Nätversionen av tidningen Uusi Tie publicerade för någon tid sedan resultatet av en undersökning som SLEY (finskspråkiga evangeliföreningen) hade utfört. Denna undersökning, i vilken nästan 1000 mässbesökare deltog under månaderna februari-mars, visar att nästan två tredjedelar av SLEY-aktiva förhåller sig positivt eller mycket positivt till tanken på att väckelserörelserna skulle skapa en ny kyrka inom fem år. Endast 11% av de samma förhåller sig negativt eller mycket negativt till denna tanke.
Detta är aningen överraskande eftersom SLEY vanligen ses som den mest folkkyrkolojala av de väckelserörelser som har aktiverat sig inom Kyrkfolket.fi. Framför allt Folkmissionens aktiva antas förhålla sig mycket mer positivt till tanken på en ny kyrka.
Noteras bör dock att denna undersökning alltså gjordes bland sådana som deltog i SLEY:s mässor, och det kan eventuellt avspegla sig en aning i resultatet.
---
Hur som helst är det alldeles uppenbart att måttet börjar vara rågat (också inom SLEY) vad gäller kyrkans och kyrkans lednings avfall från Guds ord. Grundandet av en ny kyrkoorganisation är ett stort steg att ta, och även om det förmodligen skulle bli aktuellt med en kyrka på föreningsbasis (vilket skulle möjliggöra dubbelt medlemskap) är detta något som skulle förändra den kyrkliga geografin i Finland i grunden. Och det inte bara vad gäller numerären. (De aktuella väckelserörelserna har ca 200 000 medlemmar, förutom sådana som är aktiva i föreningarnas "utkanter".) Framför allt skulle denna förändring ses i hur den stora lutherska kyrkan skulle agera och reagera på en sådan utveckling. För att använda en biblisk bild: Utan saltet skulle förruttnelsen framskrida mycket snabbt.
---
Även om jag är helt och hållet positivt inställd till en dylik kyrkoetablering vill jag ändå fortsättningsvis framhålla det som jag redan i många år har sagt: Vår kyrka har en tydlig och god bekännelse och en utomordentligt klar och tydlig kyrkoordning(s första paragraf). Det är inte vi som vill hålla oss till kyrkans bekännelse och som erkänner giltigheten i kyrkoordningens första paragraf som ska lämna kyrkan och tvingas bygga något nytt. Nej, det är de som har övergivit kyrkans bekännelse och grunden för den samma som borde lämna och skapa en egen kyrka. Det innefattar (så gott som) alla av kyrkans nuvarande biskopar, en majoritet av kyrkans präster och en stor del av kyrkans övriga ledning. Om dessa vill förändra den kristna tron och trampa Guds ord under sina fötter så vore det ärligaste att klart ut säga vad de håller på med och konstatera att detta inte kan göras inom ramarna för den kyrka de nu tillhör (och leder) och denna kyrkas bekännelse och kyrkoordning. (Det gläder mig att även andra numera talar om och för detta!)
Men nej. Detta kommer förstås inte att ske. Någon sådan ärlighet finns inte hos dagens kyrkliga ledning. Därför återstår bara det sämre alternativet, alltså att alla vi som ännu erkänner vår kyrkas lärogrund så småningom tvingas inse att vi inte längre ryms inom denna kyrka. Kanske inom fem år?. Eller så kanske det kommer att gå snabbare än så.
Här handlar det helt uppenbart om ett (gammaldags) perspektivfel: precis som om (ens) den lutherska kyrkan skulle vara biskoparnas och/eller prästernas kyrka och de skulle ha rätt att bestämma vad medlemmarna skall tro och hur de skall leva.
SvaraRaderaProblemet med detta förkalkade medeltida tänkesätt är att det inte svarar mot verkligheten: numera är medlemmarna mer välinformerade än någonsin förr, och de har större rättskänsla än vad en del påverkare någonsin kan föreställa sig. Folk i allmänhet ställer inte längre de lutherska frågor en del aktörer gärna ville svara på, men söker till viss del gemenskap, barmhärtighet och mening i den kyrka som fortfarande har högt i tak och brett mellan väggarna. Det här är kanske inte en luthersk, men nog biblisk verksamhetsmodell. Den har sina svagheter - säg den kyrka som inte skulle ha det - och hade gärna berett de gammaldags tänkande en plats inom sina väggar, som ännu hyser både präster, diakoner, övrig personal och församlingsbor med traditionell hållning.
Men det är klart: tror man på sin egen förträfflighet kan man alltid slå sönder det bristfälliga, som ändå fungerar. Paulus talade om skatten som han hade i lerkärl. Vill man stoltsera med guld som en viss amerikansk president har lerkärlen inget värde.
14.33. Perspektivfelet står nog att finna hos dig. Igen, läs kyrkoordningens första paragraf ska du se att det varken är prästerna, biskoparna eller kyrkans medlemmar som har att bestämma vad som ska tros och hur livet ska levas. Det gör Herren Gud genom sitt ord.
RaderaBibeln gäller alla människor, oavsett om de hör till den lutherska kyrkan eller inte.
Radera