Långfredag

Bussolyckan i Sverige som så tragiskt krävde tre ungdomars liv, och speciellt rapporteringen kring denna, har visat på ett allvarligt problem i vårt (och framför allt svenskarnas) sätt att tänka och se på tillvaron. Räddningspersonalen hann knappt få upp bussen ur diket innan media började jaga de skyldiga. Grundtanken här är att när något tragiskt händer måste det vara någons fel. I det här fallet var det busschauffören och bussbolaget som fick bära skulden.

Den bakomliggande tanken här är att vi lever i en värld där olyckor och elände inte drabbar oss ifall ingen gör något galet. Om/när någon gör något galet kan det hända olyckor och elände kan drabba, men endast då. Detta sätt att tänka är förstås falskt. Vi lever inte i en perfekt värld, utan vi lever i en värld där olyckor och elände drabbar oss. Många gånger blint och åtminstone till synes utan orsak. Den kristna, realistiska, förklaringen är att vi lever i en av synden befläckad och förstörd tillvaro. På något sätt får åtminstone jag den bilden att detta konstanta jagande efter syndabockar som speciellt svenskarna ägnar sig åt är ett sätt att blunda för denna verklighet. Om, och när, vi kan skylla någon för det elände som drabbar mänskligheten  kan vi ännu upprätthålla illusionen av att leva i en perfekt värld.

Guds ord säger oss något helt annat. När vi läser Bibeln rivs alla våra illusioner och falska bilder av verkligheten ner. Bibeln talar om ett syndafall, och att genom detta syndafall hela skapelsen har lagts under förgängelsen. Vi lever, i tiden efter syndafallet, i en döende värld. En värld där sjukdom, elände och död regerar. En värld och en tillvaro som är allt annat än perfekt. En värld där det onda drabbar. Många gånger blint och utan synlig orsak.

Men Guds ord ger oss också en annan bild. Det slutar nämligen inte med en plågad och pinad mänsklighet på en lidandets och eländets väg från vaggan till en många gånger för tidig grav och en avlägsen Gud som sitter på någon molnkant och på sin höjd beklagar vår belägenhet men som varken vill eller kan göra något åt saken. Påskens budskap är att Gud själv, i Kristus, steg ner i vårt elände. Han levde som människa, led under våra förhållanden och lät sig själv drabbas av följderna av vårt syndafall. Dessutom gick han, den ende som inte tvingades lida följderna av några egna synder, in under våra synders tyngd och plåga och tog på sig och led det yttersta straffet för dessa.

Långfredagen, och påskdagen, talar om centrum av Guds handlande med oss människor och med sin skapelse. Allt det som hände före den första kristna påsken var förberedelse. Alla pjäser skulle flyttas så att de stod precis rätt när detta stora drama skulle utspelas. Allt som händer efter Golgata är följder av detta stora som hände när Gud själv i Kristus dog på korset för våra synders skull och uppstod för rättfärdighetens skull. I tiden efter Golgata lever vi fortfarande i en ofullkomlig och av synden och dess följder drabbad värld, men vi behöver inte leva utan hopp. Vårt hopp består i det faktum att döden är besegrad och att det elände vi lever mitt i och ser i vår vardag inte kommer att få sista ordet. I tiden efter Golgata regerar inte längre synd, död och Djävul.

I tiden efter Golgata är det Guds nåd som regerar och som gäller. Gud vare tack för Golgata och för det kors som en gång restes för vår frälsnings skull!