Illamåendets orsak?

I Slaget efter tolv i tisdags (29/5) diskuterades de tragiska händelserna i Hyvinge - och ungdomarnas illamående i allmänhet. Även om de tre debattörerna hade mycket att säga hade de, som väntat, väldigt lite matnyttigt att komma med. En av dem konstaterade dock att dagens ungdomar (och andra – jag minns inte riktigt vad som sades och hur det sades...) saknar redskap att handskas med sina motgångar. Så långt helt riktigt, men de lösningar som erbjöds i diskussionen var nog bara av uppehållande karaktär.

Det som jag emellertid fastnade på var programledarens (Rikhard Husu) undran om att hur ungdomarna kan må så dåligt idag när det mesta idag ändå går i rätt riktning. (Igen: Detta är inget direkt citat!) Jag måste, trots det synnerligen allvarliga ämnet, skratta för mig själv. Det var inget glädjeskratt, snarare då den uppgivnes skratt inför den blindhet som exponerades i detta uttalande. Ni vet, som det brukar heta: ”Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta...” Jag valde det förra.

Kan det nämligen vara så att det mesta INTE går i riktning mot det bättre? Kan det vara så att samhället av idag och de värderingar som styr utvecklingens riktning är sådant/sådana att ungdomarna (och alla andra) far illa av det? Att vi mår dåligt p.g.a. utvecklingen, och inte trots den. Som redaktören tycktes mena.

Ockams rakkniv säger att den enklaste förklaringen med största sannolikhet är den riktiga. Så torde det vara även här. Sedan är det förstås en helt annan sak om man inte vill, vågar eller klarar av att inse detta.  

Grönt elände

För några dagar sedan hamnade kyrkoherden i Karislojo församling, Heikki Linnavirta, på löpsedlarna efter att han på sin blogg kraftigt hade kritiserat de gröna p.g.a deras beslut att arbeta för en legalisering av eutanasi. Linnavirta använde ett mustigt språk och skrädde sannerligen inte orden, och det var kanske inte så alldeles vist av honom.

Men i sak har han alldeles rätt. Anser jag. Och frågan kvarstår: Hur kommer det sig att detta parti (de gröna – för tydlighetens skull) har kommit att bli en fiende till allt som är rätt, sant och gott?

Lumia 900

Jag fick min nya telefon på posten idag. En sprillans ny Nokia Lumia 900. Värstingmodellen. Det trodde jag faktiskt inte om mig själv - jag som hela tiden har använt mig av de billigaste (och sämsta) telefonmodellerna och å det bestämdaste sagt att man inte behöver någon smartphone. Men det var kanske bara för att de enda smarta telefoner jag sett och hållit i var iPhone. :) Men när jag fick hålla i en Lumia för första gången insåg jag att det här ju faktiskt är en telefon som man kan använda och ha nytta av. Dålig karl som inte kan ändra sig!

Få se nu bara hur länge det dröjer innan jag hunnit läsa på så mycket att jag vågar ta den i bruk...

Pingst och det kristna arvet

I morgon är det pingst. Kyrkans födelsedag. Eller kanske rättare, den kristna församlingens födelsedag. I snart 2000 år har Evangeliet förkunnats, Anden skapat tro och Guds rikes gränser flyttats fram. Kyrkan/församlingen har varit, och kommer alltid att vara, bärare av den kristna traditionen. (Om vi vill kalla det så. Ytterst handlar det ju om evangelieförkunnelsen.) För tydlighetens skull: Nu talar jag om kyrkan med stort K.

I samband med valet av biskop i Skara stift i Sverige i vintras kom jag att se på ett intrevjutillfälle som fanns upplagt på SvK:s webbportal. Jag tittade inte på hela programmet – alla sju eller åtta kandidater intervjuades varpå följde en paneldiskussion. Egentligen minns jag inte så mycket av vad någon av kandidaterna sade, och jag vet faktiskt inte heller vem av dem som sedan blev vald, men jag minns mycket tydligt känslan (eller vad det nu var) jag fick när jag såg detta program. ”Detta är inte Kristus. Här har inte Guds Ande något att säga till om.” Det var tragiskt. Alla attribut fanns där. Man betedde sig någorlunda som om det var fråga om Kristi kyrka. Men Kristus fick inte vara med. Guds ord hade ingen plats i detta program. Ingen auktoritet.

