Om Jessikka Aro och den inskränkta åsikts- och yttrandefriheten

Gårdagens nyhetsflöde dominerades av regeringen Sipiläs avgång, vilket är helt förståeligt. Men bakom denna nyhet nåddes vi av flera andra nyheter som var betydelsefulla på sitt sätt. Den nyhet jag fastnade mest för var nyheten att Yle-journalisten Jessikka Aro gick miste om sitt redan beviljade amerikanska International Women of Courage Award sedan det uppdagats att hon skrivit en serie Trump-kritiska kommentarer på Twitter.

Mina reaktioner är väldigt delade inför den här nyheten. Dels menar jag givetvis att det är fullständigt bedrövligt att åsikter om en politiker kan och får påverka en sådan här sak. Det här visar det jag har påtalat redan en längre tid: Åsikts- och yttrandefriheten är inte längre vad den har varit. Men samtidigt gläds en del av mig över att det vänsterliberala etablissemanget drabbas av så att säga sin egen medicin. Det här, alltså att "felaktiga" åsikter leder till marginalisering och nedtystande, är något som högerkonservativa har levt med redan en längre tid. Det här kanske, men bara kanske, kunde leda till att de som befinner sig innanför åsiktskorridoren kunde få upp ögonen för hur det är att leva utanför den samma.

Nå, jag hör redan protesterna mot det jag säger ovan: Det här stämmer inte! Det finns ingen åsiktskorridor! Inte har de högerkonservativa råkat ut för något sådant! Men tyvärr. Det är precis så här det är och har varit redan en längre tid. Åsiktskorridoren lever och mår och de högerkonservativa har levt med denna situation redan länge. Låt mig ta bara ett exempel som faktiskt inte är alldeles olikt det som Jessikka Aro råkade ut för.

År 2017 beviljades den kände apologeten och pastorn Tim Keller det högt värderade Kuyper-priset vid Princetons teologiska seminarium. Men eftersom Keller anser, helt i enlighet med Guds ord, att pastorsämbetet är bara för män och att samkönade par inte kan vigas till äktenskapet, drogs en massiv kampanj igång bland Princeton-anknutna studeranden och före detta studerande. Som ett resultat av dessa påtryckningar valde prisjuryn att återta sitt beslut. Fallet med Keller och Kuyper-priset är inte helt olikt det nu aktuella fallet, eller hur?

Så hur beklämmande det än kan anses vara att yttrandefriheten på detta sätt har inskränkts i vår tid kan jag ändå inte låta bli att glädja mig, åtminstone lite, över den här nyheten om Aro. Som sagt kan det vara helt nyttigt för dem som befinner sig inne i – och som ännu därtill är med och definierar – åsiktskorridoren att få känna på hur det är att befinna sig utanför den samma.

Evangelisk-luthersk fasta 2019

Biskoparna i Finlands evangelisk-lutherska kyrka sätter under fastetiden 2019 fokus på - klimatgärningar. Inför fastetiden har biskoparna gått ut med en uppmaning till oss finländare att vi under ska delta i en "klimatfasta". "Vi människor måste inse följderna av vår livsstil och på allvar gå in för att vända utvecklingen. Vi har ett särskilt ansvar för våra mest utsatta medmänniskor, för kommande generationer och för hela skapelsen."

Mycket av detta låter bra och borde vara en naturlig del av en kristens sätt att se på och leva sitt liv här på denna av Gud skapade jord. Men, men, men. Fastan ska inte och får inte göras till någon "klimatfasta". Fastetiden handlar om att vi människor ska förbereda oss för påsken. Fastan handlar om att avstå, förvisso, men fastan handlar först och främst om att avstå för att kunna fokusera på vår relation med Herren - något som för dagens människa i de flesta fall är något helt okänt.

Under nyheten på ÖT skriver en kommentator något väldigt träffande: "Klimatförändring - den nya religionen som alla ska omvändas till." Det är svårt att inte hålla med.

Jag kommer inte att klimatfasta. Inte mera än vanligt, vill säga. Man kunde t.o.m. säga att jag bojkottar biskoparnas klimatfasta. I stället kommer jag att fasta med internet- och mobiltelefonanvändningen för att i stället förhoppningsvis få mera tid för bön och bibelläsning. 

Europa i fara?

