Om Psaltaren

Jag har gjort en mycket intressant upptäckt. Jag har läst jämförelsevis lite GT, och eftersom jag insett att detta är en svaghet tänkte jag att jag borde göra något åt det. Min tanke var att börja med Psaltaren eftersom en stor del av världens kristna faktiskt läser Psaltaren ofta och mycket. (I den katolska och delvis också lutherska traditionen är tidebönerna vanliga, och i dessa läser man Psaltaren på regelbunden basis.)

Så jag grep mig verket an, och döm om min förvåning när jag insåg att jag kände igen så gott som varje psalm i Psaltaren. Kanske inte i sin helhet, men i varje psalm finns det avsnitt som är bekanta. Jag tänkte att detta skulle gälla för de mer kända psalmerna som t.ex. 23 och 139, men faktum är att det gällde för alla psalmer. 

Detta visar bara hur inkorporerad Psaltaren är i det kristna arvet och i det kristna tänkandet och vetandet. Det är med andra ord inte bara de som lever med tidebönerna som lever med Psaltaren, utan det samma gäller också oss lågkyrkliga lutheraner som inte ens har tänkt tanken att använda sig av systemet med tideböner. Som sagt, detta var en mycket intressant upptäckt. 

---

Det är för övrigt inte alls konstigt att Psaltaren används så mycket som den används i det kristna andaktslivet. Det sägs att Uppenbarelseboken är en tröstebok, men det samma gäller absolut också för Psaltaren. David (och de andra författarna) beskriver ofta och väl sin vånda och sina sår som den gudsfientliga världen har gett dem, men den klagan de ger röst åt utmynnar alltid i hur gott det är att få leva med Gud och i hans omsorg. Psaltaren är också, trots att den är skriven för 3000 år sedan, ofta mitt i prick när det gäller att beskriva den ogudaktiga världen. Av detta kan vi förstås sluta oss till att människorna inte har förändrats mycket under de tusentals år som har gått sedan Psaltaren skrevs. Smartare har vi åtminstone inte blivit, snarare då tvärtom. 

Sedan kan jag inte låta bli att lyfta fram en vers som tog mig med total överraskning. Jag lyssnade på den tolfte psalmen, och de sista verserna i den psalmen fick jag ta om ett par gånger innan jag riktigt förstod vad som sades. Inte för att orden skulle ha varit svåra att förstå, utan för att de så oerhört exakt beskriver vår tid av normnedbrytning och värderingskaos. Behöver jag säga att jag, sedan den första förundran släppt, såg ett Pride-tåg framför mina ögon?

Runt omkring drar ogudaktiga fram, när uselhet prisas av människors barn.

Det här är bara SÅ mitt i prick! 

 

Sorgligt

Jag såg inte hela minnesstunden för Charlie Kirk, men det jag såg var en varm, tilltalande och framför allt Jesus-centrerad tillställning. Döm så om min förvåning när jag läser Sofie Staras "recension" på ÖT. Har Stara alls sett samma minnesstund som jag? Hon kallar den för ett "fyra timmar långt mörker" och menar att de fyra timmarna var fyllda av hatisk retorik. 

Visst. Jag gillar inte kristen nationalism i amerikansk tappning. Jag menar att den missar målet. USA är inte Guds utvalda land och folk. Det fanns en del sådant i de olika talen, det ska medges. Men någon hatisk retorik såg jag inte till. Och verkligen inget mörker. (Sedan ska jag tillägga att jag inte såg Trumps tal och att det var ett medvetet val.) Men att Sofie Stara såg fyra timmars mörker när hon såg minnesstunden säger tyvärr allt om henne och inget om minnesstunden. 

Men det är skrämmande att klyftan mellan höger och vänster å en sidan, kristendom och, ja, jag vet inte vad å den andra, idag har blivit så här enorm. Att två personer på olika sidor av denna klyfta kan se en tillställning som denna och se så totalt olika saker är ytterst anmärkningsvärt. Eller åtminstone att de menar sig göra det.

Staras text utmynnar i en diskussion om olika dystopier. Handmaids tale kom givetvis upp. Jag vet inte hur verklighetsförankrad Stara som person är och om hon här kablar ut sina önskemål eller sina farhågor, men en dylik text på ledarplats är bara för mycket. Så här blind kan inte en ledarskribent vara. Visst. Det är underhållande till en del att läsa hennes fantasier, men när en tidning publicerar en dylik svada på ledarplats försvinner precis all trovärdighet. 

