Ännu en flaggstöld

ÖT rapporterar att Vörå kommuns regnbågsflagga stals och brändes i helgen. Jag har mycket svårt att begripa varför någon gör på detta sätt. Det är en markering, ja, men varför markera genom att stjäla? Dessutom, och framför allt, är det kontraproduktivt att bete sig på detta sätt. 

Jag förstår mycket väl avskyn mot en flagga som står för så mycket annat än flagghissarna påstår att den står för, men ändå. Sluta nu. 

Dock kan jag inte låta bli att påpeka den lögn som Vörå kommuns kommunstyrelseordförande Anna Bertills för fram i artikeln i ÖT. Hon påstår att det är ett brott att bränna en regnbågsflagga. Detta är inte sant. Att stjäla en regnbågsflagga är olagligt, men vem som helst kan köpa en regnbågsflagga och bränna den. Det är inte olagligt, och man skulle tro att en kommunstyrelseordförande borde veta en sådan sak. Dock bör detta inte göras när det är utfärdat varningar för skogs- eller terrängbrand. Om det görs i en folksamling kan det dessutom uppfylla kriterierna för förargelseväckande beteende och - eventuellt - orsakande av allmän fara. Med de åklagare vi har i detta land är inget omöjligt. Men att bränna en regnbågsflagga är i sig inte olagligt. Dock har jag svårt att se att man kunde tänkas åstadkomma något positivt med en sådan sak, varför det inte heller är att rekommendera.  

 

Stor lättnad?

Reaktionerna i Europa efter gårdagens val i Frankrike kan väl närmast beskrivas som en lättnadens suck. Europas extremliberala ledarskap uttalar sig över hela linjen i liknande tonarter: "Högerextremismen" stoppades! 

Priset för detta kan emellertid komma att visa sig vara oerhört högt. I stället för ett fortsatt mandat för den, trots allt, någotsånär moderata mittenregeringen gav det franska folket (i sin av framför allt media orkestrerade rädsla för högern) i stället makten åt en koalition bestående av t.ex. kommunister och grönvänstern. Det att extremvänstern blev största parti är säkerligen inte alls bättre än att högern skulle ha blivit det.  

Det vi med säkerhet kan säga efter detta valresultat är att Frankrike, och därmed Europa, går en osäker framtid till mötes. 

--- 

En annan reflektion man kan göra efter detta val är - igen - hur oerhört stor makt media har. Efter den första valomgången blåste media i den stora varnignstrumpeten, och i detta ledde till sagda valresultat. Detta är också något som borde ringa i alla varningsklockor. Men tyvärr gör det inte det.

Andligt våld?

Leo Kirjonen skriver i en kommentar i Iltalehti om de tre konfirmandläger som har haft problem i sommar - i ett av fallen t.o.m. så mycket problem att lägret avbröts och kyrkoherden (som var lägeransvarig) avhållits från sin tjänst. Rubriken, som redan den avslöjar vart resonemanget kommer att leda, lyder: Klarar kyrkan av att erbjuda barnen den "trygga omgivning" som utlovas"? (Vanligen talas det på svenska om "trygga platser".) 

Mitt i texten växlar denne Kirjonen sedan, alltså föga överraskande, över på hbtq-spåret. Han hänvisar till en undersökning (2023, Ani Iivanainen, känd hbtq-aktivist) som visar att ALLA kyrkliga anställda som deltog hade utsatts för någon form av andligt våld. Kirjonen (Iivanainen) definierar "andligt våld" som bl.a. "skrämsel, skuldbeläggande, isolerande, kontrollerande, uteslutande och dömande utifrån religiösa texter".

Varför Kirjonen gör denna koppling mellan problem på konfirmandläger och hbtq och "andligt våld" är förstås svårt att säga. Kanske han vet något som han inte skriver i sin text och som inte framgår ur några andra texter som har skrivits i ämnet, men mer troligt är att han helt enkelt bara vill dra sitt strå till stacken när det gäller att kasta sten på den kristna tron.     

Kopplingen må vara vilken som helst, men själva ämnet är något som borde höja ögonbrynen. Det Kirjonen (och Iivanainen) säger är att att kyrkans förkunnelse om synd och nåd (lag och evangelium) är "andligt våld". 

Detta har förstås kunnat anas i debatten, speciellt när det gäller Päivi Räsänen och den häxjakt rättsväsendet bedriver mot henne, men det har hittills inte sagts så här rakt ut i media förrän nu. 

Slutsatsen kan knappast bli någon annan än att trycket ökar på kyrkan att sluta kalla utlevd homosexualitet (och annat som går emot Guds ord och vilja) för synd. På många håll har kyrkan och dess präster och biskopar redan fallit till föga för detta tryck, men eftersom det fortfarande finns sådana som inte har gjort det finns det tydligen, åtminstone enligt denne Kirjonen, orsak att öka trycket ytterligare.

---

Nu ska jag berätta en illa dold hemlighet: Kyrkan, och den kristna förkunnelsen, håller på med skuldbeläggande. Helt enkelt för att det är precis det som den ska hålla på med. Kyrkan, och den kristna förkunnelsen där denna är trogen sitt uppdrag, håller på med att "döma utifrån religiösa texter". Helt enkelt för att detta är en del av det uppdrag kyrkan och kristna förkunnare har fått att utföra. Det kallas, på Kanaans nya tungomål, att predika lagen. 

