fredag 21 oktober 2016

Om Nya Testamentets bibelsyn


Ty Guds ord är levande och verksamt. Det är skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det skiljer själ och ande, led och märg, och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.  Inget skapat är dolt för honom, utan allt ligger naket och uppenbart för hans ögon. Och inför honom måste vi stå till svars. (Hebr. 4:12-13)

Bibeln är ingen vanlig bok. De här verserna ur Hebreerbrevet har kallats Nya Testamentets bibelsyn, och här får vi veta hur vi som kristna bör se på Bibeln. Men inte bara det. De här verserna säger så mycket mera. Om vi läser noggrant så ser vi att det här inte handlar om hur vi ser på, och ska se på, Bibeln. Här ser vi att det i själva verket är så att den stora frågan inte är hur vi ser på Guds ord utan hur Guds ord ser på oss människor. Vi människor kan i själva verket inte ställa oss på sidan av Guds ord och betrakta det och sätta oss till doms över det. Nej, utan här är det Gud själv som, genom sitt ord, kommer för att utvärdera oss. I och genom Guds ord ser Gud på oss, han talar till oss, dömer oss och låter oss veta hur han ser på oss. Allt vi är ligger blottat och naket inför honom.

Guds ord är ett levande ord. Ett kraftigt ord. Det är det för att det är Gud som talar i och genom ordet. Och inte bara talar, han handlar också. I och genom ordet. Det är den levande Guden som talar. Därför är ordet levande och verksamt, skarpare än något tveeggat svärd. Därför tränger det igenom och avslöjar oss, våra innersta tankar och avsikter.

Bibeln är alltså ingen vanlig bok. Bibeln är Guds eget ord. Därför är det också så oerhört viktigt hur vi som kristna förhåller oss till Guds ord. Det är oerhört allvarligt om vi börjar sätta oss till doms över ordet och välja ut vilka delar av ordet vi accepterar och följer, medan vi struntar i andra delar som vi inte gillar. Eller om vi läser in våra egna uppfattningar i ordet och försöka tvinga ordet att böja sig för oss människor och våra uppfattningar i stället för att vi böjer oss för ordet. Vi kan helt enkelt inte på detta sätt sätta oss till doms över ordet. Om vi gör det, då sätter vi oss samtidigt till doms över Gud själv. Så kan en kristen människa inte göra. Inte en kristen kyrka heller. Inte bara för att det är höjden av högmod, utan framför allt för att vi då ger oss in på upprorets väg, den andliga blindhetens väg och i förlängningen förtappelsens väg.


tisdag 18 oktober 2016

Om hur vi ska läsa Bibeln

Debatten med Björn Vikström aktualiserade frågan om hur vi egentligen ska och bör läsa Bibeln. Föga överraskande har denna fråga kommit upp på agendan tidigare i mina åsiktsbrytningar med Vikström. Den förra debatten vi hade (på ÖT:s sidor även den) handlade just om detta. Eftersom ämnet ännu är högaktuellt väljer jag att klippa och klistra lite och republicera den insändare jag skrev i detta ämne den gången, i juli 2012. Som synes framhärdar Vikström ännu idag i samma vrångsyn på bibelordet som han gjorde då. Behöver jag säga att det är synnerligen tragiskt att en vanlig teolog ska behöva ta en biskop i örat och försöka lära honom grunderna i hur Bibeln ska läsas?

Insändare, ÖT juli 2012
Jag får börja med att tacka Björn Vikström för de preciseringar han framförde i ÖT den 18/7. De var nödvändiga. Likafullt kommer vi (förstås) inte ifrån det faktum att det här föreligger en djup oenighet i sak. Inte i allt, men i mycket – och framför allt i själva grundfrågan, alltså hur vi ska se på bibelordet. Det biskopen skriver om att läsa Bibeln öppet och ärligt – och att inte blunda för/tiga om de svårigheter som den innehåller kan jag förstås hålla med om till 100%. Men det är ingalunda hopplöst för oss att förstå Bibeln. Tvärtom!