De fråga som jag har funderat på den senaste tiden är om våra nordiska folkkyrkor längre är bärare av det kristna arvet i våra länder. Missförstå mig inte. Det kristna arvet finns i våra kyrkor. Både här och där. Men är kyrkan, som sådan, längre den som bär detta arv i våra länder? Biskopskandidaterna i Skara stift, som tyvärr torde vara goda repressentanter för tjänstemän på denna nivå i allmänhet i SvK (och även delvis här på denna sida viken) var inte intresserade av att bära det kristna arvet. Det kristna namnet, kanske, men inte arvet.

Jag måste säga att jag bävar för svaret på frågan. Eller rättare sagt för följderna av detta svar. Svaret i sig är kanske inte så dramatiskt. Ett svagt och försynt nej. Men följderna. FÖLJDERNA. Vad innebär detta nej? Att det kristna arvet på sikt kommer att försvinna? Eller att vi som vill hålla oss till ”den tro som en gång för alla har meddelats åt de heliga” på allvar måste börja ta ansvar för att bära det kristna arvet och för att det ska föras vidare?

Det hör väl ihop, detta. Om vi inte tar vårt ansvar så kommer det kristna arvet att försvinna. Om inte Gud i sin godhet och nåd väljer att göra det på annat sätt, vill säga. Men situationen är allvarlig. Ytterst allvarlig. Och i morgon är det pingst.  

Party for Everybody

Ikväll är det final i Eurovision Song Contest. Jag kommer att bojkotta jag hela eländet. Nu ska ingen missförstå mig. Jag har varit en stor vän av detta evenemang - under andra halvan av 80-talet, hela 90-talet och ändra fram till lite efter millennieskiftet följde jag med det hela mycket noggrant. Jag tror till och med att jag ännu kan räkna upp alla vinnare mellan 1974 och 2004. Kanske. Men sedan kom öststatskartellen (eller kanske främst forna Jugoslavien-kartellen) och förstörde tävlingsmomentet. Sedan blev showen en enda massiv homoparad, och senast då gav jag upp. Sådant vill jag inte titta på.

Så nu bojkottar jag som sagt hela eländet. Men i år kommer jag ändå att rösta! På Ryssland. Och jag hoppas verkligen att de sex udmurtiska babushkorna tar hem det hela. Och att de får in tillräckligt med pengar för att kunna bygga sin kyrka. Och få hela Bibeln översatt till Udmurti. För det är därför de är med. Hur var det nu, detta med att att använda den orättfärdige Mammon för att skaffa sig vänner... Heja!, säger jag bara.

Så strax efter kl 22 kommer jag att ringa 0700 717 06. Sen far jag till fjäderholmarna och låter partyt ha sin gång. BOM! BOM!

Eutanasi

Det är mycket på gång just nu. Gröna förbundet hade just sin partikongress och där beslöts det att partiet ska arbeta för en legalisering av eutanasi i Finland. Kd:s ordförande Päivi Räsänen (och Sannf.:s Timo Soini) har efter detta gått ut och kraftigt tagit avstånd från legaliserad eutanasi, och deras ställningstaganden har sedan i sin tur fått hård kritik av bl.a. förre riksdagsmannen Esko Seppänen (v) och tidigare finansministern Iiro Viinanen (saml) som båda lider av Parkinsons.

Intressant nog lyckades (för en gångs skull) radio Vegas ”Svängrum” ligga rätt i tiden genom att ta upp just eutanasi i det program som sändes i söndags. Som vanligt lyckades reportrarna inte dölja sina egna åsikter (det är kanske meningen att dessa ska framkomma, men det ger hur som helst ett något oseriöst intryck...), men denna gång fick åtminstone båda sidor i diskussionen komma till tals. Arkiater Risto Pelkonen fick föra ordet mot en legalisering, och av de många goda åsikterna han framförde var det sista han sade något som borde stämma till allvarlig eftertanke. Han sade att dagens politiker söker efter sparobjekt överallt, och i denna fråga är det definitivt så att ”döden är billigare än livet”. Detta särskilt som många av de patienter som ligger på sitt yttersta ofta befinner sig i den dyrare änden av vårdapparaten.

