Det var en gång en Evert. Evert var gift och hade två barn, och familjen bodde i landet F. Evert hade också ett litet bolag med fem anställda. Everts bolag verkade inom en lönsam exportbransch – vi ids kanske inte säga vilken. Så Everts bolag gick bra. Men priset Evert fick betala för detta var långa arbetsdagar och sex dagars arbetsvecka. Vissa gånger, ja egentligen allt som oftast sju dagars arbetsvecka eftersom de länder dit Everts bolag exporterade sina varor inte iakttog någon kristen vilodag. Men Evert försökte ta ut en hel veckas semester varje år. Alla år gick det förstås inte, men för det mesta. Detta innebar förstås att Evert inte hann tillbringa så mycket tid med sin fru och sina barn som han önskade, och detta gnagde konstant på hans samvete.
Men Everts företag gick bra, och Evert kunde ta ut en bra lön, nästan 80 000 euro/år – löner och dividender sammanräknat. Everts anställda fick, med lön och lönebonusar, ihop mellan 40 och 50 000 per man och år. Everts företag gjorde dessutom duktig vinst – varje år runt en miljon euro. Detta innebar att Everts bolag betalade 270 000 euro i skatt varje år. Evert betalade ungefär 35 000 euro i skatt och hans anställda mellan 15 000 och 20 000 per man. Detta innebar att den totala skattesumman som Everts bolag varje år drog in åt landet F var nästan 400 000 euro. Men detta störde verkligen inte Evert, och inte hans anställda heller, för de var alla överens om att den som har det väl ställt, han ska också bidra till landets välstånd. Dessutom gav Evert, liksom hans anställda, tionde på sin nettolön. Kyrkans utlandshjälp, och andra liknande organisationer, fick därför årligen ungefär 18 000 euro som ett resultat av Everts lönsamma företagsverksamhet. Evert skulle också gärna ha betalat tionde på företagets vinst till samma ändamål, men eftersom Kyrkans utlandshjälp inte fanns på skatteverkets lista över avdragbara donationsändamål kunde han inte göra det.
Så levde Evert sitt liv. Med en hög lön, långa arbetsdagar och ett gnagande samvete för att han försummade sin familj och sina barn. Evert var, sett ur ekonomisk synvinkel, en rik man. Allt som oftast tänkte han nog ändå på att sälja sitt bolag och ta ett vanligt jobb och kunna tillbringa mera tid med sin familj. Men Evert gillade ändå livet som företagare – med de utmaningar och den stimulans det gav. Och visst. Pengarna var det heller inget fel på. Han skämdes inte heller för det bidrag han och hans bolag gav till samhället. Dessutom vågade Evert inte riktigt ta steget. Visst, han var ingen feg man – det kan man inte vara som företagare, men ändå. Att bryta upp från allt det som han kunde och som han trivdes med. Nej, det blev bara inte av.
Men så hände något i landet F. Det blev riksdagsval, och det kristna utjämningspartiet, som hade gått till val under devisen ”Himlen på jorden NU”, vann en jordskredsseger och fick ensam majoritet i riksdagen. Det första den nya regeringen gjorde var att införa en medborgarlön på 1700 euro per månad. Efter skatt. För att kunna finansiera detta höjdes skatten på alla löner som översteg 2000 euro/månad radikalt. Detta var inget problem, menade man, eftersom alla ska kunna leva på medborgarlönen, och de som har mera än så i lön naturligtvis klarar sig ännu bättre – även om de får betala mycket mera i skatt.
