Hatbrott!?!

Igår attackerades Aito Avioliittos kampanjtält i Helsingfors. En mansperson kastade en (enligt vissa uppgifter tydligen frätande) vätska över kampanjtältet och -materialet. Lyckligtvis träffades ingen av de som arbetar med att samla underskrifter. Vad jag har sett är det endast Iltalehti som har skrivit om denna attack. I artikeln sägs det också att Kampanjarbetarna fått möta en hel del otrevligheter också före detta, bl.a. händer det ofta att förbipasserande ropar okvädningsord och ifrågasätter deras rätt att samla namn.

Den här attacken torde utan vidare kvala in som ett hatbrott, men i finlandssvenska medier är det knäpptyst om detta. Man kan ju bara tänka sig hur det skulle ha sett ut ifall Tahdon-kampanjen skulle ha utsatts för något liknande när det begav sig. T.ex. ÖT skulle ha haft svarta rubriker i flera dagar. Men när andra sidans kampanj drabbas är det alltså tyst. Kanhända anser redaktionen att detta också är något som inte intresserar ÖT:s läsare. Eller så vill de beskydda läsarna från otrevligheter. Eller så, hemska och förbjudna (!) tanke, passar detta inte inte in i den bild ÖT vill ge av hbt-rörelsen. Graverande är det i vilket fall som helst. Nu vet vi också att det som tidigare var en självklarhet, inför myndigheter och i media - nämligen att alla ska behandlas lika - inte längre gäller. Åtminstone inte i media.

ABGN15

I morgon, lördag, är det dags för årets musikaliska höjdpunkt i svenska Österbotten. Scorpions i all ära, men American Bluegrass Gospel Night på Klippan slår nog det mesta! Huvudattraktionen är "The Purple Hulls" från Texas, men också Country Life, Jussi Syrén and the Groundbrakers och lokala storheterna Homeward Bound uppträder. Sedan blir det också äkta hamburgare! Själva konserten börjar kl 18, men för den som har möjlighet att ta sig ut till Klippan redan tidigare finns det möjlighet att lyssna också på nya förmågor som uppträder på "Open Stage" från kl 16. Väl mött!

Aldrig!

När kommer den katolska kyrkan att börja viga homosexuella? Frågan ställdes i ett diskussionsprogram, och frågeställaren ville (som medias representanter i gemen) gärna få en tidtabell som inte spände sig över allt för många år. Svaret, som gavs av en kvinnlig medlem av nämnda kyrka, föll därför inte frågeställaren i smaken. Svaret lydde: "Aldrig". Sedan kom fortsättningen som berättar varför kvinnan kunde vara så säker på sin sak: För att det inte är uppenbarat. (Underförstått: För att det går mot uppenbarelsen.)

Det här var ett mycket bra svar. Den här kvinnan hade förstått vad kyrkan har att rätta sig efter - och i förlängningen också vad som gör kyrkan till kyrka. Detta gäller, får vi väl infoga, inte bara för den katolska kyrkan (som organisation) utan för hela den Katolska kyrkan i bemärkelsen Kristi kyrka. Kyrkan har att rätta sig efter det som är uppenbarat. Om kyrkan går emot det som är uppenbarat går den på samma gång emot sin Herre, och då upphör kyrkan att vara kyrka. (Se t.ex. Luk. 11:17)

Så, när kommer kyrkan (i Finland) att börja viga homosexuella? Den som har hängt med i resonemanget ovan klarar av att ge ett riktigt svar på den frågan. Svaret är faktiskt det samma som den katolska kvinnan gav. Aldrig. Helt enkelt för att det går emot uppenbarelsen - och därmed mot Herren själv. Sedan är det givetvis en annan sak när det gäller den lutherska kyrkan (som organisation). Den kan mycket väl få för sig att gå emot uppenbarelsen - ja, egentligen skulle det inte förvåna om och när så sker. Men det säger då väldigt mycket mera om vår kyrka (organisationen) än om Kyrkan. Och om Kyrkans Herre.

Idioti!

För ett par dagar sedan var en av nyhetsrubrikerna i finskspråkig media att "Suomen talous sukeltaa syvältä". (Den finländska ekonomin dyker djupt.) Detta är givetvis ingen egentlig nyhet, men inför förhandlingarna rörande Sipiläs samhällsfördrag var detta ett budskap som regeringspartierna ville få ut. Och media nappade. Men detta är som sagt ingen nyhet. Det här visste vi nog redan innan.

