Rautavaara

Media har de senaste dagarna grundligt behandlat den tragiska händelsen i Rautavaara där en mor avsiktligt krockade sin bil mot en buss i vilken hennes sambo satt och därmed dödade sig själv och sina tre barn. I kommentarerna, speciellt på kvällstidningarnas webbplatser, är domen över kvinnans handlande väldigt hård. Jag läste bland annat en kommentar där kommentatorn önskade henne raka vägen till helvetet.

Nu känner jag ju givetvis inte till alla detaljer, men jag har förstått att mannen arbetade i Kuopio och kunde vara borta veckotals, varför kvinnan blev lämnad ensam med att sköta hem och barn. Mannen var vid tillfället för tragedin igen på väg till Kuopio. Det yngsta barnet fyllde ett år samma dag, och enligt vissa uppgifter hade mannen samma dag berättat att han ville att han och barnens mor skulle gå skilda vägar.

Jag har vid ett flertal tillfällen här på bloggen försökt lyfta fram mannens ansvar - eller brist på ansvarstagande - när det gäller familjen och barnen. Bland annat då i de fall där modern mer eller mindre förväntas begå abort. Nu känner jag som sagt inte till alla detaljer i den nu aktuella tragedin, men jag menar nog att detta absolut inte får bli något som bara var ett resultat av en galen kvinnas svartsjuka. Om jag har förstått saken rätt handlade det gräl som utspelade sig inne i bussen strax före olyckan om barnuppfostran. Inte om svartsjuka.

Jag är inte heller ute efter att döma den här mannen, men om uppgifterna ovan stämmer finns det nog, menar jag, orsak att föra en principiell diskussion om mannens ansvar i ett parförhållande, och speciellt då när det kommer till att ta hand om barnen. Alla som har barn vet att detta inte är någon liten sak. Nattvak, tvätt, matlagning, städning osv, osv. Sedan kommer till då ännu det att livet blir helt ställt på huvudet när barnen är sjuka. Om en förälder blir lämnad ensam med detta, speciellt då om nätterna blir dåliga, är en kollaps inte någon omöjlighet. Verkligen inte. Lyckligtvis leder dessa kollapser väldigt sällan till liknande tragedier som nu i Rautavaara. Men redan ett fall som detta borde nog vara en ordentlig väckarklocka.

Visst. Det går att skylla på politikerna, på de ekonomiska svårigheterna, på vädret och på jag vet inte vad. Det mesta listas nog i kvällstidningarnas kommentarfält. Men faktum är att det oftast, när det brister, är mannen som har svikit. Här tror jag att vi alla familjefäder har orsak att ta oss en djup titt i spegeln.

Och så till sist: Den som inte är beredd att axla det ansvar som ett barn innebär, som inte är beredd att bära sin del av ansvaret, den människan ska överhuvudtaget inte engagera sig i aktiviteter som kan leda till att ett barn blir till. För att säga detta med snälla och sedliga ord. Och, ja, detta gäller både för män och kvinnor.

Päivi Räsänen, ännu en gång

Eroakirkosta.fi hade en produktiv helg. I söndags skrev nästan 1000 personer ut sig ur kyrkan via denna webbsida, och igår, måndag, nästan 2000. Takten ser ut att hålla i sig, fram till klockan tio idag hade nästan 500 personer skrivit ut sig. Orsaken? Jo, igen skyller de som skriver ut sig på Päivi Räsänen.

Hon uttalade sig under helgen i en intervju i Turun Sanomat där hon sade att ifall regeringen avger en proposition om könsneutralt äktenskap så kommer kd att lämna regeringen. Detta fick tidningen på något sätt till att kd hotade lämna regeringen ifall riksdagen godkänner medborgarinitiativet om samma sak. Det här är ju fullkomligt ologiskt, och om jag har förstått saken rätt kom det senare också någon form av rättelse i ärendet. Men skadan var tydligen redan skedd, och nu har alltså 2500 personer igen lämnat kyrkan.

Frågan är sedan om detta alls har något med Räsänen att göra, för en människa som inte har starkare band till kyrkan än att ett misstolkat uttalande av kyrkoministern kan få dem att lämna kyrkan ska kanske inte alls vara med överhuvudtaget. Som jag ser det. Men detta hat som många tycks hysa för Päivi Räsänen är synnerligen anmärkningsvärt. Hon har blivit något av spottkoppen nummer ett här i landet när människor som inte begriper sig på den kristna tron vill avreagera sig.