Det första, och det viktigaste, när vi läser Bibeln är att vi gör det, inte för att försöka hitta stöd för våra egna synpunkter, utan för att försöka förstå vad Gud vill säga åt oss. Vad han anser om saker och ting – för att sedan rätta oss och våra åsikter efter detta. Allt annat är, som jag ser det, djupt oärligt. Hit hör också den av BV:s far John Vikström konstruerade ”tvåkorgsläran” som säger att det som hör till trons område är evigt, medan det som hör till kärlekens område, alltså alla etiska utsagor, kan vara föremål för omtolkning i enlighet med vad tiden kräver. (Denna tvåkorgslära skiner igenom i BV:s insändare, även om den inte uttryckligen nämns.) Man bör observera att det i Bibeln helt saknas grund för någon sådan uppdelning, liksom hos både kyrkofäderna och reformatorerna, och att denna tvåkorgslära har konstruerats enbart för att vi ska kunna frångå klara bibelord i etiska frågor.

Hur ska vi då göra, rent praktiskt, när vi läser Bibeln, om vi vill göra det öppet och ärligt? Det finns några enkla principer som underlättar förståelsen och som undanröjer de flesta ”tolkningssvårigheter”. För det första ska vi läsa innantill. Alltså så som det står skrivet. Bibeln är Guds ord, ja, men den är skriven med mänskliga ord, i avsikt att vi människor ska kunna läsa och förstå. Oftast framgår det av sammanhanget och av innehållet om det som sägs ska förstås bildligt eller bokstavligt. Samt om det är tidsbundet eller evigt gällande. Direkt innantilläsning löser faktiskt de flesta knutarna. Sedan finns det förstås avsnitt och saker i Bibeln som är mera svåra att förstå vid direkt innantilläsning. Då får vi gå till nästa princip, nämligen att låta Skrift förklara Skrift. Alltså så att de klara ställena får förklara de mera dunkla. Min erfarenhet är att detta löser de flesta av knutar som den första principen inte lyckats lösa. Man kan också med fördel använda en god kommentar, detta underlättar speciellt förståelsen av den tid på vilken Bibeln skrevs. Själv använder jag gärna och ofta Bo Giertz kommentar till NT. Sedan, och detta kan inte betonas tillräckligt, får vi be om den Helige Andes ledning och ljus över ordet när vi läser. Bibeln är som sagt ett levande ord, och den öppnar sig för oss när vi läser den med öppna sinnen för vad Gud säger.

Jag hade förväntat mig av en biskop som uttalar sig i dessa frågor att han skulle ha poängterat hur viktigt det är att läsa Guds ord, och också att han skulle ha redogjort för de ovan nämnda principerna för bibelförståelse. Vårt huvudproblem i kyrkan idag är nämligen att det är så många som inte läser Guds ord. Och att en del av de som läser inte gör det på rätt sätt. De ”tolkningsproblem” som finns handlar dessutom inte i första hand om att vi inte kan förstå vad Gud säger i sitt ord, utan om att vi inte vill förstå. Att vi inte vill bli tillrättavisade av Guds eget ord och att vi inte vill ändra oss när vi har kommit i konflikt med bibelordet.

Jag vill uppmana dig som läser detta att våga ta dig an Bibeln. Öppna den, läs den och låt Gud tala till dig! Visst. Det kan vara smärtsamt, för Gud är en helig Gud och hans ord går många gånger tvärt emot tidsandan och den som låter sig formas av ordet i stället för av tidsandan kommer oundvikligen att komma i konflikt med det som är populärt och inne idag. Men Bibeln är Guds ord – och den har ett angeläget ärende till oss alla.

lördag 15 oktober 2016

Gör något!