Det finns flera stora orsaker till att den finländska ekonomin backar och det lyser rött om statens finanser. Den kanske viktigaste orsaken är att vår kostnadsnivå är för hög. Det kostar helt enkelt för mycket att producera varor och tjänster i Finland jämfört med i våra viktigaste konkurrentländer. För att inte tala om vad det samma kostar i s.k. lågprisländer som vi idag också, tack vare globaliseringen, också tvingas tävla med på samma marknad. Tidigare gick detta problem att lösa genom att devalvera marken. På så vis blev de varor som producerades i Finland billigare när de såldes till utlandet, samtidigt som de varor vi köper från utlandet blev dyrare i motsvarande grad. Denna kollektiva löne- och värdesänkning fungerade (åtminstone så länge inte alla andra gjorde det samma), men idag går detta inte att göra eftersom vi inte längre har marken kvar utan vår ekonomi är bunden till euron. Nu måste andra medel till för att åstadkomma samma effekter, och så kommer vi in på samhällsfördraget. (Som aldrig kommer att bli verklighet eftersom alla gärna vill att detta ska bli av bara det inte drabbar MIG.)

En annan stor orsak till att vår ekonomi backar idag är sanktionerna mot Ryssland. Dessa sanktioner, som EU har beslutat om, drabbar Finland mycket hårdare än andra EU-länder eftersom en så stor del av vår export av hävd har gått just på Ryssland. Det att våra politiker gick med på att Finland skulle delta i dessa sanktioner har jag idag svårt att betrakta som något annat än landsförräderi. Om Katainen & Co skulle ha haft ens lite stake i sig skulle de ha krävt att Finland skulle få stå utanför detta ekonomiska självmord. Men icke. I stället gick vi med i detta fullständigt idiotiska projekt som går tillbaka och beror på att USA och EU medverkade till att störta den folkvalda ledningen i Ukraina och ersatte denna med en västvänlig regim. Putins skuld till den uppkomna situationen får naturligtvis inte heller glömmas bort - han satt i Kreml och bara väntade på en orsak/svepskäl att gå in och starta  ett krig i Ukraina, och denna orsak/svepskäl gav väst honom beredvilligt genom sitt handlande.

Men nu står vi alltså här, och vi finländare börjar inse att det är vi som sitter med Svarte Petter på hand. Jag skulle verkligen hoppas att Sipiläs regering skulle klara av att se tillräckligt nyktert på denna situation och så fort som möjligt ensidigt - om så krävs - dra sig ur denna fullkomligt idiotiska sanktionspolitik. Om inte får man frukta att den finländska ekonomin tillfogas sådana skador som det kommer att ta väldigt länge att reparera. Om det överhuvudtaget kommer att låta sig göras.

Intressant artikel

Jag fick av en vän per e-post en länk till en mycket intressant och synnerligen aktuell text skriven av Thomas Idergard. I artikeln ("Att sparka på den som ligger") går Idergard in på problematiken kring yttrandefriheten och den kris som yttrandefriheten idag har drabbats av. Idergard utgår ifrån egna erfarenheter under årets Almedalsvecka och konstaterar att det för dagens poltiskt korrekta etablisemang inte tycks räcka med att få dominera debatten, utan att det nu mer och mer ses som legitimt att kräva att alla röster som säger något annat än det man vill höra helt enkelt ska tystas. "Varje form av motargument eller motperspektiv tycktes provocera till outhärdlighetens gräns, så att det utlöste fördömande utbrott och uppmaningar att tiga i stället för prövningar av styrkan i argumenten."

Varför har det blivit så här? Kanske för att det är lättare att tysta ner än att bemöta. Länge har vi, som har obekväma åsikter, drivits ut i marginalen, men nu tycks inte ens detta längre räcka. En obekväm röst kan ju de facto ännu höras, trots att den befinner sig ute i marginalen. Idegard konstaterar att "problemet tycks nu vara det faktum att rösten överhuvudtaget kan höras av den som noga letar och lyssnar."

Idergard sluter sig till att detta handlar om klassisk mobbning. Om att den som mobbar - som alltid - försöker eliminera den egna svagheten genom sitt beteeende. I de fall som Idergard nämner (abort, äktenskapet och skilsmässor) handlar det således om att man försöker tysta det egna samvetets röst genom att tysta de som talar och ger uttryck för sådant som gnager inom en själv. Jag kan mycket väl tänka mig att det är på detta sätt. Läs gärna hela artikeln och bedöm själv! 

Medelhavet

Den senaste tiden har politikerna brottats med flera mycket knepiga frågor på EU-nivå. Dels har vi långdansen kring Grekland, men så har vi också katastrofen på Medelhavet och hur vi ska tackla de enorma flyktingströmmar som försöker ta sig över till Europa. Dels då vad gäller de som lyckas och dels vad gäller de som inte lyckas och som drunknar medan de försöker. Det finns många olika åsikter i denna fråga, men väldigt få (tack och lov!) ser detta att så många omkommer som något annat än just en katastrof.

