Det verkliga hotet mot demokratin

Jag har redan i flera år lyft fram det enorma demokratiproblem som har vidlådit speciellt politiken i USA, men också på andra håll i den "fria" västvärlden. Alltså det att mainstreammedia har gått från att vara en objektiv nyhetsförmedlare till att vara en aktiv aktör på den politiska vänsterkanten. Detta i USA så till den grad att det var media som drev Bidens presidentvalskampanj 2020 och gjorde i princip allt för att se till att han skulle vinna valet. Jag har gått så långt att jag t.o.m. har sagt att Biden var medias kandidat. 

Tyvärr visade det senaste valet att detta inte var någon engångsföreteelse. Kamala Harris var medias kandidat 2024, och media gjorde igen allt för att få henne att framstå som en spännande kandidat som hade valvinden i ryggen. Speciellt tydligt blev detta i den intervju med henne som sändes på CBS 60 minutes några veckor före valet. Redan tidigt förekom det obekräftade uppgifter om att CBS kraftigt hade redigerat intervjun för att få Harris att framstå mycket mindre tafatt, tråkig och intetsägande. Nu har dessa bekräftats när CBS efter påtryckningar från The Center for American Rights har släppt råfotomaterialet från intervjun. Notera mycket noggrant att detta inte handlar om att harklingar har klippts bort, utan här handlar det om att hela svar har getts helt ny form för att få Harris att framstå som mer kunnig, dynamisk och beslutsam. Allt för att bibehålla hennes kampanjs momentum. 

---

Nu kanske någon tänker att detta är vatten under broarna. Det är det förstås, till en del. Åtminstone när det gäller Kamala Harris. Men det stora problemet kvarstår. Medias roll i politiken har förändrats på ett mycket avgörande sätt, och detta så att demokratin verkligen är hotad. Riktigt på allvar.

Det var mycket ropande och hopande om hur demokratin kan vara i fara om Trump blir president. Men här har vi något som redan nu är ett enormt demokratiproblem. Det som gör detta ännu värre är att ingen pratar om det - och varför skulle någon göra det? Den vakthund som borde skälla i högan sky är nämligen samma hund som har bitit demokratin i benet.

Debatten om censuren

 Just nu pågår en mycket viktig debatt på Vbl/ÖT. Min vän Joakim Förars har lyft fram problemen med den censur som bedrivs på sociala medier och framför allt i mainstreammedia. Tyvärr vågar inte respondenterna svara på eller ta tag i det Joakim skriver utan gömmer sig i stället bakom klyschor och generaliseringar. Eftersom jag känner Joakim ganska väl vet jag att han inte kommer att ge sig, utan denna debatt kommer troligtvis att sluta med att debattredaktörerna kommer att använda sig av den censur de förnekar sig försvara och helt enkelt låta bli att publicera Joakims insändare och därmed säkerställa att de själva får sista ordet - och att de inte behöver erkänna faktum. Men än så länge har debatten fått fortgå, och jag rekommenderar alla som är intresserade av yttrandefrihetsfrågor och demokrati att ta del av den. 

Det som debatten hittills har visat är att de båda parterna egentligen diskuterar helt olika saker. Joakim har lyft fram problemet att censuren/"faktagranskningen" inte handlar "om att hindra lagbrott eller fult språk utan om att sätta sig till domare över vilka åsikter som är legitima och vilken verklighetsbeskrivning som är riktig" medan journalisterna talar om vikten av att begränsa hat och hot på nätet. Som sagt är detta två helt olika saker. 

Situationen idag är att det (värde)liberala (globalist)etablissemanget, efter presidentvalet i USA, ser sin skapelse skaka i sina grundvalar. För att ta en bild: Kejsaren är naken och har alltid varit det, men hans nakenhet har dolts genom att förvägra sådana som påtalar hans nakenhet tillträde till det offentliga samtalet. När nu X och framför allt Meta avlägsnat/avlägsnar denna "faktagranskning" (läs: censur) och allt fler folk väljer att rösta bort de värdeliberala partierna från makten är detta inget annat än en politisk och samhällelig jordbävning. Sett ur de i debatten deltagande journalisternas synvinkel handlar det nu om delta i aktionen som går ut på att rädda vad som räddas kan för att möjliggöra en comeback för deras paradigm när pendeln svänger nästa gång. Eller rättare sagt: För att möjliggöra att pendeln ska kunna svänga. 

