Hallelujagatan 777

Jag har haft en lugnare arbetsdag idag, och i.o.m. barnens förkylningar har vi varit ”husbundna”. Skönt på sitt sätt, även om orsaken förstås inte är så trevlig. Jag kom mig för att titta i vår kassettsamling, och där hittade jag bl.a. en predikokassett med en ung C.A.Westman. Det fick bli dagens predikan. Jag får kanske anledning att återkomma till det som han säger – det var nämligen ord och inga visor! Det är mycket sällsynt med sådan förkunnelse idag, det är då ett som är säkert.

Men så hittade jag också en kassett där Curt och Roland sjunger sånger av Åge Samuelsen. Härliga saker! Samuelsen (1915-1987) var en norsk evangelist/predikant och sångare/sångskrivare med över 300 sånger på sitt ”samvete”. Den mest kända av dem är kanske ”O Jesus du som fyller allt i alla”. Det blev en trevlig stund vid plättpannan med radion på tillräckligt hög volym så det gick att sjunga med i de gamla godingarna!

Ja, och rubriken sedan. ”Du som bor på klagogatan i ett trångt och fattigt skjul, och som lever helt på svältdödens rand. Kom till Hallelujagatan... Vill du veta husets nummer, det är sju-sju-sju, min vän...” Nåja. Det får räcka med detta prov på mina norskakunskaper. Det är fart på när de sjunger, och det är inte svårt att förstå varför de inte klarat av att översätta sången till svenska! Man blir på gott humör av sådana sånger! Melodin går överraskanda många gånger i moll, men budskapet gör det verkligen inte. Mera goda sånger åt folket!

De som har för mycket arbete...

I den allmänna kyrkobönen - som den hette då när jag ännu hade förtroende att få ha gudstjänster här och var - bad man i ett av alternativen för dem som är utan arbete och för de som har för mycket av det samma. Jag har aldrig riktigt tänkt på detta med att ha för mycket arbete. Inte förrän idag, tror jag. Jag är nu inne på min tredje raka arbetsvecka på över 70 arbetstimmar. Denna vecka blir det nästan 80. Visst är det tungt, men när jag vet att ungefär vid Lucia får jag "slå i friväxeln" så går det. Någotsånär, åtminstone. Men så slog mig tanken att det finns människor som väljer att/tvingas jobba så här året runt. År efter år. Det är dessa som vi brukar be för i den allmänna kyrkobönen. Jag är, milt sagt, slut nu när det är lördag kväll. I morgon får jag ha en kortare arbetsdag. Kanske bara fem timmar. Eller sex. Men det finns de som tvingas göra en tolvtimmarsdag i morgon också. Och sedan börjar allt om igen på måndag morgon. Herre förbarma dig!

Domsöndag

Domsöndagen är min favoritsöndag i kyrkoåret, vid sidan av långfredagen och påskdagen. Om man läser dagens texter slarvigt kan man lätt få den uppfattningen att domsöndagens budskap handlar om krav, lag och Guds vrede över synden, men om man ser närmare på texterna så inser man att det också i domsöndagens budskap finns ett stort evangelium. Detta glada budskap handlar om att Gud inte har överseende med orättvisor och lidande. Att det en dag kommer att hållas en dom där allt det som nu är fördolt kommer att bli uppenbarat. En dom i vilka alla orättvisor kommer att rättas till och allt mänskligt lidande kommer att ses i sitt rätta ljus. I domsöndagens budskap finns svaret på Teodicé-problemet. Om vi bara vill se det.

Jag läste en kolumn i tidningen Uusi Tie som behandlade just domsöndagens budskap. Där sades en sak som jag i och för sig redan har vetat, men som jag nu än en gång uppmärksammades på och fick se så att säga i nytt ljus. Vi människor har fått tid att under vårt liv lära känna Kristus och hans nåd. Nådatid. Men en dag kommer denna nådatid att ta slut. För de människor som allt för många gånger har skjutit Kristus och hans nåd ifrån sig när Gud har kallat dem – för dessa människor blir domedagen en hemsk dag. För på den dagen kommer det att ske en uppdelning. Bibeln talar om får och getter. Fåren – alltså de som har låtit Kristus och Guds nåd få bli deras räddning – kommer att få höra de härliga orden: ”Kom, ni min Faders välsignade! Ta i besittning det rike som har beretts åt er!” Men för getterna finns det inte längre någon plats. Dessa kommer att få höra de hemskaste ord som någon människa någonsin kommer att få höra – och dessa ord kommer från Jesu egen mun: ”Gå bort, ni förbannade!” Det finns inte längre någon plats för dem, utan de får gå bort till den plats som har beretts för Djävulen och hans änglar. Tänk så hemskt! Ingen plats – och inte längre någon tid att omvända sig. De väntade för länge! De sköt ifrån sig Guds kallelse och hans nåd en gång för mycket. Och så de hemska orden: ”Gå bort!” Kristus älskar dem, det har han alltid gjort - även här vid tidens slut när de tvingas gå bort - men de ville inte veta av denna hans kärlek och den nåd han så många gånger erbjöd dem. Därför finns det inte längre något alternativ. Ingen tid och ingen plats.

