Om det polska parlamentsvalet - och om media i väst

Idag är det parlamentsval i Polen. Svenska Yle missar givetvis inte, som den värdeliberalismens banérförare de är, chansen att förstärka fördomarna mot värdekonservatismen i allmänhet och Polen i synnerhet. I en artikel som är oerhört vinklad och där skribentens (och Svenska Yles) aversioner mot traditionella familjevärden och konservatism blir synnerligen uppenbara tecknas en nidbild av Polen inför dagens val.

Artikeln ligger inte bakom någon betalmur så var och en kan ju läsa den. Om viljan att utsätta sig för en propagandadusch finns, vill säga. Jag ska bara lyfta fram några få saker. Svenska Yle låter hbtq-aktivisten Maciej Gosniowski beskriva läget i Polen inför valet – och gör detta givetvis helt utan att på något sätt ifrågasätta hans analys. (Senare i artikeln får en "motvillig" Lag och Rättvisa-anhängare komma till tals, men där är tonarten i artikeln en helt annan.) Gosniowski säger att "Regeringen använder det enklaste verktyget för att manipulera samhället – fruktan." Sedan fortsätter artikelskribenten: "Anledningen är enkel. Inför parlamentsvalet på söndagen har det styrande partiet Lag och Rättvisa gjort de så kallade hoten mot polska familjevärden till en av de stora valfrågorna."

Det som givetvis inte sägs i artikeln är att Lag och Rättvisa har fullständigt rätt. Men att förvänta sig att en journalist som tycks vara helt fast i sin värdeliberala bubbla ska skriva, för att inte tala om att förstå, en sådan sak är förstås onödigt. Men som sagt: Lag och Rättvisa har fullständigt rätt. När vi ser hur oerhört mycket skada hbtq-ideologin, och framför allt dess tillskyndare inom så gott som alla politiska partier och framför allt in om media, har gjort i västerlandet redan nu – bara några få år efter att hbtq-agendan har pådyvlats oss – kan man inget annat än verkligen hoppas att polackerna förstår vad som står på spel i dagens val.

I artikeln får Gosniowski föra fram den mycket förenklade – och grovt felaktiga – bilden av hbtq-motståndet som vår media har arbetat hårt på att pådyvla människorna i väst. "Många människor uppfattar att de måste skydda sig mot oss som är hbtq." Visst. Jag begriper varför man gör på detta sätt. Det gör att det blir så mycket lättare att utmåla högern och de värdekonservativa som onda. (Vilket helt tydligt är målet med denna artikel.) Men det är förstås inte så enkelt. Hbtq-människorna är få och de är ofta både marginaliserade och diskriminerade. Så är det i Polen idag, och så har det länge varit i västvärlden. (Dock inte längre.) Så dessa människor är INTE problemet. Problemet är hbt-lobbyn, som jag brukat kalla den. Alltså alla de som, i missriktad iver, driver på en agenda som går ut på att sopa bort alla normer och, precis som Lag och Rättvisa hävdar, rasera familjebegreppet.

I väst har detta gått långt redan. Och i kölvattnet av denna normupplösning har speciellt yttrandefriheten fått ta många och svåra törnar. Men också andra viktiga friheter är i fara – och i förlängningen själva demokratin. Så det är inte konstigt att dagens parlamentsval väcker starka reaktioner – både innanför och utanför Polens gränser. Det är mycket som står på spel.

Vår media har varit den kanske mest pådrivande kraften i denna utveckling, och när den polska regeringen under de senaste åren har vidtagit åtgärder för att förhindra att en liknande propagandavåg ska dra över Polen har vår media givetvis reagerat skarpt. De inser förstås att ifall samma sak skulle göras här skulle mycket av det som de försökt bygga upp av den värdeliberala propagandaverksamheten få stryka på foten. Detta är något man behöver ha i minnet alltid när man läser dylika starkt vinklade artiklar.   

