KP-insändare

Fråga INTE prästen!

För en tid sedan hade Kp en artikel om Höstdagarna, FKS och nätfrågespalten ”Fråga prästen”. Jag var inne på sidorna och såg lite vad som sades och blev fullständigt förfärad. Jag lyckades inte förmå mig till att läsa mera än en del av frågorna, och svaren, men redan det jag läste räckte mer än väl för att skapa en bild av vad som sägs här. De frågor som ställs är ofta ärliga, raka och relevanta, men de svar som ges är fullständigt fruktansvärda. Här är det inte fråga om vad Bibeln säger, nej, här handlar det långt om vad dessa präster som svarar själva tycker och tänker.

Ett exempel: ”Vi är två tjejer i gymnasiet som känner oss själsligt vilsna på det sexuella planet, vi älskar varandra och vill ta steget till vidare. Men vi är båda starkt troende och det är en synd, vi undrar hur vi kan få uttrycka vår kärlek till varandra utan att hamna i helvetet och får känna Guds vrede?”

Och sedan svaret (i urval): ”Jag är troende och tycker inte att homosexuell kärlek är synd. Jag tror inte att man hamnar i helvetet och får känna Guds vrede för att man älskar en person av samma kön... För mig handlar synd om att skada någon - en annan människa eller sig själv. Och jag kan inte för mitt liv förstå att homosexuell kärlek skulle vara synd.”

Både frågan och svaret är offentliga, och prästen i fråga skriver under eget namn. Jag finner det dock i detta sammanhang onödigt att hänga ut personen i fråga – den som vill kan själv ta reda på vem det handlar om.

Men så här kan inte en präst i vår kyrka svara! Kyrkoordningens första paragraf gör klart att det är bibelordet som gäller som högsta norm i vår kyrka, och detta bör en präst hålla sig till. Och vad Bibeln säger om utlevd homosexualitet är glasklart. Likaså vad som sägs om att förleda ”en av dessa små som tror på mig (Jesus)”. (Matt. 18:6) Detta kommer farligt nära att förleda människor! För att säga det milt.

Slutsatsen blir, tyvärr, att om man idag vill ha klara, bibliska, svar på sina frågor så ska man INTE fråga prästen.

Ett försök till ett bättre svar på frågan finns att läsa på http://kristiannyman.blogspot.fi/

Kristian Nyman, Esse

Tro

I vårt av rationalismen långt präglade tänkande har begreppet ”tro” ofta blivit illa åtgånget. När vi säger att vi ”tror” på Jesus, eller på vad som helst, så uppfattar vi detta ofta (s.g.s. alltid) som att vi därmed menar att han (i Jesu fall) har funnits och att han är den han påstår att han är och att har gjort det han påstås ha gjort. Tro blir rätt och slätt ett försanthållande. Och visst ingår detta också i tron - att det vi tror på är sant och inte några slugt uttänkta sagor.

Men begreppet tro omfattar så mycket mera. Det handlar också, och kanske främst, om förtröstan. När vi säger att vi tror på Jesus menar vi som sagt nog också att vi tror att han finns, att han är den han är och att han har gjort det han påstås ha gjort. Men tron handlar också om att vi kan och får lita på honom och lägga våra liv och vår framtid i hans händer. När vi ser på begreppet tro på detta sätt blir mycket av det som ofta uppfattas som knepigt i NT:s budskap – bl.a. spänningen mellan tron och lydnaden – så mycket klarare och enklare. Bo Giertz säger detta på ett tydligt och bra sätt: ”Att tro är att vara helt i Guds hand så att vår vilja formas helt och hållet av Guds [vilja] och så att vi är helt beroende av honom.”

När vi ser på tron på detta sätt kan vi också bättre förstå vilken roll tron har inför och i domen. Den frälsande tron är inte (i första hand) tron som intellektualiserar, analyserar och bedömer allt som har med Jesus att göra. Inte heller behöver den ständigt syna sig själv och undra om den är stark nog och krampaktigt försöka stärka sig själv så att den räcker till och inte s.a.s. hamnar under ribban för vad som är att tro tillräckligt mycket. Nej, utan den frälsande tron är den tro som lever i Guds gemenskap. Som lever i och av Guds ord och där Herren genom denna gemenskap får vara delaktig av allt vi gör, är och tänker och där vi blir – och får vara – helt beroende av honom. I vardagen. Hela tiden.

