Skrämmande!

Svenska Yle rapporterar från något som kallas för Europaforum och som hölls i Åbo idag. Den debatt som hölls inom ramen för detta forum hade rubriken "Kan populismen utplåna EU?", och det är synnerligen betäcknande att det var idel vänsterliberaler som satt i panelen. Om man utgår från detta torde "populism" således innebära allt som ligger till höger om den politiska mitten - som idag har glidit ganska långt vänsterut.

Det är skrämmande att se vad de olika debattörerna hade att komma med. Astrid Thors hävdar att populismen inte kommer att utplåna EU eftersom de olika partierna kommer att tvingas enas för att bättre kunna samarbeta kring klimatpolitiken. Problemet här är ju att alla partier inte är överens om att detta med klimatpolitiken bör ha en så framträdande roll. Vad månne Thors menar att vi ska göra med de som inte köper klimatpaniken? Problemet, sett ur EU:s synvinkel, är inte de partier som drabbats av klimatångest (och som kapitaliserar på att väljarna har gjort det samma), utan i just etta sammanhang är "problemet" de partier som inte har gjort det. Thors åsikter visar, som jag ser det, på en synnerligen verklighetsfrämmande inställning.

Men det blir värre. Mycket värre. Ville Niinistö hävdar att det är en farlig väg att gå om vi börjar förändra systemet inifrån eftersom vi då också måste ge rum för "populisternas" åsikter. Han menar i stället att vi inte ska "ge vika för sådana utspel och falska påståenden" samt att felaktiga fakta ska bemötas "direkt och snabbt". Men de etablerade (vänster)partierna ska inte, enligt Niinistö, "ta debatten" med "populisterna" eftersom detta varken gagnar demokratin eller "den parlamentariska processen".

Det här vittnar nog om en sällan skådad självgodhet och en mycket farlig inställning till såväl demokratin som "den parlamentariska processen". Vi som har ögon att se med och öron att höra med har sedan länge insett att det finns minst lika mycket "falska påståenden" och "felaktiga fakta" på vänsterkanten som bland dessa av allt att döma förhatliga "populister". Vi lever idag i ett samhälle som är värdeliberalt och väldigt vänsterorienterat - och samtidigt i ett samhälle där lögnen regerar på många håll och där sanningen ständigt högre utsträckning demoniseras och censureras. De som reagerar på detta undertryckande av sanningen, eller åtminstone på försöken att undertrycka den fria debatten, blir lätt stämplade som just populister. Alltså som sådana som man inte ska ta debatten med och vars påståenden ska bemötas direkt och snabbt. Enligt Ville Niinistö, alltså. Säkerligen genom att tysta ner dem och marginalisera dem.

Jag blir mörkrädd när jag ser och hör vad speciellt Ville Niinistö säger. Hans mål är helt tydligt ett samhälle som knappast kan beskrivas som något annat än ett fascistiskt samhälle där bara en viss typ av åsikter är gångbara. Eller "havliga", som en viss svensk präst ute i marginalen brukar kalla dem. Jag ställer inte upp på att leva i ett sådant samhälle. Gör du?

Fantastisk ledare!

Kenneth Myntti överraskar i dagens ÖT genom att publicera en av de bästa ledare jag har läst på mycket länge. Under rubriken "Det rasar ett krig om sanningen" lyfter han fram pälsdjursnäringens kamp för att få fram fakta om näringen - i motsats då till sådant som djurrättsorganisationer likt Animalia idag har allt lättare att få media att skriva om. I detta sammanhang talar han om "djurrättsorganisationernas propaganda", ett ordval som är både synnerligen välvalt och modigt. Myntti konstaterar, angående en påkostad förstasidesannons i torsdagens Helsingin Sanomat, att "om företrädare för en fullt laglig näring och politiska beslutsfattare ska tvingas betala för att få fram rätt fakta i tidningarna har massmedia hamnat på villovägar."

