Sagan om Evert

Det var en gång en Evert. Evert var gift och hade två barn, och familjen bodde i landet F. Evert hade också ett litet bolag med fem anställda. Everts bolag verkade inom en lönsam exportbransch – vi ids kanske inte säga vilken. Så Everts bolag gick bra. Men priset Evert fick betala för detta var långa arbetsdagar och sex dagars arbetsvecka. Vissa gånger, ja egentligen allt som oftast sju dagars arbetsvecka eftersom de länder dit Everts bolag exporterade sina varor inte iakttog någon kristen vilodag. Men Evert försökte ta ut en hel veckas semester varje år. Alla år gick det förstås inte, men för det mesta. Detta innebar förstås att Evert inte hann tillbringa så mycket tid med sin fru och sina barn som han önskade, och detta gnagde konstant på hans samvete.

Men Everts företag gick bra, och Evert kunde ta ut en bra lön, nästan 80 000 euro/år – löner och dividender sammanräknat. Everts anställda fick, med lön och lönebonusar, ihop mellan 40 och 50 000 per man och år. Everts företag gjorde dessutom duktig vinst – varje år runt en miljon euro. Detta innebar att Everts bolag betalade 270 000 euro i skatt varje år. Evert betalade ungefär 35 000 euro i skatt och hans anställda mellan 15 000 och 20 000 per man. Detta innebar att den totala skattesumman som Everts bolag varje år drog in åt landet F var nästan 400 000 euro. Men detta störde verkligen inte Evert, och inte hans anställda heller, för de var alla överens om att den som har det väl ställt, han ska också bidra till landets välstånd. Dessutom gav Evert, liksom hans anställda, tionde på sin nettolön. Kyrkans utlandshjälp, och andra liknande organisationer, fick därför årligen ungefär 18 000 euro som ett resultat av Everts lönsamma företagsverksamhet. Evert skulle också gärna ha betalat tionde på företagets vinst till samma ändamål, men eftersom Kyrkans utlandshjälp inte fanns på skatteverkets lista över avdragbara donationsändamål kunde han inte göra det.

Så levde Evert sitt liv. Med en hög lön, långa arbetsdagar och ett gnagande samvete för att han försummade sin familj och sina barn. Evert var, sett ur ekonomisk synvinkel, en rik man. Allt som oftast tänkte han nog ändå på att sälja sitt bolag och ta ett vanligt jobb och kunna tillbringa mera tid med sin familj. Men Evert gillade ändå livet som företagare – med de utmaningar och den stimulans det gav. Och visst. Pengarna var det heller inget fel på. Han skämdes inte heller för det bidrag han och hans bolag gav till samhället. Dessutom vågade Evert inte riktigt ta steget. Visst, han var ingen feg man – det kan man inte vara som företagare, men ändå. Att bryta upp från allt det som han kunde och som han trivdes med. Nej, det blev bara inte av.

Men så hände något i landet F. Det blev riksdagsval, och det kristna utjämningspartiet, som hade gått till val under devisen ”Himlen på jorden NU”, vann en jordskredsseger och fick ensam majoritet i riksdagen. Det första den nya regeringen gjorde var att införa en medborgarlön på 1700 euro per månad. Efter skatt. För att kunna finansiera detta höjdes skatten på alla löner som översteg 2000 euro/månad radikalt. Detta var inget problem, menade man, eftersom alla ska kunna leva på medborgarlönen, och de som har mera än så i lön naturligtvis klarar sig ännu bättre – även om de får betala mycket mera i skatt.

