Bedrövligt, ÖT!

Jag läste dagens ledare i Österbottens tidning. Det här måste vara en av de virrigaste och mest verklighetsfrånvända - och farliga - ledare jag någonsin läst. Sofie Stara skriver under rubriken "En konservativ biskop hade splittrat mer" om hur bedrövligt det hade blivit i vår kyrka ifall stiftet i stället för den "sympatiske, folklige och liberale" B-G Åstrand hade valt en konservativ biskop. Ledaren tar avstamp i ett uttalande av Harry Backström (kandidat i valet) i vilket han säger att han befarar att splittringen ökar i kyrkan p.g.a. att Åstrand valts till biskop. Sedan går Stara vidare till att tala om de utmaningar som Åstrand kommer att ställas inför med utskrivningar, fastighetskostnader och, ja faktiskt, den splittring i liberalt-konservativt som finns i kyrkan.

Men så blir ledaren närmast absurd. Över spekulationer i våld mot kvinnor, situationen i Groznyj/Tjetjenien och "The Handmaids Tale" och en sammanblandning av kyrka och samhälle landar hon i analysen att Borgå stift behöver en liberal biskop eftersom vi behöver "fortsätta ta stadiga steg mot ett genuint humanistiskt samhälle med grundmurad gemensam uppfattning om vad allas lika värde innebär – inte ta små steg mot att exkludera människor".

Det hjälper inte att Stara skriver att Finland inte är något Gilead (i Handmaidens Tale) eller något Groznyj. Redan det att hon nämner dessa fenomen/platser i en ledare av denna sort gör att biblisk kristendom och de (vi) som vill stå för den blir stämplade. Staras ledare har som mål (medvetet eller omedvetet) att skrämma upp, polarisera och demonisera. Värst av allt är att hon sprider fördomar och direkta lögner. Sann kristendom innebär inte något våld mot kvinnor. Den innebär inte att kvinnor inte skulle kunna studera, arbeta och vara fullvärdiga medlemmar av samhället. Den innebär verkligen inte att de homosexuella skulle avrättas eller ens exkluderas. Men det är den bilden man får när man läser Staras ledare. Även om hon för syns skull försöker värja sig för det.

Den här ledaren borde inte ha skrivits, och framför allt borde den inte ha publicerats. Den här texten skrämmer upp människor och den stämplar och demoniserar sådana som står för en konservativ, biblisk kristen tro. I sig är den ett inte så litet steg mot att exkludera människor. Men det förstår säkert inte Sofie Stara.

Sagan om det lilla kungariket

Det var en gång ett litet kungarike där människorna levde lyckliga och trygga. Kungen var av den gamla stammen kungar, och folket lydde kungen och kungarikets grundares uråldriga befallningar. Visst fanns det sådana som då och då ifrågasatte denna lydnad och de gamla lagarna, men överlag fungerade livet i det lilla kungariket så som det alltid hade gjort.

Kungariket var ett valkungadöme, så alltid när den gamle kungen dog valde folket en ny kung bland rikets många prinsar. Kronan var kungarikets största arbetsgivare, och många, många av undersåtarna fick sitt levebröd helt eller delvis från kungens skattkammare. En av de urgamla lagarna, som få förstod sig på numera, var att alla som ville arbeta för kronan skulle använda blå gardiner i sina hem. Som sagt var det då och då vissa som knotade mot detta, och mot andra urgamla lagar, men för det mesta valde alla att lyda dessa lagar och livet gick sin gilla gång.

Men så en dag ordnade flera av dessa som brukat knota mot de urgamla lagarna en samling där de beslöt att det måste ske en förändring. De ville ha röda gardiner i sina hus – och ändå behålla sin rätt att arbeta för kronan. Detta krav framfördes till kungen, men han sade bestämt nej till deras krav. "I detta kungarike har vi alltid haft blå gardiner, och dessutom är detta vad kungarikets grundare har bestämt!" De knotande fick nöja sig med detta, men de kunde inte förstå varför de inte skulle få ha röda gardiner. Så de fortsatte att använda blå gardiner, men allt eftersom tiden gick blev det allt flera som menade att man visst borde få ha röda gardiner i sina hus.