PC Jersild - läkaren, författaren och en av Sveriges mest prominenta eutanasikämpar – menade i sin taltur i programmet att eutanasin förstås ska vara frivillig och att den ska basera sig på ett "frivilligt kontrakt”. Om man bortser från de etiska problemen (vilket jag gör nu, dock endast undantagsvis!) kan ju detta som han säger låta någorlunda bra. Men problemet, särskilt i kombination med det som Risto Pelkonen sade, är ju att det många gånger har visat sig att gränserna tenderar börja flyta i dylika frågor. När man en gång har avlägsnat den första spärren, vill säga. Det handlar helt enkelt om det sluttande planet.  

Dessutom måste vi komma ihåg att när det handlar om frågan om eutanasi och ett ”frivilligt kontrakt” så kommer också frågan om patientens mentala tillstånd in i bilden. Och här har vi att göra med en ofta gammal, trött och (alltid) sjuk människa. En sådan människa kan, om spärren en gång har avlägsnats och samhället har deklarerat att en sjuk människa kan avlivas om hon så vill, komma att känna ett tryck (inbillat eller verkligt) på att ta eutanasibeslutet. Speciellt som hon upplever att hon ligger samhället och kanske också sina närmaste till last. I dessa fall blir frivilligheten i det hela nog lätt något annat.

Till syvende och sidst handlar denna fråga om människovärdet - och om hurudant samhälle vi vill ha. I dag är det många som beklagar sig över att samhället och samhällsklimatet har blivit så kallt. Tro mig: Det vi nu ser är inget i jämförelse med vad som kommer om vi öppnar denna ”Pandoras ask”.

ÖT-kolumn 12/5

Vårt land har den senaste tiden sett flera djupa tragedier. Skolskjutningarna i Jokela och Kauhajoki är ännu i färskt minne, och bara under det senaste året har fyra familjemord inträffat. I tisdags (1/5) körde en ung man ihjäl sig själv och en mötande familjefar efter vad som har beskrivits som ett kärleksdrama, och senaste veckas onsdag (25/4) överföll en man en för honom helt främmande flicka på öppen gata och knivhögg henne till döds. Motivet var, enligt mannen, att han ville bli intagen på mentalsjukhus och komma bort från samhället.

Det råder en relativt stor konsensus om att det är de hela tiden ökande kraven och den allt mer uppskruvade takten i samhället som gör att människorna inte längre orkar och som därigenom ger upphov till dylika tragedier. Detta är säkert sant, men frågan är om det är hela sanningen? Kan det också vara så att dagens moderna människa helt enkelt saknar redskapen att handskas med de motgångar och de misslyckanden som oundvikligen hör till det mänskliga livet?

Evolutionismen är den idag totalt dominerande filosofin i västerlandet. Den är, driven till sin spets, en hopplöshetens och meningslöshetens filosofi. I denna världsåskådning finns inget hopp som ser längre än till detta livet, och den reducerar livets mening till jakten på lycka här och nu. Vad händer då med en människa, som lever utifrån dessa premisser, när hon upplever att hon i detta livet har misslyckats med det som var målet, nämligen att bli lycklig? Vad händer när stressen och alla kraven kväver människans möjligheter att uppleva lycka? 

Om, och när, människan har reducerats till en slumpmässigt ihopsatt cellklump på resa genom tomheten från ett ingenting till ett ingenting – vad har då människan att leva för?