För Evert, och för hans bolag och hans anställda, innebar detta att beskattningen skärptes ordentligt. Evert, liksom hans bolag, hamnade i en av de högsta skatteklasserna, och detta innebar att han, och hans bolag, tvingades betala mellan 70 och 80% i skatt på den totala inkomsten. Marginalskatteprocenten nådde över 90. Everts anställda klarade sig med en lite lägre procent. Detta innebar, för Everts del, att hans personliga inkomster – efter skatt – rasade från 80 000 per år till lite över medborgarlönenivån, alltså drygt 25 000 euro per år. Hans anställda kom upp i ungefär samma nettosummor. KUP, alltså det kristna utjämningspartiet, hade räknat ut att alla skulle kunna leva ett någorlunda hyggligt – och framför allt jämlikt – liv med en sådan nettolön. Dessutom skulle de ökade skatteintäkterna gott och väl räcka till för att finansiera den nya medborgarlönen. Allt var frid och fröjd i landet F. Eller var det? Nåja. Kyrkans utlandshjälp klagade lite eftersom deras intäkter rasade drastiskt när många rika som tidigare hade gett tionde på en hög nettolön nu inte längre alls kunde ge lika mycket. Men i övrigt var allt frid och fröjd. Eller...

När Evert hade räknat ut vad de nya skatteskalorna skulle innebära för honom, hans bolag och hans anställda kallade han in sina anställda till ett krismöte. Efter några timmars diskussion beslöt Evert att sälja sitt lönsamma bolag till utländska intressenter. Eftersom bolaget gick bra fick Evert en stor summa pengar för sitt bolag – en summa som han förvisso tvingades betala 90% skatt på, men ändå blev han med en nätt summa i handen. Och nu tog Evert semester! Han och hans familj åkte på en längre utlandsresa, men innan han åkte ansökte Evert och hans hustru om medborgarlön – vilket de också omgående beviljades. Everts fem anställda gjorde det samma, och även de bestämde sig för att, likt Evert, ta ett sabbatsår. Eller flera... Medborgarlönen kom ju in på kontot varje månad oberoende av vad de gjorde. Så varför inte nu ta igen den fritid som de hade missat under de senaste tio åren när bolaget krävde så mycket av dem?

Så levde de lyckliga i alla... Nej. Inte i alla sina dar, men väl i ett drygt år. Så länge dröjde det nämligen innan tillräckligt många hade satt sig ner och räknat och kommit till samma resultat som Evert – att det inte längre lönade sig att arbeta nästan ihjäl sig om man ändå inte fick något mervärde ur allt detta slitande. Det året såldes, och lades det ner, nästan alla små och medelstora företag i landet F.

Därför, efter ett drygt år av KUP-styre, var landet F:s kassakista tom och en stor del av skatteinkomsterna hade försvunnit. Det gick heller inte längre att få mera lån från utlandet eftersom landets kreditvärdighet hade rasat och landet F sedan länge hade ställt in sina räntebetalningar. Så därför man fick ställa in utbetalningarna av medborgarlönen efter bara ett drygt år. Alla fick klara sig så gott de kunde på egen hand, men eftersom det inte längre fanns just några arbetsplatser kvar i landet tvingades de flesta att flyta utomlands. Kyrkans utlandshjälp fick också lov att spika igen dörrarna eftersom intäkterna hade upphört helt och man inte längre hade råd att ha någon anställd personal.

Hur gick det då för Evert och hans familj? Nåja, det gick bra för Evert. Han tvingades också emigrera, men han fick jobb som ekonomichef på sitt gamla företag – denna gång på timlönbasis och med alla förmåner. Detta gav honom en bra lön och framför allt gott om tid för sin fru och sina barn. Flera av Everts gamla anställda fick också jobb på samma företag. Nå, landet F då? Hur gick det för det? Ja, största delen av befolkningen flyttade utomlands, liksom hela ledningen för det kristna utjämningspartiet. De nya makthavarna hade ett rysligt sjå att få landet på fötter igen, men efter ungefär 100 år och några konkurser hade landet igen fått sådan fason på sina finanser att det gick att bo och verka i landet igen. Så, slutet gott, allting gott!   

Personerna i denna saga är uppdiktade, och alla likheter med nu levande eller avlidna personer är helt slumpmässiga. Inga djur skadades heller under tillkomsten av denna saga.       