I denna veckas nummer av Kyrkpressen finns en nyhet som berättar att Paulus församling i Helsingfors kräver att kyrkan ska göra något angående situationen där samkönade äktenskap blir lagliga från och med mars 2017. Man har reagerat på att kyrkans präster ännu inte har rätt att viga dessa par, och man vädjar till biskops- och kyrkomötet att börja förbereda för konkreta förändringar i kyrkans vigselpraxis. Rubriken i Kp innehåller orden "Gör något!"

Som bekant är det kyrkomötet som fattar dylika beslut i vår kyrka, och när det gäller ärenden av lärokaraktär krävs det två olika behandlingar. I den senare behandlingen måste förslaget få tre fjärdedelar av alla röster för att godkännas. Sett till sammansättningen på kyrkomötet finns det därför inga förutsättningar att få igenom ett beslut för vigning av samkönade under denna kyrkomötesperiod, och knappast heller under den följande. Förändringar i kyrkomötets sammansättning tenderar nämligen att vara mycket långsamma. Orsaken till det hårda majoritetskravet är uppenbart: Man vill undvika att göra misstag. Kyrkans lära ska inte och får inte styras av det som råkar vara populärt just nu, och den allmänna opinionen ska inte vara den som dikterar vad som gäller. Detta speciellt i sådana falla där t.ex. media har gått in för att propagera för någonting och kraftigt bearbetar den allmänna opinionen. Här är just hbt-frågorna ett mycket bra exempel.

Den kristna hållningen i den aktuella frågan har, av nödtvång, kommit att bli väldigt negativ. Nej, kyrkan ska inte viga. Nej, kyrkan har inte mandat att välsigna. Nej, utlevd homosexualitet är synd. Det har blivit en försvarsstrid, och en försvarsstrid som vi som kristna till sist kommer att förlora. Med de majoritetsbestämmelser som finns kommer det att ta kanske tio år, men dock. (Förutsatt att KM inte går in för att ändra på sina bestämmelser angående majoritetsbeslut. En sådan sak är på gång, och orsaken är uppenbar.) Men hur skulle det vara om vår kyrka i stället för att låta sig drivas in i denna negativitetsspiral skulle gå in för att göra något positivt för de homosexuella? Om kyrkan skulle gå in för att agera, och detta utifrån sin egen lärogrund och sitt eget grunddokument? Då talar jag givetvis inte om att börja viga och välsigna. Att gå in för något sådant skulle i själva verket vara något oerhört negativt och det skulle innebära ett gruvligt svek mot de homosexuella. Men tyvärr är det få som inser detta. Men hur skulle det vara om kyrkan skulle ta uppmaningen från Paulus församling på allvar och börja göra något? Och uttryckligen då någonting positivt. Jag kan ge en lista på saker som kyrkan skulle kunna satsa på!

1. Ta fram ett brett informationspaket om vad Bibeln och kyrkan lär om homosexualitet. Visa på alternativen till att leva ut de onaturliga böjelserna och ge de drabbade människorna ett seriöst alternativ till ett liv i synd. Detta material finns redan på flera håll, och kyrkans linje i denna fråga är klar och tydlig – om än den långt har tystats ner under de senaste åren.

2. Gå in för att undervisa kyrkans anställda om kyrkans linje i frågan om homosexualiteten. Här finns ett oerhört stort arbetsfält eftersom många av kyrkans anställda har glidit bort från Bibelns klara undervisning och i stället drabbats av den hbt-propaganda som vi alla matas med jämt och ständigt, främst genom medias försorg. Tänd en moteld, helt enkelt, och börja med de församlingsanställda!

3. Satsa på att sprida kunskap om vad homosexualiteten är och vad Bibeln lär också bland församlingsmedlemmarna. Detta genom att ordna skolningstillfällen (samlingar) dit församlingsmedlemmarna bjuds in. Som moteld mot medias ytterst ensidiga rapportering kunde kyrkan också använda de kyrkliga tidningarna för allmän informationsspridning.