Den franske presidenten Emmanuel Macron har räckt ut sin hand till Europa. Igen en gång. Både i ett tal till Europas medborgare och i ett inlägg i flera Europeiska tidningar varnar han för att Europa är i fara och säger att det kommande EU-valet är ett ödesval för Europa. Enligt Macron är det nationalismen som är den stora faran.

Nåväl, Macron får ha sina åsikter, och andra får vara av annan åsikt. Eller får de? I Macrons åtgärdsplan, som tycks vara omfattande och som innehåller en del båda bättre och sämre saker, finns en sak med som borde stämma till allvarlig eftertanke. Macron säger att " vi borde genom europeiska riktlinjer förbjuda alla hat- och våldsbejakande inlägg på nätet, detta eftersom respekten för individen är grunden för vår civilisation".

Det här är ett mycket farligt förslag, och något som, om det faktiskt skulle genomdrivas, skulle utvidga den redan omfattande censur som bedrivs. Ja, jag vågar hävda att detta mycket väl skulle kunna innebära dödsstöten för yttrandefriheten som vi har uppfattat den. Nu kanske någon undrar hur det skulle kunna bli på det sättet. "Hat- och våldsbejakande" är ju något ont, vad förlorar vi på att helt förbjuda sådant? Problemet är bara det att termen "hatprat" är så väldigt luddig. Framför allt i ett samhälle som vinnlägger sig om politisk korrekthet faller mycket som inte är "hatprat" inom den ramen. Redan idag kan man bli beskylld (och även fälld) för "hatprat" om man återger islams historia på ett historiskt korrekt sätt. Eller varför inte om man säger sanningen i hbt-relaterade frågor. Det finns nämligen en massiv blindhet hos breda lager av den europeiska befolkningen  idag som gör att vi inte klarar av sanningen. Där sanningen blir stämplad som, just det, hatprat. Se t.ex. redan de reaktioner (och den fullständiga blindhet) som finns bland vissa kommentatorer på denna blogg där vissa inte ens klarar av att se skillnad på kritik av opinionsbildningen kring homosexualitet och kritik mot homosexualitet i sig.  

Om vi ska förbjuda alla "hat- och våldsbejakande inlägg på nätet" kommer det att bli kö till domstolarna. Och så tvingas vi införa en censurmyndighet som inte kommer att förlora mycket, om ens alls, åt Orwells sanningsministerium.

Det här är inget vi vill börja med, och om detta är priset för att bevara EU så ska jag säga det rakt ut: Det priset är alldeles för högt.

Ja, och dessutom avslöjade sig Macron. Det var aldrig aktuellt att låta Storbritannien gå ur EU. Det är nämligen överhuvudtaget inte möjligt att göra det – något jag har påtalat redan flera gånger. Nu fick vi det mer eller mindre svart på vitt.  

När analysen och självkritiken lyser med sin frånvaro

Svenska Yle skriver igen en artikel om biskopsvalet där de fyra kandidaterna får berätta om sin syn på olika frågor. Denna gång används bara 2/3 av "spaltutrymmet" till ämbetsfrågan och frågan om samkönad vigsel. Notera ironin! 1/3 av utrymmet ges den för kyrkan livsviktiga frågan om kyrkans medlemstapp och det faktum att numera bara 69% av befolkningen hör till kyrkan.

Återigen förvånar mig det svar Lisa Enckell ger. Hon tar förtjänstfullt fram det faktum att kyrkornas tillbakagång bara berör västvärlden och att kyrkorna i resten av världen de facto växer. Men där tar det förtjänstfulla slut. Enckell menar att det vi ser här i väst bara är en övergående trend. Som sagt förvånar hennes svar. Bristen på analys – och framför allt på självkritik – är fullständigt förbluffande. Det Enckell faktum Enckell borde ha lyft fram, men som hon givetvis inte vågar röra ens med tång, är att det finns teologiska skillnader mellan de växande kyrkorna och de kyrkor som håller på att dö sotdöden. De växande kyrkorna är överlag kyrkor som betonar troheten gentemot Guds ord, medan de krympande kyrkorna står för en sådan teologi  som Enckell själv gör sig till tolk för. Men som sagt: Detta vill hon inte lyfta fram. Bristen på analys och självkritik är i det här sammanhanget total.

Det demokratiska systemets svanesång?