Det är sorgligt att ÖT har sjunkit så här oerhört lågt.   

1700-årsjubileum!

Handen upp den som vet vad som var den stora händelsen i världen för exakt 1700 år sedan! Nåja, jag är väl lite sen för att använda ordet "exakt", men faktum är att för (drygt) 1700 år sedan - i augusti 325 - avslutades det första ekumeniska kyrkomötet i Nicaea. 

Kyrkomötet i Nicaea sammankallades av kejsar Konstantin för att kyrkan skulle hitta en lösning på den så kallade Arianska striden. Arius var en presbyter från Alexandria, och hans villolärande uppfattning om Kristus hade ställt till med en massa oreda och splittring i den relativt unga kristna kyrkan. Konstantin såg den kristna kyrkan som en garant för enheten i det stora romerska imperiet, och därför var det viktigt, menade han, att kyrkan stod enad i sin lära. Således kallade han samman ett ekumeniskt (världsvida) kyrkomöte för att komma till en gemensam ståndpunkt framför allt i frågan om Kristi gudom. 

Arius hävdade att Kristus inte var Gud utan var "ett lägre väsen", skapad av Gud och inte av evighet. "Det fanns en tid när han inte fanns" var hans, kunde vi säga med moderna termer, slagord. 

Kyrkomötet i Nicaea samlades från maj 325 till (ungefär) augusti samma år och förutom de ca 300 biskoparna som var samlade befann sig ca 2000 personer på plats i Nicaea för denna historiska händelse. 

Slutresultatet av diskussionerna blev att man formulerade en text som idag går under namnet "Den Nicaenska trosbekännelsen" (som inte ska förväxlas med den Niceansk-Konstantinopoletanska trosbekännelsen vi bekänner i våra kyrkor ännu idag på speciellt högtidliga tillfällen). I denna text bekände biskoparna sin tro på Kristus som "Sann Gud av sann Gud, född och inte skapad och av samma väsen som Fadern". 

I och med detta var den arianska striden avgjord, om än inte avslutad. Arianismen levde kvar under en lång tid, men kyrkans lära var, efter Nicaea, slutgiltigt fastslagen genom konciliebeslut. 

---

Det är intressant att se hur kristendomskritikerna i modern tid gör allt de kan för att förringa och banalisera det som hände i Nicaea. Vissa går så långt som t.ex. författaren Dan Brown i sina lögner att de hävdar att kyrkomötet i Nicaea röstade om Kristi gudom och att denna är ett resultat av ett röstningsförfarande. Med Browns ord: "Och ett mycket jämt sådant, dessutom". 

Faktum är att det inte röstades överhuvudtaget på kyrkomötet i Nicaea. Inte heller var det jämt skägg. I själva verket var det bara två (!) av de närvarande biskoparna som stödde Arius linje. Notera särskilt att det som blev kyrkomötets beslut inte heller var något som man kom på där och då. En av kyrkomötesdeltagarna skriver hem och berättar att delegaterna nu hade formulerat det som de alla alltid hade trott. Det delegaterna gjorde var alltså att de formaliserade det som var den gängse rådande tron/uppfattningen. 

Det är annars intressant hur man kan följa tron på Kristus som Gud tillbaka i historien. Kristendomskritikerna hävdar (förstås) att den kristna tron har utvecklats och att det att Kristus sågs som Gud inte finns med i de allra första kristnas trosinnehåll. De mest extrema hävdar att detta var något som man beslöt (införde) först på kyrkomötet i Nicaea. Detta visar dock att de inte förstår det de läser i de nytestamentliga texterna. Om de alls läser dem. Dessa texter, som alla är skrivna under det första århundradet (några av dem t.o.m. under den första halvan av detta århundrade och alla - förutom eventuellt Uppenbarelseboken - före år 80), gör klart att också de allra första kristna hade förstått att Kristus var Gud.     

Låt mig visa detta genom att använda mig av Paulus och första Korintherbrevet. Detta brev är skrivet av Paulus från Efesus troligtvis någon gång under åren 56 eller 57. I detta brev skriver Paulus (12:3): "Därför skall ni också veta att ingen som talar genom Guds Ande säger: "Förbannad är Jesus", och att ingen kan säga "Jesus är Herren" annat än i kraft av den helige Ande." 