4. Anställ, i ett inledningsskede, ett tiotal psykologer och psykoterapeuter som står stabilt på Bibelns och kyrkans lärogrund i denna fråga och erbjud de homosexuella konkret hjälp i form av terapi. Denna service kunde vara gratis, och vartefter behovet , eller insikten om behovet, ökar kunde flera arbetare anställas. Terapibehovet här är stort, och det har visat sig att personlighetsstörningar av denna art, och trasighet på sexualitetens område överlag, kräver ett långt klientförhållande, varför en psykolog/psykoterapeut givetvis inte kan ta sig an hur många klienter som helst.

Detta är ett förslag till vad kyrkan kunde göra, rent konkret, för att hjälpa sina homosexuella medlemmar. (Och varför inte också icke-medlemmar.) Detta alltså om vi som kyrka vill närma oss denna sak på ett positivt sätt och inte som hittills bara genom att säga nej till allt. Och observera nu mycket noggrant att dessa fyra förslag går helt i linje med kyrkans gällande lära och linje i denna fråga.

Till sist en vädjan till dig som läser: Kommentera gärna, men utgå då ifrån kyrkans lärogrund i denna fråga! 

fredag 14 oktober 2016

Sammanfattning och en fråga för reflektion


ÖT avslutar, som väntat, min och Björn Vikströms diskussion i och med Vikströms replik i dagens tidning. De sex inläggen blottlade säkert i tillräcklig grad de olika positionerna liksom, hävdar jag, Vikströms brist på intresse att överhuvudtaget ta till sig vad Bibeln säger i denna fråga. Detta blev så tydligt att jag menar att hans hållning till och med kan beskrivas som vad som på annat håll har kallats för "funktionell ateism"  ̽. (Andra diskussioner i andra ämnen på andra platser har också visat i samma riktning.) Vikström läser Bibeln, inte för att förstå vad författarna (i detta fall Paulus) har velat förmedla, utan för att få stöd för sin egen åsikt. Detta innebär att han måste komma runt en del klara och tydliga bibelord, och hans försvar för dessa manövrar blir väldigt krystat. Caragounis bok igen har Vikström uppenbarligen läst mycket slarvigt och enbart för att hitta något i den som han kan använda för att misskreditera Caragounis och det han säger och således inte behöva bry sig i det.

Det är annars intressant hur Vikström i denna diskussion har låtit orden glida över från "samtyckande vuxna" till "jämbördiga relationer". (En sak som jag inte lade märke till i hastigheten utan lät mig luras till att använda de ord Vikström fört in i diskussionen. Detta visar att Vikström är en skicklig debattör, och att jag borde ha varit mera uppmärksam. Men man lär sig så länge man lever!) Men faktum är att det här räcker med "samtyckande vuxna" för att kunna använda de exempel Caragounis ger som argument i diskussionen. På denna tid var ju inte heller äktenskapet mellan man och kvinna någon "jämbördig relation", så varför ska vi då kräva detta av ett homosexuellt parförhållande vid den här tiden?

Tvåkorgsläran, som möjliggör hela denna heretiska rörelse som just nu är på gång i vår kyrka och som Vikström av allt att döma vill göra sig till talesperson för och leda, må vara av Mannermaas hand, men John Vikström är den som gjort den känd och också den som har börjat tillämpa den i praktiken. Denna tvåkorgslära går ut på att evangeliet är tidlöst och alltid gällande, medan etiska frågor är tidsbundna och därmed underställda den tid vi lever i och de värderingar som nu råder. När man generaliserar på detta sätt bortser man från Bibelns eget vittnesbörd gällande vilka utsagor som ska förstås som tidsbundna och vilka som ska ses som evigt gällande. Att dessutom, som Vikström gör, hävda att Jesus på något sätt skulle ligga bakom denna tvåkorgslära och göra honom till garant för den är nog att misshandla både bibelordet och Jesu person och det han sade och gjorde. Dessutom går man, när man försöker göra homosexualiteten till icke-synd, emot hela Bibelns samlade undervisning gällande såväl sexualiteten som människosyn och – kan man med fog hävda – även kristologin och brudmystiken. För att ta en bild från barnens lekrum: Man försöker här byta ut en fyrkantig kloss i ett tornbygge och ersätta den med en rundare bit som inte passar och som kommer att leda till att hela bygget blir rankt och inte sitter ihop.