Systemfelet

Jag har den senaste tiden varit ganska fulltecknad och inte riktigt hunnit reagera på allt jag har hört och sett på det sätt som jag skulle ha önskat. En av de reaktioner som fått vänta på sin tur är mina tankar kring ”Slaget efter tolv” den 31. Augusti, alltså för nästan fyra veckor sedan. Men bättre sent som vanligt – som det brukar heta... Egentligen är ju detta redan ”preskriberat”, men eftersom det handlar om en så oerhört viktig sak tänker jag ändå skriva några rader om det.

Diskussionen handlade den gången om varför unga kvinnor mår så väldigt dåligt i dagens Finland. Jeanette Öhman, Monika Olgers, Magnus Perret och ”Anna” deltog i diskussionen (som kan hittas på nätet ännu en kort tid på adressen http://arenan.yle.fi/audio/1314784105445), och den inleddes med konstaterandet att idag står alla dörrar öppna för kvinnorna – allt är möjligt, t.o.m. att bli president. Man konstaterade sedan att det idag, förutom de gamla kraven på att föda barn och vara en god mor, har kommit nya krav som handlar om att utnyttja alla dessa nya möjligheter som står till buds. Efter detta kom man ännu fram till att de unga kvinnornas illamående beror på ett ”systemfel”/”strukturellt problem”. Längre än så kom man sedan aldrig och vad detta systemfel riktigt är vågade ingen riktigt säga. 

Jag som inte brukar vara rädd att vara politiskt inkorrekt ska ta risken och sticka ut hakan och säga vad detta ”systemfel” består i. Det är jämställdheten det handlar om. Inte det faktum att män och kvinnor är och ska vara lika mycket värda. Inte heller det att lika lön med rätta ska (borde!) ge lika lön. Nej, men felet består i att i dagens värld kvinnorna tvingas vara män. Kvinnorna ska göra samma saker som männen gör. I lika stor utsträckning och på samma sätt. Och precis som sades i debatten, ska detta göras vid sidan av att kvinnan ska uppfylla alla de gamla kraven som handlar om barnafödande och om den perfekta modern.

Detta går helt enkelt inte, och det förstår nog varje tänkande människa. Män och kvinnor är olika. Kvinnorna föder barn. Män gör inte det. Kvinnorna är rustade att på ett helt annat sätt än männen att ta hand om ett litet barn under dess första år i livet. Dessa är fakta som det helt enkelt inte går att bortse ifrån – och dessa fakta får stora återverkningar på arbetslivet och kanske framför allt på antalet år i arbetslivet. Men i jämställdhetens och den politiska korrekthetens namn måste vi låtsas som om dessa fakta inte existerar – och så tvingas kvinnorna att ”vara män”. Det vill säga: Att kämpa på arbetsmarknaden och i arbetslivet på samma sätt och på samma villkor som männen. Allt annat är nämligen ”diskriminerande”.

I ett sådant klimat – med ett sådant ”systemfel”, om vi så vill – är det sannerligen inte ägnat att förvåna att speciellt de unga kvinnorna mår dåligt idag.

Men varför inte erkänna att män och kvinnor är olika? Att vi kan ha olika uppgifter. Att vi kan och får göra dessa uppgifter på olika sätt. Varför inte benåda dagens (unga) kvinna och sluta kräva det omöjliga av henne? Det innebär förstås att vi måste kasta dagens jämställdhetsideal på sophögen och våga göra de förändringar som skulle innebära att en kvinna kan förtjäna ihop till sin pension också genom att vara hemma och ta hand om barnen under några år när dessa är små. Vill vi det? Vågar vi det? Jag menar att vi åtminstone måste våga ta diskussionen. För kvinnans skull.