Denna formulering, "Jesus är Herren", är en klar och tydlig bekännelse till Jesus som ingen annan än den Adonai som judarna läste om i sin Bibel, alltså vårt GT. Det Paulus säger här är alltså inget mindre än att Jesus är Gud. Detta alltså år 56/57.

Några år tidigare, ungefär år 49, hade Paulus rest till Jerusalem (Apg. 15, Gal. 2) för att få bekräftat att det evangelium han predikade (där kristologin givetvis var en viktig del) var det samma som de andra apostlarna förkunnade. Det kunde konstateras, och det innebär att Paulus inte hade förvanskat det evangelium han fjorton år tidigare, alltså ungefär år 35 (bara ett par år efter Jesu korsfästelse och uppståndelse) hade diskuterat med Petrus (och Jakob) i Jerusalem (Gal. 1). 

På så sätt kan vi visa att det att Kristus är Gud - som Paulus skriver om i sitt brev till Korinth år 56/57 - var en del av det samma evangeliet som Petrus hade predikat i Jerusalem på den första kristna pingstdagen, femtio dagar efter Jesu uppståndelse. Ergo: Det att Kristus är Gud var alltså något som fanns med i den kristna tron och den kristna förkunnelsen från allra första början och inte är något som har utvecklats och införts "längs vägen". 

  

Lösningen?

 Jag fick en mycket bra fråga i en kommentar under den senaste texten - en fråga som är så bra att jag väljer att lyfta fram den på detta sätt. Frågan lydde: "Kristian, vilken är din lösning på konflikten och vad skall hända med palestinierna när Israel ansett sig vara "färdiga"?"

Frågan är som sagt mycket bra. Vilken kunde lösningen tänkas vara? Tyvärr är jag mycket pessimistisk vad gäller en lösning på detta flertusenåriga problem. På ett teoretiskt plan kunde man säga att lösningen givetvis skulle vara att alla skulle sluta hämnas och välja att leva i fred med varandra. Där är en tvåstatslösning (antingen den nu föreslagna eller den redan genomförda) givetvis en bra idé. Förutsatt alltså att alla skulle erkänna varandras rätt att existera och rätten till det land den andra parten har/får. Men detta kommer tyvärr inte att fungera.

Israel har flera gånger försökt gå in för lösningen "land för fred", men alla (båda?) gånger ett förhandlingsresultat har uppnåtts har palestinierna (läs: araberna) backat undan i sista minuten och vägrat underteckna avtalet. Orsaken är uppenbar för alla som inte avsiktligt blundar för den: De palestinska ledarna vägrar erkänna Israels rätt att existera. De vill inte ha en tvåstatslösning i området utan en enstatslösning där Israel är utplånat och judarna har "drivits ut i havet".

Det som nu sker i Gaza är dessutom något som för långa tider framåt (om världen står) kommer att föda fram hämndaktioner från palestiniernas sida. Hatet växer dag för dag bland sådana som ser sina barn, syskon, föräldrar och släktingar dö för israeliska vapen. Detta är exakt vad Hamas vill, och det är en stor orsak till att de gömmer sina krigare och sin infrastruktur i skolor och sjukhus och använder civila som mänskliga sköldar. Hamas vill hat och hämnd, och det som sker i Gaza just nu är att en jordmån där hatet och hämnden kan växa och ge sin ruttna frukt bereds. 

---

Så för att sammanfatta: Min lösning på konflikten är kort och gott att alla skulle lägga ner vapnen, sluta hämnas och välja att leva i fred med varandra. Detta kommer dock, rent mänskligt sett, inte att ske. Om det ska kunna bli fred måste det föregås av en på djupet gående försoning i breda folklager i området. Utan förlåtelse och försoning blir det ingen fred. Och ja, det finns bara en möjlighet att människor ska kunna överge hatets och hämndens väg - speciellt i en situation som är så här blodindränkt - och det är Jesus. Före han har fått komma med sin försoning och människorna klarar av att förlåta varandra de djupa oförrätter som har begåtts i båda riktningarna är alla försök att skapa fred i en situation där det finns så här mycket hat tyvärr dömda att misslyckas. 

Så hur svagt bönevapnet än, rent mänskligt sett, tycks vara så är det min lösning. Vi behöver be om att alla inblandade skulle få se sin synd och skuld (och inte bara skylla på den andra sidan) och få möta Jesus och hans förlåtelse för att sedan, när de klarar av att se och förmått ta emot oförtjänt förlåtelse för sin egen skuld, skulle klara av att förlåta motparten och så försonas. Detta eftersom någon fred alltså inte kan uppnås utan att den föregås av försoning.   

