Apostolicum

Den apostoliska trosbekännelsen, alltså den vanliga som börjar med orden "Jag tror på Gud Fadern, himmelens och jordens skapare...", går tillbaka till de allra första kristna århundradena. Trosbekännelsen var från början en dopbekännelse, och som sådan inleddes den med orden "Jag avsäger mig Djävulen, allt hans verk och allt hans väsen och jag tror på Gud Fadern..." (Denna ordalydelse finns med på sina håll ännu, t.ex. i Danmark.) Sin slutliga form fick den apostoliska trosbekännelsen först på 700-talet, men de allra första kristna bekände sin tro med ungefär samma ord som vi använder idag när vi bekänner vår tro. De två andra av urkyrkans symbola – alltså de niceanska och de athanasianska trosbekännelserna – har tillkommit mer eller mindre i polemik med dåtida villoläror och i dessa får vi en klar undervisning om t.ex. vem Kristus är (och vad/vem han inte är). Men Apostolicum är annorlunda. Denna trosbekännelse går som sagt tillbaka på de allra första kristnas tro och är mera, kunde vi säga, en lovsång till den treenige Guden än en definition av vad tron är. Även om den givetvis är också det.

I likhet med de två andra bekännelserna är apostolicum ett resultat av en process. Kristendomskritikerna har försökt hävda att t.ex. Nicaenum skulle ha uppkommit på kyrkomötet i Nicaea år 325 och då som ett resultat av en rad omröstningar. T.ex. hävdar Dan Brown, troligtvis mot bättre vetande, att deltagarna i kyrkomötet röstade om exempelvis frågan om Jesu gudom. I verkligheten röstades det inte alls på kyrkomötet i Nicaea. En av deltagarna skriver om kyrkomötet att de där skrev ner och gav uttryck för den tro som de hade haft sedan de var små. Den tro som hade förmedlats till dem av de som hade gått före. I själva verket kan trosbekännelsernas tillkomst beskrivas mera som en upptäckt. De kristna upptäckte vem Gud var – och så formulerade de dessa upptäckter i formen av bekännelser. Alltså inga omröstningar, inga debatter utan en upptäckt/upptäckter. Upptäckter som i sin tur gick tillbaka på en relation med Herrenerren. Herre. Den Herre som beskrivs i trosbekännelserna.

Den apostoliska trosbekännelsen fick alltså sin slutliga form på 700-talet, med redan ett halvt årtusende tidigare fanns den så gott som i den form vi har den idag. Med några få undantag. Denna tidiga form baseras på en trosregel (Regula Fidei) och en sanningens regel (Regula Veritatis) som går tillbaka till det första århundradet. Denna sanningens regel beskrevs bl.a. av kyrkofadern Iraeneus som den verklighet som finns bakom orden. Sanningens regel ÄR uppenbarelsen, ÄR Guds handlande i frälsningshistorien. Sanningens regel är den yttersta verkligheten. Sanningen med stort S. När de kristna sedan upptäckte detta skrevs det ner – i Bibelns böcker och i trosbekännelsen.

Så när vi stämmer in i den apostoliska trosbekännelsen vet vi att vi bekänner det som alla kristna i alla tider har bekänt. Långt till och med med samma ord. Ja, ännu mera. Vi bekänner inte bara vår tro, utan vi bekänner oss till – och vi bekänner – den Gud som finns. Honom som finns bakom orden, bakom det som har skett i historien, ja, bakom allt som finns. Vi bekänner det vi vet vara Sanningen.

Trosbekännelsen är alltså inte en åsikt eller en rad av åsikter. Den är inget som de första kristna har resonerat sig fram till och verkligen inget som de har debatterat och sedan röstat om. Den apostoliska trosbekännelsen är en bekännelse av det som ÄR. Helt oberoende av oss människor, men något som vi har upptäckt och formulerat med hjälp av mänskliga ord.

