När vi läser i Guds ord, speciellt då i Uppenbarelseboken, så ser vi att Israel, det gamla förbundets folk, och de på Jesus troende, det nya förbundets folk, båda i de sista tiderna långt kommer att råka ut för liknande förföljelse/likadana öden. (Se t.ex. Upp. 12) Själafienden, draken, denna världens furste (vad vi nu väljer att kalla honom) gillar lika lite det gamla förbundets gudsfolk som det nya förbundets gudsfolk. Han, tillsammans med sina lydiga tjänare, kommer att förfölja och försöka förgöra alla dem som kallar sig Guds folk. Alla som vill bekänna sig till Levande Gud. På det sättet är Israels och vår egen framtid långt sammanlänkade – vare sig vi gillar det eller inte.
För en tid sedan fick jag låna en cd med undervisning av en Leo Meller. Föredraget hade rubriken ”Kirkko, seurakunta ja Baabel”, och det var synnerligen intressant. I ett, av de många, sidospåren i hans föredrag kommer han in på en sedan länge död förkunnare, Ensio Lehtonen (1906-1971), och en syn denne fick en tid (ca ett och ett halvt år) innan sin död. Denna syn gick ut på att det kommer att komma en tid när de Kristustrogna i Finland hamnar i liknande svårigheter och betryck som landet Israel.
Lehtonen såg att Israel kommer att lämnas helt ensamt bland folken. Ingen kommer att träda upp till dess försvar och alla vänder sig emot landet. Gamla vänskapsband kommer att brista och landet kommer att drivas ut från folkens gemenskap. På samma sätt kommer det vid denna tid att ske med det nya förbundets folk här i Finland – så framt man vill hålla fast vid den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga. Vi kommer att få se våra relationer brytas åt alla håll. Höga och låga kommer att ta avstånd ifrån oss. Visserligen har vi som kristna alltid varit gäster och främlingar, men det nya i denna situation kommer att vara det att även där man nämner Guds namn, där man sjunger psalmer till Kristus och där man ber – även där kommer man att ta avstånd ifrån oss. Även här kommer man att vilja driva ut oss från gemenskapen.
Meller sade sedan att ända sedan denna syn blev offentlig har han och hans vänner försökt se på tidens tecken och jämföra med denna syn och se om tiden som beskrevs nu kunde tänkas vara för handen. Hittills har de dock fått konstatera att: Inte ännu. MEN. Nu, år 2011 (cd:n blev inspelad på hösten 2011), NU är vi där.
Så långt Leo Meller och hans undervisning.
Det nya förbundets folk, de Kristustrogna, och det gamla förbundets folk, judarna (och den judiska staten) är sammanlänkade med ett starkt band. Som jag skrev ovan, var sig vi gillar det eller inte. Våra framtida öden här i tiden kommer också långt att påverkas av samma krafter. Därför är det så väldigt angeläget för oss att ”se på fikonträdet”. (Lk. 21:29f) För det kommer, snart, en tid när Israel igen kommer att vara i fokus, både för Guds handlande och för denna världens furstes intressen.
Du har nån gång formulerat dig åt det hållet att kyrkan inte skall ta ställning i politiska frågor, för kristen tro lever oberoende av de växlande samhälleliga förhållandena. Så är det utan tvivel. Tron baserar sig på uppenbarelsen, samhällsskicket på rationella överväganden som baserar sig på förvärvade kunskaper och insikter. Därmed inte sagt att det skulle finnas ett vattentätt skott mellan dessa dimensioner.
SvaraRaderaMot den här bakgrunden finner jag den på vissa håll florerande Israel-fokuseringen rätt problematisk.
Visst är det fantastiskt att den judiska staten Israel återupprättades år 1948. Visst kan man se det som en uppfyllelse av de gammaltestamentliga profetiorna. Visst kan man se det som någonting osannolikt att det splittrade judiska folket åter fått ett hemland - efter tvåtusen år i exil - och rent folkrättsligt är det självklart att man gör allt för att för att skydda det.