Igår uttalade Räsänen sig på sin blogg angående tragedin i Rautavaara och talade för vikten av att satsa på att stöda familjerna och deras välmående. Iltalehti slog upp detta, och i kommentarfältet kom kommentar efter kommentar som andades hat och mordlust och i vilka Räsänen blev kallad det ena värre än det andra. Och detta alltså under en artikel där hon uttalade sig i en angelägen sak som de flesta säkert håller med om!

Jag läser som bäst en intressant, men på många sätt en fruktansvärd, bok som heter "Den intoleranta toleransen". Fruktansvärd för att den på ett synnerligen brutalt sätt avslöjar den utveckling som just nu är på gång i väst. Vi går, menar författarna, mot ett samhälle som på många sätt påminner om det samhälle George Orwell tecknade upp i sin bok "1984". De visar hur "dubbeltänket" har slagit igenom i och med att det idag anses både intellektuellt och trendigt att kunna tro på och hålla med om två helt motsägelsefulla påståenden. T.ex. när man påstår att allas uppfattningar om Gud/gudarna och livet efter detta är lika sanna. "Nyspråket" visar sig i det att den som inte håller med om ett påstående anses vara "fobisk" (gärna då homofobisk), i det att den som har en avvikande åsikt sägs vara hatisk, fientlig, grym och trångsynt samt i det att de människor som har en övertygelse kallas fanatiska. Till nyspråket hör också att utmåla kristna trossatser, böner och sånger (t.ex. på skolavslutningar) som diskriminerande. Sedan finns det givetvis idag också "tankebrott", precis som i Orwells bok. Författarna talar om en utveckling som går från att motståndarna mot den kristna tron (och de värderingar som springer fram ur denna) har utmanat och ifrågasatt det som sägs till att nu i allt högre grad ifrågasätta rätten att överhuvudtaget ge uttryck för denna tro och dessa värderingar. Det handlar alltså, skriver de, inte längre om sanningshalten i budskapet utan om rätten att få framföra budskapet överhuvudtaget. Om man har "fel" åsikter ska man inte göra sig besvär, helt enkelt.

 Författarna skriver också att det idag inte räcker med att acceptera människan, utan för att man inte ska få stämpeln som "intolerant" så måste man också acceptera och hålla med om allt som människan gör och godkänna alla val som människan gör. I dagens samhälle finns det inte rum för någon objektiv och universell sanning, utan alla människors "sanningar" är lika mycket värda och i samma utsträckning värda acceptans och respekt. Därav följer så att den religion eller riktning som hävdar att det faktiskt finns en för alla människor och alla tider gällande sanning kommer att ses som både kränkande och heretisk - och därför måste motarbetas. Med alla medel.

Jag har vid upprepade tillfällen skrivit om detta här på denna blogg. Alltså om olika exempel på när kristna människor, som alltså enligt denna nya doktrin ska motarbetas, har råkat illa ut just på grund av detta. Jag har bara inte haft helhetsbilden klar för mig och inte heller haft alla termer på det klara. Men i denna bok förklaras och ges alltså bakgrunden till vad som just nu sker. Och det är som sagt fruktansvärd läsning.

Päivi Räsänen är idag för många finländare synonym med klassisk kristen tro. Se där orsaken till det fullständigt oresonliga och blinda hat hennes person utsätts för. Även de gånger hon alltså uttalar sig i helt okontroversiella frågor. Det handlar alltså ytterst om hat mot den kristna tron som hävdar att det finns en objektiv och universell sanning - och att det således också finns saker, åsikter och tendenser som är osanna. Päivi Räsänen får alltså klä skott för detta hat. Det här måste vara oerhört jobbigt, men med detta sagt och med kunskap i och om vad som håller på att ske kan man ju inte annat än tycka synd om dessa människor som utspyr detta hat. De är både vilseledda och blinda, och vi kan bara föreställa oss hur jobbigt de måste ha det som ska leva med detta hat inom sig. Stackars människor!

Vad ska man säga?