Märklig dom

Den sannfinländske riksdagsmannen Sebastian Tynkkynen har igen dömts för hets mot folkgrupp. Domen, och motiveringarna till domen, är emellertid mycket märkliga. Eller rättare sagt: De baserar sig på en modern, västerländsk feluppfattning. I texten som Tynkkynen dömdes för diskuterade han terrorism och islam. Enligt rätten gav Tynkkynens text läsarna bilden att det finns en koppling mellan islam och terrorism och i den meningen var Tynkkynens text kraftigt generaliserande. Och det är här det märkliga kommer in i bilden: Rätten menar att Tynkkynens text inte begränsar sig till att behandla extremiströrelser utan att terrorismen knyts direkt till själva religionen islam. Det som kom att bli den springande punkten i rättsförhandlingarna var om Tynkkynen ansåg att alla muslimer är terrorister, vilket han givetvis förnekade. Sett i bakspegeln borde han givetvis ha skrivit det klart och tydligt i sin text, men det gjorde han inte.

Detta att sätta ordet "extrem" framför ordet islam när man hänvisar till personer som har begått terrordåd eller som anses vara ett terroristiskt hot är en relativt ny företeelse. Och baserar sig, som jag skrev ovan, på en feluppfattning. En feluppfattning som bygger på att vi inte vet, eller inte bryr oss om, vad som egentligen sägs i Koranen samt på att vår historiekunskap har blivit så fruktansvärt dålig. Uppenbarligen har medlemmarna i häradsrätten i Uleåborg inte heller läst Koranen. Kanske de inte heller har läst, eller kommer ihåg, vad de läste i historieböckerna i skolan. Nåväl, hur som helst: Denna feluppfattning har sedan lett till att vi idag, om vi vill vara politiskt korrekta, ska anse att islam är en fredens religion. Eller är det kanske tvärtom? Att den politiskt korrekta uppfattningen att islam är en fredens religion har gjort att ordet "extremist" har fogats till ordet "islam" när man pratar om terrorister. Hur som helst är vi här grovt vilseledda, och det ledde nu till en fällande dom i domstolen för Sebastian Tynkkynen.

När jag gick i skolan var alla överens om att islam, rätt uppfattad, är en svärdets religion. Det stod klart utskrivet i alla läroböcker som behandlade ämnet. Men det får man tydligen inte anse längre, trots att det är både dogmatiskt och historiskt korrekt. Och observera mycket noggrant: Inte heller detta paradigmskifte har skett på basen av ny kunskap som har tillkommit, utan på grund av att den historiska kunskapen har blivit så tunn – och på grund av att ingen vet vad som sägs i Koranen – att det har gått att bibringa ett helt samhälle en dylik feluppfattning. En stor orsak till att detta har kunnat göras är förstås att den absolut största majoriteten av dagens muslimer, på samma sätt som den största majoriteten av oss som lever i det postkristna västerlandet, är trevliga och fredsälskande människor som vill leva i fred och trygghet. De flesta muslimer läser helt enkelt inte Koranen och vet inte heller de vad som står i den.

Jag vill ännu tillägga att jag inte har något större behov av att försvara Sebastian Tynkkynen. Men jag menar att det är viktigt att försvara Finland som rättsstat. Denna märkliga dom urholkar tyvärr förtroendet för det finländska rättsväsendet på ett mycket bekymmersamt sätt. Och det är synnerligen illa.

Om vad som händer bakom det som synes hända, del 2

De senaste åren har alla som följer med nyhetsmedia i våra av värdeliberalismen dominerade länder fått sin dagliga dos av "Trump-bashing". Vår mainstreammedia tar till synes okritiskt in mycket av det som vänstermedia i USA skriver om Trump, och om vi skulle tro allt som skrivs i vår media får vi lätt bilden att Donald Trump är mer eller mindre galen och en stor skurk som borde avsättas från presidentämbetet så fort som möjligt. Det här är emellertid bara en sida av myntet. Donald Trump är mycket impulsiv, han är garanterat en av de mest självtillräckliga presidenterna USA någonsin har haft, och hans medarbetare borde ta ifrån honom hans mobiltelefon med hans twitterkonto. Men. Som president har han verkligen inte varit den katastrof som vi bringas att tro när vi, genom vår media, får del av det som vänsterpressen skriver om honom i USA.