Men. Den kristna tron vad en levande verklighet också före 1948, under tider då tanken på upprättandet av en judisk stat föreföll alldeles orimlig för de allra flesta tänkare världen över. På sina håll förefaller man inom kristenheten ha ett splittrat fokus för tron; man ser dels på Kristus som trons upphovsman och fullkomnare, men med samma intensitet om inte större på det förment profetiska politiska skeendet i mellanöstern. Det är fullt möjligt att det nutida politiska scenariot i mellanöstern är en inomvärldslig parentes. Det är fullt möjligt (sannolikheten vill jag inte uttala mig om) att den judiska staten trots all uppmärksamhet inte kommer att bestå. Det är fullt möjligt att vi inom en kanske inte så avlägsen framtid kommer att inse att man misstolkat Gamla Testamentets profetior på basen av godtyckliga händelser i samhällsutvecklingen. Det blir i så fall en dag då tron skakas i grunden.
Mot den bakgrunden anser jag det viktigt att vi är på det klara med vad vi i grund och botten tror på. Lite tillspetsat formulerat: Staten Israel nämns inte i någon av våra tre trosbekännelser.
Kristian, det är intressant att du hänvisar till en viss Meller. Det verkar som om herrn ifråga vore obekant för dig. För egen del känner jag till en del om honom. Färgstark och högljudd, så kunde man karaktärisera mannen, lite som en alarmklocka. När larmet går mest nu och då, och det utan orsak dessutom, så blir vem som helst lite betänksam...
SvaraRaderaTack, Esa, för dina kommentarer. Jag har varit däckad av en dubbelsidig öroninflammation med tillhörande kristallöra som har gjort att jag inte har kunnat sitta vid datorn. Men det håller på att bli bättre, tror jag...
RaderaJag har faktiskt kollat upp Leo Meller en aning (innan jag skrev inlägget). Det du skriver är säkert sant, vidare kunde man tillägga att han har varit dömd till fängelse (!) för penninginsamlingsbrott. Det var något med Patmos-stiftelsen för något tiotal år sedan. Men detta torde ändå inte vara så allvarligt - Patmos finns/fanns inte till för Meller utan för behövande människor - till vilka långt över 90% av de insamlande medlen gick. Vad, ur min synvinkel, allvarligare är är ändå Mellers inblandning i Kd:s EU-valsarbete på 90-talet. Det är ganska vågat att gå ut och hävda att man, som i Mellers fall, "vet" att den Helige Ande vill att någon kandidat ska bli vald framför en annan (som också står på solid kristen grund). Detta är, åtminstone för mig, nog en sak som gör att jag förhåller mig lite försiktigt till mannen - men det innebär förstås inte att han kan ha rätt i andra frågor och i andra sammanhang...
För att fortsätta lite till på det där med splittrat fokus i inlägget ovan: det blir alltid problematiskt då tron i betydelsen förtröstan och frälsningsvisshet grundar sig på någonting annat än Guds uppenbarelse i Jesus Kristus. Detta "andra" är då ofta någonting yttre, konkret och iakttagbart, typ andliga erfarenheter, känslostormar, kyrkoledare och kyrkosamfund, materiell framgång, ja, vad som helst, till och med staten Israel. Allt detta kan vara momentant äkta och övertygande för den enskilde individen. Men alla kan inte uppleva saker och ting på samma sätt. Alla upplever inte känslostormar eller Guds mystiska närvaro. Även om kyrkoledare (i vid mening), andliga och andra sammanslutningar kan vara momentant till stor välsignelse, så kan de en dag bereda en besvikelse i proportion till den förtröstan man visat dem. Därför är det viktigt för envar att skilja på det absoluta och det relativa. Det absoluta finns rätt bra beskrivet i Lydia Lithells sång "Det enda som bär"...
