Optimistiskt om självbedrägeri

Österbottens Tidning publicerar idag en mycket intressant intervju med psykologen Pekka Sauri i ämnet optimism och världens elände. Artikeln är överlag bra, men den ger ändå anledning till att dela vissa tankar i ämnet. 

Sauri, som säger sig ha varit en ivrig nyhetskonsument sedan fyraårsåldern (vilket i mina öron låter mycket bekant!), kom i fjol till en punkt när han inte längre klarade av att ta in mera elände, varför han helt enkelt tvingades stänga av nyhetsflödet. Efter detta har han, som han säger, tvingats lära sig att ta in nyheter på ett nytt sätt. Detta går ut på att han inser att det som når över nyhetströskeln är undantagen. Alltså sådant som avviker från den vanliga, lugna samhällslunken. Dessa undantag är oftast negativa, och Sauri konstaterar att lösningen ingalunda är att nyhetsmedia ska lägga om sin rapportering utan att vi behöver inse just detta att eländet som rapporteras är undantag. Detta är en god insikt, menar jag. 

Men sedan pratar Sauri om optimism och om att den inte bör sammankopplas med naivitet och ljusröda glasögon, vilket ofta sker. (Medan en negativ livssyn ses som intelligent och eftertänksam.) Sauri avslutar med att mänskligheten trots allt har sin bästa tid framför sig. 

Här vill jag dock opponera mig en aning. Optimism i all ära. Jag är själv en obotlig optimism och det Sauri säger att "En person som vågar tänka optimistisk och se ljust på framtiden blir inte passiv, utan fortsätter jobba mot sina mål och det [han/hon] anser är rätt" är fullständigt korrekt. 

Problemet är bara det att optimismen måste vara grundad i verkligheten för att hålla i längden. Att tro att mänskligheten har sin bästa tid framför sig är tyvärr väldigt naivt. Det kan förstås vara sant, men eftersom vi inte vet att det är så har detta påstående kraftiga drag av självbedrägeri. 

Sauri nämner också ungdomens framtidssyn och mentala problem. "Vi befinner oss i en tid där globala kriser efterföljer varann och det känns som att de inte tar slut. Jag noterade hur speciellt unga har problem med den mentala hälsan. Studier världen över visar tröstlösa resultat över hur unga ser på framtiden."

Dessa två saker, självbedrägeriet angående framtiden och ungdomarnas hopplöshet, bottnar båda i samma grundorsak. Det stora problemet är att vi har tappat bort evighetsperspektivet - och det har inte heller Sauri med i sina utläggningar. Vi som har evighetsperspektivet med i vår framtidssyn VET att vi har det bästa framför oss, oberoende av vad livet här på jorden kan tänkas föra med sig. Därför har vi en fast grund för vår optimism. Men den människa som har tappat bort evighetsperspektivet måste intala sig just det som Sauri säger, alltså att "mänskligheten har sin bästa tid framför sig". Oberoende av om detta är sant eller inte. Speciellt medias klimatrapportering ger oss all anledning att tro att Sauri ägnar sig åt självbedrägeri gällande framtiden, och därför är det inte heller alls konstigt att speciellt ungdomen är både desillusionerad och drabbad av hopplöshet.

Som sagt, optimism i all ära, men för att optimismen ska vara befogad (och trovärdig) behöver den vara ordentligt grundad och inte bygga på att vi bedrar oss själva.  

Orban har rätt

 Igår nåddes vi av den närmast surrealistiska nyheten att EU inleder medlemsförhandlingar med Ukraina. Ok. Jag inser att det är krig och att detta är ett sätt för EU att visa sitt stöd för Ukraina, men likväl är det, precis som Ungerns premiärminister Orban konstaterar, ett dåligt beslut. Det måste gå att visa sitt stöd på andra sätt som inte är lika kontroversiella och som inte skjuter allt vad EU är och vill vara i sank.

De europeiska ledarna, som jublar över beslutet, intygar att Ukraina uppfyller de krav som EU ställer på nya medlemskandidater. Detta är en ren och skär lögn. Ett land som förbjuder oppositionella partier och som lönnmördar statsledningens motståndare och f.d. presidentkandidater uppfyller INTE de krav som ställs på nya medlemskandidater. Inte ens om landet i fråga på ett synnerligen brutalt och orättfärdigt sätt har attackerats och tvingas strida för sin överlevnad. 