Men vänsterpressen fortsätter det oaktat med sin "Trump-bashing", och demokraterna i USA fortsätter med sina mer eller mindre hopplösa häxprocesser mot honom. (Och vår media hakar som sagt på som om allt skulle vara sant.) Den stora frågan vi behöver fråga oss är VARFÖR? Svaret är egentligen ganska enkelt. Det handlar egentligen inte om Trump, utan om att USA har en republikansk president och en republikansk senat. Trumps oerhört kantiga personlighet gör det bara lite enklare för vänstern. Vi har i USA något som kallas för ett "kulturkrig", och det har rasat redan en längre tid. Detta kulturkrig koncentreras idag egentligen till en enda fråga, nämligen abort. Och det är där skon klämmer och detta är orsaken till vänsterns fullständigt oresonliga hat mot Trump och mot republikanerna.

Sedan det synnerligen tvivelaktiga domslutet i Högsta domstolen 1973 har USA haft fri abort. Och med fri abort menas verkligen FRI abort. Så länge barnet är i livmodern är det nämligen fritt villebråd. Den fria aborten möjliggjordes med beslutet i Roe vs Wade 1973, och den fria aborten har sedan dess garanterats av en värdeliberalt dominerad Högsta domstol. Donald Trump har hittills, med hjälp av den republikanskt dominerade senaten, tillsatt två konservativa domare i HD; Neil Gorsuch och Brett Kavanaugh. Gorsuch var inget problem för USA:s vänster eftersom han ersatte den likaså konservative Antonin Scalia. Men Kavanaugh... Vi minns hur hela USA (nåja, halva) kom nära ett uppror och hur vänstern gjorde allt för att förgöra Kavanaugh när maktbalansen på detta sätt skiftade i HD. Det står nu 5-4 till de värdekonservativa/originalisterna, och nästa domare som torde avgå (troligtvis med döden) är den cancersjuka 86-åringen Ruth Bader Ginsburg – som också hon hör till den krympande skaran värdeliberala abortförespråkare i HD. Om Trump skulle få tillfälle att, med hjälp av en republikans senat, ersätta också henne skulle USA gå upp i limningarna. Och det är riktigt sant. Det är därför vänstern hyser ett så oerhört, oresonligt och närmast hysteriskt hat mot Trump – och mot alla abortmotståndare. De har nämligen insett att deras sida håller på att förlora striden om den fria aborten.

Redan nu arbetar vänstern/demokraterna på att försvaga HD:s legitimitet (genom att fortsättningsvis försöka misskreditera Brett Kavanaugh). Målet med detta är förstås att ifall det skulle gå så att abortfrågan igen kommer upp i HD och Roe vs Wade faller (vilket är troligt) så kan vänstern alltid försöka obstruera mot detta utslag. Men för att det ska lyckas måste HD:s trovärdighet och legitimitet kraftigt naggas i kanterna – vilket alltså är under arbete.

Men i vilket fall som helst FÅR inte Trump fortsätta som president. Helt enkelt för att Bader Ginsburg knappast överlever ännu fem år av republikansk domarutnämningsrätt. Därför griper vänstern efter alla halmstrån som syns för att på alla sätt underminera Trump och få honom att se så dålig ut som möjligt. Riksrättsförfarandet är givetvis dömt att misslyckas, men målet med det är knappast att lyckas avsätta honom utan att ge den demokratiska utmanaren i valet 2020 så bra chanser som möjligt att vinna. Högst troligt är detta ändå kontraproduktivt eftersom högermedia i USA (som, i motsats till här, är både befintlig och stark) avslöjar alla anfall mot Trump och mot t.ex. Kavanaugh. Detta hör dock, som sagt, inte vi här alls något om eftersom vår media alltså bara är ett stumt eko av vad vänstermedia i USA skriver. Anfallet mot Kavanaugh inför senaste val blev högst kontraproduktivt eftersom det mobiliserade högern och därmed räddade senaten i republikanska händer. (Och om någon, t.ex. jag, försöker bredda perspektivet genom att skriva kommentarer om detta på exempelvis Svenska Yle blir dessa censurerade.)

Det handlar alltså om abort och om den fria aborten. Inte om Trump. Men det är Trump som får klä skott för vänsterns attacker i detta synnerligen brutala och skoningslösa kulturkrig. Och vår media får oss alltså att tro att det är Trump det handlar om.

