Ett gemensamt nattvardsbord?

Denna vecka har biskoparna varit samlade till biskopsmöte i Vasa. I mötets öppningsanförande talade Lappo stifts biskop Matti Salomäki om kyrkans enhet och, enligt Kotimaa-tidningen, var det centrala i hans tal det att "Vi inte kan nöja oss med en situation där det inte finns nattvardsgemenskap" (i kyrkan). Han efterlyste en vilja att söka vägar till ett gemensamt nattvardsbord i kyrkan.

I artikeln konstateras helt riktigt att det är biskoparnas uppgift att värna om kyrkans enhet. Salomäki berättade att han redan under en lång tid har sörjt över att alla kyrkans medlemmar – och alla kyrkans präster – inte har kunnat delta i det gemensamma nattvardsfirandet. Under den senaste tiden har motsättningarna eskalerat, och Salomäki konstaterar att biskoparna har fått höra att det skulle finnas en lösning på detta problem om dessa bara skulle ha en vilja att lösa det.

Salomäki ställer sig tveksam till att smällknuten kan lösas genom administrativa åtgärder eller ens genom diskussion, utan nu krävs det teologisk reflektion. I vilken mån kan konflikter godkännas utan att sakramentsgemenskapen brister, frågar han sig. Själv menar han att de nuvarande schismerna inte behöver söndra kyrkans nattvardsgemenskap och att en vilja till gemenskap fortfarande existerar i kyrkan.

---

Låt mig börja min kommentar med att konstatera att det är typiskt för biskoparna att inte se och erkänna att det är deras åtgärder som har eskalerat motsättningarna i kyrkan. Det att de gick tvärt emot kyrkomötets beslut i äktenskapsfrågan är den absolut största enskilda orsaken till dagens ytterst inflammerade situation.

Med det sagt är det ändå positivt att Salomäki säger sig vilja värna kyrkans enhet. Jag tar mig härmed friheten att lägga fram mina funderingar om vad som borde till för att återställa en full nattvardsgemenskap i kyrkan. Och notera nu mycket noga att detta endast är mina funderingar.

Den första och absolut viktigaste punkten i denna lista handlar om att kyrkan igen bör förbinda sig till den första paragrafen i Kyrkoordningen. Alltså den som säger att alla läror ska prövas mot Guds ord.

Av detta följer sedan allt annat:

- Biskoparna ska återta sitt beslut i äktenskapsfrågan och ta itu med alla präster som går emot kyrkans äktenskapssyn i lära och handling.

- Biskoparna och domkapitlen bör ta sitt uppdrag att vaka över lärans renhet på allvar och likaså ta itu med alla präster som inte förkunnar i enlighet med kyrkans lära.  

- Kyrkomötet bör återta beslutet från 1986 att öppna prästämbetet för kvinnor och vida åtgärder i enlighet med detta. Jag är medveten om att detta kommer att leda till en (tillfällig) prästbrist i kyrkan, men det är ett nödvändigt ont.

- Vår kyrka bör omedelbart säga upp den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran som ingicks mellan det lutherska världsförbundet och den katolska kyrkan år 1999.

---

Detta som en början. Jag skriver "som en början" eftersom de ovannämnda punkterna visar klart och tydligt var problemet sitter. Du som har orkat läsa så här långt har säkert, liksom jag, konstaterat att det jag efterlyser inte kommer att ske. Således får vi med sorg i hjärtat konstatera att vår kyrkas nattvardsgemenskap är oåterkalleligt förlorad. Ingen teologisk reflektion, om aldrig så noggrann, kan råda bot på detta om det inte finns en ärlig vilja att låta Guds ord vara Guds ord. Så vägen tillbaka till en full nattvardsgemenskap inom kyrkan är tyvärr stängd. Så som situationen nu är måste varje situation prövas skilt för sig.