Men det positiva slutar inte där. Myntti nämner det s.k. "Overtons fönster" som handlar om hur "glidningar i den allmänna opinionen jämnar mark för politiska beslut". Som exempel lyfter han bl.a. fram det könsneutrala äktenskapet där det orimliga blev lag på bara några årtionden. I slutet av sin ledare lyfter Myntti fram ännu ett område där media idag arbetar hårt för att flytta på gamla råmärken, nämligen klimatfrågan. Här skjuter Myntti, med goda motiveringar, ner budskapet som fördes fram i en lång artikel i Helsingin Sanomat om att det bästa sättet för oss finländare att minska på vårt koldioxidavtryck är barnbegränsning.

Jag bara måste citera näst sista stycket i Mynttis ledare (det sista stycket citerade jag redan ovan): "Det är till och med oansvarigt av finländska medier att på det här sättet framkalla klimatångest hos dagens unga människor som står i beråd att bilda familj. På samma sätt är det oansvarigt av medierna att på falska grunder gräva graven för pälsnäringen."

---

Jag är medveten om att Myntti och jag torde vara av olika åsikt gällande det könsneutrala äktenskapet. Myntti tar i sin ledare inte heller ställning i själva saken, han nämner det endast som ett exempel på hur glidningen i den allmänna opinionen möjliggör politiska beslut som för bara något årtionde sedan skulle ha varit fullständigt otänkbara. Myntti tar inte heller ställning i den debatt som just nu rasar i de österbottniska tidningarna och som fick sin början efter Sofie Staras ledare den 13/8. Jag inledde min insändare, som var en reaktion på Staras ledare, med orden: "Vi lever idag i en värld där sanning, förnuft och fakta inte längre är det som leder och styr samhällsutvecklingen. Idag regerar i stället lögnen. På många olika plan. Det här började inte med att riksdagen godkände samkönade äktenskap, men denna enskilda händelse blev en brytpunkt där det blev klart att när lögnen får media på sin sida i propagandakriget kommer den att vinna. Idag vinner inte den som har fakta och förnuft på sin sida, utan den som har media på sin sida. Det är ett faktum att ett samhälle som kan bedras till att tro att personer av samma kön kan gifta sig kan luras att tro i princip vad som helst." (Citatet här i den något annorlunda ordalydelsen som jag använde här på bloggen.)

När jag skrev orden "på många olika plan" hade jag den strid om sanningen som idag pågår i media gällande just pälsdjursnäringen i mina tankar.

Med det sagt förstår säkert alla varför jag är eld och lågor över Mynttis ledare. Det är som sagt en fantastisk text och en av de bästa ledare jag har läst på mycket länge. Läs den gärna!

Dagens insändarskörd 24/8

Det är beklämmande att läsa de insändare som ÖT/Vbl publicerat som svar på de insändare som Göran, Kurt och jag hade i ÖT den 15/8. Det tycks vara oerhört svårt för de som skriver att läsa innantill och förstå vad vi var ute efter med våra insändare. Ett typiskt exempel på detta fick vi idag genom insändaren skriven av Johanna Sjöberg och Anne Salovaara-Kero. Också de har totalt missat vad hela debatten egentligen handlar om. "Männen som har skrivit insändarna skriver om vikten av yttrandefrihet och sin rätt att få uttrycka hur fel de tycker att regnbågspersoner är."

Jag ids inte försöka räkna exakt, men bara den meningen innehåller flera fel och feltolkningar än jag har finger på en hand. Damernas insändare fortsätter sedan med att skuldbelägga alla som beter sig så som de halmdockor gör som de ställt upp, och i deras text får vi också veta att orsaken till hbt-människornas illamående ingalunda är deras onaturliga livsval utan det att somliga ännu idag vågar påtala detta. Några källor till detta påstående ges självfallet inte. Här kan vi lugnt tala om att skjuta budbäraren!

Den här texten är som sagt ytterst beklämmande att läsa. När man närmare skärskådar den, och sätter den i relation till det jag påvisade i min insändare, kan man koka ner det som sägs till några få meningar: De som lurats att tro lögnen blir illa berörda av att någon påtalar detta och visar på sanningen. Därför borde alla förstå att inte tala sanning i dessa frågor.

Är det faktiskt ett sådant samhälle vi vill ha? Åtminstone jag vägrar acceptera en sådan utveckling.

Sedan har Joakim Förars en lång insändare i samma ämne vilken jag varmt kan rekommendera till noggrann läsning. Han fångar vad det hela handlar om på ett bra sätt och avslöjar speciellt Sofie Staras försök att slå dunster i ögonen på sina läsare.