Igår kom nyheten att Vanda församling deltar i"Sexhibition"-mässan i Helsingfors den 31/10. Familjerådgivaren Paula Ruotsalainen från Vanda församling och församlingspastorn Toni Fagerholm från Dickursby församling kommer att stå i församlingens monter. Vad de riktigt kommer att göra på mässan förblir oklart - om de kommer att delta i t.ex. tävlingar i klädpoker, i "nakentwister" eller i FM-tävlingarna i oralsex - men instruktionerna från församlingen gör det helt klart att de inte ska vara på plats som någon form av moralväktare.

Vad ska man säga? Ja, det kan kanske tilläggas att Vanda församling är en av de församlingar som har gått i täten när det gäller att dra in missionsunderstödet till de av våra kyrkliga missionsorganisationer som vill stå på biblisk grund i sitt missionsarbete. Det finns tydligen annat "arbete" som man i stället vill satsa på...

Trovärdig?

Gunnel Högholm lyfter fram en intressant frågeställning i en insändare i ÖT 21/10. Hon menar att vi kan sluta med "allt käbblande om kvinnliga präster, vigsel av samkönade par och homosexualitet" och i stället koncentrera oss på frågan huruvida kristendomen är en trovärdig religion.

Det här med trovärdighet är intressant. För det kommer alltid att ställas en följdfråga - eller så borde åtminstone ske: Trovärdig i vems ögon? I världens ögon? Men att vara trovärdig i världens ögon, det går ju inte, åtminstone inte med mindre än att man är beredd att hela tiden ändra vad som gäller allt eftersom åsikterna bland människorna i världen förändras. Och det gör de idag med oerhört snabb takt. Så hur trovärdigt är nu det? Att hela tiden stå med fingret i vädret och känna efter varifrån det blåser - och så ändra sina dogmer varje gång det sker ett litet skift i vindriktningen. Dessutom vet vi att människorna har olika åsikter. Även i de frågor Gunnel Högholm anser att vi ska lämna bakom oss. Så vem ska kyrkan och den kristna "religionen" i så fall lyssna på?

Men det finns faktiskt en annan vinkling på hela detta problemkomplex som har att göra med trovärdigheten. Om vi svänger på det hela, helt och hållet. Hur är det med vår, och då talar jag om människosläktet i stort, trovärdighet i Guds ögon? Detta är, menar jag, så oerhört mycket viktigare än att jaga efter att vara trovärdig i människors ögon. Är vi människor trovärdiga i Guds ögon?

Tänk dig följande situation: En allsmäktig Gud skapar en härlig värld och skapar även människor som får bo i denna härliga värld. Sedan gör dessa människor bort sig och ställer till det så att de drabbas av olika sjukdomar och av åldrande och att de sedan till sist dör. Men denne allsmäktige Gud satsar allt han har och lyckas reda upp situationen. Sedan ger han sina människor en uppenbarelse i vilken han berättar om vad han har gjort för dem och varför. Att han har skapat dem för att ha någon att slösa sin kärlek på, att han sedan i sin stora kärlek gav det yttersta offret för att återföra dem sedan de gått vilse och att han vill att de alla ska få leva i en livsgemenskap med honom. I tiden, men sedan också i evigheten. Och inte nog med det. Han berättar också för dem vilka olika hemska följder deras självvalda elände för med sig, men hur de kan leva för att minimera dessa skadeverkningar för sig själva och för sina medmänniskor. Tänk dig sedan att dessa människor, i stället för att med glädje ta till sig dessa ord och gå in i denna livsgemenskap med sin Skapare och välja att leva efter hans råd, väljer att förkasta denna uppenbarelse och tror sig själva veta bäst. Såväl när det gäller Skaparen (att han inte alls finns), när gäller dem själva och varifrån de har kommit och varför de finns till och även när det gäller offret Skaparen gav för att reda upp den eländiga situationen människorna ställt till. Dessutom gör människorna också ständigt uppror mot de råd Skaparen i sin uppenbarelse gav dem gällande hur de ska leva sina liv för att ställa till så lite elände som möjligt för sig själva och för andra.

Är detta trovärdigt i Skaparens ögon? Nej, givetvis inte. Men det är så här vi beter oss, vi människor. Så  om vi vill vara trovärdiga, vi människor, då ska vi inte bara fundera på de frågor Gunnel Högholm anser att vi borde sluta fundera på, utan tvärt om ska vi ta reda på vad Gud säger i sitt ord angående dessa och vända om från våra egna vägar och våra egna åsikter. Och före detta, och oerhört ännu viktigare: Ta reda på, läsa om och sätta tro till vad Gud säger i sitt ord om sig själv, om oss och om frälsningen i Jesus Kristus. Då, och endast då, kan vi bli trovärdiga i Guds ögon. Och det är som sagt långt mycket viktigare än att jaga efter en ständigt bortflyende trovärdighet i människors och världens ögon.  