Om vad som händer bakom det som synes hända, del 1

Jag har en del nyhetssajter som jag försöker gå igenom varje morgon. När det är NHL på gång går jag alltid först till de sidor där jag får nattens resultat, men sedan blir det som sagt olika nyhetssajter. Nyheter är intressanta, och jag tycker om att vara uppdaterad gällande vad som har hänt ute i världen. Eller snarare är det tvärt om: Jag gillar inte att inte vara det. Men ännu intressantare än nyheterna i sig är de mekanismer och faktorer som ligger bakom. Varför händer det som händer? Vad sker bakom det som synes ske? Om man skulle klara av att förstå de mekanismerna skulle man ha en mycket bättre insyn i vad som pågår i världen. Därför tycker jag att det är så intressant att försöka så att säga tränga in bakom nyheterna. Här är tyvärr mainstreammedia sällan till så alldeles stor hjälp – främst för att nyheterna tolkas utifrån ett falskt, värdeliberalt perspektiv. Om man vill tränga in bakom nyheterna behöver man därför ofta gå till så kallade alternativa kanaler. Speciellt när det gäller vad som sker i USA eftersom vår media här enbart tar del av och vidarebefordrar vad amerikansk vänstermedia skriver och deras synnerligen vinklade tolkningar.

Nåväl. Jag läste en intressant krönika på Aftonbladet skriven av Mats Wennerholm. Jag håller inte alltid med honom i det han skriver, men han är en journalist som både kan skriva och som tänker till innan han skriver. Sådant uppskattar jag. I denna krönika skrev han om Sifan Hassan – alltså holländskan som vann två guld i det just avslutade friidrotts-VM. Wennerholm menar, och jag håller med, att hon aldrig borde ha fått ställa sig på startlinjen. Hennes tränare, Alberto Salazar, blev avstängd på fyra år för dopingbrott mitt under VM, och Hassans utvecklingskurva under hennes tid hos Salazar har varit speciell. Sättet som hon lekte hem 1500-metersguldet genom ett sololopp med världshistoriens femte bästa tid påminde starkt om det kinesiska "löparundret" under tränaren Ma Junren på 90-talet.

Till saken hör att Ryssland är avstängt från all internationell friidrott efter att det uppdagats dopingfusk i landets idrottskretsar. Det samma har nyligen skett också i kenyanska löparkretsar (utan att landet har stängts av), och Wennerholm trycker också på detta i sin krönika. Han avslutar krönikan (till den här delen) med att ställa en fråga som är synnerligen intressant: "Jag tycker att IAAF borde ha stängt av alla Salazars löpare när domen kom. Och av samma skäl som man stängt av Ryssland. Vad är skillnaden?"

Det här är som sagt en mycket intressant fråga. Vad är skillnaden? Varför gick det så "lätt" att ta beslutet att stänga av Ryssland, medan Kenya och Salazars adepter får fortsätta tävla internationellt trots att det där finns lika tunga bevis mot dem som det fanns mot Ryssland? Det finns säkert flera svar, men ett av de mest uppenbara (och som vår vänstermedia inte ens vill röra med tång) är det att Ryssland idag är ett land med konservativa värderingar, och ett land med konservativa värderingar måste bekämpas. Och FÅR bekämpas. Det är som med Ungern och Polen inom EU. Dessa länder bör tuktas, bland annat för att de har politiskt tillsatta domare i sin högsta domstol. Som det heter. Men Sverige har i princip samma system. Varför bryr sig ingen i detta? Svar: För att Sverige är ett högst värdeliberalt land som spelar med (och i många avseenden leder) utvecklingen i väst. Gällande Trump kan vi se lite samma fenomen. Men det får jag återkomma till i en annan text, för där har vi en mycket central fråga som behöver gås igenom noggrannare.

Givetvis handlar detta inte bara om hbtq. Men det handlar väldigt mycket om hbtq. Allt handlar om hbtq idag i brytningen mellan värdekonservativt och värdeliberalt. Se där en stor orsak att ställa Ryssland vid skampålen!