Svenska Yle ställer en mycket aktuell fråga i en uppföljningsartikel angående klimatförändringen. Artikelns rubrik lyder: "Splittras folket om demokratierna försöker rädda klimatet?" Som bakgrund används situationen i Frankrike där president Macrons försök att höja skatterna på drivmedel ledde till omfattande demonstrationer, ja nästan till ett uppror. "De gula västarna" blev ett begrepp som alla känner till.

Artikeln andas ändå optimism, och budskapet som ges är att ifall förändringarna upplevs som rättvisa kan de nödvändiga reformerna nog genomföras. Jag ber att få vara av annan åsikt. Erfarenheten (speciellt av social- och hälsovårdsreformen) har med all önskvärd tydlighet visat att det inte går att genomföra nödvändiga genomgripande reformer i ett demokratiskt system. Det finns alltid någon som menar sig bli förfördelad (mera än andra) och som protesterar. Och det finns alltid en opposition som, om än den medger att förändringar behövs, menar sig kunna göra det så mycket bättre, varför det blir legitimt (som oppositionen ser det) att sätta sig emot och vinna politiska poäng genom att vara av annan åsikt. Och då ska vi komma ihåg att social- och hälsovårdsreformen är en mycket liten reform jämfört med vad som kommer att krävas om vi, som det heter, ska kunna begränsa uppvärmningen till 1,5 grader.

Det absolut första som politikerna måste göra är att lyckas visa att klimatförändringen faktiskt beror på människan och våra koldioxidutsläpp. Detta har de än så länge inte, enligt mitt förmenande, lyckats med. Så länge de inte klarar av detta kommer det alltid att finnas en opposition mot alla genomgripande reformer. För det andra borde de klara av att, precis som det sägs i artikeln, göra reformerna på ett rättvist sätt. Och då menar jag alltså inte bara att reformerna bör vara rättvisa, de bör också framstå som sådana. Detta kommer, menar jag, att vara en fullständig omöjlighet. Förvisso det förra, men speciellt det senare. Om inte annat så för att den politiska oppositionen kommer att göra allt som står i dess makt för att övertyga folket om motsatsen. Helt enkelt för att det är så det fungerar i en demokrati.

Och det är i detta sista lösningen ligger. Eller problemet, om man ser det från min synvinkel. Det kommer aldrig att lyckas att få till stånd sådana politiska beslut som anses krävas för att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader. Inte i ett demokratiskt system. (Sedan är det förstås en helt annan sak att inga åtgärder kommer att vara tillräckliga ifall det är så att uppvärmningen inte beror på människan och hennes aktivitet.) Så vad är lösningen? Svaret är enkelt: Om vi vill få igenom dessa enormt omfattande samhällsreformer måste demokratin avskaffas. Det behövs någon form av diktatur där beslutsfattarna inte behöver svara inför folket vart fjärde år och där ingen opposition tillåts sprida split och osämja. Och framför allt där det inte är tillåtet att protestera så som de gula västarna gör.

Låter detta utopistiskt? Otrevligt? Visst gör det! Men inte desto mindre finns det redan t.o.m. inflytelserika opinionsbildare som har börjat tala för detta. Och tro mig, dessa röster kommer inte att minska i antal, och deras ljudnivå kommer inte att avta. Speciellt när det blir klart för allt fler att dessa "nödvändiga" reformer inte kan genomföras i ett demokratiskt system.

Bibeln talar i fördolda ordalag om vad som ofta har förståtts som en världshärskare som kommer att träda fram öppet i de sista tiderna. Det talas också om att det finns något som håller honom tillbaka, och där sägs, också det en aning kryptiskt, att "ni vet vad som nu håller honom tillbaka så att han kan träda fram först när hans tid kommer". (2Thess. 2) Problemet är att vi som lever idag kanske inte vet det. Vanligen har "det som håller honom tillbaka" förståtts som den Helige Ande. Det kan mycket väl vara så. Men jag har tänkt tanken att det kanske också handlar om det demokratiska styrelsesättet. Men detta är givetvis bara spekulationer. Den som lever i Herren får se! Men vi behöver i vilket fall som helst vara på vår vakt. Vi lever i spännande och, vad som kan visa sig vara, både avgörande och mycket sena tider!

Fullständigt orealistiskt!