Kan det vara så att när evolutionismen på detta sätt begränsar vårt perspektiv till det strikt inomvärldsliga, då berövas människan på samma gång de redskap hon tidigare har haft och som har hjälpt henne att handskas med det tunga och svåra i livet? Förr kunde de flesta, åtminstone i princip, stämma in i sångens ord om att ”Hemma, hemma får vi vila” - om den frid och glädje som vi har att hoppas på i evigheten. Idag saknas långt detta perspektiv, liksom även vilan här och nu. 

Detta att vilan saknas är förstås inget nytt. Människolivet har alltid varit tungt och svårt, även om det idag på många sätt ser annorlunda ut än vad det gjorde för t.ex. 100 år sedan. Men när hoppet om en framtida – och evig – vila tas ifrån oss människor, och när jakten på mening med livet reduceras till något helt inomvärldsligt, då tycks det vara bäddat för katastrof. Evolutionismen är en hopplöshetens och meningslöshetens filosofi – och i förlängningen en dödens filosofi. Risken finns att vi har många otrevliga frukter kvar att skörda av denna filosofi.

Sagostund

De senaste dagarna har jag jobbat en hel del med en föreläsningsserie om pälsdjurens genetik. (Grundkurs i pälsdjursuppfödning på SYI.) Jag hade den första delen (av tre) i onsdags, och följande del blir inkommande onsdag. Genetik är intressant på många sätt eftersom den ger många (teoretiska) svar på varför saker och ting fungerar så som de gör. Inom pälsdjursuppfödningen arbetar vi en hel del med olika mutationer – främst då mutationer i de gener som styr hårfärg. (Mutation = en skada på dna som förs vidare till nästa generation ifall den uppstår i könscellerna.)

En oerhört intressant sak med dessa mutationer (liksom med alla andra mutationer) är att ALLA mutationer är negativa (eller på sin höjd någotsånär neutrala) med hänseende på djurens möjligheter att överleva och reproducera sig. Inom pälsdjurens genetik finns det inga exempel på odelat nyttiga mutationer, liksom inte heller någon annanstans. Med andra ord: Alla mutationer innebär att de drabbade individerna blir SÄMRE rustade att överleva och få avkomma. Vissa mutationer leder direkt till döden, andra bara försvagar de drabbade en aning. MEN INGA MUTATIONER ÄR ODELAT POSITIVA.

Detta är fullständigt förödande för evolutionshypotesen. Enligt denna är det gynnsamma mutationer, i kombination med naturligt urval, som är evolutionens ”motor”. Enkelt sagt: Det uppstår en mutation som gör att de som har detta fel i sitt genom blir bättre rustade att överleva, och det naturliga urvalet gör att de som har denna mutation i sina gener överlever medan de som saknar den så småningom försvinner. Så har evolutionen gått ett steg framåt. Problemet är emellertid, det ovan nämnda, att det inte finns dokumenterat en enda mutation som skulle vara odelat positiv. En överväldigande del av mutationerna i det mänskliga genomet är klart negativa (en del t.o.m. direkt dödliga) och kan som sådana inte fungera som ”motor” för någon utveckling. Resten av mutationerna kan ha vissa positiva följder, men samtidigt försvagar de ändå de individer som drabbas av dem. Inget ”motorämne” här heller, alltså.

Sedan råkade jag igår lyssna på ett program om ”människans evolution” i Radio Suomi medan jag satt på trucken och gav djuren mat. Det var väldigt intressant – inte så mycket på grund av innehållet (det gav ingen ny information), men på grund av den tro programledaren och den intervjuade gav uttryck för. Det brukar ju heta att det krävs tro för att kunna omfatta Kreationismen, men utgående från vad dessa två ”förståsigpåare” sade får man nog konstatera att evolutionismen kräver minst lika mycket tro. Att de dessutom lät förstå att man inte kan eller ens behöver kritisera det de framförde gjorde det hela närmast komiskt. 

Men egentligen är ordet "komiskt" ganska opassande. "Fruktansvärt", eller "bedrövligt" skulle kanske passa bättre. Här sitter två fullvuxna män och berättar sagor - sagor som lurar människor bort från deras Skapare. Sagor som ingen får kritisera eller ifrågasätta. Men som man måste tro blint på. Annars får man inte vara med och leka.