 

Galenskap!

Galenskap, fullständig galenskap. Det är svårt att beskriva det som sker just nu i den internationella politiken med andra ord än det. Storbritannien har nu också beslutit att erkänna en palestinsk stat, och andra länder följer efter i en lång rad. När nu också Danmark öppnar för ett erkännande lämnar det Finland kvar som ensamt nordiskt land som inte har erkänt Palestina. Tack och lov har vi en regering som klarar av att hålla sig på rätt sida av historien i denna fråga!

Ett erkännande av en palestinsk stat är fel av så många olika orsaker. Dels uppfyller inte Palestina de krav som alltid har ställts på en ny stat. Då talar jag alltså om internationellt erkända gränser inom vilka det finns en ledning/regering som har kontroll över landet i fråga. Dels innebär ett erkännande av en palestinsk stat att världens regeringar ger legitimitet åt terroristorganisationen Hamas. För det tredje kommer inte ett erkännande av Palestina att innebära någon lösning på den aktuella situationen i Gaza. Precis som Petteri Orpo konstaterade: Om ett erkännande skulle lösa problemet skulle det ha varit löst redan. Det är det inte, utan snarare kommer ett erkännande att försvåra situationen och strävan efter en hållbar lösning. 

För det fjärde, och detta är det allra viktigaste, är det galet att gå in för en tvåstatslösning som ingen av de inblandade vill ha. Israel vill inte ha en sådan lösning eftersom de har förstått vilket enormt hot en Hamas-styrd (eller någon annan liknande organisation) granne skulle innebära. Palestinierna/araberna vill inte heller ha en tvåstatslösning eftersom de inte erkänner Israels rätt att existera. Det de vill ha är en arabisk enstatslösning. Åtminstone två gånger under närhistorien har allt varit klart för en fredsuppgörelse med palestinierna som skulle ha utmynnat i en tvåstatslösning, men ingendera gångerna satte de palestinska ledarna sitt namn under pappret. Helt enkelt för att de inte vill ha någon sådan lösning. 

---

Så ja, det som nu sker är fullständig galenskap. Axel Oxenstiernas ord till sin son, som var osäker över sin förmåga att få fredsförhandlingarna efter det trettioåriga kriget i hamn, kommer osökt för mig: "An nescis, mi fili, quantilla prudentia mundus regatur". ("Vet du inte, min son, med hur lite förstånd världen styrs?")    

Ett tidens tecken

Jag har som bekant hållit en sorgevecka där bloggen har varit tyst i en dryg vecka efter mordet på Charlie Kirk. Debatten har ändå gått het här, och jag måste säga att jag är djupt bedrövad - förstås av mordet i sig - men ännu mer av de reaktioner på mordet som ges uttryck på diverse sociala medier och även här i kommentarfältet. Det enorma hat och den ondska som vissa människor ger utlopp för är djupt störande. När jag läser vad som skrivs och sägs inser jag att det vi ser hända just nu har en stark parallell i Upp. 11 och människornas reaktioner på de två vittnens död som beskriv där. "Och jordens invånare gläder sig över dem och jublar och skickar gåvor till varandra, ty dessa båda profeter har plågat dem som bor på jorden." (Upp. 11:10) Notera att plågan till stor del bestod i det de sade vilket uppfattades som obekvämt och, ja, t.o.m. hatiskt.  

Det är precis så här fruktansvärt motbjudande människorna i de yttersta tiderna kommer att bete sig, och till denna del tvekar jag inte att hävda att mordet på Charlie Kirk och de reaktioner detta mord har gett upphov till inte är något mindre än ett allvarligt tidens tecken.

---

En annan mycket motbjudande sak vi kan se i detta skeende är det att de som hatade Kirk så oerhört villigt hemfaller åt diverse konspirationsteorier. Detta begränsar sig tyvärr inte bara till sociala medier utan också "seriösa" medieaktörer gör det samma. Det vanligaste påståendet här är troligtvis det att "Kirk mördades av en MAGA-galning", alltså av en av sina egna som av någon outgrundlig och givetvis obevisad anledning var missnöjd med honom. Allt som har kommit fram i förundersökningen av mordet tyder på att mördaren var en förvirrad transaktivist. Våldsbenägenhet i dessa kretsar är väldokumenterad (Kirk höll just på att debattera just detta när han mördades!) och t.ex. på forumet "Blue Sky" gläds många kommentatorer över mordet och föreslår att JK Rowling borde stå näst i kö för samma öde. 