Men det slutar inte där. Kyrkan, och den kristna förkunnelsen, låter lagen ljuda, ja, men inte för att fördöma utan för att sedan få visa på Evangeliet och förkunna syndernas förlåtelse för alla syndare som bekänner sin synd som synd och som inte längre vill leva kvar i upproret mot Herren Gud. 

Den som inte vill överge sin synd kommer säkert att uppleva lagens förkunnelse som både dömande och som "andligt våld", men det kan faktiskt inte hjälpas. De har åtminstone blivit varnade. Saken är nämligen den att kyrkan tror att det kommer en dom, och på denna dom följer en evighet, en evighet som kommer att vara fruktansvärd för alla de som inte har velat överge sin synd och gå in i Guds nåd och förlåtelse. DÄR kan dessa sedan tala om, och protestera mot, "andligt våld" bäst de vill och kan. 

---

Vad ska vi alltså göra när trycket ökar och kraven på att sluta ägna sig åt "andligt våld" blir allt intensivare? Den sanna kyrkan har inget annat val än att fortsätta förkunna lag och evangelium. Synd och nåd. Sedan må världen, och hbtq-lobbyn, ropa tills de är röda i ansiktet. Vi måste nämligen lyda Gud mer än människor. (Apg. 5:29). 

Givetvis behöver vi se till att allt detta sker på ett städat och kärleksfullt sätt. Men det innebär INTE att tiga med lagens förkunnelse.    

Nya friska tag?

Vi är bara ett par dagar in i Ungerns ordförandeskap i EU, och redan har detta lett till nya, och förhoppningsvis, friska tag i strävandena efter fred mellan Ryssland och Ukraina. Viktor Orban har redan träffat Ukrainas president Zelensky, och nu ska han träffa Putin. Detta är något EU borde ha gjort redan för länge sedan, men eftersom krigshetsarna har suttit som ordförande i EU:s ministerråd har inget skett. 

Nu ska ingen missförstå mig. Jag skulle givetvis helst se att Ukraina skulle klara av att tränga ut de ryska trupperna ur hela Ukraina och på det viset få ett slut på Rysslands anfallskrig. Men detta kommer inte att ske, och därför borde EU sträva efter fred så snabbt som möjligt innan Ukraina kollapsar fullständigt och EU/Nato tvingas gå in som stridande part för att försvara Kiev. 

Ungern vågar göra det som ingen annan har vågat, och detta är, trots krigshetsarnas protester, en mycket lovvärd sak.

En stor skandal

Jag läste i morse en kolumn av Sanna Ukkola på Iltalehtis webbplats. I kolumnen skriver hon om Yles mångfalds- och inkluderingsskolning och om de nya rekryteringsgrunder Yle tillämpar där rätta åsikter i olika frågor är viktigare än kompetens.Vidare beskriver hon en video där en "intersektionalistisk transsexuell man (Dakota Robin) skolar Yles medarbetare i nämnda program. Yle, som propagerar för öppenhet, vägrar berätta vad denna skolning kostar oss skattebetalare och vägrade också lämna ut videon i fråga. (Ukkola berättar att Yle hittills har ordnat hela 40 dylika - obligatoriska - skolningstillfällen för sina anställda.)

Det slog mig att det skulle gå att skriva en bloggtext om denna nu avslöjade stora skandal, men, handen på hjärtat, är någon överraskad? Alla vet att Yle är ett råttbo. Men eftersom det är ett råttbo som värnar om "mångfald och inkludering" (t.o.m. på kompetensens bekostnad) får man inte skriva att råttboet borde rensas ut. Gör man det är man högerextremist och slås ihop med Orban och de numera avgångna (och åtalade) polska högerpolitikerna. 

Jag tror dock faktiskt att Sannfinländarna har lösningen på,problemet. En lösning som rensar ut råttboet utan att handgripligt rensa ut det. Skär ner finansieringen! (Nå, om vi ska vara ärliga har jag föreslagit det samma redan länge.) Så jag säger det igen: Varför ska vi tvingas vara med och finansiera detta elände? Nej, bort med finansieringen och stäng ner denna skyddade verkstad!

Svenska Yle överträffar sig själv

Jag visste inte riktigt vad jag skulle sätta för rubrik på denna text. Men jag valde att i rubriken konstatera att Svenska Yle överträffar sig själv i att kopiera vad vänstermedia i USA skriver/sprida vänsterns propaganda.

Denna gång handlar det om USAHD:s färska beslut att en president har partiell straffrihet. Redan i inledningen av artikeln anges tonen: Experterna är eniga. Efter detta kan en president bryta mot lagen hur som helst.

