Mera Panama

Det finns som sagt mycket man skulle kunna säga om den här Panama-härvan. Jag har reagerat på mycket av det som har sagts och skrivits i media den senaste veckan. Dels på de förhastade slutsatser - och domar - som så gott som alla politiker med någon form av självbevarelsedrift och/eller behov att framhäva sig själv har levererat. Förhastade slutsatser och för tidiga domar är inte bra. Alla tillgångar som finns i utlandet är inte placerade där olagligt, och innan vi vet vilka som är olagligt utförda och vilka som inte är det ska inga domar fällas. Kan detta vara så svårt att begripa? Men tydligen är det svårt. Att begripa.

Sedan alla dessa undanflykter och bortförklaringar. De är närmast komiska, tycker jag. Jag väntar, med spänning, på den förste som ställer sig framför en TV-kamera eller som träder fram i en tidning utan dessa bortförklaringar och undanflykter och säger att "Jag har gjort fel. Ursäkta! Jag kommer att betala den skatt jag har undanhållit." Den människan kommer att få min respekt. Trots allt.

Så har vi alla dessa kommentatorer i media och i medias kommentarfält som - tydligen på allvar - tror att vår samhällsekonomi skulle räddas ifall alla dessa pengar som har utförts olagligt (hur mycket dessa sedan visar sig vara) skulle återbördas och taxeras för. På allvar? Dessutom tenderar den uppskattade summan av undanhållna skattemedel växa nästan exponentiellt ju längre vänsterut man kommer på den politiska kartan. Vår samhällsekonomi skulle säkert må bra av dessa skattepengar, men om benet är brutet hjälper det inte med plåster. Det finns ett stort strukturellt fel i vår ekonomi, och detta fel korrigeras inte med att vi får in en del extra skattepengar. Efter en tid - kortare eller längre - är vi tillbaka i samma grop igen.

Många har hävdat att denna Panama-läcka skulle kunna vara en diskussionsöppning rörande ekonomisk moral, och att vi skulle må bra av att ta en sådan diskussion. Det stämmer säkert. Men ännu bättre, och ännu viktigare, skulle det vara - menar jag - att ta en diskussion om skatterna överlag och den socialism som vårt samhälle är präglat av och byggt på idag. Denna Panama-läcka kunde gärna få fungera som diskussionsöppnare när det gäller detta. De frågor vi kunde ställa och försöka hitta ett svar på är bland annat om det är rätt att staten/det allmänna överhuvudtaget bär upp skatt. Är skatteuppbörden, som vissa hävdar, i själva verket legaliserad stöld? För, handen på hjärtat, vad är skillnaden om staten tar pengar av mig för att stöda en konstnär i Helsingfors vars verk jag aldrig kommer att ta del av (även om jag skulle vilja) eller om en maskerad man i en mörk gränd stjäl min plånbok och köper sprit för pengarna? Och om svaret på frågan huruvida det är rätt att staten bär upp skatt är ja, hur mycket skatt är det i så fall är rimligt att staten bär upp? Och till vilka ändamål. För det är ju självklart så att ju högre skattetrycket är, desto större upplevs behovet vara att "skatteplanera".  

Det här är svåra frågor, men jag tror att vi borde diskutera dem. Om inte annat så för att bli lite klokare. För varför ska vi inte kunna diskutera grunderna för det samhällsfördrag vi idag håller som helt och hållet självklart och anser vara fullständigt berättigat - och detta utan att vara överens om hur detta fördrag ska se ut? Ja, utan att ens vara överens om hur det ser ut idag? Jag hävdar att det samhällsfördrag vi har i Norden idag långt är socialistiskt. Behöver jag säga det? Nå, jag säger det ändå: Jag gillar inte socialism.

Det finns drag i diskussionen kring skattesmitningen som jag därför ogillar. Dessa drag är inte alltid - eller egentligen väldigt sällan - artikulerade, och det är därför inte heller så alldeles lätt att sätt fingret på dem. Men det handlar om detta med statens rätt till medborgarnas - och framför allt de rika medborgarnas - tillgångar. Speciellt på vänsterkanten finns det en uppfattning (som kommer nära en kommunistisk grundtanke) som handlar om att "det som är ditt egentligen inte alls är ditt, utan vårt". Alla som talar sig varma för olika former av förmögenhetsskatter och (förhöjda) arvsskatter hör till denna grupp. (Dessa skatter är ju de facto en skatt på redan beskattade pengar!) I vissa mörka stunder räknar jag hit också alla de som förespråkar en basinkomst/medborgarlön också. För faktum är att denna egentligen handlar om samma saker också.