Svenska Yle skriver i en av artiklarna på nätet idag att "Finland kan vara koldioxidneutralt om 20 år". Artikeln baserar sig på en ny rapport från Tekniska Forskningscentralen, en rapport som (igen en gång) av namnet på rapporten att döma främst fokuserar på klimaträddande åtgärder som lant- och skogsbruket anses behöva göra. ("Utveckling av utsläpp och sänkor inom jordbruket och sektorn för markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk fram till 2050") Rapporten hävdar att "vanliga finländares konsumtionsvanor måste ändras väsentligt om målet ska nås; det gäller bland annat mat, boende, transporter och alla slags inköp". Alltså i princip alla områden av den vanlige finländarens liv.

Den här artikeln skapar emellertid flera frågor än den besvarar. Här hävdas bland annat att "finländarna är i princip positivt inställda till skärpta klimatkrav - men samtidigt vill man inte ändra på något väsentligt i livet". Samt att "trots drastiska åtgärder kommer Finlands ekonomiska tillväxt inte att lida". Noteras bör att i artikeln sägs inget om hur detta ska åstadkommas. Det sägs bra att i rapporten presenterades fyra olika vägar för att minska på koldioxidutsläppen, och att i samtliga alternativ fördubblades landets bruttonationalproduktion fram till år 2050. Tro det den som vill.

Alla som tänker till lite inser att detta på inget sätt kommer att fungera. För att målet med koldioxidneutralitet ska kunna nås, som vi tycks vara ense om att är viktigt, behöver alls våra liv läggas om ordentligt. Något vi alltså INTE är beredda att göra. Vidare kommer landets ekonomiska tillväxt inte att lida, trots att tillgången på elenergin kommer att drastiskt försämras och kostnaderna på den samma att raka i höjden – något som sker om klimatmålet om koldioxidneutralitet alltså ska kunna nås. Som sagt: Om vi tänker till inser vi alla att detta inte kommer att lyckas. Det går helt enkelt inte att pressa ner en stor fyrkantig bit i ett litet runt hål.

I kommentarfältet, som också denna gång fylls av mestadels klimatfromt önsketänkande, hittas en kommentar som träffar spiken rakt på huvudet. Signaturen "ahlbäck" frågar var vi ska ta all elektricitet. "Vi importerar redan 2500 MW från Sverige (vatten&kärn) och 1500 MW från Ryssland (kol, kärn och fossil gas). Om man inte kan säga var elen ska tas är det ingen mening med att lova utsläppsfrihet. Bara tomt snack alltså." Noteras bör här att elimporten redan idag står för över 30% av vår totala elkonsumtion.

Det är här skon klämmer. Visst. Vi kan tala om "ny teknologi", men faktum är att om vi ska, som rapporten säger, "minska utsläppen rejält inom energiproduktionen" samtidigt som vi brottas med dels en redan idag grym inhemsk elbrist, dels ett i en nära framtid stort behov av ökad elproduktion (när fossila bränslen ska ersättas) kan vi helt enkelt inte ställa våra förhoppningar till en "ny teknologi" som eventuellt kan utvecklas i framtiden. Om detta ska lyckas behöver vi ha denna nya teknologi i funktion NU. Vad jag har förstått finns den i dagens läge inte ens på pappret.

Hela det här projektet är fullständigt orealistiskt. Det förstår alla som klarar av att räkna och som tänker ens lite rationellt.     

Kyrkans nyaste strategi

"Kyrkan ska vara kolneutral senast år 2030" basunerar en av dagens nyheter i Österbottens tidning ut. Denna nyhet berättar att kyrkostyrelsens plenum under dagen har slagit fast kyrkans energi- och klimatstrategi. Som alltså går ut på att kyrkan ska bli kolneutral inom elva år. Dessutom ska kyrkan påverka i klimatfrågor både som samhällelig aktör och debattör. "Mitt i all klimatångest och pessimism vill kyrkan skapa hopp och tro på att det är möjligt att stävja klimatförändringen om man genast skrider till åtgärder", säger Illkka Sipiläinen som verkar som sekreterare och sakkunnig i kyrkostyrelsens klimatgrupp.

Och jag som trodde att kyrkans uppgift var att förkunna evangelium och verka för att sprida tro och hopp inför evigheten! Men tydligen hade jag fel. Eller kanske det går att göra både och? Frågan lyder således: Finns det en landsomfattande strategi för evangelisation av det finländska folket? Och följdfrågan: Hur mycket satsas det på att fullgöra denna säkerligen mycket ambitiösa strategi?

Det frågtes blott. Knappast finns det någon som kan svara på mina frågor.