Gott mit uns?

Det var reformatorn Johan Calvin som på 1500-talet skrev om oss människor att vi alla har en avgudafabrik på våra axlar. Med det avsåg han givetvis vårt huvud. Och så rätt han hade! Vårt mänskliga tänkande är, om vi inte ges något yttre korrektiv, oerhört bra på att skapa avgudar. Alltså falska gudsbilder. Falska gudar. Falska "Jesusar".

Rubriken på detta inlägg syftar på den inskription de tyska nazisterna hade på sitt bältespänne. "Gud med oss!" Det kunde de förstås gravera in på sina bältespännen, men det betyder inte att Gud skulle ha varit med dem för det. Åtminstone inte den Gud som finns. Den gud de hade med sig i sitt företag var en avgud. Alltså en gud som de hade skapat åt sig själva, en gud som var sådan de ville att han skulle vara.

Samma fara lurpassar på oss alla. Detta eftersom vi alla har denna avgudafabrik på våra axlar. Vi har alla en tendens, och en vilja, att forma om Gud (eller rättare: gud) efter våra önskemål och i grund och botten efter oss själva. På så sätt får vi en gud som inte ställer andra krav på oss än de vi vill att ska ställas på oss. På så sätt får vi en gud som inte utmanar oss och inte uppmanar oss att lägga bort synden. På så sätt får vi en gud som inte blir oss till anstöt på något sätt. En gud som ställer ribban på överkomlig höjd. En "Jesus" som passar in. Som passar oss. Och framför allt: En gud som inte går på tvären med världen och tidsandan.

Men det är inte den Gud som finns. Och det är inte den Jesus som finns. Den Jesus som finns utmanar oss. Han ställer ribban på en sådan höjd att vi kommer till korta. Alla, utan undantag. Den Jesus som finns gör det klart för oss att vi är syndare. Syndare som misslyckas med att vara Gud behaglig. Detta å ena sidan. Men å andra sidan också en Jesus som klarar av att frälsa alla som kommer till honom. En Jesus som har förbarmande med oss syndare. En Jesus som älskar oss alla förbehållslöst.

Denna Gud som finns uppenbarar sig för oss i Bibeln. Han har valt detta sätt, alltså en skriven bok (eller rättare sagt 66 böcker), för att kommunicera med oss människor. Han kunde ha gjort det på andra sätt, men han valde detta. I Bibeln berättar han sanningen om vem han är, om vem vi är och om hurudan vår situation är inför honom. Därför är det så oerhört viktigt att vi, som kristna, LÄSER Bibeln, TROR Bibeln och LYDER Bibeln. Om vi inte gör det kommer den avgudafabrik vi har på våra axlar att ta över och ge oss en falsk bild av Gud. Och inte bara av Gud, utan också av oss själva och av världen runtomkring oss.

De tyska nazisterna hade fel. Den Gud som finns var inte med dem. Men de trodde det, och det var säkert en bidragande orsak till att de ställde till med så oerhört mycket elände och lidande. Men som sagt lurpassar precis samma villfarelse på oss alla. Avgudafabrikerna vilar nämligen inte och tar inga pauser.

När vi ser runt omkring oss idag ser vi liknande galenskaper spridas under det kristna namnet. Kanske inte med samma fruktansvärda följder som nazisternas villfarelse fick, men ändå. Alltid när vi skapar oss en avgud som vi formar efter våra egna önskemål blir det fel. Idag är den kanske största frestelsen att skapa oss en avgud som säger samma sak som världen säger. På detta sätt blir han, och i förlängningen vi kristna, inte till anstöt för världen. På detta sätt får vi vara med i denna världens fina salar.

Men priset för detta är fruktansvärt. Vi byter ut den Gud som finns mot en avgud. Vi struntar i det den Gud som finns har uppenbarat för oss. Åtminstone allt det som kan riskera bli till anstöt i världen. Allt det som gör oss obekväma och som kan leda till att vi möter motstånd.

En av de saker där världen idag far fruktansvärt fel är synen på manligt och kvinnligt. På mannen och kvinnan. (Vilket leder till mycket lidande.) Här skulle kyrkan ha en stor uppgift att fungera som salt i världen – salt förhindrar som bekant förruttnelse. Men i stället för att stå upp för den av Skaparen givna ordningen har vår kyrka, för att undvika motstånd och hån, valt att strunta i det den Gud som finns säger. Och därmed i själva den Gud som finns. Man har i stället skapat sig en avgud som säger det man vill att han ska säga.

Det kan te sig som ett fruktlöst företag att vara mot kvinnliga präster i dagens situation. Men det är i själva verket allt annat. Just denna fråga har, så som utvecklingen har gått, blivit något av ett lackmustest: Håller vi oss till det Gud har sagt, och i förlängningen till den Gud som finns och som talar till oss genom Bibeln, eller väljer vi att skapa oss en avgud som säger det samma som världen säger? En avgud som säger det vi vill höra och vars ord inte gör att vi hamnar på kant med världen?

I 1 Kor. 14, alltså där det talas om ordningen i den kristna församlingen och i den kristna gudstjänsten, får Paulus förmedla något som vid en första anblick låter helt fel. Han skriver att "Den som inte erkänner detta (alltså att predikoämbetet är förbehållet mannen) ska inte heller bli erkänd (underförstått av Gud själv)". Det här låter helt enkelt för hårt, och i många översättningar har översättarna därför försökt mildra ordens innebörd. Men detta är vad som sägs: Den som inte erkänner detta blir inte heller erkänd.

Nu kan vi fråga oss: Är denna fråga (om kvinnliga präster) faktiskt av sådan magnitud att den påverkar själva frälsningen? För det är ju vad ordet "erkänd" här innebär. Men sätt det hela i relation till det jag skrev ovan! Kan det vara så att ifall vi skapar oss en avgud som säger annat än det den Gud som finns säger, då har vi i själva verket inte längre någon relation med den Gud som finns, utan vår relation kommer då att vara med den avgud vi själva har skapat åt oss? Om vi inte erkänner den Gud som finns – och det han har sagt – blir inte heller vi erkända. Då står vi, hur hemskt det än låter, utanför frälsningen. Detta låter fortfarande hårt, men som jag ser det är detta en rimlig förklaring på det Paulus skriver.

För det vet vi: En falsk Jesus, en falsk gud, kan inte frälsa någon. Så här har vi alla all orsak att ta oss till vara.