Så en dag visade det sig att de som var av denna åsikt hade blivit flera än de som ansåg att gardinerna skulle vara blå. Kungen försökte vädja till sina undersåtar, men det gick inte att få dem på andra tankar. "Vi måste få ha röda gardiner!" Så kungen fick ge sig. Men när kungarikets lagar skrevs om så att de som arbetade åt kronan kunde ha röda gardiner i sina hus skrevs också in i lagen att den som alltjämt ville göra så som traditionen bjöd och kungarikets grundare hade bestämt – och använda blå gardiner – också kunde arbeta för kronan.

Så gick det några år, och en ny kung ersatte den gamle kungen. Denne nye kung var av den åsikten att de som arbetade för kronan skulle ha röda gardiner i sina hus. Den nye kungen tyckte inte alls om blå gardiner, så han bestämde att sådana som envisades med att ha blå gardiner inte längre kunde arbeta för kronan. Detta trots att traditionen i kungariket var vad den var och kungarikets grundares lagar inte hade ändrats – och trots att det hade skrivits in i lagarna att också de som ville använda blå gardiner också kunde arbeta för kronan. Det här innebar att många som länge hade arbetat troget för kungen och kronan tvingades välja mellan att byta ut sina blå gardiner mot röda eller att sluta arbeta för kronan. Många valde det senare, men ännu flera valde det förra.

Så gick det ännu några år. De som använde blå gardiner blev allt färre, och de som använde röda gardiner blev allt hårdare i sina omdömen om dessa bakåtsträvare som valde att hålla på traditionerna och det som kungarikets grundare hade befallt. Vissa gånger blev det några små slagsmål och ofta både ropades det efter dem på gatorna och talades illa om dem som fortfarande valde att hålla på traditionen och det som kungarikets grundare hade bestämt. Det förut så lyckliga och trygga lilla kungariket var inte längre så alldeles lyckligt och tryggt. De som använde blå gardiner kunde fortfarande inte arbeta för kronan, utan de tvingades söka sig till andra arbeten. Så en dag landsteg en ny idé i kungariket. Varför begränsa sig till att använda bara röda gardiner? Varför skulle man inte kunna använda alla regnbågens olika färger? Utom blått då, förstås. Den här tanken spred sig snabbt i kungariket, och tidningarna , TV och radio nappade på denna nya idé och spred den bland folkets breda lager. De flesta av de som hade använt röda gardiner såg inget hinder för att ta in flera färger i sina hem, förutom blått då förstås, och de färggranna gardinerna blev flera och flera. Det här var ju både vidsynt och tolerant, så varför inte?

De som fortfarande höll fast vid traditionerna och det som kungarikets grundare hade befallt gillade förstås inte detta nya heller, så de höll fast vid de blå gardinerna. Det här ledde till att de blev ännu mera illa sedda och förlöjligade. Man kallade dem intoleranta och bakåtsträvande, och när de försökte berätta varför det ändå var bäst att använda endast blå gardiner kallades de hatiska och krav restes på att de inte skulle få tala om dessa saker längre. Men de visste varför de inte hade gått in för att använda röda gardiner, och av samma orsak valde de att inte heller använda gardiner i regnbågens alla färger. Även om de inte alltid längre vågade berätta varför det var fel med röda gardiner och gardiner i regnbågens alla färger.

I kungariket fanns det många unga och ambitiösa prinsar som var uppvuxna i släkter där man alltid hade varit noggranna med att hålla på traditionerna och där man aktat på kungarikets grundares vilja. Ända sedan de varit små hade de alla gillat blå gardiner och de hade också förstått varför det var viktigt att använda just blå gardiner. Men de här unga prinsarna var som sagt väldigt ambitiösa. De ville alla arbeta för kronan, och en del av dem, de som var allra mest ambitiösa, ville en dag ersätta den gamle kungen. Det här var i centrum för alla deras strävanden. Men de insåg också att detta aldrig skulle lyckas ifall de valde att stå fast vid övertygelsen om att gardinerna skulle vara blå. Så därför övergav många av dessa unga prinsar sina släkters fasthållande vid blå gardiner och började använda röda gardiner i sina hus. På så vis kunde de arbeta för kronan och de allra mest ambitiösa av dem kunde också fortsätta att sträva mot målet att en dag bli kung.