Visst. Samhället behöver ta hand om de som inte klarar av att ta hand om sig själva. Det är fullständigt självklart. Men jag har svårt att se att den extrema fördelningspolitik vi har idag skulle vara något annat än en form av socialism. Eller kommunism. Och jag ogillar som sagt socialism.

Komiskt!

Ibland vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Sådana gånger brukar jag försöka välja att skratta eftersom det är bra mycket trevligare att skratta än att gråta. Jag fick mig just ett sådant skratt när jag hittade en artikel på Iltalehtis webbplats som försökte förklara ondskan ur ett evolutionistiskt perspektiv. Det hela blev ju bara så oerhört komiskt! Tragiskt också, visserligen, men nu försöker jag alltså välja att skratta i stället för att gråta. Så jag fokuserar alltså på komiken.

Det fanns emellertid också en intressant sak i artikeln. Ondskan blir det normala, och godheten således något i grunden onaturligt för oss människor. Något som vi tvingas arbeta med och för. Denna insikt är ju alltid något! Men sedan finns det givetvis mycket galet i artikeln. Bland annat det att skribenten tycks anse att människans ondska närmast kan uppdelas i fyra olika huvudgrupper. På så vis kan den människa som menar sig vara fri från dessa fyra grupper eller drag vara fri(are) från ondska. Så är det givetvis inte. Ondskan finns de facto närvarande i alla människor och i alla människors liv. Främst kommer den till synes som själviskhet och girighet, och när vi vet att det är så inser vi också att vi alla är drabbade. Inte bara de stora busarna.

Nå, komiskt blev det alltså. Om än också tragiskt. Men så  blir det givetvis när man försöker förklara företeelser med evolutionen. Som i detta fall ondskan. Fast vid en närmare eftertanke är det kanske ändå så att tragiken tar överhand. Ja, så är det nog. Det är så oerhört tragiskt när människan har tillgång till sanningen men gör allt i sin makt för att förneka den och inte se den. Bibeln presenterar ett så mycket bättre svar på varför ondskan finns - och också en lösning på ondskans problem - men det får ju inte vara sant. Därför väljer vi människor att blunda för det och hitta på andra förklaringar. Trots att det ju bara blir så oerhört galet. Eller rättare sagt tragiskt. Så egentligen borde man ju nog hellre gråta än skratta. Men det är ju som sagt så mycket trevligare att skratta, så jag väljer att göra det ändå.  

En legendar är borta

Igår nåddes världen av nyheten att country-legenden Merle Haggard avlidit, 79 år gammal. Så är ännu en av de stora borta.

Haggard var ett av de tyngsta namnen inom den s.k. "Outlaw-countryn", och hans image var oborstad och en aning burdus. Liksom budskapet i många av hans sånger - att säga att budskapet inte var politiskt korrekt är nästan ett understatement. Se till exempel här eller här. Sedan skrev han givetvis också mera finstämda sånger. Ett gott exempel på dessa hittar du här.

Och ja. Det var Merle Haggard som skrev sången "Okie from Muskogee" som i min tappning blev "Jag ir stolt att va en bondlurk ifrån Esse". Detta som ett tillägg åt de som till äventyrs kan ha hört min version.

Panama

Ordet "skatteparadis" har länge varit ett modeord i den ekonomiska diskussionen. Vissa kommentatorer, kanske inte alla så alldeles seriösa, har hävdat att om alla finländska pengar som finns i dylika skatteparadis skulle återbördas till Finland och skattas för i vederbörlig ordning skulle Finlands ekonomiska kris vara ett minne blott. Nå, jag förhåller mig skeptiskt till dylika påståenden. Visserligen torde det finnas en hel del "svarta" pengar i dessa skatteparadis, men att det skulle vara fråga om så stora summor att det skulle kunna rädda den finländska ekonomin är ytterst otroligt.

Nå, nu lär vi hur som helst så småningom få ett (första) svar på frågan. Den "Panama-läcka" som har varit på tapeten i media de senste dagarna kommer säkert att (åtminstone i viss mån) visa hur mycket pengar det kan tänkas röra sig om som har förts till olika saktteparadis utom räckhåll för den finländska beskattaren. Några reflektioner kan man kanske ändå göra redan i detta skede.