Det är för övrigt oerhört intressant att se resultaten om och när man googlar t.ex. orden "Ilja Kiva" (eller "Kyva") och lönnmördad (eller på engelska "assasinated"). På svenska kommer inga resultat alls från "seriösa" nyhetsproducenter, och även på engelska är resultatet synnerligen magert. BBC har en artikel i ämnet som jag länkade till ovan, men i övrigt är det bara alternativmedia som skriver om detta statliga lönnmord. Slutsatsen torde knappast kunna vara annat än att detta har städats undan bl.a. för att bana väg för Ukrainas medlemsansökan i EU. 

Ett enda stort lurendrejeri

Klimatmötet COP-28 i Dubai gick till sist i mål och fick till en avtalstext. Ett avtal som inte förbinder till något och som är oerhört runt formulerat. Detta är både negativt och positivt - positivt i den meningen att det inte går att använda avtalet för att, som idag har gjorts, stämma stater för att de inte uppfyller sina krav, negativt i den meningen att klimathetsarna garanterat kommer att tolka avtalet så att de läser in sina egna önskemål och krav i det. 

Det hela handlar förstås om de fossila bränslena. Dessa nämns nu för första gången i en avtalstext, men inte så som många tydligen hade önskat att det skulle ha talats om en utfasning och getts ett slutdatum för användningen av dessa. I stället talas det om att länderna "uppmanas" till en övergång från fossila bränslen. Och notera detta noggrant: Inga krav länkas till dessa mål. 

Det stora problemet är förstås, som jag många gånger har påpekat här, att det inte finns något fungerande alternativ till fossila bränslen. Det delegaterna här nu alltså gjorde var att uppmana världens länder att övergå från fossila bränslen till ... Ja, vad? Sol- och vindkraft, givetvis. Men dessa fungerar inte annat än som ett komplement till fossila energikällor. Det som alltså hände här var att klimatmötet kom överens om att leva på hoppet. Hoppet att Sci-fi inte är fiktion utan verklighet. 

Det samma gäller allt det som sägs om att intensifiera bindningen ("infångningen") av koldioxid. Enligt IPCC måste världen fram till år 2050 lyckas ta bort mellan 2 och 10 miljarder (!) ton koldioxid ur atmosfären varje år. Det är mera än vad alla världshav tillsammans binder upp. Tala om att sätta sitt hopp till Sci-fi! 

Verkligheten, som delegaterna på klimatmötet helt tycks ha varit löskopplade från, däremot är och säger något helt annat. I den verkliga världen ökar användningen av fossila bränslen. Den minskar inte ens, för att inte tala om att vi skulle se något slut på denna användning. Infångandet av koldioxid är bara en fantasi än så länge, och inget tyder på att det kommer att bli något annat inom överskådlig framtid.

--- 

COP-28 var, som jag ser det, inget annat än en välregisserad teater. En extremt dyr sådan, dessutom. Men tyvärr finns det många som låter sig luras av detta och som, åtminstone för en tid, låter sina av klimathetsarna oroade sinnen lugnas av detta. När verkligheten sedan - kanske om några år, kanske redan tidigare - kolliderar med de drömmar som utmålas för oss som läser medias nyheter och nyhetskommentarer från klimatmötet är allt tillrättalagt för den stora kraschen. Demokratins krasch, vill säga. När den vilseledda majoriteten väl inser att det inte fanns någon teckning för det hopp de lurats att omfatta kommer ropen på en klimatdiktatur att bli svåra att bemästra. För att inte säga omöjliga.

Det brukar gå så när man tillräckligt länge försöker lura människorna.

"Tillbaka till grottorna"?

Det går inte att missa att ett klimatmöte pågår, denna gång i olje-emiratet Dubai. Media är givetvis bekymrat för att oljeshejkerna inte kommer att ligga på tillräckligt hårt för att fasa ut fossila bränslen, och ordförandens uttalande om att klimathetsarna vill driva oss "tillbaka till grottorna" fick stor spridning inför mötet. Sultan Al Jaber, som han heter, har förstås helt rätt när det gäller problemen med fossilfri energi. Det finns helt enkelt inga fungerande alternativ, om vi inte vill ha kärnkraft vill säga. 

Därför är det nästan komiskt att läsa medias scifi-funderingar gällande klimatomställningen och även att läsa om klimataktivisternas allt mer desperata försök att påverka opinionen. Eller rättare sagt, det skulle vara komiskt om inte så många skulle ta det på allvar. När situationen är som den är är det mer skrämmande än komiskt. 