Detta är att tro, och när vi förstår detta inser vi också hur Jesus kan använda det tempus han använder när han säger: ”Amen, amen säger jag er: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv och kommer inte under domen utan har övergått från döden till livet.” (Joh. 5:24) Detta är alltså något som har skett (perfekt), och som är fullbordat redan nu – inget som kommer att hända i någon avlägsen framtid. Den som tror HAR redan del av det eviga livet. Tänk vad härligt!   

Bedside theology

Barn är inga liberalteologer. För dem är det raka rör, och sanningsfrågan är alltid central. ”Är det sant?”, eller ”stämmer det?” är ofta förekommande frågor i diskussion angående trosfrågor. Och barnen vågar fundera på dessa saker – i motsats till många äldre.

I går kväll funderade vår dotter, 7 år, på tro i samband med nattningen. Hon menade att hon inte vet om hon tror. Visst konstaterade hon att hon tror på Jesus, men ibland kommer tankar om att hon kanske inte tror. Då försökte jag plantera tanken om att hon kanske skulle fundera lite mindre på vad hon tror och tänker, och i stället fundera mera på det att Jesus älskar henne. Då kom genast den relevantaste frågan av alla: ”Hur kan jag veta att Jesus älskar mig?” Frågan ställdes med en mycket bekymrad min. ”För att det står i Bibeln”, fick jag svara på det – och genast kom följdfrågan: ”Står det att Jesus älskar Linnea i Bibeln?” Nej, sade jag, men det står att han älskar alla – och dit hör ju du också. Den bekymrade minen byttes ut mot ett stort leende. ”När kan jag få en egen Bibel? Jag vill läsa om Jesus!” Tänk vilket härligt slut på denna teologiska diskussion!

Barnen har, som sagt, en förmåga att ställa de relevanta frågorna. Och förmågan att ta till sig den tröst som Guds ord vill ge oss i våra bekymmer och våra funderingar. ”I know Jesus loves me, for the Bible tells me so”, som det heter i en engelskspråkig barnsång. Och så är det! Vi kan veta, för att Bibeln säger det. Och detta gäller inte bara Guds kärlek till oss människor, det gäller också andra saker Bibeln uttalar sig om och i. Och inte bara i barnens värld, utan för oss alla. Tanken slog mig, när jag sen gick utför trapporna, att tänk vad hemskt att inte kunna förmedla detta. Tänk om jag inte skulle kunna säga att ”Jesus älskar dig, för Bibeln säger det”. Om jag inte skulle kunna säga annat än att ”Sov gott nu, allt är säkert bra!”

Och detta gäller som sagt inte bara i barnens värld. Vad har t.ex. en teolog, som inte kan eller vågar lita på bibelordet, att erbjuda en anfäktad själ på en dödsbädd? ”Allt blir säkert bra...”

ÖT-insändare 9/12

”Varför måste ni kristna/värdekonservativa hela tiden ta fram homofrågan? Kan ni inte låta dem vara i fred?” Denna fråga har jag fått inte bara en gång de senaste dagarna. Ofta då ackompanjerad av frågan om vi inte förstår vilket obehag och lidande vi orsakar med att hela tiden lyfta fram denna sak. Vissa frågeställare gör också klart att de anser att vi, ”som lyfter fram denna fråga”, också måste vara beredda att stå för de följder den många gånger hårda debatten kan tänkas leda till.

Jag har många gånger fått konstatera, och jag ska nu göra det ännu en gång här på denna plats, att jag personligen skulle inget hellre än en gång för alla lämna denna fråga och aldrig mera beröra den. Inte i något sammanhang. Men nu är det bara så att det inte är vi kristna/värdekonservativa som lyfter fram denna fråga. Nej, det är homolobbyn, med Seta och andra liknande organisationer i spetsen, som lyfter fram frågan. Man vill förändra samhälle, kyrka och äktenskapet i en riktning som många av oss uppfattar som negativ – och då behöver vi reagera. Jag skulle gärna se att hela detta frågekomplex skulle lämnas i fred, men det går förstås inte. Är det månne så att frågan ska diskuteras och beslut ska fattas – men detta helst utan att de negativa sanningarna ska få komma fram?