Laodicea

Som bäst snurrar cd:n med Stig-Olof Fernströms bibelstudium från årets kyrkhelg i bilens cd-spelare. (Jag kan varmt rekommendera detta bibelstudium! Cd:n går säkert att få tag på!) Det är speciellt en sak som Stiga säger som jag aldrig har tänkt på tidigare – och detta gäller ett av mina favoritbibelställen från Upp. 3:20. Jesus låter hälsa till församlingen i Laodicea att: ”Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig.”

Jesus står vid dörren och klappar på. Detta innebär alltså att han STÅR UTANFÖR! Jesus står utanför sin församling. Han får inte vara med! Detta är ju oerhört – och detta har jag inte tänkt på förrän nu. Men så här fungerar det med Guds ord. Det är Anden som uppenbarar (och fördöljer!) – och detta gör Han i sin tid. I rätt tid. (Får vi tro!)

Det är många, jag inkluderad, som menar att vi idag lever i Laodicea. Jag ansluter mig därmed till den tolkningen som menar att de sju församlingarna i Upp. 2-3, förutom att stå för dessa sju församlingar DÅ, även står för olika tider/epoker i församlingens historia. Dessutom är det ju faktiskt idag folket, inte Guds ord, som bestämmer/säger vad som är rätt, i vår kyrka. (Laodicea = Folkets rätt, ”Folkvälde”)

Om vi idag alltså lever i Laodicea, betyder då det att Kristus står utanför sin församling? Utanför vår kyrka? Nej förstås inte, säger kyrkoledningen och biskoparna. Men märk väl vad som gäller i Laodicea! ”Du säger att du... och du vet inte...” Munnens bekännelse är alltså inget problem i Laodicea. Man säger både det ena och det andra. Men hur är det riktigt? Kan det även hos oss idag vara så att munnens bekännelse inte stämmer överens med de verkliga förhållandena? I Joh. 14:15 säger Jesus: ”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud.” Det är utifrån detta vi behöver fälla vårt avgörande. Alltså inte utifrån vad som SÄGS, utan utifrån vad som GÖRS. Hur är det alltså? Står Kristus utanför vår kyrka idag? Lever vi idag i Laodicea?

Och om så är fallet, vad bör vi göra åt det?

Hade Antell rätt?

Jag hann aldrig skriva någon kommentar på Ben Antells tråd på kp-bloggen där han listade saker som en kristen människa ska avhålla sig från. Men jag läste en del kommentarer på hans tråd, och annorstädes, och det är intressant vilka enormt starka reaktioner Antells lista gav upphov till. Särskilt med tanke på att det han skrev om uttryckligen var saker som en KRISTEN människa inte ska hålla på med – och många av kommentatorerna uppgav sig vara ateister, eller annat liknande. Det tycks vara så idag att man inte får säga att det finns saker som en (kristen) människa inte ska hålla på med. Intressant...

Men hur är det, hade Antell rätt? Jag tror inte på ”syndakataloger” – och som sådan var också Antells lista förkastlig. Men han hade, menar jag, rätt i det att det faktiskt finns saker som en kristen människa gör bäst i att avhålla sig ifrån. Hit hör självklart experimenterande med det ockulta, andra religioner, olika hemliga sällskap och annat liknande. Antell hade mycket sådant på sin lista. Men problemet med att göra upp en dylik lista är hur man ska veta att man fått med allt – och hur man kan vara säker på att allt man har med faktiskt bör finnas på listan. Därför ger jag nog definitivt tummen ner för alla former av syndakataloger, Antells numera raderade lista inberäknad.