För Evert, och för hans bolag och hans anställda, innebar detta att beskattningen skärptes ordentligt. Evert, liksom hans bolag, hamnade i en av de högsta skatteklasserna, och detta innebar att han, och hans bolag, tvingades betala mellan 70 och 80% i skatt på den totala inkomsten. Marginalskatteprocenten nådde över 90. Everts anställda klarade sig med en lite lägre procent. Detta innebar, för Everts del, att hans personliga inkomster – efter skatt – rasade från 80 000 per år till lite över medborgarlönenivån, alltså drygt 25 000 euro per år. Hans anställda kom upp i ungefär samma nettosummor. KUP, alltså det kristna utjämningspartiet, hade räknat ut att alla skulle kunna leva ett någorlunda hyggligt – och framför allt jämlikt – liv med en sådan nettolön. Dessutom skulle de ökade skatteintäkterna gott och väl räcka till för att finansiera den nya medborgarlönen. Allt var frid och fröjd i landet F. Eller var det? Nåja. Kyrkans utlandshjälp klagade lite eftersom deras intäkter rasade drastiskt när många rika som tidigare hade gett tionde på en hög nettolön nu inte längre alls kunde ge lika mycket. Men i övrigt var allt frid och fröjd. Eller...
När Evert hade räknat ut vad de nya skatteskalorna skulle innebära för honom, hans bolag och hans anställda kallade han in sina anställda till ett krismöte. Efter några timmars diskussion beslöt Evert att sälja sitt lönsamma bolag till utländska intressenter. Eftersom bolaget gick bra fick Evert en stor summa pengar för sitt bolag – en summa som han förvisso tvingades betala 90% skatt på, men ändå blev han med en nätt summa i handen. Och nu tog Evert semester! Han och hans familj åkte på en längre utlandsresa, men innan han åkte ansökte Evert och hans hustru om medborgarlön – vilket de också omgående beviljades. Everts fem anställda gjorde det samma, och även de bestämde sig för att, likt Evert, ta ett sabbatsår. Eller flera... Medborgarlönen kom ju in på kontot varje månad oberoende av vad de gjorde. Så varför inte nu ta igen den fritid som de hade missat under de senaste tio åren när bolaget krävde så mycket av dem?
Så levde de lyckliga i alla... Nej. Inte i alla sina dar, men väl i ett drygt år. Så länge dröjde det nämligen innan tillräckligt många hade satt sig ner och räknat och kommit till samma resultat som Evert – att det inte längre lönade sig att arbeta nästan ihjäl sig om man ändå inte fick något mervärde ur allt detta slitande. Det året såldes, och lades det ner, nästan alla små och medelstora företag i landet F.
Därför, efter ett drygt år av KUP-styre, var landet F:s kassakista tom och en stor del av skatteinkomsterna hade försvunnit. Det gick heller inte längre att få mera lån från utlandet eftersom landets kreditvärdighet hade rasat och landet F sedan länge hade ställt in sina räntebetalningar. Så därför man fick ställa in utbetalningarna av medborgarlönen efter bara ett drygt år. Alla fick klara sig så gott de kunde på egen hand, men eftersom det inte längre fanns just några arbetsplatser kvar i landet tvingades de flesta att flyta utomlands. Kyrkans utlandshjälp fick också lov att spika igen dörrarna eftersom intäkterna hade upphört helt och man inte längre hade råd att ha någon anställd personal.
Hur gick det då för Evert och hans familj? Nåja, det gick bra för Evert. Han tvingades också emigrera, men han fick jobb som ekonomichef på sitt gamla företag – denna gång på timlönbasis och med alla förmåner. Detta gav honom en bra lön och framför allt gott om tid för sin fru och sina barn. Flera av Everts gamla anställda fick också jobb på samma företag. Nå, landet F då? Hur gick det för det? Ja, största delen av befolkningen flyttade utomlands, liksom hela ledningen för det kristna utjämningspartiet. De nya makthavarna hade ett rysligt sjå att få landet på fötter igen, men efter ungefär 100 år och några konkurser hade landet igen fått sådan fason på sina finanser att det gick att bo och verka i landet igen. Så, slutet gott, allting gott!
Personerna i denna saga är uppdiktade, och alla likheter med nu levande eller avlidna personer är helt slumpmässiga. Inga djur skadades heller under tillkomsten av denna saga.