Synnerligen avslöjande!

Om du har tillgång till Kyrkpressen ska du slå upp sista uppslaget i det senaste numret. Där finns nämligen ett praktexempel på det jag försökte lyfta fram i min insändare i ÖT 15/8. Kurt Hellstrand visar tydligt hur Tryggve Cederberg resonerade i homosexfrågan på 90-talet. Då var hans åsikter klara och tydliga och i samklang med både Bibeln och vår kyrkas lära. Idag är de allt annat, vilket Cederberg klart och tydligt visar i det svar som Kp (intressant nog) har låtit honom ge direkt följande på Hellstrands text. På flera ställen i sin text talar Cederberg om "kunskapen om homosexualiteten" som, enligt honom, har "förändrats radikalt på 25 år". "Idag är vår kunskap om homosexualiteten en helt annan", säger han också. Detta som motivering till varför hans ståndpunkt har ändrat så som den har gjort.

Det här låter ju bra, enda problemet är att detta inte stämmer. Det handlar nämligen INTE om kunskap och fakta, utan om åsikter. Rättare skulle vara att säga att "idag har vi en helt annan åsikt om homosexualiteten". Det har inte tillkommit någon ny kunskap som skulle ha gjort att opinionen har svängt, utan det som har skett är att opinionen har svängt som ett resultat av en massiv (media)kampanj. Det handlar om högst subjektiva åsikter, inte om något annat. Därför är det falskt att göra som Cederberg gör, alltså att låta förstå att 180-graderssvängen skulle bero på ny kunskap.

Ett tydligt exempel som visar detta: På 1950-talet forskade Evelyn Hooker i homosexualiteten, och de rön hon publicerade låg till grund för att homosexualiteten slutade klassas som en sjukdom i USA genom ett beslut av APA (American Psycological Association) år 1973. Samma forskning användes av den amerikanska högsta domstolen när de gav sitt utslag i Lawrence mot Texas år 2003 och i det fatala beslutet i Obergerfell mot Hodges 2015. Hookers forskning har därför, med rätta, sagts vara det mest inflytelserika vetenskapliga arbetet inom alla sociala vetenskaper. Observera alltså nu noggrant: Denna forskning fanns tillgänglig på 1990-talet när Cederberg skrev sin avhandling. Denna forskning var så sent som 2015 fortfarande sådan att den användes av den amerikanska högsta domstolen. Ergo: Det fanns, menade man helt tydligt, inte så alldeles mycket nyare och bättre forskning att tillgå. Varför skulle man annars ha använt sig av ett 60 år gammalt vetenskapligt arbete? Så då kommer frågan: Var finns och vad består den nya kunskap i som Cederberg talar om och som har gjort att såväl han som så många andra har svängt i denna fråga?

Tilläggas bör här ännu att Cameron och Cameron år 2012 visade att Hookers forskning inte håller för en kritisk granskning, utan att hennes arbete är starkt ideologiskt influerat och att det inte går att lita på hennes slutsatser. Trots detta använde sig alltså Högsta domstolen sig av hennes arbete så sent som 2015, trots att det skulle förtjäna att gå samma väg ner i papperskorgen som Kinseys arbete gick långt tidigare. Se där ännu en (stor) orsak till att använda sig av annan, nyare, forskning om sådan verkligen skulle ha funnits tillgänglig.

Men som sagt, läs de här två texterna i Kp! De är synnerligen avslöjande när det gäller vad omsvängningen i synen på homosexualiteten bygger på. Alltså inte på kunskap/vetenskaplig forskning, utan på högst subjektiv propaganda som har sköljt över oss och svept bort allt sunt förnuft och allt rationellt tänkande.   

Angående dagens insändarskörd

Det är oerhört beklämmande att se hur lögnen har spridit sig och infekterat breda lager av vårt samhälle och människors sätt att tänka. I dagens ÖT finns en rad insändare som alla på sitt sätt demonstrerar detta. Den mest beklämmande är insändaren av Annette Kronholm-Cederberg och Ulla-Maj Wideroos. Deras insändare är helt substanslös – det enda de säger är att de "inte känner igen sig" och att de "tar avstånd från den världsbild och den människosyn insändarskribenterna (alltså Göran, Kurt och bloggaren) ger uttryck för". Sedan finns det ytterligare 220 namn under deras text. Tror dessa människor faktiskt att lögnen blir sann bara för att det finns många som är beredd att skriva under den? Nej, sanningen är inget vi kan rösta om. Lögnen blir inte sann bara för att många har låtit sig bedras av den. Tror vi det visar det bara på hur oerhört vilseledda vi har blivit.