Nästa gång du deltar i en gudstjänst kan du tänka på detta när du reser dig och stämmer in i trosbekännelsen och bekänner den tro som har delats av alla kristna i alla tider. Det är stort att få vara med, att få ställa sig in i det led av kristna som har gått före och som (eventuellt, om inte Herren kommer mycket snart) kommer efter oss. Det är stort att få vara med och klä den yttersta verkligheten i ord och lova Treenig Gud på detta sätt. Mycket stort.      

På väg mot ett auktoritärt samhälle

För knappt två veckor sedan publicerade ÖT en relativt uppmärksammad ledare av Kenneth Myntti med rubriken "På väg mot en auktoritär stat". I ledaren utgår Myntti från den illfamösa "prygelvideon" som Sannfinländarnas ungdomsorganisation publicerade på Facebook och som avsågs vara ett ställningstagande mot den obligatoriska språkundervisningen i de finländska skolorna. Myntti jämför sedan vår situation i Finland idag med situationen i Tyskland på 30-talet och hävdar att vi idag är på väg i en liknande riktning och ifall "vederbörande myndigheter och aktörer på finskt håll inte reagerar kan vi förvänta oss att ­attackerna på den finlandssvenska befolkningen bara trappas upp. Förföljelsen av judarna i Nazi-Tyskland inleddes med att de märktes med davidsstjärnor."

Myntti ser också andra tecken på att vårt samhälle idag utvecklas i en auktoritär riktning. "Utöver språkrasismen har vi en påtagligt slarvig lagberedning och illavarslande tecken på en massmedial censur."

Jag har redan tidigare konstaterat att jag har svårt att förstå att en chefredaktör för en seriös tidning kan uttrycka sig på detta sätt och på detta sätt dra paralleller till judarnas situation i Nazi-Tyskland. Vi har de facto ingen "språkrasism" i Finland idag. Jag vågar tvärt om hävda att allt tal om språkrasism enbart är propaganda som har som mål att få igång en språkstrid och som i sin tur ska få alla oss vilseledda finlandssvenskar som har röstat på andra partier än SPF att återvända till modershuset. Jag har också hävdat att alla kommer att stå som förlorare ifall media och SFP-politikerna på detta sätt lyckas tvinga fram en språkstrid. Det står jag fast vid.

Vad sedan gäller den slarviga lagberedningen och den massmedial censuren måste jag väl ändå trots allt  erkänna att Myntti har rätt. Vad gäller lagberedningen så har justitiekanslern talat, och honom är det inte gott att försöka näpsa. När Myntti talar om den massmediala censuren avser han givetvis hela härvan med statsminister Sipilä, Yle och de nattliga e-postmeddelandena, och det var graverande, visst. Men inte så mycket med avseende på en massmedial censur, utan snarast då gällande Sipiläs omdöme. Givetvis har media i vårt land all orsak att vakta på politikera, men som jag ser det finns det i dagens läge inga risker för att politikerna skulle komma åt att börja styra vad media får skriva och inte får skriva. Yle kan kanske, i detta enda fall, ha handlat omdömeslöst, men reaktionen från andra aktörer blev både snabb och hård. Vakthundsuppdraget fullgjordes således med bravur också denna gång, och således kan man inte tala om några "illavarslande tecken på massmedial censur". Den censuren, om det alls var fråga om någon censur, kvävdes i sin linda, och säkert gott så.

Men likväl finns det gott om illvarslande tecken på massmedial censur i vårt land. Men inte på det sätt som Myntti avser, utan på helt annat håll och med helt andra aktörer och förtecken. Jag har flera gånger påtalat hur vår media - med Mynttis tidning inte alls långt från täten - har gått in för att tysta ner vissa åsikter och befordra en snedvridning i sin nyhetsrapportering på flera områden. Speciellt när det gäller hbt-frågor och frågor som rör Israel. Detta har gått så långt att vi, med fog vill jag hävda, verkligen kan tala om en utveckling mot en auktoritär stat. Eller kanske inte stat, utan snarare samhälle. Den dagen bokbålen igen kommer att flamma i Europa och människor tvingas bära någon form av tecken på vart de hör är det inte vi svenskspråkiga finländare som råkar illa ut. Knappast heller invandrarna, även om de är mycket mera utsatta. Nej, den grupp som idag är mest utsatt för massmedial censur och därmed följande hot och trakasserier är alla de som vill hålla fast vid de värderingar som har byggt denna kontinent.