Men nej, experterna är INTE eniga. På vänsterkanten finns det en enighet, det är sant. Och om man bara kopierar vad vänstermedia i USA skriver kan journalisterna på Svenska Yle kanske t.o.m. lura sig själva att det finns en enighet. Men detta är helt enkelt fakenews i avsikt att skrämma läsarna. USAHD konstaterar i sitt utslag tvärt om att en president INTE står över lagen. Men det väljer de experter Svenska Yle citerar helt att ignorera. I stället låter man sina experter hävda att detta, tvärt om, innebär att alla inte längre är lika inför lagen.

---

Det är skrämmande hur vårt rundradiobolag på detta oerhört enkelspåriga sätt och helt okritiskt väljer att sprida vänstermaskinerade fakenews enbart i avsikt att skrämma sina läsare. Och inte bara skrämma, det handlar också om att ljuga för läsarna och skapa opinion mot Trump, republikanerna och, i förlängningen, allt som ens luktar lite höger. 

Varför skapa och underblåsa den söndring som håller på att bli samhällssplittrande? Jag kan inte begripa det. Eller egentligen kan jag nog det, men jag har svårt att förstå hur vanligen sunt tänkande människor kan gå så här långt. 

---

Sedan kan jag inte låta bli att notera att Biden, som president, kraftigt kritiserar USAHD:s domslut. När finländska parlamentariker (Sannf.) för en tid sedan kritiserade ett domslut gick vår media i taket och hävdade att detta var ett allvarligt hot mot den i en demokrati helt grundläggande maktfördelningsläran. Nu går Biden mycket, mycket längre. Och vår media (Här: Svenska Yle) noterar inte detta ens med ett ord. De återger endast vad Biden sade. Det är uppenbart att det är skillnad på vem som kommenterar. De havliga kan utmana maktfördelningsläran utan att media reagerar.

Detta är både bedrövligt och ack så förutsägbart.  

 

Om presidentvalsdebatten med mera

Tidigt i morse hölls den första (av två planerade) debatter mellan Joe Biden och Donald Trump inför höstens presidentval i USA. Debatten var ingen höjdare, och framför allt Joe Biden visade att han helt enkelt inte längre fungerar på det kognitiva planet på ett sådant sätt som krävs av USA:s president. Detta är förstås inget nytt, och inte heller är det så alldeles alarmerande i sig. Vi som har ögon att se med har redan länge insett att det inte är Biden som styr USA utan att det är kretsen kring honom som står för styrandet. 

Nu har det dock gått så långt att hans hälsoläge inte längre går att dölja ens för den mest inbitne demokratanhängare. Senast i natt blev det därför klart att Biden inte kan vinna höstens presidentval. Eftersom demokraterna förstås inte är beredda att självmant ge valsegern åt Trump och republikanerna kommer de därför att tvingas byta ut Biden och gå till val med någon annan kandidat.

Jag har skrivit om detta tidigare och då konstaterade jag att demokraterna har målat in sig i ett hörn eftersom de har Kamala Harris som nummer två i hackordningen. En färgad kvinna. Problemet är att hon inte heller klarar av att vinna ett presidentval, varför demokraterna inte kan ersätta Biden med henne. Och det är då det blir problem. Det demokratiska partiet är nämligen drivande när det gäller den marxistiska maktläran i USA idag. Eller om vi vill kalla det pk eller wokeism. Sak samma. Enligt detta sätt att tänka kan man inte sidsteppa en färgad kvinna och ersätta henne med en vit man, eller ens med en vit kvinna eller en färgad man. De senare har nämligen bara ett "kränkthetspoäng" medan en färgad kvinna har två. En vit man har inget. En vit homosexuell kvinna skulle kanske gå an eftersom hon också har två poäng, men sådana är dock sällsynta i den yttersta politiska toppen. 

Nå, detta med poäng är förstås en aning raljerande, men du förstår säkert vad jag menar. Om demokraterna vill vinna valet måste de ersätta Biden, och om de inte gör det med Harris måste de hitta en annan färgad kvinna för uppgiften. Det finns faktiskt två sådana som kunde anses vara någotsånär seriösa, men ingendera av dessa har anmält något som helst intresse. Då talar jag förstås om Michelle Obama och Oprah Winfrey. Båda dessa skulle vinna valet mot Trump, men som sagt har de, åtminstone hittills, varit svårflörtade. 

Min gissning är att Michelle Obama kommer att låta sig övertalas. Det är ju trots allt "demokratin som står på spel", som det brukar uttryckas. 

---

För övrigt har det i kommentarerna efter debatten talats om att Trump ljög och att Biden spelade ut sig själv från presidentspelet. Noteras bör att även Biden ljög - han sade sig vara mot sena aborter, något han kanske i och för sig är. Men hans parti är det inte, varför hans administration inte heller är det. (Biden är, som den katolik han är, mot aborter, men där har han tvingats ge med sig. Liksom i frågan om samkönade äktenskap.) 

Jag skrev en kommentar på Svenska Yle i vilken jag helt kort konstaterade att också Biden ljög, men den kommentaren blev censurerad. Liksom en annan kommentar där jag, mycket kortare än ovan, beskrev demokraternas prekära situation. Även den kommentaren blev censurerad. Det tycks som att Svenska Yle, efter min senaste kommentar gällande sommarpratet, har gått in för att inte censurera åsikter utan personer. Det är aningen oroande, milt sagt.