I de andra insändarna går samma tanke igen som Stara skrev i sitt svar på min insändare, nämligen att motståndet mot den moraliska revolutionen skulle bygga på tro, eller som Heikki Kurkiala skriver, "gudomlig ordning". Göran Ekströms insändare är sedan ett bra exempel på hur galet det blir när en människa tror på det som presenteras som vetenskap men inte är det utan i stället är ideologi klädd i vetenskapliga kläder. Han tycks tro att den moraliska revolutionen är resultat av vetenskapliga upptäckter och att motståndet mot den baserar sig på en tro som blundar för vetenskapen.  Så är det givetvis inte. I själva verket är det faktiskt precis tvärtom. Fakta är fakta, och sanning är sanning. Att sanning och fakta sedan stöds av Guds ord är ju bara logiskt eftersom det är samme Gud som ligger bakom skapelsen och som har gett oss sitt ord. Men det är ytterst intressant att detta med tron kontra vetenskapen dras fram gång efter annan, trots att ingen av oss tre ens har antytt att det vi för fram skulle vara fråga om en åsikt som bottnar i en tro. Men det är väl så att det är enklast att bygga halmgubbar och skjuta ner dem i stället för att ta tag i det som verkligen har sagts.

Som sagt finns det mycket i dagens insändare som är beklämmande och som vittnar om hur illa det är ställt i vårt samhälle. Yttrandefriheten ifrågasätts, och speciellt avslutningsorden i Kurkialas text är oroväckande: "Därför är jag också övertygad om att de röster som nu desperat höjs för att begränsa sexuella minoriteters rättigheter inom kort kommer att tystna". Vad som menas med "begränsa sexuella minoriteters rättigheter" specificeras inte, men orden om att rösterna kommer att tystna är olycksbådande. Rösterna kommer förstås inte att tystna, men parat med orden om yttrandefriheten får man förmoda att rösterna nog ganska snart kommer att tystas.

Det finns många exempel från historien på när sanningen har tystas, och spåren förskräcker.

Svar till Sofie Stara, del 2

Detta är andra delen av mitt svar på Sofie Staras svar på min insändare angående hennes ledare i ÖT/Vbl den 13/8. Läs gärna del ett innan du tar dig an denna text!

Stara hävdar också att vi "sysslar med skuldbeläggande" när vi menar att de homosexuella lever i en onaturlig lögn. Så kan man förstås se saken om man väljer att göra det, men det är nog så att när vi går emot naturen och bryter mot den lag som är nerlagd i skapelsen kommer nog känslan av skuld att finnas där oberoende av om någon påpekar saken eller inte. Så mycket förstånd får vi nog utgå ifrån att alla människor har – oberoende av om de medger det eller inte – att de inser vad som är onaturligt och vad som inte är det på sexualitetens område. Den som lever i en onaturlig relation inser nog detta utan att någon påpekar det. Men om vi gör allt vi kan för att (åtminstone officiellt) förneka att ett problem existerar omöjliggör vi fungerande lösningar på detta problem, något som alltså idag är allmänt på sexualitetens område överlag och när det gäller homosexualiteten i synnerhet.

Vidare hävdar Stara att denna skuldbeläggning sker utifrån en tro, inte utifrån en sanning. Hon återkommer ännu en gång till detta i sitt svar när hon menar att vi borde "lyfta blicken från den tro [i vilken vi söker vår sanning]". Detta är, sett till det jag skrev i den förra texten, givetvis ett gravt feltänk och det kanske mest fundamentala problemet i hennes svar på min insändare. Sanningen är nämligen vad den är, oberoende av vår tro. Eller med andra ord: Vi utgår här INTE från tron, utan från biologiska fakta som är nerlagda i skapelsen. Att sedan vår tros grunddokument, Bibeln, bekräftar denna sanning, är en annan sak. Att göra som Stara försöker göra här, alltså att reducera detta till en fråga om [subjektiv] tro, är att göra det allt för enkelt för sig. "Ni tror fel. Skärp er!" Nej. Sanningen är vad den är, och det är sanningen vi har att förhålla oss till. Att av ideologiska (observera: Inte vetenskapliga) skäl förneka denna sanning är kontraproduktivt i längden. Inte bara för den egna trovärdigheten utan framför allt för de människor som förvägras hopp om en förändring och en lättnad i det lidande och den smärta de upplever.