Den dag vi igen har ett auktoritärt samhälle i Europa är det inte något politiskt parti som håller i facklorna och bilan, utan det är ett värderingskluster. Det värderingskluster som huvudparten av mainstream-media redan idag tjänar och gör sig till tolk för. Det är den politiskt korrekta värdeliberalismen, eller kanske snarare värdenihilismen, som är det stora hotet mot de olika friheterna och Friheten i Europa idag. Sanna mina ord: När diktaturens tunga slöja igen faller över Europa kommer det inte att vara fråga om en politisk diktatur, utan om en värderingarnas diktatur. En diktatur som reglerar vad man får säga, tycka och tänka - och vad man inte får. Den som har ögon ser att vi faktiskt är ganska långt på väg mot detta redan idag.

Om Evangeliet och om korset

Jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror, först juden och sedan greken. (Rom. 1:16)

I början av romarbrevet gör Paulus klart för sina läsare vad brevet kommer att handla om. Det är evangeliet om syndernas förlåtelse och syndarnas rättfärdiggörelse som är Paulus budskap. Redan då fann Paulus det nödvändigt att komma med det påpekandet som han inleder den sextonde versen med, nämligen detta att han inte skäms för evangeliet. Detta finns det ännu mera anledning för oss, som lever som kristna i denna sena tid, att instämma i och poängtera. Alltså att inte heller vi skäms för evangeliet. Likaså kan det vara bra att påminna oss om att vi inte heller ska skämmas för de budbärare som bär fram detta evangelium. Bibeln, först och främst, men också alla de förkunnare som, börjandes med Paulus och hans samtida, har förkunnat ett klart och tydligt evangelium.

Evangeliet, liksom evangeliets förkunnare, har nämligen alltid varit måltavla för kritik från sådana som inte har ögon att se med. Antingen för att de (ännu) inte har fått sådana ögon, eller så för att de genom sin förnekelse har berövat sig själva dessa ögon. Dessa kritiker har alltid funnits, och även om deras kritik kan ha sett lite olika ut genom historien är det intressant att konstatera att det här inte handlar om några krutuppfinnare precis. Det är samma ihåliga argument, med vissa små variationer, som återkommer genom århundradena. Kritikernas blindhet gör det samtidigt omöjligt för dem att inse att de rätta svaren på den kritik de framför har getts gång på gång.

Ta till exempel det så kallade teodicé-problemet som får alla kristendomens fiender och kritiker att hoppa jämfota av glädje. (Också här på denna blogg.) Det kritikerna inte inser är att det är DE som gör detta med Guds allmakt och mänsklighetens lidande till ett problem. Det är för DEM som detta är ett problem. För oss som känner Herren och som har fått en viss insyn i det som Paulus gång efter annan talar om som Guds/Kristi/Evangeliets hemlighet är detta inget problem. Teodicén blir ett problem bara om och när man vill att det ska vara det. Och för många av kristendomens kritiker är denna vilja mycket het och intensiv. Men om man närmar sig frågan om lidandet och Guds allmakt genom evangeliet, via korset, löser sig knutarna. Den som inte känner Guds hemlighet, evangeliet, kan inte förstå detta, men faktum är att Guds svar på lidandets problem är inget mindre än Kristi kors. Detta kan man svårligen förstå och ta till sig genom att fördjupa sig i filosofi eller genom att debattera, utan det är när man böjer sig vid korsets fot som man får nycklarna som kan lösa upp också denna knut.