---

Ytterligare en sak (av många) som kan och bör lyftas fram i detta sammanhang är det sätt som Kirk-hatarna resonerar när de landar i slutsatsen att "han fick vad han förtjänade". Resonemanget går vanligen enligt följande linje. 1. Kirk har uttalat "extrema" åsikter som ogillas (men som i själva verket är sanna och riktiga). 2. Dessa uttalanden utmålas som hat och som ett fascistiskt hot. 3. Den som hatar och sprider hat på detta sätt skapar motvilja och motstånd och har därför själv orsakat sitt öde.

Ser du vad som händer här? Om vi drar ihop punkterna och inkluderar den första parentesen blir slutresultatet att den som talar sanning förtjänar att dö. Det här är givetvis fruktansvärt, men det är samtidigt nyttigt och bra att se hur hatet och den ohöljda ondskan resonerar och vad följden blir. 

---

Det är givetvis inte tillrådigt att peka finger och fördela skuld på ett personligt plan, och Charlie Kirks änka visade sann kristen kärlek och anda när hon på minnesstunden sade att han vill förlåta mördaren för det han gjorde. Dock kommer vi inte ifrån att det finns en massa skuld att fördela här på ett mer principiellt och allmänt plan. Det är t.o.m. viktigt att göra det för att undvika liknande situationer i framtiden. Baserat på de texter mördaren hade graverat in på den oanvända ammunitionen står det klart att han ansåg att Charlie Kirk var en fascist och därmed ett hot mot friheten och demokratin. För alla som ens lite har satt sig in i vad Kirk stod för framstår detta förstås som rent av löjligt, men det finns alltid många som vill tro på lögnen. Just denna lögn, alltså att högern i USA är fascistisk och därmed ett hot (som behöver mötas med t.o.m. grovt dödligt våld) har en längre tid varit populär i media och bland mainstreamdemokrater. Resonemanget går så som Henrik Jönsson så tydligt framställer det: "Man angriper inte sina meningsmotståndare för att de är fascister utan man kallar dem fascister för att kunna angripa dem". (Se gärna hela Jönssons video, den är - som vanligt - mycket belysande!)  

Det är tydligt att det är lögnen om republikanerna och högern som fascister som ligger bakom detta mord. Alla som har uttalat och spridit denna lögn och därmed lurat och bedragit bl.a. Kirks mördare har därmed skuld i detta. Observera nu mycket noggrant att jag inte skriver detta för att jag på något sätt efterlyser hämnd eller ens ett straff för detta utan det här behöver lyftas fram (på större forum) för att de som har skuld här skulle besinna sig och undvika att göra samma misstag i framtiden. Tyvärr har jag inga större förhoppningar om att så ska ske på ett allmänt plan. Men kanske någon kunde tänkas besinna sig. Redan det skulle vara en liten seger.  

---

Som sagt är det som har hänt och som händer ett tydligt tidens tecken. Det blir allt tydligare att tiden är kort. Det är därför glädjande att mordet på Charlie Kirk, hur fruktansvärt det än är i sig själv, har gjort att många omprövar sin relation till Herren Jesus och till den kristna kyrkan. Det finns många vittnesbörd om hur sådana som inte på många år har gått i kyrkan och sökt sig till situationer där de kan lyssna till Guds ord nu har gjort det. Vi får hoppas och be att detta skulle bli en bestående följd av detta hemska som har hänt och därmed kunna få bli många till evig välsignelse!  

 

Sorgevecka

Signaturen MD föreslog en åtta dagars sorgeperiod i åminnelse av den mördade Charlie Kirk, och jag har beslutat mig för att ta hans råd. Dock kan jag inte låta bli att publicera en länk. Jag har uttalat mig negativt om AI, men uppenbarligen finns det positiva saker med AI ändå. En ung kvinna som sörjer Kirk frågade AI vad Charlie Kirk skulle säga idag om han skulle kunna förmedla ett budskap från bortom graven. AI fungerar, vad jag förstår, så att det använder sådant som finns på nätet. Så, baserat på vad Charlie Kirk sade medan han levde är detta vad AI menar att han skulle ha att säga till amerikanerna (och oss) idag: https://youtube.com/shorts/dtWwRAfLYjU?si=NxYPazIqdqg6tTHt