Så en dag dog den gamle kungen. De unga ambitiösa prinsarna menade att det nu var deras tid. Flera av dem var vid det här laget inte så alldeles unga längre heller, så de förstod att detta kanske var deras sista chans att bli kung.  Några av dem hade därför också börjat använda gardiner i regnbågens alla färger, förutom förstås blått, eftersom det var populärt att göra det. De räknade med att det också säkert skulle ge flera röster i kungavalet när de gjorde så. Och hur det nu gick till blev en av dessa unga ambitiösa prinsar vald till kung i det lilla kungariket. Och människorna i det lilla kungariket fick en sådan kung de förtjänade.

Om elbilens förbannelse

Jag blev igår uppmärksamgjord på en, som det vid en första anblick synes, mycket intressant nätpublikation. Nättidningen Vastavalkea (på svenska: Moteld) har uppenbarligen samma mål som jag har med den här bloggen: Att fungera som en motkraft till de strömningar som just nu drar över världen och som strävar till att fördärva det ordnade samhället.

Tipset kom i form av en länk till en artikel som handlar om produktionen av elbilsbatterier och den enorma miljöförstöring detta orsakar i Kongo (Koboltgruvor) och i Sydamerika (Litiumgruvor). I artikeln länkas till en dokumentär av den tyske filmmakaren Erik Hane, en dokumentär som jag ännu inte hunnit se men definitivt ska se så snart jag hinner. I dokumentären säger en ur lokalbefolkningen att "Också ni på andra sidan jorden behöver veta att vi som bor här är offer för litiumproduktionen. De förtjänar miljontals euro, men de offrar människorna. De offrar djurlivet. De offrar livet. Så här fungerar världen, och ingen bryr sig."

Det här är (en av) klimatpolitikens baksidor. Elbilen, som ju ska vara så klimatvänlig, är en ekologisk katastrof. Men det här blundar alla klimatalarmister för. För att det är så obekvämt med komplexitet. Nej, elbil = bra, diesel/bensinbil = dåligt. Och stör sen inte oss med fakta som inte passar in i detta!

Det är riksdagsval på söndag. Jag fruktar att Finland kommer att rösta på partier som ger förenklade svar i klimatfrågan. Partier som surfar på klimathysterin. Och visst. Det är inte fel att måna om klimatet. Men det får inte ske på miljöns bekostnad så som nu sker.

Valkval

Det är mycket val under den här veckan. Först ut är biskopsvalet i Borgå. Jag kan inte säga att jag orkat frammana någon desto större entusiasm inför den andra omgången. Den som blir vald blir ändå inte hela stiftets biskop. Tyvärr. Som jag tidigare skrev är biskopsämbetet en bra sak och vi skulle behöva en rätt biskop i Borgå stift idag. Tyvärr får vi ändå fortsätta att försöka klara oss utan den dimensionen i det andliga ledarskapet. Hur som helst är jag glad och tacksam att jag inte är elektor denna gång. Senaste gång var jag det, och eftersom jag satt på en församlingsröst var det min skyldighet att välja en av de två. För de som har en s.a.s. "egen" röst är det förstås ett beaktansvärt alternativ att rösta blankt i ett fall som detta.

Sedan blir det riksdagsval på söndag. Där är jag elektor, även om en röst där egentligen inte har någon egentlig vikt alls. Jag har hittat ett par kandidater som inte drabbats av – eller medverkar till – klimathysterin, så en av dem kommer att få min röst. Vårt riksdagsval är i första hand ett partival och först i andra hand ett personval, och detta är, menar jag, viktigt att hålla i minnet när man väljer kandidat. Vårt valsystem innebär att en röst på en i och för sig bra kandidat, men utan realistiska möjligheter till inval,  blir i slutändan en röst på en annan kandidat från samma parti som i värsta fall kan stå för helt horribla värderingar. Detta är en reell risk speciellt ifall man röstar på ett parti/kandidat som har en stor spännvidd bland sina kandidater. Detta är t.ex. orsaken till varför Sfp aldrig mera är ens ett alternativ för mig. Detta inte ens fast de har ett par mycket bra kandidater i det här valet.