Hur som helst är denna debatt som sagt oerhört viktig. Inte minst för att det, precis som journalisterna hävdar, handlar om demokratins framtid. Dock inte så som de menar att demokratin kan räddas enbart om censuren bevaras utan så att demokratin inte kan överleva om censuren fortgår. För det är precis som Joakim skriver: Censuren handlar inte (åtminstone inte i första hand) om att gallra bort hat och hot utan om att avgöra vilka åsikter som är havliga och vilken världsbild som är acceptabel. Censuren, eller "faktagranskningen" som den så fint (men helt galet) kallas, har nämligen blivit ett redskap för att styra massornas åsikter, politiska såväl som moraliska. Det är därför etablissemanget, främst i formen av media, kämpar så oerhört hårt för att bevara den och därmed sin position som den instans som styr och ställer vad folk ska tänka och tycka.  

"En mera inkluderande kyrka"

I det senaste numret av Kyrkpressen (ett nummer som för övrigt innehåller ett par mycket intressanta artiklar som varmt kan rekommenderas!) diskuteras och kommenteras stiftets nya strategiplan. Det är några saker i det som skrivs som borde göra att varningslamporna blinkar och alarmen tjuter, men reaktionerna har, tycks det, åtminstone än så länge varit mycket tama. Jan-Erik Andelin försöker, som jag nämnde i min senaste text, med journalistens rätt sätta åt Bo-Göran Åstrand en aning, men den senare duckar behändigt undan de knepiga frågorna. Att det som borde få alla varningssignaler att ljuda ändå inte gör det beror säkert på att vi under en lång tid har blivit så vana med att biskopar och kyrkans ledning går tvärt emot Guds ord att vi inte längre ens höjer på ögonbrynet när så sker. Eller kanske vi inte ens märker det?

Det handlar givetvis om det som Åstrand säger om att kyrkan bör vara inkluderande. Målet med strategiarbetet är "en mera inkluderande kyrka", och i strategiarbetet ville Åstrand inte ha med några väckelsekristna eller "konservativa" eftersom han ville samla en grupp som var "inkluderande på riktigt". (Detta alltså enligt den intervju som ingår i senaste numret av Kp.) 

Inkludering är bra. Låt mig börja med det. Evangeliet är till för alla, och kyrkan behöver möta alla människor med nåd och barmhärtighet. Alla bör vara välkomna med. Men, och det är här det blir så oerhört fel för Åstrand och hans åsiktsfränder: Allt är inte välkommet med. Alla är välkomna med, men inte allt.

Jesus är oerhört tydlig med detta. Det finns saker som vi människor behöver lämna bort och ta avstånd från om vi vill bli himmelrikets lärjungar. Jesus är så radikal att han talar om att fötter, händer och ögon kan vara till hinder för oss - och om de är det behöver vi skiljas t.o.m. från dessa för att kunna ingå i riket. Dessa ord är oerhört obekväma, och de drabbar oss alla, utan undantag.

---

I debatten kring senaste års kyrkhelg blev det tydligt att det Åstrand (och uppenbarligen en stor del av ledarskapet i vår kyrka) står för idag är något annat än kristendom. När de talar om och visionerar om "en mera inkluderande kyrka" så vill de inkludera synden i kyrkan. Här är det viktigt att vara noggrann med orden: Synden är alltid närvarande när människor är det. Vi kan inte skilja oss från synden - den sitter alltför djupt i oss för att det ska lyckas. Men det är en evighetsvid skillnad på att bekänna synden och kämpa mot frestelserna och på att acceptera synden. När Åstrand talar om en inkluderande kyrka avser han det senare. Eller så åtminstone i praktiken. I själva verket räknar hans nya religion inte alls med synden, utan den har man mer eller mindre avskaffat. Eventuellt kan den finnas kvar som något man tar till när meningsmotståndare behöver stämplas, men inte mer än så. 

---

Med detta sagt förstår jag mycket väl varför Åstrand inte ville ha med några väckelsekristna i strategiarbetet för Borgå stift. Eller i den grupp han använde för att skriva sitt herdebrev. Det skulle helt enkelt ha skavt för mycket. Åstrand har utgått från väckelsens led, och han vet vad Bibeln säger om människan, om synden och om frälsningen. Liksom  om kyrkan. Han vet också att kristendomen och hans nya religion inte går att sammanfoga. Därför behöver de som håller fast vid Bibelns undervisning bort. De behöver bli "unchurched". Men inte så tydligt att de går ut ur kyrkan, nej, för Åstrands religion och den kyrka han försöker reformera behöver våra skattepengar. Därför aktar han sig noga för all form av konfrontation - och således kan ingen från stiftets konservativa vinge få vara med när framtidens styrdokument tas fram. 

Det stora problemet med Åstrands nya religion är att man inte kan inkludera allt i kyrkan. Om man försöker kommer kyrkans Herre att bli på utsidan. 