Men vad säger Guds ord om detta? (Det är en mycket intressantare fråga!) I 1Kor. 10:23 kan vi läsa att ” Allt är tillåtet, men allt är inte nyttigt. Allt är tillåtet, men allt bygger inte upp.” Allt är tillåtet! Det här låter ju för märkligt, eller hur? Visst. Men det sägs inte bara det. Här sägs också att allt inte är nyttigt för mig, samt att allt inte bygger upp. Bygger upp vad då? Jo, det viktigaste av allt, nämligen vår relation med Gud. För en människa som lever i Guds nåd är allt faktiskt tillåtet – men allt är inte nyttigt för vår relation med Gud. Allt är inte nyttigt för vårt andliga liv. Och sådant som är skadligt ska vi förstås låta bli. Eller hur? För det vi bör komma ihåg i detta sammanhang är att det handlar om väldigt stora saker. Om liv och död – och det i ett evighetsperspektiv. Paulus varnar i verserna innan bl.a. för avgudadyrkan och otukt, och han nämner exempel ur Israels historia på människor som har gått under p.g.a. dess saker. De tjänar som varnande exempel för oss, säger han sedan.

Vi ska nog avhålla oss från att göra upp syndakataloger. Paulus ord i 1Kor. 10 räcker gott och väl för oss. Men samtidigt behöver vi vara väldigt tydliga med att det faktiskt finns saker som är skadliga för oss och som vi bör låta bli. Om vi är rädda om vår själ, vill säga. För Guds ord varnar oss inte i onödan. Och då får världen och alla dessa ateister och fritänkare säga precis vad de vill...   

Höstterminen startar!

I morgon, söndag, inleder SLEF:s avdelning i Esse-Kållby verksamheten för denna höst. Detta sker i Ytteresse bönehus kl 18 med en "Kvällspredikan med MERa". Detta innebär att vi för en dag har "fusionerat" SLEF:s kvällspredikningar och MER-kvällssamlingen. Andrej Heikkilä kommer att förkunna Guds ord för oss, och efteråt blir det servering och samvaro/diskussion över kaffekoppen.

Andrej och Christina Heikkilä med familj kommer om en dryg vecka att resa ut tillbaka till missionsfältet i Ryssland, så detta är sista tillfället på ett tag att träffa dem och lyssna till Andrejs förkunnelse.

Alla är välkomna med för att ta del i gemenskapen och bli uppbyggda av Guds ord! 

Nära mitt hjärta

Jag har en längre tid övervägt att starta upp en ny blogg eftersom jag har haft på känn att bloggen på kyrkpressen.fi förr eller senare kommer att läggas ner. När så nu sker är det dags. När man ska starta upp en ny blogg blir ju första frågan VAR. För min del blev det alltså blogger, detta närmast för att det visade sig att jag redan hade ett aktivt blogger-konto. Adressen till min nya blogg är "kristiannyman.blogspot.com". Den andra frågan man måste lösa är vilket NAMN den nya bloggen ska ha. Jag har bollat med flera namnförslag - allt från det föga originella "Kristians blogg" till det oerhört pretentiösa "För den som har öron". Även om det senare skulle ha varit ett väldigt intressant namn på en blogg, så föll mitt val på det mera försiktiga "Nära mitt hjärta". Helt enkelt för att jag kommer att skriva om saker som ligger nära mitt hjärta. Det kommer säkert att bli mycket teologi och kyrkofrågor, men också en del ekonomi och politik och försök till samtidsanalys. Helt enkelt sådana saker som ligger nära mitt hjärta.

Layouten är ännu i sin linda, liksom allt det övriga kring bloggens innehåll - men det kommer! Förhoppningsvis... Jag är ju ingen datanisse, och detta ser mycket mera invecklat ut än kp-bloggen, men det man inte själv behärskar får man ta hjälp med.

Mitt bloggande ser jag närmast som en behövlig ventil där jag får "tänka offentligt", men med en växande familj (tre barn under skolåldern, varav två ännu bär blöjor) samt ett växande företag så har jag inte alltid den tid för skrivandet som jag skulle önska. Men nu som då kommer det säkert att dyka upp texter här. Vissa tider oftare, och andra tider mera sällan. Inledningsvis publicerar jag texterna parallellt här och på kp-bloggen. Kommentera gärna! Jag ska försöka besvara alla kommentarer, men det kan förstås ta lite tid innan svaret kommer.