Låt mig ta ett konkret exempel: Om jag skulle rösta på en god Sfp-kandidat som, om han eller hon hade suttit i riksdagen när det begav sig, skulle ha röstat nej i vår tids stora ödesfråga, alltså frågan om samkönade äktenskap, men denna kandidat inte kommer in kommer min röst i stället att tillfalla och hjälpa till att välja in en kandidat som skulle ha röstat, eller t.o.m. röstade, för samkönade äktenskap. Byt ut orden "samkönade äktenskap" till exempelvis "Den nya translagen" så ser du hur stor betydelse detta kan ha. Jag vill nämligen inte att min röst, hur liten vikt den än har, ska vara på fel sida i den här frågan när den så småningom kommer upp i riksdagen.

Det går snabbt nu!

I USA tog det mindre än fem år för opinionen att svänga fullständigt när det gäller samkönade äktenskap. Det här är fråga om en revolution, ingenting mindre. (Jag har inte sett några siffror som skulle bekräfta det, men man får anta att det samma gäller också här i vår del av världen. Opinionen har också här svängt på oerhört kort tid.) Det är förbluffande när man ser på så här stora förändringar i opinionen - vanligen behövs det ett världskrig eller ett generationsskifte för att något dylikt ska ske. De som gör dessa gallupar är också förbluffade över detta. Det är samma människor som på bara fem år har gått från att motsätta sig samkönade äktenskap till att stöda dem! År 2010  var 70% av amerikanerna av den åsikten att samkönade inte bör få gifta sig. Fem år senare är 70% för samkönade äktenskap. Hur förklarar man en sådan enorm förändring på en så kort tid? Todd Wilken, programledare för Issues.etc, menar att de som svarade nekande på den här frågan år 2010 helt tydligt inte var beredda att få sin åsikt ifrågasatt och utmanad teologiskt och filosofiskt. Och när den blev utmanad hade de inget att sätta emot. Albert Mohler, författare och högskoleledare inom Southern Baptist Union, håller med och fortsätter: "Ja, och så ska vi inte underskatta populärkulturens inflytande. Tidningen USA Today har hävdat att ´Hollywood borde vara hedersgäst på varje samkönad vigsel´. Populärkulturen, media, universitetsvärlden, samhället i stort - överallt har förespråkarna för samkönade äktenskap dominerat, och när det är så behöver en människa ha väldigt stark biblisk världsbild för att inte vackla i den här frågan."

Det oerhört intressanta är ju att det inte är några vetenskapliga genombrott eller upptäckter som ligger bakom detta paradigmskifte, utan att det enbart handlar om opinionsbildning. Propaganda, om vi så vill. Propagandan, som har varit synnerligen målmedveten och intensiv (se Kirk & Madsen: After the Ball, how America will Conquer its Fear and Hatred och Gays in the 90´s), har fått till stånd inget mindre än en revolution. Och det här är, får vi frukta, bara början.

Vad kommer näst? Propagandamaskineriet är fullt utbyggt och helt tydligt berett att ta nästa steg. Så vad är nästa steg? Antalsneutralt äktenskap? Artneutralt äktenskap? Åldersneutralt äktenskap? Med de argument som användes för att öppna för samkönade äktenskap är det bara en tidsfråga innan åtminstone de två första alternativen kommer att trumfas igenom. Allt annat är fullständigt ologiskt. (Men å andra sidan är INTE logiken alltid så alldeles påtaglig när det gäller dessa strömningar.) Men jag tror inte att det är på något av dessa områden nästa slag kommer att stå. Som Mohler konstaterar: "Den nya moraliska revolutionen kräver total lydnad, och det kommer inte att finnas någon gräns för hur långt de (hbt-lobbyn, mitt tillägg) kommer att driva detta. De som vill vara trogna Herren och hans ord kommer att hamna under enorm press. I kyrkorna, i affärslivet, kristna människor som har offentliga ämbeten. Trycket kommer att vara enormt. De unga som ska leva och verka t.ex. i högskolorna kommer att pressas hårt. Vi får inte underskatta den utmaning vi som kristna kommer att råka ut för!"  