Vår diskussion har, menar jag, visat att den reformation Vikström vill pådyvla vår kyrka när han säger sig vilja förändra den går emot själva vår kyrkas grunddokument, Bibeln. Detta struntar han emellertid i och försöker få läsarna att tro att det är motsägelsefullt att hävda att vissa ord i Bibeln (som Bibeln själv säger är tids- och kulturbundna) är tids- och kulturbundna, medan andra ord (som Bibeln själv säger är evigt gällande) är evigt gällande. Att på detta sätt lura människorna att tro att Bibeln inte håller ihop och att den inte är att lita på är grovt. Att det dessutom är en biskop som ägnar sig åt detta är helt ofattbart. Men det visar bara på prioriteringarna. Guds ords sanning är inte viktigast för Vikström, utan det viktigaste för honom är att få fram sin syn i frågan om homosexualiteten. Strunta sedan i vilka och hur många offer som blir liggande utefter vägen mot målet att reformera (läs: deformera) vår kyrka.

Med detta sagt skulle jag vilja ställa en fråga. Nu ges det inte tillfälle för mig att göra detta inför en bredare läsekrets i tidningen, men jag får göra det här i stället. (Du får gärna länka till denna text och på så sätt hjälpa till att sprida den!) När det är så här tydligt att den förändring Vikström vill åstadkomma är skriftvidrig, varför kan inte han, och hans gelikar, i stället för att tvinga på vår kyrka en hållning och en praxis som går tvärt emot vår kyrkas lärogrund och även kyrkoordningens första paragraf, gå ut ur vår kyrka och starta en egen? Varför ockupera denna kyrka med sina heresier, och kämpa sig själva och andra blodiga med att införa dessa, när det skulle vara så mycket enklare, ärligare och renhårigare att bara gå ut och starta en ny kyrka där man själva får bestämma vilken lärogrund man väljer att ha? Varför tar helt enkelt inte Björn Vikström Monika Pensar, Kari Kanala, Irja Askola, Kari Mäkinen och andra likasinnade vid handen och går ut och startar eget?


̽Funktionell ateism går ut på att man i handling och hållning (i olika frågor) beter sig som om det inte finns någon Gud som har talat till oss människor och för oss uppenbarat sin vilja. En funktionell ateist skiljer sig från en "äkta" ateist genom att han/hon nog kan läsa med i trosbekännelsen och med ord hävda att Gud finns, men gärningarna/hållningen i olika frågor visar på att man inte räknar med någon Gud som har talat. Jag vet inte om det är Dag Sandahl som har myntat uttrycket, men han har åtminstone använt det.

torsdag 13 oktober 2016

Dylan!

"Vem kunde ha gissat det?", läste jag i Aftonbladet. Nå, vi var nog ganska många som gissade på Dylan. Jag faktiskt redan i fjol när det begav sig och alla skulle gissa vem som skulle få litteraturpriset, men det är nog ok så här också. Helt rätt, säger jag!

Nästa inlägg i debatten



Denna insändare är publicerad i dagens ÖT:

Jag har svårt att förstå på vilket sätt Björn Vikström läser. Detta både när det gäller Bibeln, men också när det gäller Chrys Caragounis bok "Homoerotik". Till de mest elementära bibelläsningsredskapen hör detta att man läser så som det står skrivet och att man låter Bibeln berätta vad som är evigt gällande och vad som är tidsbundet. Detta gör den nämligen, och detta är också något som Caragounis är medveten om och också ger exempel på. Detta missar Vikström helt, och därför får han det att bli motsägelsefullt när Caragounis sedan menar att de etiska utsagor, som Bibeln gör klart att är evigt gällande, faktiskt är just detta. Jag har svårt att tro att detta handlar om okunskap från Vikströms sida.

