knivdådet på Ikea i Västerås för ett par veckor sedan och som orsakade ett mindre uppror i Mediesverige. Denna undersökning visade att mainstream-media har tappat kontrollen över vad som skrivs och sägs på nyhetsmarknaden. Nyheten om detta dåd delades, enligt undersökningen, flera gånger på alternativa nyhetssiter (Fria Tider, Avpixlat och Nyheter Idag) än på SVT och SR sammanlagt. Enligt svt.se är pressombudsmannen Ola Sigvardsson bekymrad över att svenskar vänder sig till "siter som drivs av politiska motiv i stället för journalistiska ambitioner". Sigvardsson påstår att "traditionell journalistik präglas av en vilja att förutsättningslöst söka sanningen" medan dessa andra siter "har en politisk agenda".

Givetvis behöver man veta att dessa "hatsiter" (som Sigvardsson kallar dem) har en agenda. Men att påstå att mainstream-media inte skulle ha någon agenda och "förutsättningslöst söker sanningen" är nog i det närmaste att spotta läsarna rakt i ansiktet. Nå, Sigvardsson fortsätter i samma banor som sedan också Teir var inne på. Om än inte riktigt lika tydligt. "En konsekvens av att hatbudskap och propaganda sprids på nätet är att yttrande- och tryckfrihet äventyras för alla." Vidare: "Yttrande- och tryckfriheten är något som vi inte kan ta för givet. Politikerna ger oss rätten att trycka och yttra oss, men kräver att vi gör det på ett ansvarsfullt sätt. Om vi inte gör det, kanske friheten inskränks."

Detta kunde man säga mycket om. Jag ska nöja mig med att konstatera att det inte är politikerna som ger oss friheterna. Dessa friheter är självständiga storheter - det enda politikerna kan göra är att inskränka våra friheter, något politiken ganska långt just går ut på. Men detta är en annan diskussion.

Det här är fullständigt bedrövligt, men som sagt inget direkt oväntat. Vad ska vi då göra när mainstream-medias ledande aktörer på detta sätt flaggar för långtgående censur? Ja, för min del tror jag att jag ska gräva fram George Orwells "1984" och läsa den en gång till. Inte som inspiration - som vissa tycks göra - utan för att ta varning.