Sedan hittade jag faktiskt ytterligare en annan sak i Staras svar som jag kan hålla med om. Förutsatt att jag förstått vad de inledande orden i följande citat betyder. "Det är svårt att förlika utgångspunkterna så länge det råder olika uppfattningar om vad som är sanning och fakta." Här håller jag alltså med Stara. Och då är vi tillbaka vid det jag inledde min insändare med: Vi lever idag i en värld där sanning, förnuft och fakta inte längre är det som leder och styr samhällsutvecklingen. Idag regerar i stället lögnen.

Det finns många offer när det går så här. Och när situationen blir värre, vilket den sannolikt kommer att bli, blir offren flera. Just i denna fråga är det framför allt de homosexuella som är offer när sanningen undertrycks och lögnen tillåts regera. Som jag skrev i den förra texten: När sanningen får ge vika för lögnen dömer vi de homosexuella till en tillvaro utan hopp om förändring. En tillvaro i illamående. Och inte bara det: vi har dömt dem till detta, låst in dem i denna verklighet och kastat bort nyckeln.

Detta är bara så oerhört tragiskt.

Svar till Sofie Stara, del 1

Lite överraskande blev min insändare publicerad – både i ÖT och i Vbl. Detta mycket tacksamt nog på samma gång som två andra insändare i samma ämne skrivna av Göran Stenlund och Kurt Hellstrand. Sofie Stara hade givetvis bemött alla insändare, och hennes svar visade tyvärr att hon inte förstått vad saken handlar om. Men det kommer förstås inte som någon överraskning. I den här frågan är det oerhört svårt att alls föra någon diskussion eftersom ståndpunkterna är så oerhört låsta och en gemensam grund för förståelse saknas. Värdegrunden är helt enkelt så totalt olika. Tillskyndarna till hbt-rättigheterna utgår ifrån att det som finns är naturligt eftersom det finns, och detta innebär då att det som finns är något som alla behöver acceptera. De som ändå vägrar att acceptera alla avvikande sexuella inriktningar utmålas därför som inskränkta i sitt tänkande, diskriminerande och, alltför ofta, hatiska.

Det stora tankefelet som dessa tillskyndare gör är dels detta att de utgår ifrån att eftersom något finns så är det naturligt. Dels att de blandar ihop biologi och psykologi – något som i Staras fall blir väldigt tydligt när hon skriver att jag "talar om etablerade biologiska fakta utan att förtydliga vilka [dessa är]", varefter hon ger en lång lista av sexuella avvikelser som är ett faktum i sinnevärlden och vars existens hon därmed menar alla bör acceptera. Om någon inte gör det är han/hon "faktaresistent".

Biologin är faktiskt väldigt enkel när det gäller könet. Så enkel att jag trodde att också Stara var insatt i den utan att jag beskriver vad det handlar om i detalj. Men icke. För övrigt är det inte första gången jag varit invecklad i en dylik diskussion där motparten ger uttryck för att hon inte förstår hur barn blir till. Men ok. Jag ska försöka förklara detta så tydligt jag bara kan. Biologiskt sett är avsikten med sexualiteten att föröka sig. Att avla en avkomma. Detta alltså rent biologiskt. Detta är det främsta biologiska faktumet jag tänkte på, och något som jag alltså trodde alla hade klart för sig. På detta följer givetvis att en sexuell relation där en avkomma inte (om alla andra faktorer som krävs är på plats) kan bli följden per definition är onaturlig. Som t.ex. om denna sexuella relation är mellan två män eller två kvinnor.