För det första: Det är väldigt få politiker som inte har trätt fram i media och fördömt skattesmitandet. Många har sagt sig vara överraskade och rent av chockade. Anna-Maja Henriksson menade att detta visar på ett stort moraliskt förfall. Och visst har hon rätt! Men det vi då behöver komma ihåg är att detta moraliska förfall (på det ekonomiska området) nog gäller andra än dessa som har haft möjlighet att sätta undan stora summor pengar i dessa skattepradis. Människan är nu bara en gång sådan att hon först och främst ser till sig och sitt. Vi är i grund och botten själviska och giriga, och detta gäller nog alla av oss. Oberoende av politisk färg och storlek på bankkontot. Alla har inte så mycket pengar - och möjligheter -  att de kan grunda ett bolag på Bahamas i skatteplaneringssyfte (som det brukar heta), men alla ägnar nog sig åt skatteplanering. Om inte i stor skala, så nog i liten. Visst ska skattesmitning fördömas - och dömas - men när vi gör det ska vi komma ihåg att i praktiken ingen av oss sitter i ett hus utan glas. När vi gör så kan det vara riskabelt att börja kasta stenar omkring sig.

En andra reflektion handlar om detta med att döma. Många har varit väldigt snara med att uttala sig fördömande i denna sak. Utan att ha alla fakta på bordet. Vi vet ju ännu inte till exempel om alla dessa som har pengar i dessa skatteparadis verkligen har handlat olagligt. Men för speciellt politiker är är det frestande att rida på populismvågen. Här utmärker sig speciellt Antti Rinne och SDP som inte var sena med att säga att SDP inte kan vara kunder hos Nordea längre. Observera nu att det ingalunda ännu är bevisat att Norde har handlat olagligt - och inte heller när Nordea har varit engagerade i att "skatteplanera" för sina kunders räkning. Det kan mycket väl hända att banken har agerat olagligt, men innan det är bevisat finns det ingen orsak att utfärda några domar. Gör man så handlar det enbart om populism. Dålig sådan, dessutom.

Till sist så den kanske viktigaste reflektionen. Reaktionerna på denna Panama-läcka har visat på en, i mitt tycke, ytterst olustig sak. Och då kommer vi in på detta med "ditt, mitt och vårt". Det finns tydligen ett utbrett synsätt i Finland (och kanske ännu mera i Sverige) att staten har rätt till dina och mina pengar. Nu menar jag inte att det är fel att staten kräver in skatt. Det ska den göra, och vi som har inkomster ska betala. Det är rätt och riktigt. Men i diskussionen kring denna Panama-läcka hör jag tongångar som jag verkligen inte gillar. Kanske främst då från vänsterhåll, men säkert inte bara därifrån. Tongångar som visar på att vårt samhälle - och kanske främst då vissa delar av det - ligger väldigt nära någon form av kommunism. Men vi lever (än så länge) i ett fritt samhälle, och det står var och en fritt att ta ekonomiska risker (med sina egna pengar och sin egen arbetsinsats, märk väl) och också att bli rik om dessa satsningar visar sig falla väl ut. Om denna möjlighet inte skulle finnas skulle det vara väldigt få som skulle vara villiga att ta dessa risker - och i förlängningen skapa arbetsplatser för sådana som inte är villiga att ta dessa samma risker. Människan är ju, som sagt, girig och egoistisk, och denna girghet och egoism kan, om den tämjs på rätt sätt, användas till samhällets och allas vårt bästa.

Nu hörs som sagt tongångar i diskussionen som jag alltså inte gillar. Dessa tongångar handlar om att begränsa och - i extrema fall - ta bort denna möjlighet att profitera på sina risktagningar. Än så länge handlar det kanske bara om avundsjuka, men om, och när, detta blir till något annat kommer vi nog att allvarligt skada den ekonomiska grund som detta samhälle vilar på.

Detta var nu några snabbt nedtecknade reflektioner angående denna Panama-läcka. Det skulle finnas mycket mera att säga, men det får anstå till ett senare skede.

Om att Trumpa i klaveret

Igår var det många som fick morgonkaffet i vrångstrupen, får man förmoda. Donald Trump, före detta abortförespråkare, kom ut som hård abortmotståndare och menade att kvinnor som gör abort bör straffas om och när aborter igen blir olagliga i USA. Männen skulle däremot, enligt Trump, gå fria. Detta ledde till kraftiga protester från både abortförespråkare och abortmotståndare, och efter några timmar pudlade Trump och meddelade att det är de läkare som utför aborterna som ska straffas, inte kvinnorna.