Intensiv vecka!

Det är intressant hur olika saker tenderar att "klumpa ihop sig". Som "fritidsförkunnare" har jag vanligen ett eller två tillfällen per månad när jag får beträda en predikstol, men nu under oktober månad har det "klumpat ihop sig". Jag räknade att under en tvåveckorsperiod (som jag i skrivande stund är mitt i) blir det hela sex tillfällen. Dessutom tvingades jag tacka nej till två tillfällen som skulle ha infallit under samma dagar.

Nå, den som tänkte att "nu blir det reklam" har helt rätt. Här följer den inkommande veckans program, för den som eventuellt kunde tänkas vilja hålla koll på var jag rör mig... :)


Tisdag 21/10 kl 18:30. "Kan jag lita på Bibeln?" Vasa Fridsförenings lokal, Fiskaregatan 5 i Vasa.

Torsdag 23/10 kl 18:00. Församlingscentret i Jakobstd.

Söndag 26/10 kl 18:00. Kvällspredikan i Kållby bönehus.


I Vasa kommer predikan/föredraget att ha en något apologetisk inriktning (vilket säkert syns redan på temat), och jag kommer att först teckna en liten bakgrund till ämnet för att sedan komma in på olika knepiga frågor vi kan ställas inför när vi hävdar att Bibeln faktiskt är att lita på. De två andra tillfällena är sedan vanliga mötestillfällen med en mera "traditionell" predikan.

Bredsida mot genusfundamentalismen!

Jag är inte själv på facebook, men ibland tjuvläser jag de facebookkommentarer som kommer på min hustrus konto - med hennes goda minne, må tilläggas. Idag hittade jag en länk till en mycket intressant debattartikel, på Aftonbladet.se, dessutom! Alf B Svensson skriver om pojkar och flickor och om "den feministiska genusdoktrinen".

Alf B Svensson: Sluta försöka göra barn könsneutrala.

Fel riktning!

Om någon har missat det så fick Finland en mycket allvarlig knäpp på fingrarna i fredags. S&P sänkte vår kreditvärdighet från den bästa klassen (AAA) till den näst bästa (AA+). Det här betyder att det inom Euroområdet nu bara finns två länder kvar med den högsta kreditvärdigheten, nämligen Luxemburg och Tyskland. Det här torde nu i detta skede inte få andra följder än att räntekostnaderna på våra, alltså landets, krediter kommer att öka med 30-50 miljoner euro på årsbasis. Men flera sänkningar kommer säkert så småningom, får man förmoda.

Det som också hände, och som kanske är en viktigare följd av denna sänkning, är att en räcka förståsigpåare stiger upp och ryter till om landets ekonomiska fögderi. Allmänt heter det att politikerna nu måste vakna upp och verkligen sätta fart på de reformer som så länge har diskuterats men som ingen riktigt har haft politisk vilja, eller snarare politiskt mod, att sätta fart på. Lösningen, enligt dessa ekonomister, heter alltså mera fart på reformerna!

Problemet är bara det att om vi vill lösa denna situation så är det inte farten som är problemet, utan riktningen. Det ska verkligen inte vara ägnat att förvåna att centraliseringsivrarna passar på att ropa ut sitt budskap och ta hjälp av denna kreditvärdighetssänkning. De gör förstås vad de kan för att få ut sitt budskap och försöka påverka politikerna. Men problemet är alltså att de har fel. Vi kommer inte att få ekonomin i skick genom att centralisera. Tvärtom. Om vi vill lösa denna kris borde vi i stället DEcentralisera. Jag ska förklara varför, och vi kan använda sjukvården för att illustrera var problemet sitter.