Det blir i stället fullständigt uppenbart att Vikström här ägnar sig åt Eisegetik i stället för Exegetik. Alltså att han i stället för att försöka förstå vad författarna menat – och Bibeln lär – går in för att läsa in sina egna uppfattningar i texterna och att finna stöd för dessa uppfattningar där något sådant stöd inte kan uppbringas. Utan att explicit nämna den lutar han sig tillbaka på den av John Vikström formulerade "tvåkorgsläran", en lära som det inte finns något som helst stöd för i Bibeln utan som har formulerats för att skapa en väg runt idag obekväma, men enligt Bibeln själv, evigt gällande bibelord som talar om etiska frågor.

Sedan läser Vikström slarvigt när han citerar Caragounis. Om han skulle ha läst mera noggrant skulle han ha kunnat undvika att missförstå hur Caragounis ser på sexualiteten. I notapparaten på sid 72 skriver han nämligen, angående detta med sexualiteten som något självtillfredsställande och som en god Guds gåva att "Detta bör inte missförstås som en nedvärdering av sexualiteten som sådan. Den är en Guds gåva när den förverkligas inom de ramar som Gud har fastställt: Äktenskapet!" (Underförstått: Mellan en man och en kvinna.) Det Caragounis säger om sexualiteten måste läsas som en helhet, något som Vikström alltså inte gör när han på detta sätt plockar ut ett citat ur sitt sammanhang. Bakgrunden som Caragounis tecknar här är vår översexualiserade tid och den förvrängda syn på sexualiteten som florerar idag, något som också jag var inne på i mitt senaste inlägg.

Det centrala i denna diskussion är huruvida det fanns jämbördiga homosexuella relationer på Bibelns tid, och om Paulus kände till att sådana fanns. Vikström hävdar att de relationer Caragounis ger som exempel på sådana jämbördiga relationer inte var jämbördiga. Här står Caragounis ord mot Vikströms ord, eller tolkning mot tolkning, men det står nog klart för envar som är ens lite teologiskt bevandrad var den större teologiska tyngden finns. Ja, man behöver inte ens vara teologiskt bevandrad. Det räcker med att läsa det jag skrivit ovan för att förstå hur det ligger till med den saken.

Kristian Nyman, Esse

tisdag 11 oktober 2016

Förvirrad teologi



Förvirring är när en människa lever i sin egen lilla låtsasvärld. Förvirringen blir galenskap när man förväntar sig att andra ska leva i den låtsasvärld man har skapat åt sig och själv lever i.

Monika Pensar levererar i dagens ÖT en minst sagt konstig insändare. Hennes teologi är fullständigt förvirrad, och det behöver kanske inte ens sägas att det inte finns något stöd för den i vare sig Bibeln eller i den kyrkliga traditionen. Speciellt inte när det gäller hennes tolkning av Gal. 3:28 som i hennes teologiska bubbla tycks ha upphöjts till något av en "Lilla Bibeln". (Alltså en vers som sammanfattar Bibelns budskap.) Som jag ser det leder denna förvirrade teologi till två problem, eller två faror om vi så vill. För det första kan det hända att någon faktiskt går på det hon skriver. Det är knappast troligt, men risken finns. Sedan, och det är det klart större problemet, kan hennes skriverier leda till att den som orkar läsa dem suckar och konstaterar att det finns så många olika sätt att närma sig bibelordet att det inte är någon idé att försöka ens. Eller som, och det är kanske ännu värre, tar detta som bevis för att den kristna tron inte är något att ha eftersom inte ens de kristna klarar av att vara ense om hur den ska förstås.

Ja, och om det blev oklart för någon: Pensar menar givetvis att vi alla borde se på de saker hon skriver om på samma sätt som hon gör.