Krauss, Marklund och logikunderskottet

Jag har ofta slagits av den totala brist på logik man så ofta kan se i ateisters och evolutionisters tänkande. Man vill inte dra de yttersta slutsatserna av sin filosofi, utan man vill behålla de goda delarna av vad den kristna tron, och religionen överlag, ger.

Om man räknar med att det är en blind och kall slump som ligger bakom livet finns det givetvis ingen grund för någon mening med livet. Hur skulle det kunna finnas det? Om slumpen ligger bakom livet och dess uppkomst, och vi lever i en tillvaro där den starke överlever och den svage ska gå under – hur kan man då finna grunder för en moral som kan stöda och hjälpa den svage? Denna moral skulle i så fall komma på total kollisionskurs med själva grunden för livet och dess utveckling. En människa som följer en sådan moral kommer i själva verket att motarbeta sig själv när hon på detta sätt motarbetar evolutionen och dess grundprincip – som alltså säger att den starke ska överleva på den svages bekostnad.

Men tillbaka till detta med livets mening. Det finns ändå en del ärliga ateister, även om de är i klar minoritet. Lawrence Krauss, en av dagens ledande nya ateister (han med ”A Universe from Nothing”), konstaterar helt kallt att allt är tillkommet av en slump och på väg mot ingenting. Vår mänskliga tillvaro är helt meningslös. Trots att dessa ord är så fullkomligt tröstlösa är det ändå skönt med denna brutala ärlighet. Den är ändå, som sagt, så väldigt sällsynt bland hans åsiktsfränder.

Detta samma gäller också inom kulturen. Trots att den förhärskande filosofin (evolutionismen) lämnar människan helt utan mening med livet försöker man ändå hitta en mening med livet och med näbbar och klor hålla fast denna – vad man sedan än menar att den är och hur ologiskt detta än är. Men det finns undantag. Jag lyssnar, alltid när jag orkar, på Radio Vega, och en av låtarna på deras spellista just nu är Petra Marklunds melodiskt oerhört fina ”Händerna mot himlen”. Där sjunger hon, helt sanningsenligt (om man hyllar evolutionismen/ateismen) att ”Vi ska bli fulla, livet är meningslöst. Vem bryr sig?”

När jag lyssnar på hennes sköna sångröst går tankarna osökt till Paulus som skriver att: ”Om jag hade tänkt som människor i allmänhet, när jag kämpade mot vilddjuren i Efesus, vad skulle jag ha haft för nytta av det? Om de döda inte uppstår, låt oss äta och dricka ty i morgon dör vi.” (1Kor. 15:32)

Evolutionismen/ateismen har i sig inte att erbjuda någon mening med livet. Vi föds, lever, lider och dör – från mörker, genom lidande och sedan in i mörkret igen - och allt till ingen annan nytta än att eventuellt få se våra barn växa upp till samma tomma elände som vi går igenom. Hur kan en tänkande människa stå ut att leva i denna självvalda meningslöshet? Det övergår mitt förstånd, men det är kanske också därför man väljer att inte dra de logiska slutsatserna av sin livsfilosofi. Det skulle helt enkelt bli för tungt att leva, så man väljer då hellre att vara ologisk.

Antje

Svenska kyrkan får sin första kvinnliga ärkebiskop. Och jag som ”kvinnoprästmotståndare” bryr mig noll. Det är många som har ropat högt och länge om att den nya ärkebiskopen inte tror på jungfrufödelsen, att hon menar att vi ber till samma Gud (gud) som muslimerna gör och att det inte finns något helvete.

Visst är detta illa. Svenska kyrkan har valt en ärkebiskop som inte är kristen. Mycket illa, till och med. Men är det någon som blir förvånad? På riktigt? Sitä saa mitä tilaa, som finnarna säger. (Man får det man beställer, direkt översatt.) Om SvK skulle ha valt en kristen biskop, en som säger JA! och AMEN! till hela trosbekännelsen utan att ha fingrarna i kors bakom ryggen – då skulle jag ha blivit förvånad.

Men visst är det illa att världens (till medlemsantalet) största lutherska kyrka väljer en ärkebiskop som inte är kristen. Men jag bryr mig som sagt inte. Varför inte, kanske någon frågar. Nå, svaret är ganska enkelt: SvK är tyvärr förlorad, och har varit det redan före detta. Detta elände gör egentligen varken till eller från. Tyvärr. Att en avfallen kyrka väljer en avfallen ärkebiskop är egentligen ingen nyhet. Inte ens fastän hon råkar vara kvinna. Eller kanske rättare sagt: Speciellt inte som hon är kvinna. 

Och ännu på tal om den nya ärkebiskopens kön: Före valet konstaterades att könet inte har någon betydelse, varför den nya ärkebiskopen ska vara en kvinna. Logiskt, eller hur?   