Om biskopens oerhörda hycklande

Ibland händer det sig att journalisterna ställer de absolut rätta frågorna. Det senaste exemplet på detta hittas i det nyaste numret av Kp där Jan-Erik Andelin gör just detta. I en intervju med Bo-Göran Åstrand angående stiftets nya strategidokument säger Åstrand, angående polariseringen i stiftet och kyrkan att "Det som vår gemenskap inte kommer att klara av är det man i den anglikanska kyrkan brukar kallar unchurching och man underkänner varandra som kristna. Det har vi i gruppen markerat som en gräns. Att ”utkyrka” varandra, [innebär alltså] att förklara att det finns vissa som inte hör hemma i kyrkan."

På detta ställde Andelin den träffsäkra frågan: "Men i arbetsgruppen bakom strategin hade du ingen från dem som i stiftet uppfattas som konservativa med i arbetet. Inte när du gav ut ditt herdabrev 2022 – och inte nu heller?"

Åstrands svar på frågan, som helt tydligt ställde honom, var sedan mer eller mindre flummigt. Om något bekräftade han med sitt svar just denna "unchurching" av sådana kristna som han själv inte godkänner. Tyvärr pressade inte Andelin honom mer. Här skulle det nämligen ha funnits alla möjligheter att ställa Åstrand ordentligt mot väggen och avslöja hans oerhörda hycklande.

Saken är nämligen den att det är just Åstrand och de andra biskoparna som ägnar sig åt "unchurching" när de pressar ut sådana i marginalen som vill hedra Kyrkoordningens första paragraf (som biskoparna bryter mot) och låter Bibelordet vara norm för det kristna livet och den kristna läran. I artikeln blir detta tydligt i just Andelins fråga, även om detta med arbetsgrupperna förstås bara är en liten och närmast obetydlig del av helheten.

Prästvigningsstoppet och oviljan att tillgodose de konservativas behov i kyrkan är det centrala här, och frågan är om det kan finnas ett mer flagrant exempel på att "underkänna (var)andra som kristna" än just detta? I klartext: Alltså just denna "unchurching" som Åstrand varnar för att kyrkans gemenskap inte kommer att hålla för.

Frågan är om Åstrand gör en Kajafas här (Joh. 11:51) och som "överstepräst" omedvetet profeterar om framtiden?    

Fortsättning på gårdagens predikan

En av de första saker jag fick lära mig när jag inledde min predikantbana var det som dåvarande kyrkoherden sade: Man ska inte försöka säga allt i en predikan. I gårdagens Gloria Dei-mässa handlade predikan om varför Gud vill ha oss kvar här i den här döende världen trots att vi skulle ha det så mycket bättre om han tog hem oss till himlen. Det svar som gavs var att vi finns här för att Herren vill sprida evangeliet om syndernas förlåtelse och det eviga livet till allt fler. Vi är alla evangeliets sändebud där vi finns i vardagen. Den kristna trons rörelse är dels framåt i historien till nästa generation, och dels utåt i samtiden till den generation som lever nu på jorden.  

Predikotexten var hämtad från 2 Kor. 3:18ff, och den inleddes med orden "Och vi alla som med avtäckt ansikte skådar Herrens härlighet som i en spegel, vi förvandlas till en och samma bild, från härlighet till härlighet. Det sker genom Herren, Anden." (SFB98) ("Alla vi som utan slöja för ansiktet skådar Herrens härlighet förvandlas till en och samma avbild; vi förhärligas av denna härlighet som kommer från Herren, Anden." Bibel2000)

Jag tog Saul från Tarsus som exempel på hur denna förvandling kan se ut – han som var en förföljare av församlingen blev den unga kristna kyrkans främste missionär under sitt nya namn Paulus. Det vi däremot inte kom in på i predikan var vad denna förvandling går ut på – annat än att säga att denna förvandling som Herren verkade i Paulus liv också finns tillgänglig för oss idag. Detta som sagt för att man inte kan säga allt i en predikan. Men här på bloggen finns det rum att fortsätta, så det ska jag göra.

Betyder denna förvandling att vi blir bättre människor? Eller att vi slutar synda? Nej, det betyder det inte. Tyvärr. Paulus fortsätter faktiskt efter vår text, sedan han lagt ut detta med att "han har låtit ljus lysa upp våra hjärtan, för att kunskapen om Guds härlighet, som strålar fram i Kristi ansikte, skall sprida sitt sken" med att säga att denna skatt, den har vi i lerkärl. Detta för att det ska bli fullkomligt klart att kraften är Guds och inte vår.