Det kanske mest skrämmande är den oerhörda naivitet som vidlåder så gott som alla fantasier om hur de fossila bränslena ska fasas ut. Det man kan se här är hur allt som har med "grön" energi att göra skönmålas (läs. grönmålas) och allt som uppfattas som fossilt och icke förnybart svartmålas. Således är elbilar alltid något gott (oavsett den skövling av naturen utvinningen av batterimetaller orsakar och de utsläpp dessa elbilar ändå orsakar), liksom vindkraften. Detta trots den stora osäkerhet och därmed följande risker en alltför stor satsning på vindkraften orsakar. För att inte tala om de miljöproblem vindkraften ger upphov till. 

Lyckligtvis finns det ändå sådana som vågar ifrågasätta vindkraftsevangeliet och som sätter tid och energi på att forska i och peka på de negativa sidor vindkraften orsakar. Det finländska naturresursinstitutet Luke har t.ex. sammanställt en omfattande forskning kring vilken påverkan vindkraften har på djurlivet runt vindmöllorna, och resultatet av denna sammanställning borde få alla vindkraftspåhejare att närmast tappa andan. Det samma gäller den pågående undersökning som svenska SMHI håller på att göra angående havsbaserad vindkraft. Denna undersökning, som kommer att publiceras i sin helhet nästa år, visar att vindkraftverken har en "storskalig påverkan på havet". 

Tyvärr får man anta att dessa undersökningar knappast kommer att kunna påverka sådana som valt att slå dövörat till för allt sådant som inte passar in i deras snedvridna och grönfärgade världsbild. 

En nykter slutsats av allt detta kan knappast bli annat än att det helt enkelt inte finns någon fungerande lösning på den ekvation som vi har framför oss. Inte om vi verkligen vill försöka stoppa klimatförändringen (om det överhuvudtaget låter sig göras - själva tanken bygger ju på det hittills obevisade antagandet att det är vi människor som är orsaken till klimatförändringen) och göra detta samtidigt som vi bevarar det sätt att leva som vi vant oss med. Enda lösningen torde då vara den som emiren varnar för: Alltså att vi tvingas "tillbaka till grottorna". Att detta sedan görs genom att en majoritet av befolkningen luras att blunda för realiteterna förändrar förstås inte saken i sig.

Seli, seli

Rubriken är faktiskt inget resultat av bloggarens hjärnsläpp, utan orden är vad finsktalande brukar säga när någon försöker bortförklara (det uppenbara). 

Det är faktiskt rent av underhållande att se hur ansvariga ministrar i både Sverige och Finland försöker (bort)förklara de båda ländernas störtdykning i skolornas PISA-resultat. Den svenska ministerns uttalande (i Aftonbladet) är dock flera steg före den finländska dito i underhållningsvärde. Skolministern Lotte Edholm skyller så gott som allt på friskolorna och hävdar att regeringen har varit allt för "naiv när det gäller friskolesektorn". Och ja, störtdykningen beror givetvis inte på bristande integration och migration.

Seli, seli, säger jag. Givetvis ligger bristande integration och stor migration bakom en del av de försämrade resultaten. Detta görs fullständigt klart av de siffror som Iltalehti publicerar. Friskolorna torde knappast ha någon större betydelse i sig, avsevärt mycket viktigare med tanke på de dykande resultaten torde inlärningsmiljön vara.Låt mig bara säga som så: Singapore ligger i topp i alla kategorier. Tror någon, på fullt allvar, att en lärare i Singapore inte får gehör om och när han/hon tvingas disciplinera en elev? I Sverige är väl all disciplinering av stökiga elever i praktiken en omöjlighet idag. Se DÄR den sannolikt största orsaken till de problem den svenska (och delvis också den finländska) skolan brottas med idag. Och till de sjunkande PISA-resultaten.

Men det får man givetvis inte säga högt. 

Orättvist!?

Idag firar vi inom den västliga kristenheten det vi i de nordiska kyrkorna kallar Domsöndag. Fokus är denna söndag på det glädjefyllda budskapet att Kristus ska komma tillbaka för att hålla dom och för att ta de sina till sig. Huvudtexten för domsöndagen är texten om fåren och getterna i Matt. 25:31-46, en text som ofta missförstås så att man tror att den anger våra gärningar som grund för frälsningen. 

Vid en första genomläsning är detta kanske inte så konstigt. Där talas det om att besöka de sjuka, mätta de hungrande, ge de törstande att dricka, att ta emot främlingen och att kläda de nakna. Goda gärningar, helt enkelt. Getterna, alltså de som hamnar på fel sida, blir dömda för att de inte har utfört dessa gärningar, medan fåren - de som sägs ha gjort detta - får gå in i sin Herres glädje efter domen. Så det är kanske inte så konstigt att detta ses som en problematisk text och en text som går stick i stäv med resten av NT som talar om frälsning av nåd allena. 