Jag tror att nästa steg, efter godkännandet av diverse translagar som vi ju är mitt uppe i, kommer att (ytterligare) drabba yttrandefriheten och även åsiktsfriheten. Eller rättare sagt: Detta steg har redan delvis tagits. Men det kommer att bli värre. Mycket värre. Som sagt: Den nya moraliska revolutionen kräver total lydnad, för att tala med Albert Mohlers ord. Jag har talat om regnbågsfascismen, men det är samma sak med lite annorlunda ord. I valdebatterna inför det kommande riksdagsvalet här i Finland har flera partier gått ut med krav på att "hatprat" ska kriminaliseras i lag. Många väljare har blivit så duperade att de inte begriper att detta, om det införs, kommer att kunna användas – och även kommer att användas – för att kraftigt begränsa yttrandefriheten. När väl Pandoras ask har öppnats är det bara att ändra definitionerna på vad "hatprat" är för att ständigt utöka de områden och de ämnen som man inte får tala om. Äktenskapet är till för en man och en kvinna. Hatprat! Vi behöver begränsa invandringen och bara ta hit sådana människor som kan integreras. Hatprat! Barn som växer upp med föräldrar av samma kön berövas en balanserad uppväxt och goda rollmodeller. Hatprat! Islam är en våldsam religion som förtrycker alla andra religioner. Hatprat! Skilsmässobarn mår ofta dåligt. Hatprat! Muhammed gifte sig med en nioåring, alltså var han ... Hatprat! Abort innebär att man avslutar ett liv. Hatprat!

Du kan själv fylla i listan. Det är nämligen precis vad som kommer att ske den dag vi kriminaliserar "hatpratet". Då ger vi de som besluter en fullmakt in blanco att gå in och börja censurera samhällsdebatten på ett helt annat och mycket effektivare sätt än vad som hittills har gjorts. Stämpla en sak som "hatprat" och så kan eller vågar ingen längre säga något i ämnet.  

Jag stöder!

I söndags publicerade ÖT en insändare av Mårten Streng. I insändaren uppmanade Streng de båda kvarvarande biskopskandidaterna att vända om. "Ännu finns det tid att vända om, biskopskandidater Bo-Göran Åstrand och Sixten Ekstrand. Vänd om från villoläror, erkänn att ni gått vilse - erkänn det öppet och offentligt - och våga gå med Gud. Ni måste lyda Gud mer än människor."

Orsaken till insändaren är givetvis att de båda öppet deklarerat att de är för vigsel av samkönade par. Behöver jag säga att jag håller med Streng? Det gör jag förstås. Men jag skriver tyvärr också under det sista han skriver i sin insändare: "Kanske jag skriver för döva öron. Loppet är kört? Men ännu finns det i alla fall tid att komma med en varning."

De båda har talat om att de "gjort en resa" i den här frågan, och tyvärr är denna resa ofta en enkel resa utan retur. Det är oerhört sorgligt att se hur dessa två, som båda är utrustade med ett utmärkt intellekt, säljer sig själva på detta förödmjukande sätt för möjligheten att kunna bli biskop. Och det värsta är att de förstås också drar andra med sig på denna fördärvets väg.

Jag håller alltså med om det som Mårten Streng skriver, men jag vill ännu lägga till en sak: Låt oss be för de båda kandidaterna att de skulle ta sitt förnuft till fånga och lyssna på Strengs uppmaning! Ännu finns det nämligen tid att vända om!

Varför klimatfrågan är så farlig

Varför skriver jag så mycket om klimatfrågan? Svaret är enkelt: För att jag är bekymrad. Inte i första hand över klimatet – jag litar på de klimatforskare som menar att vårt klimat inte alls är så skört och ömtåligt som klimatalarmisterna hävdar. Nej, men jag är orolig över vart samhället är på väg och vilka dumma och omvälvande beslut som våra politiker kan tänkas fatta p.g.a. klimatalarmismen och massornas klimatångest. Det jag framför allt reagerar, starkt, på i klimatdebatten är det faktum att det finns så oerhört mycket naivitet hos de som talar för människans påverkan på klimatet och en stark strävan efter att ge enkla svar på svåra frågor. Dessutom finns det så oerhört mycket tankegods här som har varken händer eller fötter. Bl.a. blandar många ihop miljöförstöring och klimathotet och talar om "föroreningar" när de menar koldioxidutsläpp. Ja, och så ser jag också här samma sak som i frågan om homosexualiteten. En kraftig likriktning i media och ett förtigande av sanningen. Sådant reagerar jag alltid mot.