Korset är symbolen för evangeliet, ja inte bara symbolen utan korset är själva det tortyrredskap som möjliggör att det överhuvudtaget finns något evangelium. Så när uppmaningen lyder att inte skämmas för evangeliet är detta samtidigt en uppmaning att inte skämmas för korset. Uttryckligen att inte skämmas för Kristi kors. Det är annars intressant med korset och det som korset står för - alltså försoningen. Kristendomens fiender är också korsets fiender. Detta för att de inte kan förstå och ta till sig detta vad korset innebär och står för, alltså nåden. De kan inte begripa varför Jesus måste dö, och de kan inte heller begripa varför denna död är en så viktig del i, ja själva centrum av, Guds försoningsverk. Paulus sammanfattar detta genom att tala om "korsets dårskap". För världen, för de som inte ser och förstår, blir korset en dårskap. Men för oss som har fått nåd till att se och förstå är korset det käraste som finns. En Guds kraft till frälsning för den som inte kunde frälsa sig själv.

Det finns många som vill få oss att skämmas för korset, för evangeliet. Som anser att vi borde förstå att skämmas. Också här på denna blogg kan man se och läsa deras skriverier i en del kommentarer. Frukten av andligt blinda människors förmörkade sinne. Så till sist vill jag rikta en uppmaning till dig som läser denna blogg: Försök att inte bli arg om och när du läser det de skriver, utan låt dig i stället röras av deras vilsenhet och låt denna rörelse ge upphov till böner för deras frälsning. Det brukar sägas att det inte finns några omöjliga fall. Vissa gånger tvivlar jag på detta påstående, men vi får tro att det ändå stämmer. Att det FÖR GUD inte finns några omöjliga fall.

Dumt så det förslår

Aftonbladet bekymrar sig för Sverigedemokraternas frammarsch i svensk politik. Lena Melin tycker att opinionsmätningen som visar att SD "äger" tre av de åtta viktigaste frågorna i svenska politik är "läskig". Hon befarar ett "blodbad" i nästa val eftersom SD vanligen klarar sig bättre i valen än i opinionsmätningarna.

Melin har nog helt rätt. SD kommer med största sannolikhet att bli största parti i Sveriges riksdag efter nästa val. Föga förvånande. Det som däremot är förvånande är hur vänstermedia i Sverige idag gör allt för att skuffa på och bädda för SD:s framgångar. Se, det svenska folket är inte så dumt som man kanske kunde tro. De flesta svenskar genomskådar det åsiktsförmynderi och den pk-kultur som genomsyrar (svensk) media. Det finns hur många uppenbara – och fullständigt idiotiska – exempel på detta åsiktsförmynderi som helst. Allt från medias vägran att publicera polisens detaljerade signalement på misstänkta våldtäktsmän när dessa signalement visar på att förövaren är invandrare/asylsökande (Vad är det för idé att säga att den misstänkte är en man i trettioårsåldern? Ett sådant signalement leder inte till några tips värt namnet...) till det senaste i raden av medias hjärnsläpp.

Igår publicerade Sveriges Radio, med jublande underton, nyheten att företaget Skincity ber om ursäkt för "kritiserat skinntest". Företaget hade, som alla vet, konstaterat att hud med mera pigment inte är lika känslig för UV-strålning som vit hud. Därför delade man in hudtyperna i tre olika kategorier – från mörk till ljus. Det här är ju något som varje tänkande människa förstår och kan acceptera. Eller hur? Men inte den politiskt korrekta vänstermedian i Sverige. Nej. Detta är något som bidrar till "okunnighet och fördomar". Okunnighet om vad, frågar jag. Om hur den politiskt korrekta människan bör tänka? Nåväl. SR kritiserade detta skinntest, och således blev det ett "kritiserat skinntest". Skincity insåg att de gjort fel, ber om ursäkt och lovar att tänka på detta mycket mera i framtiden så att de inte gör något liknande fel igen. Så nu vet vi alltså att det inte spelar någon roll hur mycket pigment man har i huden – UV-strålningen är lika farlig oberoende, och olika hudtyper ska behandlas likadant. För så har pk-media bestämt.