I dag får vi ofta höra att ”Gud är kärlek” och att allt som är mot kärleken är mot Gud. (Detta fick jag t.ex. mot mig i en insändare i kp för några dagar sedan.) Med detta menar man sedan att allt det som MAN SJÄLV anser vara kärlek och kärleksfullt är av och för Gud. Problemet med denna syn är bara det att det är Gud, och inte vi, som definierar vad som är kärlek – och detta gör han först och främst genom sin Son, Jesus Kristus. Honom som vi lär känna genom Guds ord, Bibeln. För en människa som rör sig med sin egen, hemmagjorda gudsbild och den ”kärlek” som denna avgud får definiera – för den människan blir Jesu ord här i anslutning till domen naturligtvis helt omöjliga att förstå. I synnerhet orden ”Gå bort, ni förbannade”, men tyvärr också orden ”Kom, ni välsignade!”

Domsöndagens huvudbudskap till oss är faktiskt inte budskapet om domen – även om detta förstås är en väsentlig del av det hela. Nej, utan huvudbudskapet är att det finns en nåd. En nåd som räcker till för syndares frälsning. I dag, på domsöndag, och även på domens stora dag. En nåd som gör att den Kristus vi då kommer att få möta inte möter oss som domare, utan som vår Frälsare och vår bäste vän.

Vem splittrar?

Jag skrev en kort kommentar på ÖT:s web i anslutning till ”nyheten” om att kyrkan bugade mot öst under det kalla krigets dagar. Överraskande nog har den fått stå kvar och inte rönt samma öde som så många av mina kommentarer. Men reaktionerna lät dock inte vänta på sig. ”Karlebybo” (Jag vågar nästan gissa vem som döljer sig bakom denna psudonym) kommenterade min kommentar och skrev att ”Helt rätt, fienden finns inom kyrkan, alltså den stockkonservativa falangen som vill splittra kyrkan till en exklusiv liten klubb för alla "klassiskt" troende gubbstruttar och fördöma alla som är av annan åsikt....”

Igen alltså detta med att det är de ”stockkonservativa” som splittrar. Jag skulle kanske inte använda det uttrycket, men jag antar (med fog) att det är jag, och alla andra som delar de åsikter jag har, som avses. Men hur är det egentligen. Vem är det som splittrar?

Om Bibeln är att lita på – om den är Guds ord från början till slut – så kan vi veta vem Gud är. Vi kan veta hurudan han är. Veta vad han tänker om oss människor och vad han har gjort för vår frälsning. Om, skriver jag, inte för att jag på något sätt skulle tvivla på detta, utan närmast för att alla inte delar denna fundamentala (i ordets rätta bemärkelse!) utgångspunkt. Men om vi till äventyrs skulle låtsas att alla, om inte delar, så åtminstone accepterar den. Vem är det då som splittrar? De (även om det skulle råka vara en överväldigande majoritet) som vill gå bort ifrån det Gud säger i sitt ord, eller de som vill hålla fast vid det? Eller för att ta en bild från Guds ord – bilden om Kristus som huvud för sin församling. Alltså den Kristus som vi känner genom Guds ord, han som säger att ”den som älskar mig, han håller mina bud”. Vem är det som splittrar – de som vill låta Kristus vara huvudet, eller de som kommer springande med bilan?

Jag vill hävda att det alltid är de som går bort från Guds ord som splittrar. Alltid. Oberoende av om dessa är i majoritet eller i minoritet.   

Min historia

Jag läste just i det nyaste numret av Sändebudet Jenny och Christoffer Skuthällas berättelse om hur de kom till tro – och tyckte det var fascinerande! Dessutom blev jag inspirerad, och när jag dessutom minns hur en (engelskspråkig) bibellärare – jag minns nu inte vem – brukade säga att det är viktigt att ha nedtecknat om hur man kom till tro, så grep jag mig verket an.

Jag har inte alltid varit en medveten kristen. Visst har jag kanske alltid trott, men det har varit mera av en vag barnatro som inte egentligen hade någon betydelse för mig, för mina livsval och för hur jag såg på mig själv och på livet. Ett drygt år efter skriftskolan ändrades emellertid detta. Jag har alltid varit intresserad av sport, bollsporter i synnerhet, och när församlingens på den tiden (1987) mycket aktiva ungdomsgrupp spelade ”landskamper” i fotboll mot andra församlingars ungdomsgrupper (främst kanske Kronoby och Nykarleby?) hittade jag en plats i gemenskapen – och så småningom också mellan stolparna. (När det gäller fotboll är målväkteriet det enda jag inte har varit genomdålig på.) På den vägen blev jag.