Förtigande av sanningen? Sker det verkligen i dag? Låt mig ta några exempel på saker som inte kommer fram tillräckligt tydligt och som, åtminstone ibland, råkar ut för medias censureringsnit. Det kanske vanligaste är påståendet att koldioxid är en förorening. Det är en lögn, men det får man inte säga. Koldioxid är, tvärt om, en livsnödvändighet. Utan koldioxid skulle det inte finnas något liv på planeten jorden. Koldioxid är "livets gas". Givetvis är det inte bra om det finns för mycket av denna gas i atmosfären, men den ökning vi har sett hittills är inte till skada. Tvärtom, faktiskt.

Jag reagerar som sagt också starkt på de många enkla svaren på svåra frågor. Och på påståenden som kastas omkring i debatten som det inte finns något fog för. Som t.ex. det att en elbil är bättre än en dieselbil. Visst. Ur miljösynvinkel är det så. Men om målet är att minska på koldioxidutsläppen är det verkligen inte alls någon självklarhet att det finns någon sanning i detta påstående. Men likväl kastas det ut i debatten och ingen vill eller vågar ifrågasätta det. Det är bara så det är. Ett annat enkelt svar som ges är att det ju "bara" är att ersätta fossilt producerad energi med energi producerad via förnybara källor. Problemet här är att det inte finns något "bara" här. Ett fungerande samhälle behöver stabil tillgång till elenergi, och det finns inte idag någon möjlighet att säkerställa detta samtidigt som vi frångår de fossila bränslena. Det är helt enkelt naivt att hävda en sådan sak.

Och då kommer vi in på det jag kanske reagerar mest mot i dagens debatt: Naiviteten. Ofta kombinerad med en total historielöshet och en godtrogenhet som är nästan brottslig. Låt mig bara ta ett (av oerhört många) exempel: I början av mars samlades ett par hundra ungdomar inom ramen för "Nuorten Agenda 2030". Gruppen, som salades i Helsingfors, presenterade ett utlåtande ("Vårt klimat 2030") i vilket de presenterade sin syn på hur Finland borde se ut om elva år. Där hävdas att "räddningen av klimatet samtidigt ses som en möjlighet att skapa ett mer rättvist ekonomiskt system".

Tycker du att det låter bra? Det gör det, men problemet är att detta är så fruktansvärt naivt och vittnar om en total historielöshet. Det dessa ungdomar har insett är att vi kommer att bli tvungna att skapa ett i princip helt nytt samhälle om vi ska uppnå koldioxidneutralitet, eller redan om vi ska klara av målet att minska koldioxidutsläppen så mycket som man menar krävs för att nå 1,5-gradersmålet. Det går nämligen inte med mindre än det. Förhoppningen är då att detta nya samhälle skulle bygga på och inkludera ett nytt ekonomiskt system som är mera rättvist än det vi har idag.

Tyvärr är människan till sin natur ond. Och girig. Detta visar oss med all önskvärd tydlighet vår historia. Människan är sådan att hon tar vad hon kan få, och ofta mycket mera än så. Alltid när det har skett stora samhällsomvälvningar har det varit de mest hänsynslösa som har tagit för sig och blivit rika på kuppen. Se t.ex. hur det gick till när Sovjetunionen föll sönder. Så kommer det att gå också ifall vi skrotar den nuvarande samhällsordningen och försöker ersätta den med något annat. Också om detta "annat" är ett koldioxidneutralt samhälle. Det ekonomiska systemet blir inte mera rättvist utan det kommer att gå precis tvärtom. Men mycket lidande som följd. Det samhälle vi har idag är inte något idealsamhälle. Långt ifrån. Men det är det bästa vi människor har klarat av att bygga upp. Och detta byggprojekt har tagit många år i anspråk. Vårt samhälle idag är sådant att allt bygger på något annat, och om man gör redan en liten förändring någonstans kommer effekterna att synas på många olika områden. Om man ger någon något lite till någonstans kommer detta att vara borta från någon annan någon annanstans. Det är bara så det fungerar. Helt enkelt för att samhällsbygget är så väldigt komplext. Så om vi på kort tid ska bygga något helt nytt kommer detta nya att bli sådant att många – främst då de allra svagaste som inte klarar av eller förstår att hålla sig framme – kommer att bli stora förlorare.

Låter det här cyniskt? Det kanske det är, men det är framför allt realistiskt. Att tro att det skulle gå på något annat sätt är fruktansvärt naivt. Brottsligt naivt, till och med.