Tanken är att de större enheterna ska ge inbesparingar. I teorin skulle detta kunna fungera, men saken är den att vården som ska produceras inte kommer att bli billigare. En blindtarmsoperation kostar samma sak oberoende av om beslutsfattarna sitter i Jakobstad eller i Helsingfors. Så där finns inget att spara. Inbesparingarna skulle däremot kunna komma från att vi skär ner administrationen, och där finns onekligen mycket att vinna. Igen: I teorin. I praktiken har det emellertid visat sig att de inbesparingar man skulle kunna göra försvinner mellan raderna. I stället för att slopa en massa småchefsbefattningar vid sammanslagningar får dessa allt för ofta vara kvar (med samma eller högre lön), medan man för att administrera administrationen måste inrätta en eller ett par nivåer av beslutsfattande och administration till. Med tillhörande status och, givetvis, ståndsmässig lön. Dessutom tenderar beslutsfattarna i stora organisationer gärna att bli fartblinda. När de ser en stor budget finns det alltid en risk att de kan komma att mena att pengarna kommer att räcka till också för oväsentligheter - och så bygger man ett slott för verksamhetens ledning att sitta i.

Så här fungerar det allt för ofta när man centraliserar. En "fördel" som centraliseringen onekligen har är ändå det att beslutsfattandet flyttas så långt bort från själva vården och klienterna att beslutsfattarna inte behöver se de som drabbas av nedskärningsbesluten i ögonen. För när räkningen för kalaset kommer och beslutsfattarna inser att det inte alls blev billigare med dessa reformer, utan snarare dyrare, då kommer de att tvingas börja skära i verksamheten. I vårdsammanhang kommer detta att betyda att någon måste besluta vem som ska få vård och vem som ska bli utan. Då är det som sagt en "fördel" att beslutsfattarna sitter långt borta från de klienter de beslutar om.

Lösningen är som sagt inte att centralisera, utan att decentralisera. Att besluten tas så nära människorna som möjligt. Det centrala ordet här är DELAKTIGHET. En människa som upplever sig vara en viktig bit i det pussel som läggs ställer mycket hellre upp och sätter axlarna under det gemensamma projektet och hjälper till att bära det. Å andra sidan, om beslutsfattandet flyttas långt bort och man upplever att det gemensamma projektet (alltså samhällsbygget) är något som inte angår mig - då blir det mycket lättare att försöka smita undan och tänka att "det här får andra ta hand om".

Vi har idag allt för många människor i det här landet som "lever på systemet". Vissa gör det för att de är gamla och sjuka, och i de fallen är det givetvis helt i sin ordning. Ett välfärdssamhälle ska ta hand om de som inte kan ta hand om sig själva - och som har dragit sitt strå till den gemensamma stacken under ett långt arbetsliv. Men sedan har vi den växande gruppen av sådana som ser staten/det gemensamma som något avlägset och diffust, något som jag kan leva på. "De" får sköta det. Givetvis kommer det alltid att finnas sådana som vill vara fripassagerare, men med ökad centralisering kommer denna skara att växa ordentligt. Och det har vi helt enkelt inte råd med.

Vårt största problem idag är att människorna inte längre ser samhällsbygget som vår gemensamma angelägenhet, något som vi alla ska vara med och hjälpa till med och ta ansvar för. I stället har "staten" blivit något avlägset och något som vi förväntar oss att ska sköta i princip allt. I stället för att, som det borde vara i ett fungerande samhälle, vi alla ser det som vår gemensamma angelägenhet att upprätthålla ett fungerande samhälle. Jag vågar alltså hävda att detta problem kommer att bli mångfalt värre med denna centraliseringsiver. Eftersom detta att vi har allt för många fripassagerare är den största orsaken till ekonomins hållbarhetsglapp kommer detta glapp således, som ett resultat av centraliseringsivern, att fortsätta att växa i takt med att avståndet till "staten" bara växer.

Den fungerande lösningen heter alltså decentralisering. Men frågan är om vi redan nu har monterat ner allt för mycket av det fungerande närsamhället för att det ska vara möjligt att gå tillbaka till detta. När vi, som ett exempel, har lagt ner ett fungerande när-BB kostar det enorma summor att igen dra igång en sådan verksamhet. Min "undran" blir således att har vi redan passerat "the point of no return" i detta så att centraliseringen är den enda väg som är möjlig för oss att gå? Så är det onekligen makthavarna vill ha det, och som kristna vet vi nog varför. Och då är det inte de ekonomiska fördelarna som styr. Detta kan förklara varför beslutsfattarna idag inte klarar av att se klart vad som skulle kunna lösa denna knut. En ytterligare centralisering kommer nämligen inte att lösa den. Den kommer bara att förvärra problemet, men det är i grund och botten kanske det som är avsikten?