Församlingens ungdomsgrupp, under ungdomsledaren Greger Forsbloms ledning, var som sagt väldigt aktiv. Ungdomsarbetet i Esse var dessutom såtillvida unikt att det alltid (åtminstone ända till nyare tid) alltid har funnits mycket pojkar med i verksamheten. (Detta går tillbaka till sent 70-tal, tidigt 80-tal, och bl.a. en gammal buss som fungerade som samlingspunkt och renoveringsobjekt. Men det för på tok för långt att gå in desto mera på det här...) Jag kom alltså med i verksamheten – med bönekvällar, öppet hus-samlingar och ungdomssamlingar varje lördagskväll. Fokus i arbetet var alltid på Guds ord, och varje samling skulle ha en ordentlig predikan eller åtminstone en andakt. Detta satte helt klart sina spår, och jag – som ännu inte riktigt hade förstått detta med Jesus (jag var bara med och njöt av gemenskapen) - fick börja jobba allt hårdare med att hålla de stora frågorna på avstånd. De kom nämligen från alla håll. I radion när jag knäppte på den. I TV:n. Förstås på ungdomssamlingarna och de få gånger jag gick i kyrkan. Nu efteråt har jag förstått att Herren denna tid sökte mig riktigt på allvar. Det förstod jag ändå inte just då. Till sist, en kväll, gick det ändå inte längre att värja sig. De något klichéaktiga orden, på engelska, ”if you can´t beat them, join them” kom för mig – och så gjorde jag det.

Detta ledde kanske inte till några större yttre förändringar. Tack och lov så hade jag, tack vare min dåtida stora blyghet (vart i hela världen har den försvunnit?), långt varit beskyddad från världen och dess förförelser. På fredagskvällarna satt jag hemma med föräldrarna och såg på ”Dallas” (22:20-23:20) varefter sängen kallade på mig. Lördagskvällarna var det igen ”Kuukauden Western” och andra filmer som fick min uppmärksamhet. Så jag hade inget skadligt ”gammalt liv” att bryta med – om man nu inte mera noggrant börjar analysera Dallas med alla dess intriger och förvecklingar.

Hur som helst var jag efter detta med i församlingens ugdomsverksamhet till alla delar. Inte som hittills, bara för gemenskapens skull. Så småningom började jag hålla andakter, senare skriftskolelektioner och även någon enstaka predikan. (Den första, ”Jesus, känner du honom?” var säkert både lång och tråkig... Tack alla ni som orkade sitta genom den!) Ungdomsgruppen var också hårt engagerad i skriftskolearbetet i församlingen, och både ungdomsledaren och församlingens kyrkoherde Kaj Granlund förstod vikten av att låta ungdomarna ta ansvar här. Med detta ansvar gavs vi möjlighet att växa, och detta kan aldrig överskattas. På skriftskolweekenderna och lägren gavs också möjlighet att sitta och prata med kyrkoherden, och när det gäller min andliga utveckling kan garanterat värdet av dessa samtal heller inte överskattas. Alla som växer andligt behöver ha ett eller flera bollplank och ”andliga fäder/mödrar” som hjälper en att växa på rätt sätt. För min del var de två första just de nämnda Greger och Kaj. Sedan dess har många andra fått stå ut med mina frågor och funderingar och fått leda mig rätt enligt Guds ord. Vissa under längre tider, andra under kortare perioder. Detta är annars något som vi idag behöver tänka på. Visst finns det mycket stress och många krav i dagens samhälle, men vi behöver ta tid för våra växande ”småsyskon” i Herren! Det stöd vi kan erbjuda kan var fullständigt ovärderligt. Det kan faktiskt handla om evigt liv eller evig död!

Nåja, sedan blev det bibelskola i Vasa (Efö) efter studenten (1991), och så – efter diverse flyktförsök (jag påminde faktiskt lite om Jona, tror jag...) studier i Åbo på TF. (1992-1995, 1996-2000) Någon kanske tänker att det att få back på ansökan om prästvigning (jag misstänker att jag var bland de allra första som nekades prästvigning p.g.a. ämbetsfrågan i vår kyrka och åtminstone i Borgå stift– om inte den allra första) skulle ha varit en stor besvikelse och kanske ha inneburit en livskris, men för mig var det närmast en lättnad! Tro det den som vill. Jag har nämligen insett att präst är inget som någon sund människa VILL bli – det är något man mer eller mindre tvingas till. (Det finns säkert undantag, jag känner åtminstone ett sådant fall...) Det att vara ledare för församlingen är nämligen ett synnerligen allvarstyngt uppdrag – något som dagens präster tyvärr väldigt långt har glömt bort (i kölvattnet på det på flera sätt förändrade prästämbetet). Så för mig var prästvigningsstoppet närmast att betrakta som en lottovinst. Nu fick jag i stället arbeta med det som jag mest av allt vill göra (pälsdjursuppfödning) och däremellan predika så mycket jag hinner och så ofta jag får en kallelse.

Detta tänker jag fortsätta med tills Herren stänger dörrar och öppnar nya fönster. När detta sker vet förstås ingen, det kan dröja längre eller så kan det gå fortare. Detta var, i korthet, min historia. (Sagt åt dig som orkade så här långt.) Säkert finns det en hel del som ännu kunde berättas, men det får räcka så här för denna gång.