Nu menar jag givetvis inte att det var fel att stänga av Ryssland från den internationella idrottsfamiljen. Det var nog helt korrekt, i sig. Men samma regler och tillämpningar borde gälla för alla. Skulle det vara så skulle Sifan Hassan aldrig ha kommit till start i VM. Och inga kenyaner. Och Finland skulle ha blivit avstängt efter skid-VM i Lahtis 2001. Men samma regler gäller alltså inte för alla, och orsakerna är, menar jag, uppenbara.

Om uthållighet och om profetiska röster

Jag upplever att jag behöver inleda den här texten med en s.k. "trigger warning". Jag kommer att lyfta fram en sak som behöver nagelfaras, och så kommer jag att nämna Greta Thunberg vid namn. MEN. Detta betyder inte att jag klagar på Greta Thunberg. Så var det sagt för alla som inte själva klarar av att bena ut vad som är vad i en sammanhängande text. (Ett av de värsta pk-brotten man kan göra idag är att klaga på Greta Thunberg, därav denna inledning.)

Om några dagar kommer Norska Nobelkommittén att kungöra vem som får årets fredspris. Greta Thunberg och "Fridays for Future" är, enligt vissa vadslagningsbyråer, favoriter att få årets pris. I nyhetsartiklar som har nämnt detta har ordet "uthållighet" kastats fram. Kanske också i motiveringen till nomineringen? Nåväl. Det finns uthållighet och så finns det uthållighet. Greta Thunberg inledde sin proteststrejk 2018. Ifol, alltså. "Fridays for Future" tillkom efter det. Uthållighet? Jag skulle vilja säga som så: Återkom om 30 år! Då kan vi prata uthållighet. Men eftersom Nobelkommittén kunde ge Barack Obama fredspriset år 2009 för att han... Hålligt några vackra och medryckande tal? Eller? Så ingenting är omöjligt.

Svenska kyrkans ärkebiskop, Antje Jackelén, har också prisat Greta Thunberg i alla tonarter och gått så långt att hon jämfört henne med GT:s profeter. "Jag tycker att hon faktiskt är profetisk på samma sätt som de gammaltestamentliga profeterna var ihärdiga med sitt budskap." Notera att Jackelén inte använder ordet "uthållig" utan "ihärdig", men dessa ord är väl i det närmaste synonymer. Åtminstone nästan. Anna Ardin och Joakim Kroksson (equmeniakyrkan respektive SvK) går ännu längre. De menar att "vi måste lyssna på budskapet från Greta Thunberg. För det kommer från Gud."

Igen: Det finns uthållighet och så finns det uthållighet. Och så finns det "profetiska röster" och sådant som verkligen är profetiska röster. Bibeln gör det väldigt klart hur ett profetiskt budskap ska lyda och hur det ska verka. Missförstå mig inte! Det FINNS profetiska röster i Sverige och i Svenska kyrkan. Som dessutom är och har varit väldigt uthålliga. Röster som har förkunnat Guds ord i fyrtio, femtio och kanske t.o.m. sextio år. Som har uppmanat till omvändelse från synden och till tro på Jesus Kristus. DETTA är vad en profetisk röst säger. Och DETTA är uthållighet.

Men sådant blir inte prisat och uppmärksammat av sådana som vill vara vänner med världen och med de strömningar som är populära i världen.

Hur man manipulerar fram klimatångest

WWF Finland har dragit igång en dagsverkskampanj för klimatet som är riktad till skolungdomar. Framsidan av broschyren för kampanjen pryds av en bild som skapar känslor - en isbjörnsmamma med sin lilla unge på ett litet isflak. (Bilden ovan är kopierad från Iltalehti.) Budskapet är klart och tydligt: Isbjörnarna dör! Deras livsutrymme krymper! Gör någonting! NU!

Problemet är bara det att den här bilden är manipulerad. Originalet kan ses här. När Iltalehti konfronterade WWF Finland gällande detta oerhörda falskspel beklagade WWF Finlands kommunikationsansvarige Anne Brax att det inte framgick "tillräckligt tydligt" att det var fråga om en manipulation. Men hon menar att bilden inte är vilseledande (eftersom isbjörnar har för vana att åka på isflak) och att de ansvariga inte hade insett att de som ser bilden inte förstår att bilden inte är äkta.