Nu förväntar jag mig inte att alla ska acceptera det jag säger, ja inte ens att alla ska förstå. Men jag vill ändå säga det. Jag är medveten om att debatten i olika media skapar obehag hos de som berörs. Jag är också medveten om att överslag i debatten kan få mycket otrevliga följder. Därför är det så oerhört viktigt att debatten förs i en saklig och hövlig anda och att alla inblandade kommer ihåg att detta i grund och botten handlar om människor – människor som ofta har gått igenom en mycket plågsam process både med och i sig själva och med andra. Detta behöver jag förstås påminna mig själv lika mycket som någon annan.

Men, med detta sagt, skulle jag helt vilja svänga på ansvarsfrågan. Ansvaret för det obehag och det illamående som den nuvarande – och den kommande – diskussionen medför och kommer att medföra ligger INTE i första hand hos oss som försvarar rådande praxis, utan hos dem som gång på gång lyfter fram denna fråga i olika instanser och på olika håll i media. Den som vill förändring och som lyfter fram frågor av denna karaktär kan inte undfly ansvaret för vad den diskussion man startar får för följder. Det stör mig att man försöker göra detta genom att skylla på motparten som vill bevara det rådande och som är beredda att gå i svaromål för att försvara det som de, och gångna generationer, har uppfattat som rätt och riktigt när det gäller manligt och kvinnligt, äktenskapet och nu även detta med vem som kan och får adoptera.

Hosianna

När en konung kommer till sin stad ska det ske med stor yttre glans, gärna på den stoltaste och vackraste häst som finns och ackompanjerat av massornas jubel. När Jesus kom till sin stad skedde det på en åsna och i yttre ringhet. ”Saktmodig och ridande på en åsna”, som profeten Sakarja profeterade ca 500 år tidigare. Men folkmassorna fanns där, och de jublade! Hosianna-ropen skallade över staden, ja ända in på tempelgården hördes de.

I 400 år hade det rått profetisk tystnad i landet. Gud hade tigit, och folket väntade. Så bröts tystnaden i och med att GT:s siste, och störste!, profet trädde fram och predikade omvändelse och bättring. Döparen var en märklig figur på många sätt, och den rörelse han åstadkom bland folket var också den både märklig och mäktig. Jag tror inte att vi riktigt förstår hur stor denna rörelse var – en i 400 år uppdämd längtan och kärlek till Herren som släpps lös bland Guds egendomsfolk kan knappast överskattas. Och så nu detta. Jesus, mannen från Galiléen som gjort under och tecken och vars predikan inte var likt något annat man tidigare hört – han kom upp till Jerusalem inför påsken. Nu skulle något stort hända! Kanske han t.o.m. är Messias? Det måste han ju bara vara! Gud har sett till sitt folk! Och så skallade Hosianna-ropen.

Men Jesus kom ridande på en åsna. Han visade klart och tydligt att han INTE kom för att bli den jordiske kung som folket ville ha och väntade på. ”Mitt rike är inte av denna världen”, som Jesus sedan också konstaterade. Och så händer det oerhörda, det som är så svårt att förstå. Bara på några få dagar vänds Hosianna-ropen i Korsfäst-rop.

Jag har ofta undrat över hur detta var möjligt. Hur kunde folket bara på några dagar svänga så helt i sin syn på Jesus? Jag tror att det finns flera förklaringar. Dels handlar det om felaktiga förhoppningar och förväntningar – och den besvikelse som följer av att dessa felaktiga förväntningar möter verkligheten. Jesus ville inte bli kung. Han gjorde detta väldigt tydligt. Och så blev massorna besvikna. Men så handlar det också om övertalning. Där, på Pilatus gårdsplan, där korsfäst-ropen skallade, fanns det en större folkskara. Säkert fanns där också av Jesu vänner, sådana som alltjämt ville ropa Hosianna, men som inte vågade utan då hellre teg. Av rädsla, av bekvämlighet, av osäkerhet – vem vet? Och så får översteprästerna sina anhängare att ropa ”Korsfäst!”, och även om de kanske inte är så många till en början är de desto högljuddare, och så sprider sig ropen. I en av Jesus-filmerna låter regissören Djävulen springa runt i folkhopen och viska i folks öron. Och så börjar de ropa. ”Korsfäst!”

När vi idag sjunger Hosianna-sången kan det vara bra att minnas detta. Vi får be om att våra hjärtan inte är lika svekfulla som deras som fanns där i Jerusalem under den första kristna påsken – och att vi inte heller tiger när det orätta och falska sprider sitt budskap och uppviglar massorna att ropa ”korsfäst!”

Så får jag önska alla som läser detta en välsignad Adventstid i väntan på Herrens ankomst!