Jag har tidigare konstaterat att det är oerhört intressant hur infekterad denna fråga är. Här i vår del av världen har man löst problemet genom att sätta på locket. Här diskuteras i princip aborterna inte överhuvudtaget, men i USA - och speciellt inför olika val - lyfts abortfrågan alltid fram. Säkert för att de i USA har en friare press än vi har, men också för att (som ett resultat av denna friare press) det ännu finns en kraftig opposition mot gällande abortlagstiftning. För det är ju så, om man förtiger en fråga och tystar en diskussion tillräckligt länge kommer frågan att dö ut. Så har det, tyvärr, gått med abortfrågan här i vår del av världen. Men det betyder givetvis inte att problemet skulle vara löst och infektionen hävd. Det att man döljer en sjukdom gör ju inte att den försvinner.

Nå, nu har alltså Trump ändrat sig. Han har blivit abortmotståndare, och detta kom ju väldigt lägligt emedan det bland väljarna på den politiska högerkanten (som Trump har haft svårt att attrahera) finns ett starkt abortmotstånd. Sedan hade han uppenbarligen inte tänkt igenom det hela ordentligt innan han valde att gå ut och fria till högerväljarna. Men det är ju inget nytt precis när det gäller Donald Trump. Eller så hade han tänkt ordentligt och agerade utifrån insikten om att all publicitet är god publicitet. Vem vet? Men det att han senare gjorde en pudel visar, menar jag, på det förra. Om han skulle tänka lite till kanske han skulle komma fram till samma slutsats som jag att om någon ska ställas till svars för en abort så är det mannen man först ska fokusera på. Men kanske Trump kommer så långt i tankeprocessen ännu om han hinner fundera mera på denna fråga.

Sedan måste jag bara få säga att denne Donald Trump är en stor gåta för mig. Först var jag helt övertygad om att han inte hade någon som helst chans att bli republikansk presidentkandidat. Jag menade att Trumps stöd hade ett klart tak, och vartefter kandidaterna blev färre skulle de andra kvarvarande kandidaterna samla upp det stöd som de avhoppade kandidaterna hade och Trump bli passerad. Så gick det inte, och nu ser bara en stor skandal ut att kunna hindra honom att få nomineringen. Media i Sverige och Finland har försökt göra denna abortblunder till en sådan, men min gissning är att detta bara stärker Trumps stöd bland republikanerna i USA. Sedan har jag menat att Trump, om han ställs mot Clinton, kommer att förlora stort. Men väljarna i USA är inte lika omedvetna som vi är här (igen tack vara den ideologiskt styrda och därmed ofria press vi har här) om att Hillary Clinton är, hur skulle jag säga detta på ett snällt sätt, oduglig. (Var det snällt sagt? Inte? Nå ursäkta i så fall, men så är det.) Så ett presidentrace mellan Trump och Clinton är inte alls avgjort på förhand. Tvärtom. Det skulle idag inte alls förvåna mig om Trump skulle gå segrande också ur den kampen.

Men Trump är som sagt en gåta för mig. Är han så dum som han ser ut och framställs speciellt i vår press? Jag tror inte det. Snarare då så att han är oerhört skicklig på att få media (i USA) att dansa efter sin pipa. Det att inget tycks rubba honom och hans stöd bland väljarna - inte ens de värsta grodor som kommer ur hans mun - tyder på att han vet precis hur långt han kan gå. Han vet vad som fungerar, och framför allt vet han att all publicitet är god publicitet. Och så agerar han utifrån detta.

Men likväl är han en gåta. Om jag inte skulle veta bättre (gör jag det?) skulle jag säga att hela detta presidentval bara är en kul grej för honom. Att han inte alls är intresserad av jobbet (presidentskapet), men att han bara testar hur långt han kan komma. Som en kul grej, bara. För vi ska komma ihåg att Donald Trump framför allt är showman. Han vet hur man tar sin publik, och han vet hur man sätter upp en hejdundrande show. Och det här valet har varit en stor show hittills, har det inte? Kan det vara så att han spelar en roll och gör showbiz av detta presidentval, och sedan när hans resa tar slut (kanske först i Vita Huset) ställer han sig framför kamerorna och säger att det han gjorde bara var en kul grej? Att han bara ville se hur långt det gick att ta en bra show?

