Om situationen i kyrkan III

Jag såg/lyssnade för några dagar sedan till ett par videofilerfrån kyrkofolkets fastetidsfest från i vår, och det följande är några reflektioner som jag gjorde när jag lyssnade. (Om du behärskar finskan kan jag varmt rekommendera dessa videor!)

När vi lyssnar på biskoparna idag så tycks det största problemet i vår kyrka vara att vi inte kan gå till samma nattvardsbord. Nå, detta är förstås en självklarhet eftersom det finns villolärare i kyrkan och vi har en klar uppmaning i Guds ord att skilja oss från dessa. Därför kommer det aldrig att vara möjligt att gå till samma nattvardsbord – inte med mindre än att dessa villolärare börjar göra något annat än att verka som präster i kyrkan. Men som sagt, när vi lyssnar på vad biskoparna säger tycks detta vara vårt största problem.

Detta samtidigt som över 90% av vår kyrkas medlemmar inte går till något nattvardsbord överhuvudtaget! (Under år 2025 begicks ca 1,6 miljoner enskilda nattvardsgångar i vår kyrka med över 3 miljoner medlemmar. Om vi beräknar att den aktiva kyrkomedlemmen går till nattvarden i medeltal ca 10 ggr per år innebär det i runda tal att 95 % aldrig går till nattvarden.) DETTA är vår kyrkas stora problem! Alltså att kyrkan har en massa medlemmar som inte bryr sig i sitt medlemskap och framför allt att de inte bryr sig i Herren Jesus Kristus och den frälsning han har att erbjuda.

Vilken är biskoparnas "medicin" i den här situationen? Jo, de vill förbjuda sådana nattvardsmässor som ordnas av andra aktörer än församlingarna och på sådana platser där församlingsmedlemmarna inte kan gå till församlingens mässor eftersom någon form av villolärare leder denna. Frågan blir då: På vilket sätt löser detta det verkligt stora problemet?  Svaret är givet: På inget sätt alls. Tvärtom, det gör det bara värre.

Vi har idag drygt 300 församlingar i vår kyrka. Samtidigt finns det i Finland drygt 100 mässgemenskaper i och i kyrkans gränstrakter där mässan firas utan kvinnliga präster och manliga villolärare. Av dessa är knappt 50 i missionsstiftets regi och drygt 50 i kyrkfolkets regi – förutom förstås också en mängd mindre lutherska mässgemenskaper som är helt utanför kyrkan. Det skulle vara intressant att veta hur stor andel av dessa 1,6 miljoner enskilda nattvardsgångar som skedde i dessa ca 100 mässgemenskaper. (Ja, jag är medveten om att missionsstiftets mässor inte räknas in i kyrkans officiella statistik, men ändå.) Jag tror att svaret skulle förbluffa oss.

I paneldiskussionen gavs ett, enligt mig, gott förslag på hur kyrkans yttre enhet kunde bevaras och biskoparna skulle ta på allvar sin roll att vara biskopar för hela kyrkan. Jukka Malinen föreslog en modell där kyrkorna skulle öppnas för oss gammaltroende och våra mässor. Låt församlingarnas anställda präster fira nattvardsmässor på exempelvis förmiddagarna och kyrkfolkets representanter på eftermiddagarna. På så vis skulle vi alla samlas vid samma nattvardsbord om än inte på samma tider. På detta sätt skulle fokus hamna på rätt saker – alltså på att nå som många som möjligt av kyrkans medlemmar med ordet och sakramentet. Så skulle den yttre enheten kunna bevaras utan att göra våld på någons samvete.

Detta skulle dock kräva att biskoparna igen skulle gå in för att viga gammaltroende till prästämbetet, något som knappast kommer att ske. Denna modell skulle också innebära att församlingsmedlemmarna skulle få möjlighet att "rösta med fötterna", och det är med stor sannolikhet något som kyrkoledningen på alla sätt vill undvika. Det kunde nämligen visa sig att deras linje inte är så alldeles attraktiv.   

Så nej. Detta kommer inte att ske. Som Ville Auvinen konstaterade: Kyrkans ledning är så stockkonservativ att inga nyordningar som skulle rädda situationen duger.

Det enda som gäller idag är maktspråk och tvång. Och nej, det kommer inte att fungera.