Men när vi läser lite noggrannare ser vi att Jesus trots allt inte ens här ställer fram gärningarna som grund för frälsningen. Vi ska nämligen mycket noggrant notera dels fårens och getternas reaktion på Jesu dom, dels Jesu motivering till att domen blir som den blir. Båda grupperna blir överraskade. "När?", frågar de alla. När gjorde vi detta, frågar fåren, och getterna ställer den motsatta frågan, alltså: När gjorde vi inte detta? 

Båda grupperna blir alltså överraskade. Fåren vet att de har missat här. De har verkligen inte alltid gjort det som Jesus efterfrågar. Getterna vet också att det är något galet här. De har ju visst gjort detta. De har förstås inte gett kläder åt alla nakna, besökt alla fängslade eller gett mat åt alla hungrande (vem kan göra det?), men de HAR ju gjort det allt detta. Tydligen inte sällan heller, av deras reaktion att döma. 

Men då ska vi se på Jesu motivering - en motivering som vid en första anblick kan synas vara fruktansvärt orättvis. Åt fåren säger han: "Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig." Getterna igen får höra: "Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig."

Alltså: Fårens tillkortakommande räknas inte. För dem räknas bara det de HAR gjort. Men när det gäller getterna räknas INTE det de har gjort, bara det de har missat att göra. När vi ser detta tänker vi förstås att detta är oerhört orättvist. Varför bedöms inte de två grupperna på samma grunder? Svaret kan bara vara ett: För att gärningarna INTE är grund för frälsningen! 

Grunden för fårens frälsning är Jesu försoningsverk. På denna grund har de sedan byggt sina liv, och därför har också deras gärningar betydelse. Ja, här finns till och med mer än så. Inom teologin talar vi om Kristi aktiva lydnad, alltså en fullkomlig laguppfyllelse som tillräknas dem som tror. Detta alltså så att Jesu fullkomliga uppfyllande av Guds lag räknas de troende tillgodo. Således: "Allt vad ni har gjort för en av dessa mina minsta bröder, det har ni gjort för mig." Tillkortakommandena, och de finns och är inte få, räknas således inte. 

Getterna däremot har förkastat Jesus försoningsverk. De har inte byggt sina liv på den enda grund som håller utan i stället tvingas de stå inför Guds domstol med sin egen bristfälliga laguppfyllelse. Och den räcker förstås inte till. Därför orden "Allt vad ni inte har gjort för en av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig." 

Är detta orättvist? Visst är det! Men bara om det är våra gärningar som är grund för frälsningen. Men våra gärningar är alltså INTE grunden för vår frälsning. De är grund för en fällande dom, ja, men för alla de som tror gäller inte gärningarna, utan där gäller Guds nåd och Jesu fullkomliga frälsningsverk. 

   

   

Mer om medias totala blindhet

Det blir snart presidentval, och det märks. Då talar jag förstås inte om det finländska presidentvalet som, måste jag medge, ter sig lika spännande som den årligen återkommande älgvandringen. Nej, jag talar givetvis om presidentvalet i USA, som nu när vi har begått misstaget att bli Nato-medlem, också berör oss i allt högre grad. 

Det är oerhört beklämmande att valet igen ser ut att stå mellan en bufflig åldring som har svårt att hålla sig till sanningen och en halvdement dito som knappt vad vad som är sanning. Igen: Borde inte ett land med 300+ miljoner innevånare klara av att vaska fram bättre kandidater? Tydligen inte. 

Men till det som rubriken talar om. Jag läste Anna Souranders ledare i ÖT, och jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Hennes text ekar, som vanligt när vår mainstreammedia skriver om USA, precis det som vänstermedia i USA skriver. Det värsta är ändå det hon skriver om att Trump, om han skulle vinna valet, "öppnar för att använda justitiedepartementet och federala polisen i jakten på politiska motståndare". Detta är tydligen, enligt Sourander, något alldeles oerhört. 

Men vänta nu... Detta är ju PRECIS vad Biden-administrationen gör just nu, alltså bussar Justitiedepartementet och FBI på sina politiska motståndare. Läs: Trump. Men enligt Sourander är detta tydligen inget problem - det är däremot ett så stort problem att det förtjänar en ledare när Trump, i spansk media, talar om möjligheten att göra det samma.

Det går knappast att beskriva detta som annat än en total blindhet.