SvaraRaderaDet är viktiga synpunkter du för fram. Jag har faktiskt inte tänkt på dessa saker ur den synvinkel som du presenterar.
RaderaMen. Även om vi inte grundar någon tillit/tro på det faktum att det idag finns en judisk stat kring Jerusalem behöver detta förstås inte hindra oss att se Guds handlande i det som sker. Menar jag. Och inte heller behöver det hindra oss från att be för staten Israel, dess folk och dess ledning. Eller för den skull från att önska Jerusalem frid. Men jag noterar det du skriver. För faktum är ju att, även om vi kan läsa i Guds ord att Gud en dag kommer att kalla tillbaka sitt folk och upprätta riket (även det jordiska Israel) så BEHÖVER detta förstås inte betyda att det som skedde 1948 var det som beskrivs i de bibliska profetiorna. (De allra mest konservativa judiska skriftlärda torde gå på denna linje...) Men ändå: Jag menar att mycket ändå tyder på att det kunde tänkas vara så.
Nåja. Nog så här långt. Om något av det ovan skrivna är oklart och råddigt får jag skylla på yrseln... :)
Det är en sak att se Guds handlande i historien - det är inget problem alls för en luthersk teolog, som på goda grunder kan bejaka även den första trosartikeln. Gud handlar suveränt inte bara med individer utan med hela folk och stater, där judarna och staten Israel har sin roll bland alla andra.
SvaraRaderaDet är någonting helt annat att se skeendet i dagens mellanöstern som en upptrappning till den bibliska eskatologins Grande Finale, där man med skräckblandad förtjusning och fascination väntar på den slutliga uppgörelsen - en hållning som man dessvärre rätt ofta ser bland vissa evangelikala riktningar inom kristenheten.
För några årtionden sedan försökte man på sina håll med stöd av vissa GT-liga texter utgående från 1948 att räkna ut när templet i Jerusalem skulle återupprättas och gudsriket slutgiltigt befästas, man spekulerade vilt kring någonting typ 1980-talet. Det årtiondet kom och gick och ingenting hände.
Det är inget fel i att be för Israel och dess folk, eller Guds folk över hela världen för den delen. Det kan alla israelvänner göra, det gör också jag. Då är jag mera orolig för alla israelfrälsta kristna av den typ jag antytt ovan. Vad händer med deras tro, om det nån gång visar sig att deras dröm slås i spillror? Jag hoppas att det inte händer, men alldeles omöjligt är det inte.
Det sista du skriver gäller förstås allt mänskligt som vi knyter våra förhoppningar/bygger vår tro på. Precis som du skriver i en tidigare kommentar. Så det är viktigt att hålla fram det som du skriver.
RaderaNu tror jag ju att staten Israel är något som är i Guds plan och ett resultat av hans handlande - och om det är så så kommer förstås staten att äga bestånd. Men om det, mot förmodan, skulle visa sig att så inte är fallet, ja då var detta inte det som nämns i de bibliska profetiorna. Och i så fall ligger uppfyllelsen av profetiorna ännu i framtiden. Den som lever får se!
Hej Kristian! Det skulle vara intressant att läsa dina kommentarer om Seth Erlandssons föredragsserie vid bibelhelgen i november (http://sanktjohannes.info/senaste.html - börja Seths serie nerifrån, eller mp3: http://sanktjohannes.info/predikan/foredrag.html).
SvaraRaderaF.ö. hoppas jag att du kryar på dig! / Ola
Hej Ola! Jag noterade att Erlandsson skulle hålla föredrag kring detta tema på er bibelhelg. Tyvärr är ju november en sådan månad då jag endast (i princip) arbetar och sover, så jag kunde förstås inte delta. Men jag ska ta mig en titt på länken du bifogade.
SvaraRaderaHälsan håller på att bli bättre, tror jag. Tack för hälsningen!