Drakar, dinosaurier och svanödlor

Jag skrev här om fynden av mjukvävnad och blodceller inne i ”miljontals” år gamla dinosaurieben och konstaterade att detta innebär att vi ÅTMINSTONE måste våga tänka tanken att det kan vara så att den idag fullständigt dominerande synen på historien mycket möjligt kan vara felaktig. Om dinosaurierna fanns på jorden för bara några tusen år sedan kommer hela den idag vedertagna historiesynen att falla ihop som ett korthus och själva grunden för hela evolutionstänkandet att pulveriseras. Detta innebär givetvis att man, i den renläriga evolutionismens namn, försöker bortförklara detta fynd genom att i stället t.ex. ifrågasätta allt vi vet om fossilisering. Den allenarådande evolutionstron får inte störas och evolutionens dogmatik på inga villkor rubbas!  

Men här på denna blogg gäller givetvis andra regler. Här får man fråga, och här får man ifrågasätta. Jag tycker att tanken på att det kanske fanns T-Rex på jorden för bara några tusen år sedan är fullständigt svindlande, och detta föder givetvis, för den historiskt intresserade, den helt naturliga följdfrågan: Om dinosaurierna och människan var samtida borde det givetvis finnas spår av detta i historien. Finns det sådana?

Svaret på denna fråga blir faktiskt ja. Vårt problem idag är att vi bedömer allt utifrån vår idag gällande referensram gällande historien och den evolutionära biologin, så när vi ser dessa spår efter dinosaurierna så passar de förstås inte in i det vi ”vet”, varför vi förpassar dem till fantasins och diktens område. Nå, vad finns det då för spår?

Jag ska ge en liten lista, det finns säkert många flera, men jag nämner de spår jag känner till. Vi kan börja med kartorna. Har du sett gamla världskartor? På dessa finns det ofta, inte alltid, men ofta, olika bilder av drakar och sjöodjur ritade in här och var på de olika vattenområdena. Detta har givetvis tolkats som enbart konstfärdiga utsmyckningar, men tänk om de inte alls är detta, utan ditsatta för att varna sjöfarare: Se upp när du rör dig här, för här finns det sjöodjur! Spekulationer? Javisst, men intressanta sådana! Mera om detta lite längre ner.

I folksagorna finns det ofta olika former av drakar. Dessa har man ansett vara resultat av människornas livliga fantasi, men faktum är att det mycket ofta finns verkliga förlagor till det som sedan kom att bli sagor. Hur kan man annars t.ex. förklara att det finns berättelser om drakar i de mest olika kulturer och sammanhang som sinsemellan inte har haft något samröre?
 

När vi sedan ser på litteraturen så kan vi börja med Bibeln. Här, närmare bestämt i en av Bibelns äldsta böcker, alltså Jobs bok, nämns två intressanta djur; Behemot och Leviatan. När man läser om Behemots sammanvävda senor och svans som ser ut som ett cederträ ser man lätt framför sina inre ögon t.ex. en Brachiosaurus. Någon flodhäst är det knappast frågan om, även om dagens av evolutionismen präglade bibelforskare gärna skulle få det till just det. Men det finns spår också i annan litteratur än i Bibeln. Den grekiske historikern Herodots skriver på det femte århundradet före Kristus om ”arabiens flygande ormar”: Aristoteles och den indiske skriftställaren Strabo nämner också liknade djur i sina skrifter.

Gilgamesh, alltså han med floden, sägs ha dödat en drake, och Historiae Animalium från 1500-talet säger att det fanns drakar ännu på 1500-talet, men att dessa hade blivit mindre till storleken än vad de var tidigare. Ulysses Aldrovandus, en italiensk vetenskapsman, publicerade på 1500-talet en noggrann beskrivning av en liten drake. I Kina finns det många berättelser om hur man hållit drakar som husdjur, och Marco Polo berättar i sina reseskildringar om stora, konstiga djur som man höll i inhägnader och betraktade som någon form av gudar.

Finns det då några iakttagelser av dinosaurier eller dinosaurieliknande varelser från senare år? Det finns det faktiskt. Den 16. November 1970 flöt ett stort, dött sjöodjur iland vid Man Hill Beach i Massachusetts. Djuret hade ett hästliknande huvud, lång hals och ormformad kropp. En forskargrupp under L.D Dellers ledning undersökte djuret. Knappa sju år senare (10/4 1977) fick den japanska trålaren Zuiyu Maru ett märkligt napp. Det halvruttna kadavret, som var tio meter långt, vägde två ton och hade en en och en halv meter lång hals och fyra meter långa fenor, kastades snart tillbaka i havet, men fotografier som togs av djuret finns fortfarande bevarade. I Japan var detta en stor nyhet under en lång tid och det utsågs till 1977 års största vetenskapliga händelse. I väst teg man som muren om detta fynd. Det passade helt enkel inte in i evolutionismens på förhand bestämda mallar!

Det finns alltså spår som visar att människan och dinosaurier mycket väl kan ha varit samtida här på jorden. Om vi vill se dem, vill säga. Men de passar som sagt inte in i evolutionismens fundamentalistiska dogmatik, och därför förtigs de och hänförs gärna till diktens och sagans område.     