Svenskarna är alltså inte så dumma som man kunde tro. De flesta svenskar inser idiotin i detta, och eftersom det inte finns så många sätt att reagera annat än i röstningsbåset så är det där man kommer att reagera. Ergo: Den pk-orienterade vänstermedian driver väljarna rakt i famnen på SD. Men det är kanske det man vill?  

Rom 1:5

Jag fortsätter under det nya året, har jag åtminstone planerat, att fördjupa mig i Hebréerbrevet, men samtidigt tänkte jag att jag också skulle vilja titta lite på Romarbrevet. Det är ju så med Guds ord – det finns så oerhört mycket att ta in och som man borde/skulle vilja fördjupa sig i att en livstid inte riktigt vill räcka till. Gud vare tack för hans rika gåva/gåvor!

Nå, nu läste jag Rom. 1, och där hittade jag flera saker som var mycket intressanta. Paulus beskriver, i den femte versen, sitt apostlaämbete och vad detta går ut på. "Genom honom har vi fått nåd och apostlaämbete för att bland alla hednafolk föra människor till trons lydnad för hans namns skull."

 Detta med "trons lydnad" är intressant. Många, speciellt idag, menar att detta ordpar innebär någon form av contradictio in adiecto, alltså att ordparets adjektiv på något sätt står i konflikt med det ord det beskriver eller att dessa två ord, i detta fall alltså tron och lydnaden, på något sätt skulle utesluta varandra. Så är det naturligtvis inte, utan i själva verket är det så att tron är den enda vägen till en fungerande lydnad. För det är så att om vi försöker bli rättfärdiga inför Gud genom vår egen lydnad blir denna lydnad både krampaktig och felriktad. Alltså fullständigt misslyckad. Om vi däremot inför Gud blir förklarade rättfärdiga utan egen förtjänst, av nåd genom tron, står vi efter denna rättfärdigförklaring fria att lyda Gud, hans vilja och hans ord. Inte för att vi måste för att kunna bestå inför Gud, utan av kärlek och tacksamhet gentemot Gud på grund av hans stora gåva till oss. Ser du den oerhört stora skillnaden?

Jag har skrivit en kommentar i marginalen i min Bibel just vid denna vers: "Djävulen tolkar, en lärjunge lyder!" Här syftade jag förstås på Bibeln, Guds ord. Visst kan man, ochkså sokm en kristen lärjunge, tala om att bibelordet alltid måste tolkas, men idag har ordet "tolka" långt blivit synonymt med att försöka komma förbi obekväma bibelord och bortförklara dessa. I ordet finns också, i de flesta fall, inbyggt det moderna påfundet att det är tolkaren, inte skribenten, som har den yttersta nyckeln till att definiera betydelsen och innebörden av en skriven text. Alltså: Om en text säger något/betyder något för mig så är detta textens betydelse – trots att kanske författaren avsåg något helt annat med sin text. Av denna orsak undviker jag att tala om "tolka" i samband med Bibeln. I stället använder jag ordet "förstå" i meningen att vi som bibelläsare ska söka att förstå vad Gud avser med det som står skrivet. Bibeln är Guds ord, och detta ord är riktat till oss. Med sitt ord vill Gud förmedla kunskap till oss människor, och då är det viktigt att vi verkligen försöker förstå vad Gud vill förmedla till oss. Det står inte oss fritt att "tolka" de bibliska texterna och genom denna tolkning få dem att betyda vad som faller oss in och som vi tycker att de borde betyda. Detta vill Fienden gärna få oss att tro, och således kan man, menar jag, tala om att "Djävulen tolkar, en lärjunge lyder."