Jag konstaterade smått ironiskt för mig själv att de hade sagostund på Radio Suomi.

Hybris

De första åren jag studerade på TF i Åbo var ännu Bill Widén professor i kyrkohistoria. Han hade en hel del historier som han delade med oss studeranden – bäst har den om grundandet av Lappo stift fastnat i mitt minne. När det blev klart att Lappo skulle bli stiftsstad hade någon kyrklig dignitär uttryckt sitt ogillande med orden: ”Var är det meningen att domkapitlet ska samlas – i en lada?” Underförstått var det under domkapitlets värdighet att samlas i en ”landsortsstad” utan anor och gamla stenbyggnader.

Jag minns att jag reagerade starkt på detta. Kristi kyrka handlar inte om ”värdighet” och klass utan om kärlek och tjänande. Om biskop och domkapitel är sådana stroppar, tänkte jag, att de inte kan samlas i Lappo, ja, då har nog något gått allvarligt snett.

Nu reagerar jag igen på samma sätt när jag läser i senaste numret av kp om Esbo domkyrkas nya (och extremt dyra) orgel. Den gamla var ”spelbar och såldes till...”, men den ”helt enkelt inte höll måttet”. ”Då (1967, när orgeln byggdes) var Esbo en landsortsförsamling och kyrkan var på sätt och vis en bykyrka. Nu har den blivit en domkyrka och kraven har höjts.”

Kyrkans ekonomi är skäligen ansträngd idag. Men domkapitel, biskopar och domkyrkor ska absolut ha sitt. Värdighet och klass, var det. Vart tog förnöjsamheten och tjänandet vägen?

När jag läser dylika nyheter kan jag inte undertrycka en (elak) önskan om att kyrkan så fort som möjligt ska göra konkurs. Det är kanske vad som krävs för att återställa ödmjukheten. Bland annat.  

Yoga

Jag läser som bäst en bok ("Påtaglig fara" av Tom Clancy) där man just satte ut en försåtsminering. En försåtsminering är en form av fälla som går ut på att allt i ett område ser normalt/bra ut för att locka fienden (i detta fall) nära, men när man, t.ex., öppnar en dörr så smäller en laddning/bomb och alla som är i närheten dör.

Yoga är att jämföra med en försåtsminering. I dagens västerland, var vi är så fullständigt främmande för allt som har med andlighet och andemakter att göra, förstår vi inte att vara försiktiga med sådant som är skadligt för oss. När denna andlighet dessutom är förpackad i former som ser ut som helt vanliga gymnastiska övningar kan också troende människor dras med i eländet. Försåtsminering var det, ja.

Yogans mål och syfte är att förena den mänskliga själen med Brahman. (Alltså ett universellt medvetande.) Om vi jämför yogan med en väg så är detta slutmålet. Början på vägen kan handla om, just det, något som beskrivs som helt ofarliga gymnastiska övningar. Men här behöver vi observera att det handlar om samma väg, och om vi ger oss in på den vägen, ja då går vi på en väg som en kristen människa inget har att göra på. För den här vägen, den är försåtsminerad, och vi vet inte när det smäller.

Risken är dessutom stor att vi, när vi väl har gett oss in på denna väg, inte märker att det tillkommer flera element ju längre vi når. För det är ju så, och detta gäller inte bara yogan: Om vi har satsat tid och energi på något som vi trodde vara bra/nyttigt för oss, ja då slutar vi inte gärna även om det kommer med något litet element (till en början) som vi inte helt kan omfatta. Sedan kommer lite till, och sedan lite till... Och så går det för oss som för den berömda grodan i kastrullen. Och så, mitt i allt, smäller försåtsmineringen.

Det går inte att förena kristen tro och österländsk religion. Den helige Ande och strävan efter att uppgå i Brahman ryms inte i samma paket. Därför ska vi som kristna inte experimentera med yoga.

Nu har jag sagt detta så tydligt jag bara kan. Med avsikt. Jag hoppas att ingen tar illa upp, men yogan är extremt farlig, och jag upplever att jag måste tala klarspråk idag.