När jag läser Anne Brax´ bortförklaringar får jag intrycket att det hon egentligen beklagar är att deras bedrägeri avslöjades. Det blir helt tydligt att WWF Finland anser att ändamålen helgar medlen, och att det är helt ok att lura människor (skolelever) för att få dem att engagera sig i klimatfrågan.

Panik till varje pris, alltså. Det är så att man kunde börja må dåligt. Den här klimatsekten är inte bara farlig för samhällets fortbestånd, den försöker dra så många som möjligt med sig för att kunna korrumpera en så stor del av befolkningen som möjligt. Och då är det förstås bäst att börja från unga år. Med skolelever. Men det är tacksamt att dylika bedrägerier avslöjas så att alla får se vad föreningar som WWF går för.

Om det som hände i Kuopio. Och i Borgå.

Så skedde det igen ett skolattentat. Denna gång med sabel och inte med skjutvapen, men gärningsmannen lämnade ändå efter sig en död och tio skadade. Denna gång skedde attentatet i Kuopio, och polisen har, vad jag har förstått, konstaterat att detta attentat kunde ha blivit oerhört mycket dödligare än det sist och slutligen blev. Det var ett antal gynnsamma faktorer som gjorde att det inte blev det.

Som förälder till barn som går i skolan är ett skolattentat något man inte ens vill tänka på. Så fruktansvärt är det. Alla som begår någon form av attentat har som mål att sprida skräck och otrygghet, och speciellt ett skolattentat gör just det. Det är säkert många föräldrar som under de senaste dagarna har tänkt tanken att det här kunde ha hänt i mitt barns skola. Och varje gång någon tänker den tanken har gärningsmannen uppnått ett av sina mål. Målet är kanske inte ens medvetet, men ändå.

Likväl blir jag väldigt frustrerad när olika "förståsigpåare" uttalar sig i media efter ett dylikt attentat och dels föreslår åtgärder för att förhindra att något dylikt ska ske i framtiden, dels uttrycker sin chock över det skedda och menar att något dylikt inte borde kunna få ske. Sanningen är den att det är ett stort under att det inte sker många fler skolattentat. En stor nåd. Det finns idag så oerhört många unga som mår dåligt och som har blivit berövade både tron och hoppet. Detta i huvudsak för att vår kyrka är så upptagen att sprida alla möjliga andra budskap än det rena evangeliet och att därför ingen längre tar den och dess budskap på allvar när den ibland ändå gör det som den är satt att göra. Visst. Det skulle inte förhindra alla fall av illamående även om kyrkan skulle vara trogen sin uppgift, men garanterat en del av dem. Kanske t.o.m. en hel del av dem.

Ungdomskören Evangelicum sjunger i en sång på en skiva som kom ut för några år sedan att det är en mänsklig rättighet att få höra evangeliet. Det är ganska ovanliga ord i en sång, men de fungerar! Sångens ord är dessutom fullständigt sanna. Vår kyrka har idag berövat en stor del av det uppväxande släktet denna mänskliga rättighet. Detta är en stor synd, och något som får stora följder i både det andliga livet i landet och i hela samhället. Bland annat i form av ett oerhört stort och utbrett illamående som ibland kan ta sig extrema uttryck som nu i Kuopio.

Jag såg för övrigt en bild från söndagens biskopsvigning i Borgå. Den där som fångade raden av högtidsklädda biskopar på väg in i kyrkan. Tanken var givetvis att det skulle se ståtligt och högtidligt ut, och det skulle det också ha gjort om inte... När man vet vad dessa högtidsklädda figurer lär ut och står för förvandlas de emellertid till en rad pajaser som såg högst komiska ut i sina skrudar och toppiga hattar. Men skrattet fastnar ändå i halsen när man tänker på den skuld dessa figurer har när det handlar om det hopp som berövas folket i och med att de inte driver på och uppmanar till en förkunnelse av det rena evangeliet.

Det är så oerhört tragiskt när vår kyrka och dess ledning sviker den uppgift vi har fått av Herren och på så vis bidrar till det oerhörda illamåendet vi ser runtomkring oss idag. Så oerhört tragiskt.