Men jag vet ju bättre. Eller?

Kristus är uppstånden!

"- Jo, det ska jag tala om, sade Aslan. Trolldomen från tidernas morgon kände häxan till, men det fanns en ännu äldre trolldom som hon inte kände till...då skulle hon ha vetat att om någon, som inte har begått förräderi, frivilligt lät sig dödas i förrädarens ställe, så skulle Stenbordet rämna och Döden arbeta baklänges. Och nu..."

Med dessa härliga ord beskriver C.S.Lewis Jesu uppståndelse i sin Narnia-serie. "Döden arbetade baklänges". (Läs gärna hela berättelsen! Den finns i boken "Häxan och Lejonet.")

Ondskan trodde sig har triumferat. Jesus - det himmelska ljusets, godhetens, kärlekens och härlighetens inkarnation - var förgjord. Död. Ordningen var återställd. Mörkrets makt var intakt och cementerad för all framtid. Människornas hopp om att någonsin bli fria från synd, ondska och död var en gång för alla gjort om intet. Ondskan hade triumferat. Eller så trodde den. Men ack så fel den hade!

Döden kunde nämligen inte behålla Jesus. Den var för svag. Syndens lön är döden, men den som inte har begått någon synd kan inte besegras av döden. Döden försökte, men den klarade inte av det. I stället triumferade Jesus över alla fördärvsmakterna på deras hemmaplan, han tillintetgjorde mörkrets välde och sprängde upp dödsrikets portar från insidan. Den seger som synden, döden och Djävulen trodde sig ha vunnit på Golgata förvandlades på påsdagens morgon till ett fullständigt och evigt gällande nederlag.

Efter detta är ondskans och dödens makt inte längre absolut. Med Jesus kom, och kommer, ett alternativ in i världen för oss människor. Jesu uppståndelse från de döda förändrar allt. Allt! Vi människor behöver inte längre vara fångar under de makter som har bundit oss. Vi behöver inte längre vara slavar under synden och inte längre leva i fruktan för döden. Vi behöver inte längre vara offer för människoskapade -ismer, religioner och system som ger ondskan fritt spelrum i denna världen. Det finns ett alternativ. Ett kärlekens, frihetens, godhetens och framför allt Livets alternativ.

Det enda vi - du och jag - behöver göra är att öppna oss för detta alternativ. Jesus sprängde upp dödens och dödsrikets portar från insidan. Dessa portar kunde nämligen bara öppnas från insidan. Det samma gäller också för din och min hjärtedörr. Också den kan öppnas bara från insidan. Det är bara du som kan öppna den. Den Uppståndne står utanför och klappar på. (Upp. 3:20) Detta att han står där innebär att han ger dig möjligheten att öppna för honom. Själva kan vi nämligen inte bara bestämma oss för att göra det, men när han står och klappar ger han dig och mig denna möjlighet. Men valet är ditt. Att öppna eller att inte göra det. Att fortsätta leva i syndens mörker, i slaveri under ondskan och dess manifestationer och i fruktan för döden, eller att öppna och låta Honom komma in. Att släppa in Ljuset. Att öppna för Livet.

Nu ska jag inte ljuga för dig. Att öppna dörren och låta Honom komma in kan vara smärtsamt. Ljuset är många gånger obarmhärtigt. Det avslöjar synden. Det visar oss på mycket i vårt liv som vi behöver bekänna som just synd och överge. Ljuset avslöjar djupet av det uppror mot Gud som vi människor lever mitt i. När vi öppnar för Jesus kommer hela vår värld att vändas upp och ner. Det som vi levde för, det vi trodde på och det vi ansåg vara gott för oss blir i många fall fiender till det nya liv Jesus inbjuder oss att leva. I mångt och mycket blir vi fiender till den mörkrets makt som ännu regerar på många håll i vår värld. Med Jesus leds vi in i en kamp mot mycket av det vi tidigare ansåg vara gott, sant och fyllt av njutning och välbehag. Observera nu mycket noggrant att detta inte är en kamp som utförs med vapenmakt, utan att denna kampen framför allt är en kamp med oss själva och mot vår onda natur som vi tvingas dras med så länge vi lever här på jorden. Denna kamp är inte lätt. Den får oss många gånger att misströsta. Men likväl är det en kamp vi kommer att vilja utkämpa. För när vi öppnar dörren och släpper in Den Uppståndne kommer också våra ögon att öppnas. Vi kommer att börja se vad som är verkligt och vad som bara är skuggor. Vad som håller för evigheten och vad som kommer att försvinna med denna världen.  När vi ser detta kommer vi inte att vilja hålla fast vid skuggorna och det förgängliga längre. När Livet blir synligt för oss kommer vi inte längre att vilja hålla fast vid det som i slutändan bara är död och mörker. Även om det många gånger kan vara smärtsamt att överge sådant som vi så länge har trott och hoppats på. 

