Fel riktning!

Om någon har missat det så fick Finland en mycket allvarlig knäpp på fingrarna i fredags. S&P sänkte vår kreditvärdighet från den bästa klassen (AAA) till den näst bästa (AA+). Det här betyder att det inom Euroområdet nu bara finns två länder kvar med den högsta kreditvärdigheten, nämligen Luxemburg och Tyskland. Det här torde nu i detta skede inte få andra följder än att räntekostnaderna på våra, alltså landets, krediter kommer att öka med 30-50 miljoner euro på årsbasis. Men flera sänkningar kommer säkert så småningom, får man förmoda.

Det som också hände, och som kanske är en viktigare följd av denna sänkning, är att en räcka förståsigpåare stiger upp och ryter till om landets ekonomiska fögderi. Allmänt heter det att politikerna nu måste vakna upp och verkligen sätta fart på de reformer som så länge har diskuterats men som ingen riktigt har haft politisk vilja, eller snarare politiskt mod, att sätta fart på. Lösningen, enligt dessa ekonomister, heter alltså mera fart på reformerna!

Problemet är bara det att om vi vill lösa denna situation så är det inte farten som är problemet, utan riktningen. Det ska verkligen inte vara ägnat att förvåna att centraliseringsivrarna passar på att ropa ut sitt budskap och ta hjälp av denna kreditvärdighetssänkning. De gör förstås vad de kan för att få ut sitt budskap och försöka påverka politikerna. Men problemet är alltså att de har fel. Vi kommer inte att få ekonomin i skick genom att centralisera. Tvärtom. Om vi vill lösa denna kris borde vi i stället DEcentralisera. Jag ska förklara varför, och vi kan använda sjukvården för att illustrera var problemet sitter.

Tanken är att de större enheterna ska ge inbesparingar. I teorin skulle detta kunna fungera, men saken är den att vården som ska produceras inte kommer att bli billigare. En blindtarmsoperation kostar samma sak oberoende av om beslutsfattarna sitter i Jakobstad eller i Helsingfors. Så där finns inget att spara. Inbesparingarna skulle däremot kunna komma från att vi skär ner administrationen, och där finns onekligen mycket att vinna. Igen: I teorin. I praktiken har det emellertid visat sig att de inbesparingar man skulle kunna göra försvinner mellan raderna. I stället för att slopa en massa småchefsbefattningar vid sammanslagningar får dessa allt för ofta vara kvar (med samma eller högre lön), medan man för att administrera administrationen måste inrätta en eller ett par nivåer av beslutsfattande och administration till. Med tillhörande status och, givetvis, ståndsmässig lön. Dessutom tenderar beslutsfattarna i stora organisationer gärna att bli fartblinda. När de ser en stor budget finns det alltid en risk att de kan komma att mena att pengarna kommer att räcka till också för oväsentligheter - och så bygger man ett slott för verksamhetens ledning att sitta i.

Så här fungerar det allt för ofta när man centraliserar. En "fördel" som centraliseringen onekligen har är ändå det att beslutsfattandet flyttas så långt bort från själva vården och klienterna att beslutsfattarna inte behöver se de som drabbas av nedskärningsbesluten i ögonen. För när räkningen för kalaset kommer och beslutsfattarna inser att det inte alls blev billigare med dessa reformer, utan snarare dyrare, då kommer de att tvingas börja skära i verksamheten. I vårdsammanhang kommer detta att betyda att någon måste besluta vem som ska få vård och vem som ska bli utan. Då är det som sagt en "fördel" att beslutsfattarna sitter långt borta från de klienter de beslutar om.

Lösningen är som sagt inte att centralisera, utan att decentralisera. Att besluten tas så nära människorna som möjligt. Det centrala ordet här är DELAKTIGHET. En människa som upplever sig vara en viktig bit i det pussel som läggs ställer mycket hellre upp och sätter axlarna under det gemensamma projektet och hjälper till att bära det. Å andra sidan, om beslutsfattandet flyttas långt bort och man upplever att det gemensamma projektet (alltså samhällsbygget) är något som inte angår mig - då blir det mycket lättare att försöka smita undan och tänka att "det här får andra ta hand om".

Vi har idag allt för många människor i det här landet som "lever på systemet". Vissa gör det för att de är gamla och sjuka, och i de fallen är det givetvis helt i sin ordning. Ett välfärdssamhälle ska ta hand om de som inte kan ta hand om sig själva - och som har dragit sitt strå till den gemensamma stacken under ett långt arbetsliv. Men sedan har vi den växande gruppen av sådana som ser staten/det gemensamma som något avlägset och diffust, något som jag kan leva på. "De" får sköta det. Givetvis kommer det alltid att finnas sådana som vill vara fripassagerare, men med ökad centralisering kommer denna skara att växa ordentligt. Och det har vi helt enkelt inte råd med.

Vårt största problem idag är att människorna inte längre ser samhällsbygget som vår gemensamma angelägenhet, något som vi alla ska vara med och hjälpa till med och ta ansvar för. I stället har "staten" blivit något avlägset och något som vi förväntar oss att ska sköta i princip allt. I stället för att, som det borde vara i ett fungerande samhälle, vi alla ser det som vår gemensamma angelägenhet att upprätthålla ett fungerande samhälle. Jag vågar alltså hävda att detta problem kommer att bli mångfalt värre med denna centraliseringsiver. Eftersom detta att vi har allt för många fripassagerare är den största orsaken till ekonomins hållbarhetsglapp kommer detta glapp således, som ett resultat av centraliseringsivern, att fortsätta att växa i takt med att avståndet till "staten" bara växer.

Den fungerande lösningen heter alltså decentralisering. Men frågan är om vi redan nu har monterat ner allt för mycket av det fungerande närsamhället för att det ska vara möjligt att gå tillbaka till detta. När vi, som ett exempel, har lagt ner ett fungerande när-BB kostar det enorma summor att igen dra igång en sådan verksamhet. Min "undran" blir således att har vi redan passerat "the point of no return" i detta så att centraliseringen är den enda väg som är möjlig för oss att gå? Så är det onekligen makthavarna vill ha det, och som kristna vet vi nog varför. Och då är det inte de ekonomiska fördelarna som styr. Detta kan förklara varför beslutsfattarna idag inte klarar av att se klart vad som skulle kunna lösa denna knut. En ytterligare centralisering kommer nämligen inte att lösa den. Den kommer bara att förvärra problemet, men det är i grund och botten kanske det som är avsikten?