Det finns flera problemkomplex förknippade med detta. Dels har vi givetvis detta med att så många människor dör på Medelhavet när de försöker ta sig över. Detta är en tragedi av stora mått. Vissa (väster)politiker har föreslagit att EU borde sätta in passagerarfärjor för att dessa flyktingar tryggt skulle kunna ta sig över havet. Nå, det förstår väl de flesta att är fullständigt orealistiskt. Detta skulle mångdubbla flyktingströmmarna, och redan i detta nu har så många tagit sig över att det inte finns tillräckligt med villiga mottagare. Så detta kommer inte att ske. Sedan har vi detta med att det handlar om människosmuggling. Alltså att det finns fullständigt hänsynslösa människor som för en stor summa pengar är villiga att sätta allt för många människor på en allt för klen båt och hoppas på det bästa. Här har förslaget varit att dessa smugglarbåtar borde förstöras genom någon form av militärt ingripande, men det kommer knappast heller att ske. Dessutom finns det mera båtar, och nya byggs hela tiden. Nya, men fortfarande lika klena.

Sedan har vi detta med termen "flykting". Dessa människor som kommer är till största delen ekonomiska flyktingar. Människor som har råd att betala för en osäker överfärd. Som en god vän förklarade för mig igår: Sådana som flyr för sina liv har i regel inga sådana möjligheter. De sitter i olika flyktingläger utan ekonomiska möjligheter att betala för överfarten över Medelhavet. Så är det säkert. Så kommer vi in på detta med kvoten. EU-länderna har nu beslutat att fördela mellan sig de som har lyckats ta sig över och nu sitter i flyktingläger i främst Grekland och Italien. Den finländska andelen är liten, mycket liten, men problemet är att de finländska politikerna använder sig av den kvot vi redan har lovat att ta emot för att bereda rum för dessa, alltså till största delen ekonomiska, flyktingar. Det innebär i klartext att vi i stället låter bli att ta emot lika många verkliga flyktingar - alltså sådana som idag sitter medellösa i något flyktingläger i Thailand, Syrien eller i Turkiet. Människor som inte har flytt för att få det bättre ekonomiskt utan som har flytt för att de annars skulle ha blivit dödade. Människor som verkligen skulle behöva få en plats. Sedan det sista, och det kanske mest skrämmande: När vi tar emot dessa (ekonomiska) flyktingar och de sedan ringer hem och berättar att "det lyckades!" så kommer det för varje flykting som vi tagit emot att komma tio nya som kommer att försöka. Hur många av dessa kommer att dö på Medelhavet?

Nu ska jag säga något som ingen politiker vid sunda vätskor och med hopp om återval kan säga. (Det är en viss fördel att inte vara politiker!) Vi har i detta nu två möjligheter i denna sak. Båda två synnerligen otrevliga, men likväl endast två. Helt enkelt för att vi inte kan ta hit hela Afrika. Antingen får vi lov att montera ner vårt sociala bidragssystem. Att statsmakten helt enkelt slutar stå för notan för människor som inte klarar av/vill arbeta för att försörja sig själva. Detta skulle vara en oerhörd smäll för många människor, men detta är något som vi förr eller senare ändå står inför. Frågan, som jag tidigare varit inne på, är om vi gör det nu medan vi kan göra det någotsånär kontrollerat och samtidigt klarar av att sänka skatterna så rejält att människorna själva klarar av att ta hand om sitt socialskydd själva med de pengar som blir i handen sedan skatten är dragen, eller om vi väntar tills hela systemet rasar samman. En nedmontering av detta system skulle få den bieffekten att dessa flyktingströmmar över Medelhavet skulle minska. Inte försvinna, men nog minska - och det drastiskt.

Det andra alternativet är att bygga en mur runt EU. Vissa länder (bl.a. Ungern) har redan inlett detta arbete, och andra följer efter. Detta samtidigt som media (som ju, vilket knappast är någon nyhet, är starkt vänsterorienterad) förfasar sig och ropar högt i alla tonarter.

Detta är våra alternativ. Ett nedmonterat socialt skyddsnät eller en mur. Båda alternativen synnerligen otrevliga och, som sagt, inget som någon politiker vågar lyfta fram. Och båda alternativen sådana som får vänstern (med media i spetsen) att yla högt. Men eftersom vi inte kan ta hit hela Afrika är detta våra två alternativ. Vilket av de två jag förespråkar är ingen hemlighet. Men slutresultatet kommer inte att bli det jag skulle välja, utan det här kommer att sluta med att vi bygger en mur. Helt enkelt för att politikerna behöver bli omvalda - och de som blir utanför muren inte har någon rösträtt. Eller inte "slutresultatet". Muren kommer att byggas för att lösa problemet, men vi kommer ändå att tvingas montera ner det sociala skyddsnätet. Helt enkelt för att vi inte har råd med det. Så slutresultatet blir att vi står där både med en mur (som ingen vill ta sig över) och ett nedmonterat socialt skyddsnät innanför muren. Och tidtabellen? Ja, min gissning är att muren börjar byggas (i Italien och Grekland) senast om något år. Den som lever får se!