Så nej. Vi fortsätter att vara dödliga människor i en döende värld. Vi tvingas alla se hur våra kroppar sakta men säkert bryts ner. Vi fortsätter att tvingas kämpa med synden och begäret som ofta river och sliter i oss. Vi fortsätter att vara syndare. MEN! Vi är, för Jesu skull, nu förlåtna syndare, och detta är en enorm skillnad till situationen före förvandlingen skedde. Vi är fortfarande syndare, men nu är vi förlåtna och frälsta syndare.

Denna stora skillnad innebär att vi inte längre är Guds fiender utan att vi nu har blivit Jesu vänner, ja ännu mer än så, vi har blivit hans bröder och systrar. Vi har blivit medborgare i Guds rike. Vi har, genom Jesu verk, gått över från dödens välde och dödens väg som slutar i en evighet utan Gud till livets väg, en väg som slutar i en evighet tillsammans med Herren Gud. Vi har gått från mörkret till ljuset och från lögnens domän till sanningens. Detta märker vi mycket tydligt när vi umgås med sådana som ännu sitter fast i denna världens mörker och i denna världens furstes lögners garn. Det är så som Paulus skriver i gårdagens predikotext: "Ty den här tidsålderns gud har förblindat de otroendes sinnen, så att de inte ser ljuset som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet - han som är Guds avbild."

De människor som ännu lever kvar i mörkret och som sitter fast i lögnens käftar klarar inte av att se evangeliets ljus och den härlighet som Kristus har fört in i världen. Tyvärr gäller samma blindhet också i många andra frågor, och detta syns som sagt när vi kommer i kontakt med denna världens furstes slavar som ännu lever kvar i syndens och lögnens mörker. T.ex. syns det mycket tydligt här i bloggens kommentarfält.

Men evangeliet är till för alla. Guds nåd finns ännu att få för alla. Som en gåva, gratis och i överflöd. Inte ens Saul av Tarsus, som förföljde och t.o.m. var med och dödade Jesu vänner, var något hopplöst fall. För Gud finns nämligen inga hopplösa fall.

Så om du som har fått nåd att se att du sitter fast i syndens och dödens mörker och i denna världens furstes lögner, och om du vill komma med i Guds folk i vår vandring genom denna världens mörker mot det himmelska hemmet, så vet att du är välkommen med! Om Saulus kunde bli förvandlad till Paulus när han mötte Jesus kan du också bli en ny skapelse i Kristus!

 

   

 

 

Gloria Dei

I kväll blir det igen Gloria Dei-mässa i Kyrkostrands församlingshem i Jakobstad. Kom med och dela gemenskapen kring Guds ord och vid nattvardsbordet! Albert Häggblom är liturg, lovsångsgruppen Hoppet ansvarar för sången och musiken och jag predikar. Predikan kommer att ställa den inte obetydliga frågan: Varför finns vi här? och söka svar på denna fråga i dagens texter. Temat för denna söndag, Kyndelsmässodagen, är "Kristus, utstrålningen av Guds härlighet."

Det blir också skilt program för barnen och sedan gemenskap också kring kaffebordet efter gudstjänsten. Välkommen med!   

Inflation

Jag vet inte om du har lagt märke till det, men ordet "hat" används idag om det mesta media inte gillar. Även om det inte alls är fråga om något hat utan, i många fall, vanlig samhällsdebatt. Detta leder till att det sker en inflation i språkbruket och sedan till att det i situationer där det verkligen är fråga om riktigt hat inte kan beskrivas som sådana utan man blir tvungen att sätta till ett förstärkningsord. Låter ordet "extrem" bekant? Det är nämligen ofta det man tar till i sådana fall. Detta förstås så att det också sker en inflation gällande det ordet, så nu är t.ex. allt som förr var "höger" (om ens det) "extremhöger". 

Bara nu i morse hittade jag två flagranta exempel på hur ordet "hat" missbrukas. Båda händelsevis nog på Aftonbladet. När Abl skriver om gårdagens Mello-sändning berättar de att programmet skämtade om det "hat" som dragqueens som läser sagor för barn råkar ut för. I själva verket handlar det i de allra flesta fall förstås om omsorg om barnen och om samhället i stort, men eftersom man inte på något sätt får kritisera hbtq är det givetvis fråga om "hat". All kritik av feminismen är också givetvis "hat". 

I normala fall skulle man ju skratta åt dessa journalister som överdriver in absurdum för att försöka driva sin sak, men tyvärr handlar detta om allvarliga saker. Dels förstörs språket genom denna inflation, dels skapar och späder dessa överdrifter och avsiktliga misstolkningar på polariseringen i samhället. En polarisering som absolut ingen vinner på.