Ett annat biologiskt faktum som åtminstone alla som genomgått en gymnasieutbildning borde känna till utan att jag påpekar det är detta med könskromosomerna och könet. Men ok. Vi tar en repetition! Det finns två sorts könskromosomer. Dessa har getts namn efter hur de ser ut. Den ena har därför kallats X och den andra Y. Dessa kromosomer förekommer parvis, och en individ som har två X är en kvinna och en individ som har en av varje, alltså en X och en Y, är en man. Flera kön än så finns inte. XX är en kvinna, och XY är en man. Två kön. Inte 14 eller 36. Detta är som sagt också ett biologiskt faktum. Och som sagt, för att en avkomma ska kunna bli till behövs det en individ med två X-kromosomer och en individ med en X- och en Y-kromosom.

Det här var väl inte så alldeles svårt? Men tyvärr kommer biologin ofta i vägen för ideologin. Det är detta som har skett i tankevärlden hos de som vill göra revolution mot den gängse moralen. För att lösa detta problem att biologin ställer till det blandar man, likt Sofie Stara, gärna ihop biologi med psykologi. Ja, detta t.o.m. så att psykologin får konkurera ut biologin. Och då blir slutresultatet givetvis ganska komiskt. T.ex. så att dessa tillskyndare av de homosexuellas rättigheter låtsas att de inte begriper sig på de mest fundamentala biologiska faktum. Det här är komiskt att se, men samtidigt så oerhört tragiskt när vi ser följderna.

Stara ger som sagt i sitt svar en lång lista på sexuella avvikelser från "den heterosexuella normen". Notera nu alltså mycket noggrant att detta handlar om psykologi, inte biologi. Ingen förnekar att det finns homosexuella, transsexuella, bisexuella och asexuella människor. Men vi ska mycket noggrant notera att detta inte är ett biologiskt faktum! Det vi också bör notera är att de som räknar sig som tillhörande dessa grupper av människor mår mycket dåligt. Självmordsstatistiken för dessa grupper är katastrofalt hög. Sofie Stara och jag är uppenbarligen inte överens om många saker, men jag hoppas att vi är överens om att det skulle vara oerhört viktigt att hjälpa dessa människor att kunna må bättre. Den väg vi har valt i vårt samhälle, och som Stara propagerar för, fungerar emellertid inte. Illamåendet och självmorden minskar inte trots att vi försöker jämna alla vägar och göra allt möjligt för hbtq-människorna. Genom att ge dem alla möjliga rättigheter. T.o.m. sådana som biologiska fakta förvägrar dem. Men detta hjälper inte. Och orsaken är uppenbar – för alla som vill se det.

Det finns ingen "gay-gen". Det finns inga som helst bevis för att homosexualiteten skulle vara medfödd. Det finns mängder av försök att visa detta på vetenskaplig väg, men det har inte låtit sig göras. Men det finns mycket "fake-science" som hävdar att det är så här. Men denna fake-science håller inte för en kritisk granskning. Det som däremot finns är vittnesbörd efter vittnesbörd av homosexuella människor över barndomstrauman. Inte alltid sexuella övergrepp, men också sådana. Men framför allt vittnesbörd om frånvarande fäder och dåliga fadersrelationer. Vittnesbörd om dysfunktionella familjer och fäder som inte klarat av sin roll som far. Problemet är bara det att detta INTE FÅR vara orsaken. Dessutom finns det allt för många ex-homosexuella människor som vandrar omkring här bland oss för att dagens upphaussade föreställning om människans sexualitet ska hålla vatten. Men det oaktat: Homosexualiteten MÅSTE vara medfödd. Dagens förhärskande ideologi kräver detta. Och då får det inte vara på något annat sätt. Och när vi har denna inställning dömer vi de homosexuella till en tillvaro utan hopp om förändring. En tillvaro i illamående. Och inte bara det: vi har dömt dem till detta, låst in dem i denna verklighet och kastat bort nyckeln.

---

Du som har läst den här texten förstår säkert varför jag inte sänt in detta svar till ÖT. Om jag skulle göra det skulle ÖT få olösliga problem. De vill förstås tillåta debatt, men de kan inte riskera att bli anmälda. Så för att bespara redaktionen ett dilemma väljer jag att svara här på bloggen. Stara blandar samman flera saker i sitt svar till min insändare, och jag får återkomma till de andra sakerna i en ny text.