Intressant debatt!

På ÖT/Vbl pågår just nu en mycket intressant debatt mellan Sofie Stara och Samuel Broman som tog sin början i en ledare i vilken Stara påtalade problemen med att samhället fragmenteras och polariseras eftersom vi inte har någon gemensam moral. Udden i hennes text var riktad mot Donald Trump och hans väljare som Stara beskyller för att sakna moralisk kompass eftersom de senare valde Trump, som ju bevisligen är en notorisk lögnare, till president.

Det Stara avsiktligt missar är att den andra kandidaten i det amerikanska presidentvalet, Kamala Harris, var oreserverat för en fortsättning på det massmord på småbarn som försiggår (och har försiggått) i USA de senaste femtio åren. Alltså aborterna. Detta är, enligt många amerikaner, en mycket större moralfråga än Trumps upprepade lögner.

Det faktum att Stara helt bortser från detta sätter fokus på det stora problemet i hennes funderingar. Staras moraluppfattning baseras på rättspositivism, vilket också visas av hennes svar på Bromans fråga om vem som ska avgöra vilka värderingar som ska läras ut som moral. Staras svar på frågan är att det ska alla göra. Således kommer moralen att avgöras demokratiskt av folket. Rättspositivism kommer alltid och ofrånkomligt att leda till en "51-procentsmoral" där majoriteten bestämmer vad som är rätt och vad som är fel. Abortfrågan är ett mycket gott exempel här, kraftigt accentuerat av det faktum att Stara alltså (väljer att) helt bortse från denna frågas tyngd när det gällde det amerikanska presidentvalet.

Det stora problemet när vi pratar om moral (eller etik – om vi ska vara noggranna) är det faktum att det inte kan finnas någon absolut moral utan en garant för denna moral. Under långa tider var denna garant Gud och Bibeln, men i dagens värld har Gud avskaffats även som garant för moralen, varför vi behöver hitta en annan instans som moralen kan förankras i. Således kommer vi att landa i att det är folket som bestämmer vad som är rätt och vad som är fel och därmed i det som alltså kallas rättspositivism.

Att detta är vad Stara förespråkar (utan att hon öppet medger det) syns tydligt när hon besvarar Bromans fråga om vem som ska bestämma vad som får sägas och tyckas i ett samhälle. På detta lyfter Stara fram samhällets lagar. Alltså vad vi människor, folket, bar bestämt att ska gälla.

Det stora problemet med rättspositivismen är förstås att moralen av nödtvång kommer att bli relativ. Att allting flyter. Nu tror jag förstås inte att Stara har tänkt detta till slut (som knappast mer än några få av alla de som förespråkar rättspositivism har gjort). Låt mig ta ett exempel för att belysa detta: Hur skulle det vara ifall vår riksdag skulle stifta en lag som säger att alla homosexuella ska fängslas, eller än värre, dödas? Om folket har bestämt att det är rätt så blir det svårt att, utifrån Staras ståndpunkt, argumentera för att det är fel. (Men det skulle hon förstås göra ändå, hur inkonsekvent det än skulle vara att göra så...) Men före det skulle hon, med stor sannolikhet, säga att något sådant aldrig kommer att ske, varför det är onödigt att lyfta fram ett sådant exempel. Där har hon förvisso rätt, men hur skulle det vara om vi bytte ut ordet "homosexuella" mot ordet "judar"?

Vi vet alla att det har skett, och det inte för så alldeles så länge sedan och dessutom mitt i hjärtat av Europa. Baserat på rättspositivismen går det faktiskt inte att argumentera för att det som skedde i Tyskland var fel.På sitt sätt var det nämligen ett beslut fattat av de folkvalda makthavarna.

Men det var ändå fel,, protesterar givetvis alla. Och det var det förstås. Men inte utifrån den av Stara förespråkade 51-procentsmoralen. (Som hon alltså knappast ens förstår att hon förespråkar.) Det finns faktiskt bara en möjlighet att slå fast att det som skedde med Europas judar var fel, men det förutsätter att vi måste hitta en högre garant för moralen än folket och folkets vilja.

Det finns bara en sådan, och att få möjlighet att konstatera det är den avgjort största behållningen av denna också annars mycket intressanta debatt.