Jesu uppståndelse är, utan jämförelse, det största och mest omvälvande som någonsin har hänt på denna jord och i den mänskliga historien. Med uppståndelsen förändrades allt. Historien vände. Livet segrade över döden. Denna seger kan vi alla få vara med om och få del av. Du också. Om du vill. För Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!

   

Påsklördag

Det finns ett Jesus-ord (från Getsemane) som i kombination med gammal folktro har förknippats med just påsklördagen, nämligen Luk. 22:53. "Men detta är er stund, och nu råder mörkrets makt."

Det här ordet gäller nu förstås inte mera för påsklördagen än för några andra dagar, och vi behöver inte se runt omkring oss länge idag innan vi inser att detta är ett mycket passande ord för hela vår tid. Mörker och ondska regerar i världen. Den här ondskan kommer till synes på olika sätt. Som egoism, som kärlekslöshet, som hat och som mordlust. Det som hände i Bryssel i veckan är bara toppen av ett enormt isberg. Ondskan finns överallt, och den sticker upp sitt fula tryne i de stora sammanhangen såväl som i de små sammanhangen, människorna emellan.

Nu är vi människor ju så oerhört bra på att skylla ifrån oss. Det är -ismernas fel. Det är religionernas fel. Det är de orättfärdiga politiska systemens fel. Delvis är detta säkert sant, men när vi skyller på dessa tankekonstruktioner siktar vi bara på symptomen. För ondskan sitter nämligen djupare än så. Det är inte systemen det är fel på, utan felet finns hos oss människor. När vi öppnade för mörkret och föll i synd drabbades vi av ondskan och alla de följdsjukdomar denna för med sig. Den satte sig i själva hjärtegrunden på oss. Således hittas inte grundorsaken till allt det onda och mörka vi ser hända runtomkring oss inte hos de olika tankekonstruktionerna och systemen, utan hos oss själva. Människan är i grund och botten ond. Denna ondska manifesteras sedan i olika politiska system, i olika -ismer och i olika religioner osv. Men det är inte där ondskan i grund och botten finns och sitter. Nej, den finns i vårt eget hjärta. Det är där felet sitter.

Givetvis är det lättast att blunda för detta faktum. Att skylla ifrån sig och hävda att det är systemet det är fel på. Att det är religionerna som ligger bakom det onda som händer. Att felet ligger hos socialismen eller hos kapitalismen. Men då lurar vi bara oss själva. För se, alla system, alla religioner och alla politiska färgnyanser är skapade av människan. Dessa är den i synd fallna människans försök att få makt över andra människor och att skapa någon form av ordning i sin tillvaro. Ett försök att få ondskan i system och så kunna dra egna fördelar av den.

"Nu råder mörkrets makt." Så här har vi ställt det åt oss, vi människor. På samma gång utnyttjare och utnyttjade. Offer för vår egen ondska och det mörker som bor i vårt eget hjärta.

In i detta mörker och i denna mörka värld steg Gud själv ner. Han gav upp en tillvaro i härlighet och ljus för att ställa sig under dessa våra onda tankekonstruktioner, och han utblottade sig fullständigt för att kunna göra detta. Under de år han gick här bland oss människor visade han hur godheten fungerar och vad sann kärlek är. Han gjorde inget annat än älskade de människor han kom i beröring med. Han visade oss vem, vad och hurudan Gud är.

Detta kunde givetvis inte ondskan tåla. En fullständigt utblottande, utgivande och kravlös kärlek som rör sig i en värld full av ondska och mörker kan givetvis inte överleva. Ondskan och mörkret kommer att försöka göra allt som står i deras makt att tysta ner, sarga och döda denna kärlek. Om inte annat så för att ett ljus i ett annars kompakt mörker på ett fullständigt obarmhärtigt sätt avslöjar hur mörkt detta mörker är. Detta kan givetvis inte accepteras. Därför måste Jesus dö.

Och han lät det ske. "Men detta är er stund, och nu råder mörkrets makt."