Tatu och den hotande katastrofen

Människan är i grund och botten självisk, girig och lat. Låter det hårt? Visst gör det det, men inte desto mindre är det sant. Iltalehti berättar idag (nätversionen) om en undersökning som har gjorts vid Oxfordsuniversitet som visar att upp emot hälften av alla arbetsplatser i den industrialiserade världen riskerar att försvinna inom 20 år. Robotar, datorer och dylikt kommer att ta över så gott som alla industriarbeten, och automationen kommer att leda till att arbetsplatserna minskar också på andra håll. Nättidningen Tuimas reportage om den 26-årige arbetslöse Tatu som inte vill ha något jobb utan som föredrar att lyfta sina 1100 euro per månad i utkomststöd/bostadsstöd för att kunna sitta hemma och spela dataspel har samtidigt skapat en stor diskussion på olika sociala media.

Nå, vad har nu dessa tre saker med varandra att göra? Jag vill hävda att detta, i korthet, sammanfattar vårt lands ekonomiska problem och ekonomiska framtid. Arbetsplatserna minskar, antalet arbetslösa ökar och alla försöker givetvis kapa åt sig så mycket som möjligt av den ”gemensamma kakan”. Finns det en möjlighet att leva på samhället, t.o.m. någotsånär bekvämt, så finns det givetvis många som tar chansen.

Vårt stora (ekonomiska) problem är att vi lever över våra tillgångar. Detta löses inte med att vi, som föreslogs i dagens ”Slaget”, börjar kräva motprestationer av de arbetslösa för att de ska kunna få lyfta stöd. Detta leder bara till att betalda arbetsplatser ersätts med dessa obetalda ”motprestationsarbetsplatser” och arbetslöshetskön bara växer. Så, vad är då lösningen – om vi talar om en lösning på längre sikt?

Jag ser ingen annan lösning än en rejäl sänkning av kostnadsnivån över hela linjen. Det finländska arbetet är helt enkelt för dyrt. Inte övervärderat i sig, men i jämförelse med konkurrentländerna övervärderat. Kostnadsnivån borde fås ner så att det helt enkelt inte lönar sig för arbetsgivarna att ersätta arbetarna med robotar. Hur stor kostnadssänkning detta kräver vet jag förstås inte, men helt klart är nog att vi inte talar om bara några procent. Och inte heller bara om lönerna. Även lönebikostnaderna måste komma ner, liksom skatterna. Detta innebär i sin tur att vi måste rensa ordentligt i den service samhället erbjuder. Även där bör kostnadsnivån sänkas, rejält, och mycket av serviceproduktionen privatiseras. Någon annan möjlighet än att balansen mellan utbud och efterfrågan kan få ner kostnadsnivån här kan jag inte se. Nedskärningar och avregleringar, med andra ord. Inget trevligt recept, men hellre ett beskt piller än fullständig katastrof. För den väntar nog med nuvarande riktning och fart.

Som det nu är arbetar människans natur (girigheten, själviskheten och latheten) mot det rådande ekonomiska systemet. I ett avreglerat system kan dessa tre egenskaper fås att, åtminstone till viss del, arbeta för systemet. Men frågan är om dagens långt vänsterinriktade människa klarar av att inse att en omläggning av detta slag är bättre än den hotande katastrofen?      

Blind tro/Evolutionismens dödsryckningar

Hur kan man hitta mjuka blodkärl, blodceller och mjukvädnad i ben från Tyrannosaurus Rex och andra dinosaurier som dog för tiotals miljoner år sedan? Detta är den fråga alla evolutionstroende funderar på idag. Eller rättare sagt: Borde fundera på.

Mary Schweitzer och hennes forskarteam fann dessa celler och mjukdelar inne i vad som borde ha varit fullständigt fossiliserade dinosaurieben från en Tyrannosaurus Rex i Klippiga bergen i USA. Tiotals miljoner år gamla ben kan helt enkelt inte innehålla bevarade celler och mjukdelar utan dessa förstörs, eller blir till fossil, redan efter ett par tusen år. Schweitzers fynd visar alltså, håll i er nu!, att det fanns T-Rex på jorden för bara några tusen år sedan!

Evolutionshypotesen vilar på det ”faktum” att jorden har existerat i miljontals år. Utan dessa långa tidsrymder – som för övrigt kan förlängas alltid när behov föreligger – finns det nämligen ingen möjlighet att liv ska ha kunnat uppstå och utvecklas till den komplexa nivå vi ser idag. (När jag gick i skolan hette det att världsalltet var fyra miljarder år gammalt, idag gäller, vad jag har förstått, att det är fem miljarder år gammalt. Då kan var och en räkna ut hur länge det är sedan jag gick i skolan...)

MEN. Nu visar detta fynd i vad som borde ha varit fullständigt fossiliserade dinosaurieben att jorden inte alls är så gammal som man har trott (och hoppats). Om sextio miljoner år krymper ihop till ett par tusen år så kommer hela jordens ålder på samma sätt att krympa ihop till något som ingen, inte ens den mest fanatiske evolutionist, kan få att räcka till för den utvecklingsprocess som behövs för att livet ska ha kunnat födas och utvecklas av sig självt.

Så nu funderar alla evolutionstronde på denna enda fråga: Hur kommer detta sig? Eller så gör de det inte. För det är ju faktiskt enklast att stanna kvar i sin blinda tro som inget kan rubba. Inte ens sanningen...