Om att bära sin missgärning - och om att inte behöva göra det

"Också de leviter som gick bort ifrån mig när Israel for vilse, de som då själva for vilse och gick bort ifrån mig och följde sina avgudar, de måste bära sin missgärning." (Hes. 44:10)

Vi har (försökt) läsa Hesekiels bok i vår husandakt den senaste tiden. För en tid sedan läste vi den här versen som ju är en av de mest tragiska verserna i hela boken. Hesekiel var en domsprofet, och i hans bok finns det väldigt lite sagt om nåden, desto mera lag och dom, men i denna vers ser vi ändå att det finns nåd. Också i Hesekiels bok.

I denna vers finns det två centrala saker som vi behöver se. För det första orden "gick bort ifrån mig", och för det andra de fruktansvärda orden i slutet av versen: "de måste bära sin missgärning". När vi sätter samman dessa ord får vi ett budskap som talar om domen, om domens orsaker, men också faktiskt om nåden. "De som gick bort ifrån mig måste bära sin missgärning." (Underförstått alltså följderna av sin missgärning.) Nu kanske någon undrar: Var finns alltså nåden här? Det här talar ju bara om dom. Ja. För de som gick bort från Herren. Men det fanns också de som stannade kvar hos Herren. Att Hesekiel skriver på detta sätt förutsätter att det fanns sådana också. Sådana som stannade kvar. Vad gäller då för dem? Ja, för dem gäller det motsatta. Att de inte var tvungna att bära följderna av sin missgärning.

Idag så inbillar vi oss gärna att människan är god. Att vi är goda, gör gott och så förtjänar det goda. Det onda som drabbar oss blir därför något oförtjänt. Något oförklarligt. Något som inte borde ha drabbat oss. Men när vi läser Guds ord ser vi att sanningen är en helt annan. Människan är inte god, utan ond. Och detta inte bara för att vi gör det onda, utan orsaken sitter mycket djupare än så. Det onda sitter i själva hjärterötterna på oss, och där har det suttit sedan de första människorna valde att gå sin egen väg. Det onda som drabbar oss drabbar oss därför aldrig oförtjänt. Det är aldrig oförklarligt. Det är en följd av vår ondska och våra onda handlingar. Det vi i stället borde förundra oss över är när vi INTE drabbas av dessa följder. Hur kommer det sig? Hur kan det komma sig att Gud inte går till rätta med oss för det vi gör galet?

Svaret är för att Gud är tålmodig och stor i mildhet. För att han är en nådig Gud. Det är därför han inte låter följderna av vår missgärning drabba oss. Detta för att han en gång för alla har låtit alls vår missgärning drabba sig själv när Jesus spikades fast på korset. Därför finns det nåd. Detta härliga ord. Nåd. Att vi inte får det vi har förtjänat. Att vi inte drabbas av följderna av våra egna missgärningar. För de finns, det vet vi alla. De finns, och de har förtjänat sitt straff. Men Gud ger oss inte vad vi har förtjänat. Han låter inte följderna av vår missgärning drabba oss. Detta, kära vänner, är NÅD. Att vi inte får det vi har förtjänat, utan att vi får något oerhört mycket bättre. Förlåtelse. Frid. Ett rent samvete. Salighet. Detta är Guds barns lott. Inte straffet och domen - som vi har förtjänat - utan ett frikännande. Som vi inte har förtjänat. Ett totalt, och ett helt oförtjänt, frikännande från domen. För Jesu skull. För korsets skull.

Jag tänkte skriva: Ett ovillkorligt frikännande. Och det är det. Gud ställer inte upp några randvillkor för sin förlåtelse. Men ett villkor finns faktiskt som denna vers från Hesekiel visar på. Detta villkor heter: "Att inte gå bort från Herren." För den som går bort från Herren och vandrar på sina egna vägar gäller igen domen. Att vi får det vi har förtjänat. Följderna av vår missgärning. Men för den som förblir hos Herren gäller nåden.

Därför ska vi, var och en av oss, se till att vi inte kommer bort från Herren. Att vi inte går bort. Och varför skulle vi göra det? Hos Herren är det gott att vara! För där, hos Herren, där finns nåden. För oss, inför Gud, men också för oss alla inför varandra. För där Herren får vara med sin nåd, där räcker nåden och förlåtelsen också till för varandra när det blir fel mellan oss människor. Där det fungerar på detta sätt, där är det gott att vara.